byxkjolen

Byxkjol på besök

Den raka korsetten fick efter några år ge plats åt nya formande underkläder, däribland gördlar i elastiska material som bättre följde kroppens naturliga linjer och var lättare att röra sig i. Det fick reformivrarnas blick att riktas mot andra ohälsosamma inslag i kvinnodräkten. För även om korsetten fortsatte att diskuteras och lång tid framöver skulle förknippas med kvinnors slaveri under modet, var det faktiskt ett annat klädesplagg som skapade större rubriker och väckte starkare känslor under det tidiga 1900-talet. Det handlade om byxkjolen.

Byxkjolen, eller haremsbyxan som vi idag snarare skulle kalla den, var en modesensation som snabbt blev ett diskussionsämne i den svenska dagspressen. Med den som utgångspunkt formulerades en mängd uppfattningar om hur det nya seklets kvinnor borde vara – och hur de inte borde vara. Vissa debattörer var entusiastiska och trodde att de rymliga byxbenen skulle bana väg för andra reformer, att kvinnor snart skulle frigöras från fler opraktiska och ohygieniska plagg. Andra kände avsmak för byxkjolen och såg  den som alltför emancipatorisk. När nu plötsligt konturerna av två ben gick att ana under det böljande tyget i kvinnornas sällskapsdräkter uppstod en osäkerhet om var kvinnlighetens gränser egentligen gick. Var en kvinna i byxkjol verkligen kvinnlig?

Livlig debatt för och emot byxkjolen

Byxkjolen, även känd som jupe-culotte, designades hösten 1910 av den franske modeskaparen Paul Poiret (1879–1944) till hans orientaliskt inspirerade vårkollektion. Han ansåg sig själv vara den som med sina kreationer befriade kvinnokroppen från korsetter och turnyrer, och tanken med jupe-culotte var att kvinnor lättare skulle kunna röra sig om kjolen ersattes av ett slags byxa. Till Stockholm kom det första partiet i början av mars 1911, och på några dagar hade en livlig debatt i dagstidningarna inletts där vissa röster talade för plagget och andra emot.

Signaturen Fru X. skrev i Aftonbladet att hon gladde sig åt att svenska kvinnor nu äntligen skulle få chansen att reformera sin klädsel. Hennes förhoppning var att byxkjolen skulle bidra till en dräkt som bättre synliggjorde människan, snarare än kvinnan, i kläderna, och själv tänkte hon skaffa sig en till sommaren när hon helst klädde sig lätt och ledigt.

Löjlig fråga för Calle på Söder

Hennes döttrar skulle också få var sin jupe-culotte. Fru X. fick dock genast mothugg från signaturen Calle på Söder som irriterade sig på hennes inlägg: ”Anlägg byxkjol så mycket ni vill, och befall edra döttrar anlägga denna från österlandet härstammande dräkt, eftersom ni tyckes kunna det utan att ha rådfrågat dem. Men låt bli att för Stockholms tidningsläsande allmänhet utbasuna det.” Calle på Söder tyckte att det var löjligt att lägga ned så mycket tid på att orda om ett plagg som alldeles säkert snart skulle bli omodernt och försvinna.

Flera rösträttskvinnor, däribland Frida Stéenhoff (1865–1945) och Elma Danielsson (1865–1936), såg byxkjolen som en del i det tidiga 1900-talets kvinnofrigörelse och hade stora förhoppningar om att den skulle göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta och bidra till samhällets utveckling. Till en början såg reformen också ut att bli framgångsrik.

Servitriser i byxkjol drog gäster

I slutet av mars 1911 gick det att se byxkjolar lite varstans i Stockholm, och strax därpå började de siktas även i den svenska landsorten. Från Lidköping kom uppgifter om att källarmästaren på Stadshotellet låtit klä alla restaurangens servitriser i byxkjol och på så vis lyckats få fullt hus i dåliga tider. Stadens familjefäder ska mangrant ha kommit med hustrur och barn för att äta en bit mat och titta på plagget. Även i Jönköping, där stadsborna ansågs vara mer ”andligt och sedligt sinnade” än på andra platser, gjorde byxkjolen succé när Stora hotellets serveringsflickor uppenbarade sig i den.

 I slutändan blev dock byxkjolen bara en modefluga. Redan i början av maj 1911 rapporterades att plagget gick mot sin undergång, och månaden därpå dödförklarades det av svenska modeskribenter. Fru X. sörjde. Men det dröjde inte länge förrän hon på nytt fattade pennan och formulerade ett annat förslag på en dräktreform. Läs mer om det här på bloggen om ett par veckor.

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *