själva siluetten som såg helt annorlunda

Ny korsett och nya diskussioner

I mars 1904 rapporterade Dagens Nyheters journalist Annastina Rydell (1879–1971), signaturen Aino, om det senaste i modeväg från Paris. Här hade kvinnorna redan gjort sig våreleganta och gick klädda i champagnefärgade dräkter, gärna sydda i ett luftigt tyg och försedda med stora puffärmar som liknade dem som varit på modet ett decennium tidigare. Men det som framför allt uppmärksammades i de franska vårtoaletterna den här säsongen var själva siluetten som såg helt annorlunda ut än den som Parisborna vant sig vid.

Annastina Rydell konstaterade att ”den raka frontlinjen” hade slagit igenom och snabbt blivit ett kännetecken för en modern dräkt. En rak front framtill på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt med följden att en snörd kvinna nu kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.

Den raka korsettmodellen hade ursprungligen tagits fram som ett slags reformplagg av en fransk kvinnlig läkare. Meningen var att korsettens räta linje som skapades av en rak planschett framtill skulle minska trycket över magen och göra det lättare att andas. Men när korsetten snördes åt lika hårt som de äldre snörliven blev följden att magen pressades in, rumpan trycktes ut och ryggen kröktes på ett sätt som var varken bekvämt eller hälsosamt. Eftersom planschetten var rak måste korsetten dessutom göras ganska kort, och det innebar att den inte längre kunde fungera som stöd åt bysten.

Det som var tänkt att bli ett hälsosamt plagg visade sig nu istället vara skadligare än många av de snörliv med insvängd midja som i årtionden varit så hårt kritiserade av läkare och dräktreformatorer. Trots alla goda intentioner med den nya korsetten dröjde det därför inte länge förrän även den blev föremål för livlig debatt, och när Aftonbladet hösten 1905 bad sina läsare att ge sin syn på saken strömmade insändarna in till redaktionen.

Meningslösa attacker

Signaturen Mabel såg utfallen mot korsetten som meningslösa. Alla dessa ”kvinnosakskvinnor med former som strykbräden och klädda i raglansrockar” – eller för den delen ”herrar, som önska i kvinnan se en kamrat”, skrev hon sarkastiskt – kämpade förgäves. De kunde förtala och förfölja korsetten bäst de ville; den gick inte att besegra. Så farlig var den ju inte heller, menade Mabel. Inte kunde ”ett litet förtjusande plagg av siden, fiskben, spetsar och mjuka sidenband” orsaka tilltryckta lungor, förkrympt hjärta och avsnörd lever. Det var nog bara i ”korsetthatares fantasi” som sådana ohyggligheter existerade. Vem kunde missunna en kvinna att få vara ”chic”? Varför förvägra henne ett plagg som höjde bysten en aning och gjorde midjan lite smalare och smärtare? Om det nu låg en sanning i att korsetten försvagade ryggen, som läkare och andra så ofta påpekade, var det ett problem som lätt kunde avhjälpas med hälsosamma morgonpromenader eller gymnastiska övningar.

Mabels angrepp på ”korsetthatarna” prisades av signaturen de S:t Valier som förklarade sig vara ”en livlig beundrare av korsetten, som i så väsentlig mån förhöjer våra damers behag och fägring”. Han kunde försäkra henne att hans blickar minsann alltid skulle följa kvinnor med slank och elegant figur, och han var ganska säker på att få män kunde motstå en ung dam med smärt – låt vara en smula snörd – midja. Och ju yngre kvinnan var när hon började använda snörliv, desto lättare var det för henne att förbättra sina former.

Till storms mot kvinnosakskvinnor

de S:t Valier hade läst om en engelska som lyckats få ned sitt midjemått till arton tum, knappa fyrtiosex centimeter, och av allt att döma mådde förträffligt. Eftersom sannolikt mindre än en procent av alla korsetter som såldes i Sverige hade en vidd som understeg tjugo tum så kunde det rimligen inte vara hälsovådligt för svenska kvinnor att använda korsett. Enligt de S:t Valier skulle svenskorna inte lyssna på alla dessa kvinnosakskvinnor som höjde härskrin mot korsetten. ”Den moderna kvinnosakskvinnan med sin litet tilltalande figur, sina lågklackade, brednosiga kängor och sina mörka, smaklösa dräkter, borde ej i en modesak ha någon talan”, var hans åsikt.

Mabels och de S:t Valiers inlägg utlöste en våg av protester från uppretade kvinnor och män. Många opponerade sig mot att de så lättvindigt avfärdade snörlivets skadliga följder. Signaturen Sir Johnny menade att de båda ”förgiftade allmänheten med sitt ansvarslösa prat” när de uppmuntrade unga kvinnor att bruka våld mot sina kroppar. Vad korsetten gjorde med de inre organen kunde Mabel och de S:t Valier själva upptäcka om de tog sig till Lunds anatomiska museum. Där hade Sir Johnny med egna ögon sett en kvinnolever som blivit så hårt sammanpressad av snörlivet att den antagit formen av ett hjärta: ”Den levern torde troligen ha tvingat sin ägarinna att ta livet av sig, till straff för hennes fåfänga.” På museet fanns också ett skelett efter en kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten, och det om något vittnade om modets barbari.

Många män i debatten

Påfallande många män gav sig in i debatten och intygade att de minsann inte beundrade en snörd midja. Flera vände sig också mot de hårda ord som riktats mot kvinnorörelsens medlemmar. Mabels och de S:t Valiers angrepp på kvinnosakskvinnor med former som strykbrädor föll på sin egen orimlighet, menade Sir Johnny. De som verkade för att förbättra kvinnors villkor i samhället började nu få så stor förståelse för sitt arbete att de inte längre behövde försvaras, och därför avstod han från att vidare diskutera påhoppen.

De livliga diskussionerna om korsetten pågick i Aftonbladets spalter under en knapp månad, och av inläggen framgick att många fortfarande betraktade plagget som ett modets tortyrinstrument och pinoredskap. Men det fanns nu också de som öppet ifrågasatte korsettens skadlighet och ansåg att den var nödvändig att använda för att kvinnor skulle få till en vacker kroppsform som kunde fånga männens intresse. Mabel gav sig inte en tum. Hon sporrades istället av alla dem som utpekat henne som fåfäng och oansvarig. ”Jag bär min korsett som förr, sätter näsan i vädret i trots av edra straffdomar och den något böjda överkroppen”, förklarade hon.

 

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *