Else Kleen – modeskribent med feministisk agenda

Else Kleen – modeskribent med feministisk agenda

+När byxkjolen lanserades våren 1911 hade en ny artikeltyp erövrat de stora dagstidningarna: modekrönikan. Rapporter från de franska modehusen hade visserligen förekommit under lång tid i pressen, men vid förra sekelskiftet hade ett annat slags modekåserier, mer personliga och livfulla, fått genomslag. Ofta var de skrivna av unga kvinnliga journalister som inte var rädda för att framföra egna synpunkter på de nya plagg som franska modeskapare ville att kvinnor världen över skulle bära.

Else Kleen (1882–1968), signaturen Gwen som hösten 1906 uttryckt så kätterska åsikter om den nya korsetten med rak planschett framtill, tillhörde de modeskribenter som hade en stor skara trogna tidningsläsare, och ett decennium in på 1900-talet hölls hon för att vara en av landets främsta modekännare. Strax före jul 1907 gav hon ut Gwens bok för hemmet, där hon gav svenska kvinnor råd om hur de skulle sköta sitt hem och sina kläder, och hösten 1910 publicerade hon Kvinnor och kläder, en bok om 1800-talets mode, som blev omåttligt populär.

Som journalist var Else Kleen ofta frispråkig och med tiden kom hon att ägna sig åt sociala reformfrågor av olika slag. Hon var övertygad feminist och rösträttsaktivist, och det märktes också i hennes modekåserier. Därmed inte sagt att hon alltid kom till samma slutsatser som andra rösträttskvinnor om vilka reformer av den kvinnliga klädedräkten som var önskvärda. Hon delade exempelvis inte Frida Stéenhoffs och Elma Danielssons uppfattning att byxkjolen var ett viktigt steg på vägen mot kvinnlig frigörelse.

Else Kleen tyckte att jupe-culotte var ”fult”, och i en modekrönika i Stockholms Dagblad i februari 1911 frågade hon sig varför kvinnorna som sedan urminnes tider burit kjol nu skulle byta ut den mot ett par byxor. I hennes ögon var kjolen långt vackrare, och det var skäl nog till att behålla den. Kanske trodde hon också att kampen för kvinnlig rösträtt skulle bli svår att vinna om rösträttsrörelsens kvinnor bar kläder som av allmänheten ansågs vara fula och okvinnliga.

Fördömde byxkjolen som oestetisk

Vid förra sekelskiftet var byxkjolen problematisk som könsmarkör, och möjligen kan det förklara varför Else Kleen beskrev plagget som opraktiskt och oestetiskt och avfärdade det som ”en av modets rötmånadshistorier”. I ett par årtusenden hade kvinnor funnit att de bäst kunde framhäva sin skönhet med kjolar eller kjolliknande draperingar, och vad Else Kleen visste hade det inte inträffat något som gav nutidens kvinnor anledning att dra någon annan slutsats. Hennes råd var därför att undvika byxkjolen.

Det kan tilläggas att Else Kleen vid den här tiden hade börjat betraktas som ett slags rösträttsrörelsens modeorakel och att det på sina håll raljerades över att en modeskribent, som annars mest fördjupade sig i blustyger och hattplymer, engagerade sig för kvinnlig rösträtt. När tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) året därpå avbildade (se nedan) de svenska suffragetternas mobilisering i skämttidningen Puck valde han en scen där Else Kleen noga inspekterar trupperna så att alla kvinnor har klätt sig oklanderligt och är rustade i det allra senaste som modet har att erbjuda när de går ut i strid. Här finns gott om plymer, rosetter och muffar. Men däremot inga byxkjolar.

 

Porträttet på Else Kleen ovan är från tidigt 1900-tal. Fotograf: Herman Hamnqvist.

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *