Nationaldräktsföreningen bildas

Med Artur Hazelius brinnande engagemang för nordisk folkkultur hade ett intresse för hur allmogen klädde sig väckts i Stockholms societet. Ålderdomliga och annorlunda dräkter från olika delar av landet sågs som både viktiga historiska artefakter och goda estetiska förebilder, och dessutom uppfattades de av borgerligheten som en motvikt till det moderna samhällets krav på utvecklad individualitet och ständig förändring. De här folkdräkterna fick representera harmoni, stabilitet och trygghet i en omvälvande tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper i samhället blev alltmer uppenbara och emigrationsvågorna till Amerika skapade oro för nationens framtid.

I societeten var det mode vid förra sekelskiftet att uppträda i folkdräkt vid en del festliga tillställningar som basarer och maskerader, och det var inte ovanligt att borgerliga kvinnor lät sig fotograferas som kullor i daladräkt. Annonser från K. M. Lundbergs bosättningsmagasin visar att det där gick att köpa en rad olika folkdräkter från så vitt skilda platser i den svensk-norska unionen som Rättvik, Österåker och Gudbrandsdalen.

På landsbygden var däremot de traditionella dräkterna på väg att försvinna. Det ska påpekas att landsbygdsbefolkningen aldrig stått opåverkad av modets strömningar utan ofta införlivat nya material, färger och mönster i sina klädesplagg. De flesta klädde sig efter ett slags folkligt mode som följde tidens trender, och långt ifrån alla socknar hade en tradition av de särpräglade folkdräkter som Artur Hazelius och andra fann så fascinerande.

Men där de fanns hade de ålderdomliga plaggen alltmer kommit att förknippas med en förgången tid. Påverkade av industrialiseringen, urbaniseringen och andra omvälvande förändringsprocesser i samhället visade sig framför allt ungdomen inte lika angelägen som tidigare att bevara bygdens dräktarv.

En som djupt beklagade detta var Märta Palme (1874–1967) som utbildat sig vid Åtvidabergs trädgårdsskola och praktiserade på Tullgarns slott strax utanför Södertälje. Under sitt arbete i slottsparken hade hon själv upptäckt hur mycket lättare det var att röra sig när hon bar ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för modedräktens åtdragna snörliv och långa släp. Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en särskild Tullgarnsdräkt.

Med en klädsel från Österåker som inspiration hade hon sett till att ta fram en dräkt utan snörd midja och släpande kjol. Tanken var att löst sittande klädesplagg skulle ge kvinnorna större rörelsefrihet och göra det lättare för dem att utföra sina arbetsuppgifter, och det hände att även kronprinsessan själv och hennes hovdamer bar Tullgarnsdräkten när de bodde på slottet.

Märta Palme hade inga förhoppningar om att landets kvinnor var villiga att för jämnan gå klädda i nationaldräkt, men kanske skulle de kunna tänka sig att bära sin hembygds dräkt i sällskapslivet och på så vis åstadkomma en dräktreform i fosterländsk anda. I en tid när smakriktningen på så många områden gick från det manierade till det ursprungliga – när svensk allmogeslöjd blev allt populärare och svenska folkdanssällskap bildades runtom i landet – var det då inte dags att också införa nationaldräkter ”till allmänt bruk”?

Vintern 1902 flyttade Märta Palme till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet, och det var där som hon fram på vårkanten startade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen. Den 12 april 1902 höll hon en välbesökt föreläsning i Lutherska missionshuset och lade då fram sina idéer för Faluborna.

Argumenten för en dräktreform hade hörts förut. Däremot var det fosterländska anslaget nytt för många, och publiken lyssnade intresserat när Märta Palme redogjorde för de modeller som den nybildade föreningen tagit fram: en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt. Helgdagsdräkten hade med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sina vita övdel (överdel) vissa likheter med en dräkt från Jösse härad i Värmland, men framför allt skulle den föra tankarna till fosterlandet.

Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen i oktober 1905. Vardagsdräkten, gärna i helblått, gav ett enklare intryck med sitt randiga förkläde. Märta Palmes brandtal för en nationell dräktreform fick livliga applåder av åhörarna, och innan mötet avslutades hade bortåt trettio kvinnor tecknat sig som medlemmar i Nationaldräktsföreningen.

Bild: Fotografier tagna av Gösta Florman. Kvinna till vänster i en dräkt från Dalarna , och kvinnan till höger i en dräkt från Skåne eller Småland. Gösta Florman var en uppburen societetsfotograf i Stockholm, känd bland annat för ett porträtt på Alfred Nobel.

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *