Else Kleen – modeskribent med feministisk agenda

+När byxkjolen lanserades våren 1911 hade en ny artikeltyp erövrat de stora dagstidningarna: modekrönikan. Rapporter från de franska modehusen hade visserligen förekommit under lång tid i pressen, men vid förra sekelskiftet hade ett annat slags modekåserier, mer personliga och livfulla, fått genomslag. Ofta var de skrivna av unga kvinnliga journalister som inte var rädda för att framföra egna synpunkter på de nya plagg som franska modeskapare ville att kvinnor världen över skulle bära.

Else Kleen (1882–1968), signaturen Gwen som hösten 1906 uttryckt så kätterska åsikter om den nya korsetten med rak planschett framtill, tillhörde de modeskribenter som hade en stor skara trogna tidningsläsare, och ett decennium in på 1900-talet hölls hon för att vara en av landets främsta modekännare. Strax före jul 1907 gav hon ut Gwens bok för hemmet, där hon gav svenska kvinnor råd om hur de skulle sköta sitt hem och sina kläder, och hösten 1910 publicerade hon Kvinnor och kläder, en bok om 1800-talets mode, som blev omåttligt populär.

Som journalist var Else Kleen ofta frispråkig och med tiden kom hon att ägna sig åt sociala reformfrågor av olika slag. Hon var övertygad feminist och rösträttsaktivist, och det märktes också i hennes modekåserier. Därmed inte sagt att hon alltid kom till samma slutsatser som andra rösträttskvinnor om vilka reformer av den kvinnliga klädedräkten som var önskvärda. Hon delade exempelvis inte Frida Stéenhoffs och Elma Danielssons uppfattning att byxkjolen var ett viktigt steg på vägen mot kvinnlig frigörelse.

Else Kleen tyckte att jupe-culotte var ”fult”, och i en modekrönika i Stockholms Dagblad i februari 1911 frågade hon sig varför kvinnorna som sedan urminnes tider burit kjol nu skulle byta ut den mot ett par byxor. I hennes ögon var kjolen långt vackrare, och det var skäl nog till att behålla den. Kanske trodde hon också att kampen för kvinnlig rösträtt skulle bli svår att vinna om rösträttsrörelsens kvinnor bar kläder som av allmänheten ansågs vara fula och okvinnliga.

Fördömde byxkjolen som oestetisk

Vid förra sekelskiftet var byxkjolen problematisk som könsmarkör, och möjligen kan det förklara varför Else Kleen beskrev plagget som opraktiskt och oestetiskt och avfärdade det som ”en av modets rötmånadshistorier”. I ett par årtusenden hade kvinnor funnit att de bäst kunde framhäva sin skönhet med kjolar eller kjolliknande draperingar, och vad Else Kleen visste hade det inte inträffat något som gav nutidens kvinnor anledning att dra någon annan slutsats. Hennes råd var därför att undvika byxkjolen.

Det kan tilläggas att Else Kleen vid den här tiden hade börjat betraktas som ett slags rösträttsrörelsens modeorakel och att det på sina håll raljerades över att en modeskribent, som annars mest fördjupade sig i blustyger och hattplymer, engagerade sig för kvinnlig rösträtt. När tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) året därpå avbildade (se nedan) de svenska suffragetternas mobilisering i skämttidningen Puck valde han en scen där Else Kleen noga inspekterar trupperna så att alla kvinnor har klätt sig oklanderligt och är rustade i det allra senaste som modet har att erbjuda när de går ut i strid. Här finns gott om plymer, rosetter och muffar. Men däremot inga byxkjolar.

 

Porträttet på Else Kleen ovan är från tidigt 1900-tal. Fotograf: Herman Hamnqvist.

Byxkjol på besök

Den raka korsetten fick efter några år ge plats åt nya formande underkläder, däribland gördlar i elastiska material som bättre följde kroppens naturliga linjer och var lättare att röra sig i. Det fick reformivrarnas blick att riktas mot andra ohälsosamma inslag i kvinnodräkten. För även om korsetten fortsatte att diskuteras och lång tid framöver skulle förknippas med kvinnors slaveri under modet, var det faktiskt ett annat klädesplagg som skapade större rubriker och väckte starkare känslor under det tidiga 1900-talet. Det handlade om byxkjolen.

Byxkjolen, eller haremsbyxan som vi idag snarare skulle kalla den, var en modesensation som snabbt blev ett diskussionsämne i den svenska dagspressen. Med den som utgångspunkt formulerades en mängd uppfattningar om hur det nya seklets kvinnor borde vara – och hur de inte borde vara. Vissa debattörer var entusiastiska och trodde att de rymliga byxbenen skulle bana väg för andra reformer, att kvinnor snart skulle frigöras från fler opraktiska och ohygieniska plagg. Andra kände avsmak för byxkjolen och såg  den som alltför emancipatorisk. När nu plötsligt konturerna av två ben gick att ana under det böljande tyget i kvinnornas sällskapsdräkter uppstod en osäkerhet om var kvinnlighetens gränser egentligen gick. Var en kvinna i byxkjol verkligen kvinnlig?

Livlig debatt för och emot byxkjolen

Byxkjolen, även känd som jupe-culotte, designades hösten 1910 av den franske modeskaparen Paul Poiret (1879–1944) till hans orientaliskt inspirerade vårkollektion. Han ansåg sig själv vara den som med sina kreationer befriade kvinnokroppen från korsetter och turnyrer, och tanken med jupe-culotte var att kvinnor lättare skulle kunna röra sig om kjolen ersattes av ett slags byxa. Till Stockholm kom det första partiet i början av mars 1911, och på några dagar hade en livlig debatt i dagstidningarna inletts där vissa röster talade för plagget och andra emot.

Signaturen Fru X. skrev i Aftonbladet att hon gladde sig åt att svenska kvinnor nu äntligen skulle få chansen att reformera sin klädsel. Hennes förhoppning var att byxkjolen skulle bidra till en dräkt som bättre synliggjorde människan, snarare än kvinnan, i kläderna, och själv tänkte hon skaffa sig en till sommaren när hon helst klädde sig lätt och ledigt.

Löjlig fråga för Calle på Söder

Hennes döttrar skulle också få var sin jupe-culotte. Fru X. fick dock genast mothugg från signaturen Calle på Söder som irriterade sig på hennes inlägg: ”Anlägg byxkjol så mycket ni vill, och befall edra döttrar anlägga denna från österlandet härstammande dräkt, eftersom ni tyckes kunna det utan att ha rådfrågat dem. Men låt bli att för Stockholms tidningsläsande allmänhet utbasuna det.” Calle på Söder tyckte att det var löjligt att lägga ned så mycket tid på att orda om ett plagg som alldeles säkert snart skulle bli omodernt och försvinna.

Flera rösträttskvinnor, däribland Frida Stéenhoff (1865–1945) och Elma Danielsson (1865–1936), såg byxkjolen som en del i det tidiga 1900-talets kvinnofrigörelse och hade stora förhoppningar om att den skulle göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta och bidra till samhällets utveckling. Till en början såg reformen också ut att bli framgångsrik.

Servitriser i byxkjol drog gäster

I slutet av mars 1911 gick det att se byxkjolar lite varstans i Stockholm, och strax därpå började de siktas även i den svenska landsorten. Från Lidköping kom uppgifter om att källarmästaren på Stadshotellet låtit klä alla restaurangens servitriser i byxkjol och på så vis lyckats få fullt hus i dåliga tider. Stadens familjefäder ska mangrant ha kommit med hustrur och barn för att äta en bit mat och titta på plagget. Även i Jönköping, där stadsborna ansågs vara mer ”andligt och sedligt sinnade” än på andra platser, gjorde byxkjolen succé när Stora hotellets serveringsflickor uppenbarade sig i den.

 I slutändan blev dock byxkjolen bara en modefluga. Redan i början av maj 1911 rapporterades att plagget gick mot sin undergång, och månaden därpå dödförklarades det av svenska modeskribenter. Fru X. sörjde. Men det dröjde inte länge förrän hon på nytt fattade pennan och formulerade ett annat förslag på en dräktreform. Läs mer om det här på bloggen om ett par veckor.

Ännu ett par röster om korsetten

Ganska precis ett år efter de livliga diskussionerna i Aftonbladet om korsetten bestämde sig den kända modeskribenten Gwen, journalisten Else Kleens (1882–1968) signatur, för att ge sin syn på det nya århundradets snörliv. Det gjorde hon i en krönika i Dagens Nyheter den 4 november 1906. Gwen hade under lång tid och från många håll blivit uppmanad att ge ett utlåtande om korsetten och andra underplagg som kunde tänkas ersätta den, men hennes ”synnerligen kätterska och deciderade åsikter i frågan” hade fått henne att tiga.

Hon var nämligen inte alls övertygad om att snörning var så farlig som många manliga läkare påstod. Om det moderna snörlivet med helt rak linje framtill var väl sytt, hindrade det aldrig bukmuskulaturens arbete under matsmältningen. I motsats till gammalmodiga snörliv försköt det inte tarmarna och pressade inte heller isär levern.

Tre bra korsetter mot en dålig

Till sin krönika hade Gwen fogat en teckning av tre olika korsettmodeller som hon varmt rekommenderade sina läsare. Kvinnan längst till vänster bär ett korsettbälte som särskilt lämpade sig för dem som arbetade. Vid hennes sida står en kvinna i hel korsett med insydda kilar som tillät bröstkorgen att vidga sig. Den tredje modellen var, enligt Gwen, den mest ideala med underkjol och korsett i ett. Här fanns ingen snörning i ryggen, så rimligen kunde ”icke ens de argaste reformvänner ha något att säga”. För kontrastens skull hade hon också kopierat en bild från 1880-talet till höger om modellerna, så att läsarna kunde se att de moderna korsetterna var långt hälsosammare och bekvämare än de äldre.

Det fanns alltså skillnad på snörliv och snörliv, menade Gwen, och kvinnliga läkare som sett verkligt välgjorda korsetter fördömde dem aldrig kategoriskt. Till skillnad från sina manliga kolleger förstod de att plagget kunde konstrueras på olika sätt och ges en form som överhuvudtaget inte skadade kvinnokroppen.

Det var nog en sanning med modifikation. Flera av det tidiga 1900-talets kvinnliga läkare var fortsatt mycket skeptiska till snörlivet och såg helst att kvinnor valde att bära andra klädesplagg som omslöt överkroppen. En av dem var Karolina Widerström. Med gynekologi som specialområde hade hon under alla år försett dräktreformrörelsen med medicinska argument i kampen mot korsetten, och i den tredje, omarbetade upplagan av hennes populärmedicinska bok om kvinnohygien som utkom våren 1906 stod det klart att hon inte hade någon fördragsamhet med snörlivet. Ingen alls.

Sport räddningen för de snörda

Det fanns knappast något organ, konstaterade Karolina Widerström, som inte led när bröstkorgen klämdes samman och midjan trycktes in i ett snörliv. Skadan blev förstås större när livet snördes hårt, men det innebar inte att en löst sittande korsett var ofarlig: ”Varje snörliv, vare sig det sitter löst eller hårt, utgör ett mer eller mindre stelt pansar, som mer eller mindre inskränker rörelserna i bröstkorg och ryggrad.” Oavsett försvagades musklerna, särskilt de som kvinnor använde vid förlossningar.

Men Karolina Widerström var hoppfull. Hon trodde att bättre tider stundade nu när intresset för friluftsliv och sportaktiviteter växte och att ett liv i frihet till sist väntade den svenska kvinnan: ”Kanske skall idrottens utövarinna så småningom få öga för rörelsens plastik, och kanhända skall hon komma underfund med att snörliv och hårt åtsittande kläder äro bojor, dem hon ej längre har lust att låta sig bindas utav.”

Ett skelett i magasinet

En av alla som yttrade sig i Aftonbladets korsettdebatt hösten 1905 var signaturen Sir Johnny Han var fast övertygad om att snörning var skadligt, och i sitt inlägg hänvisade han till ett besök vid Lunds anatomiska museum där han sett ett skelett efter kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten.

Finns det kvar  månntro? Jag bestämde mig för att åka till Lund och titta in på Biologiska museet som har tagit över delar av det gamla anatomiska museets samlingar. Där träffade jag museiintendenten Maria Mostadius som snabbt drog fram ett skelett ur magasinet.

 

Ny korsett och nya diskussioner

I mars 1904 rapporterade Dagens Nyheters journalist Annastina Rydell (1879–1971), signaturen Aino, om det senaste i modeväg från Paris. Här hade kvinnorna redan gjort sig våreleganta och gick klädda i champagnefärgade dräkter, gärna sydda i ett luftigt tyg och försedda med stora puffärmar som liknade dem som varit på modet ett decennium tidigare. Men det som framför allt uppmärksammades i de franska vårtoaletterna den här säsongen var själva siluetten som såg helt annorlunda ut än den som Parisborna vant sig vid.

Annastina Rydell konstaterade att ”den raka frontlinjen” hade slagit igenom och snabbt blivit ett kännetecken för en modern dräkt. En rak front framtill på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt med följden att en snörd kvinna nu kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.

Den raka korsettmodellen hade ursprungligen tagits fram som ett slags reformplagg av en fransk kvinnlig läkare. Meningen var att korsettens räta linje som skapades av en rak planschett framtill skulle minska trycket över magen och göra det lättare att andas. Men när korsetten snördes åt lika hårt som de äldre snörliven blev följden att magen pressades in, rumpan trycktes ut och ryggen kröktes på ett sätt som var varken bekvämt eller hälsosamt. Eftersom planschetten var rak måste korsetten dessutom göras ganska kort, och det innebar att den inte längre kunde fungera som stöd åt bysten.

Det som var tänkt att bli ett hälsosamt plagg visade sig nu istället vara skadligare än många av de snörliv med insvängd midja som i årtionden varit så hårt kritiserade av läkare och dräktreformatorer. Trots alla goda intentioner med den nya korsetten dröjde det därför inte länge förrän även den blev föremål för livlig debatt, och när Aftonbladet hösten 1905 bad sina läsare att ge sin syn på saken strömmade insändarna in till redaktionen.

Meningslösa attacker

Signaturen Mabel såg utfallen mot korsetten som meningslösa. Alla dessa ”kvinnosakskvinnor med former som strykbräden och klädda i raglansrockar” – eller för den delen ”herrar, som önska i kvinnan se en kamrat”, skrev hon sarkastiskt – kämpade förgäves. De kunde förtala och förfölja korsetten bäst de ville; den gick inte att besegra. Så farlig var den ju inte heller, menade Mabel. Inte kunde ”ett litet förtjusande plagg av siden, fiskben, spetsar och mjuka sidenband” orsaka tilltryckta lungor, förkrympt hjärta och avsnörd lever. Det var nog bara i ”korsetthatares fantasi” som sådana ohyggligheter existerade. Vem kunde missunna en kvinna att få vara ”chic”? Varför förvägra henne ett plagg som höjde bysten en aning och gjorde midjan lite smalare och smärtare? Om det nu låg en sanning i att korsetten försvagade ryggen, som läkare och andra så ofta påpekade, var det ett problem som lätt kunde avhjälpas med hälsosamma morgonpromenader eller gymnastiska övningar.

Mabels angrepp på ”korsetthatarna” prisades av signaturen de S:t Valier som förklarade sig vara ”en livlig beundrare av korsetten, som i så väsentlig mån förhöjer våra damers behag och fägring”. Han kunde försäkra henne att hans blickar minsann alltid skulle följa kvinnor med slank och elegant figur, och han var ganska säker på att få män kunde motstå en ung dam med smärt – låt vara en smula snörd – midja. Och ju yngre kvinnan var när hon började använda snörliv, desto lättare var det för henne att förbättra sina former.

Till storms mot kvinnosakskvinnor

de S:t Valier hade läst om en engelska som lyckats få ned sitt midjemått till arton tum, knappa fyrtiosex centimeter, och av allt att döma mådde förträffligt. Eftersom sannolikt mindre än en procent av alla korsetter som såldes i Sverige hade en vidd som understeg tjugo tum så kunde det rimligen inte vara hälsovådligt för svenska kvinnor att använda korsett. Enligt de S:t Valier skulle svenskorna inte lyssna på alla dessa kvinnosakskvinnor som höjde härskrin mot korsetten. ”Den moderna kvinnosakskvinnan med sin litet tilltalande figur, sina lågklackade, brednosiga kängor och sina mörka, smaklösa dräkter, borde ej i en modesak ha någon talan”, var hans åsikt.

Mabels och de S:t Valiers inlägg utlöste en våg av protester från uppretade kvinnor och män. Många opponerade sig mot att de så lättvindigt avfärdade snörlivets skadliga följder. Signaturen Sir Johnny menade att de båda ”förgiftade allmänheten med sitt ansvarslösa prat” när de uppmuntrade unga kvinnor att bruka våld mot sina kroppar. Vad korsetten gjorde med de inre organen kunde Mabel och de S:t Valier själva upptäcka om de tog sig till Lunds anatomiska museum. Där hade Sir Johnny med egna ögon sett en kvinnolever som blivit så hårt sammanpressad av snörlivet att den antagit formen av ett hjärta: ”Den levern torde troligen ha tvingat sin ägarinna att ta livet av sig, till straff för hennes fåfänga.” På museet fanns också ett skelett efter en kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten, och det om något vittnade om modets barbari.

Många män i debatten

Påfallande många män gav sig in i debatten och intygade att de minsann inte beundrade en snörd midja. Flera vände sig också mot de hårda ord som riktats mot kvinnorörelsens medlemmar. Mabels och de S:t Valiers angrepp på kvinnosakskvinnor med former som strykbrädor föll på sin egen orimlighet, menade Sir Johnny. De som verkade för att förbättra kvinnors villkor i samhället började nu få så stor förståelse för sitt arbete att de inte längre behövde försvaras, och därför avstod han från att vidare diskutera påhoppen.

De livliga diskussionerna om korsetten pågick i Aftonbladets spalter under en knapp månad, och av inläggen framgick att många fortfarande betraktade plagget som ett modets tortyrinstrument och pinoredskap. Men det fanns nu också de som öppet ifrågasatte korsettens skadlighet och ansåg att den var nödvändig att använda för att kvinnor skulle få till en vacker kroppsform som kunde fånga männens intresse. Mabel gav sig inte en tum. Hon sporrades istället av alla dem som utpekat henne som fåfäng och oansvarig. ”Jag bär min korsett som förr, sätter näsan i vädret i trots av edra straffdomar och den något böjda överkroppen”, förklarade hon.