Världskrig och dräktreform

Hösten 1913 rapporterade så magasinet Nyaste Pariser-Moder att de stora franska skräddarna efter flera säsongers intensivt arbete lyckats införa ett mode som var skapat för en verklig kvinnokropp, ett mode ”som har till ändamål att höja linjerna, att bekläda kroppen utan att dölja densamma”. De flesta eleganta klänningar hade den här hösten inskärningar nedtill som mer eller mindre lämnade kvinnornas ben synliga. Magen skulle dessutom vara mer markerad än tidigare, och det hade tvingat korsettfabrikanterna att göra nya korsettmodeller som snördes i sidorna och var elastiska framtill. De hårda planschetterna var helt borttagna.

När sedan första världskriget bröt ut i juli 1914 kom förändringarna slag i slag. Kriget påverkade handelsförbindelserna och gjorde det svårt att få fatt i utländska varor, så också textilier. Stora grupper i samhället tvingades till besparingar för att hushållets ekonomi skulle gå runt, och av dem som trots allt hade pengar att spendera ansågs det opassande att lägga ut stora summor på tygrika dräkter.

Kriget gav enklare design

Redan våren 1915 letade sig kjolens nederkant upp på vaden i de europeiska modejournalernas teckningar, och även om det fortfarande gick åt en hel del tyg för att ge kjolen en lätt rundad och utstående form – det som kom att kallas krigskrinolin – gav de nya dräkterna intryck av att vara enklare i sin design och mindre påkostade i sitt utförande.

Även på andra sätt satte kriget sin prägel på modet. Slitstarka material som läder, khaki och gabardin, tänkta att ge skydd åt soldater på slagfält och i skyttegravar, plockades upp av de europeiska modehusen och lanserades i plagg som kvinnor hemmavid kunde bära för att visa sin solidaritet med männen som stred vid fronten eller var inkallade på övning. Dräkterna gick i brunt och svart. Som så ofta i krigstider hade färgskalan dämpats av respekt för stridernas dödsoffer.

Läkaren Henrik Berg (1858–1936) , mångårig redaktör för den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen, frågade sig våren 1916 om inte en ny reform av kvinnodräkten var på väg och då en ganska så radikal sådan. Det fasansfulla kriget hade fört med sig att många kvinnor runtom i Europa fick utföra arbeten som män förut gjort; de var nu spårvagnsförare, jordbruksarbetare och fältläkare.

Klädda i ankellånga, vida kjolar och lågklackade skor arbetade dessa kvinnor för samhällets väl. Men röster höjdes för en mer långtgående dräktreform där kjolarna byttes ut mot knäbyxor. Henrik Berg hade läst boken Hälsa genom sundt förnuft (1913), skriven av amerikanskan Jack Lindblad (1881–1973) som var bosatt i Stockholm, och noterat hur temperamentsfullt hon pläderade för reformen och avfärdade motståndarnas moraliska argument. Han var beredd att hålla med henne: en kvinna i knäbyxkostym väckte inte mer anstöt än en kvinna i snäv kjol.

Ju mer Henrik Berg funderat över saken, desto säkrare hade han blivit på att långa och särskilt trånga kjolar hindrade de svenska kvinnornas rörelsefrihet och förlamade deras handlingskraft. Han kunde dock bara påminna sig ett folk, inuiterna, där kvinnorna klädde sig i byxor. Borde verkligen de stolta européerna ta efter dessa naturmänniskors exempel? Henrik Berg tvekade inte om svaret. Krigets fasor hade nämligen gjort honom övertygad om en sak: ”Vår ’civilisation’ och ’kultur’ är ej så mycket värd, som vi inbillat oss. Luftbomber och skyttegravar ha visat detta tillräckligt tydligt.”

Första världskriget kom mycket riktigt att bli en brytpunkt i modets historia. Knäbyxorna fick visserligen vänta i några år, men det gjordes andra förändringar som omformade den kvinnliga siluetten. Lätta tyger som föll löst över figuren skapade en lång, slank linje, och med underkläder i elastiska material hölls byst och mage på plats utan att gränsen mellan överkropp och underkropp tydligt markerades. Midjan var inte längre en fokuspunkt i dräkten. Överlag var kläderna bekvämare än tidigare, och färre plagg och mjukare tyger gjorde att kvinnor nu kunde ta ut rörelserna. I mångas ögon hade den kvinnliga klädseln till sist blivit praktisk.

Mode från 1910-talet – utanför Ljungskile

Med 1910-talet kom ett mode som på många sätt var ledigare, lättare och luftigare än tidigare decenniers. En del av plaggen platsar till och med i nutida kvinnors garderober. Jag begav mig till Grinneröds Lissleröd utanför Ljungskile på västkusten för att träffa dräktentusiasten Rebecca Stenvall och titta på klänningar från 1910-talet ur hennes stora dräktsamling som också rymmer hattar, skor och andra accessoarer.

 

Dräktreform i naturen

Vid förra sekelskiftet var en svensk friluftsrörelse på framväxt. Runtom i landet byggdes sportstugor där stadsbor kunde andas frisk luft och mer fritt ägna sig åt gymnastiska övningar och kroppsligt, andligt och moraliskt stärkande aktiviteter. Det fanns en farhåga hos friluftsrörelsens förespråkare att det stressiga och forcerade stadslivet med en ständig jakt på rikedomar, framgångar och njutningar skulle leda till mänsklig degeneration: att kroppen skulle brytas ned och tanken förslöas.

Det måste till varje pris förhindras, och den oroande utvecklingen kunde endast brytas om svenskarna återvände till naturen och skapade sig enklare levnadsvanor. I gemytliga sportstugor ute på landet eller i skärgården skulle en urartad och förslappad stadsbefolkning ryckas upp och återfå sin vigör genom att hugga ved och bära vatten, gå på vandringstur och åka skidor – allt i ett storslaget, svenskt naturlandskap som väckte patriotiska känslor.

Presenterade ”rent svenska kläder”

Bland det tidiga 1900-talets friluftsentusiaster fanns John Lokrantz (1886–1962). Han hade under en period varit ordförande i Kulturella ungdomsrörelsens gymnastikförbund och då också ägnat en del tid åt att fundera över hur mäns och kvinnors kläder kunde göras mer praktiska när de gav sig ut i naturen för att stärka kropp och själ.

Vintern 1910 bjöd han så in en utvald grupp intresserade människor till ett möte i Stockholm där han presenterade några ändamålsenliga och vackra ”rent svenska dräkter” och berättade om deras olika användningsområden i vardagen. I sitt föredrag hävdade John Lokrantz att det nya seklet bäst kunde beskrivas som ”det nervösa jäktande arbetets och den stora nöjeslystnadens tid”. Orsakerna till varför samhället blivit så ville han inte närmare gå in på, men så mycket var säkert att människornas förstörda nerver och angripna lungor gick att knyta till industrins och handelns uppdrivna arbetstempo.

Även skyla kroppsliga brister

Något måste göras för att den svenska befolkningen i framtiden inte enbart skulle bestå av stressade, nervösa och klena individer, och John Lokrantz såg en dräktreform som ett medel med vilket samhällsförhållandena kunde förändras. Om kläderna gjorde det möjligt för människor att friare röra sig ute i naturen, att göra vandringar och åka skidor, skulle säkerligen intresset för olika friluftsaktiviteter öka markant. Därför ville han se dräkter ”som hade något av vår nordiska karaktär över sig och som i största möjliga mån framhölle människokroppens naturliga linjer och överskylde densammas individuella brister”. Mansdräkten måste bli lättare och ledigare, och kvinnodräkten behövde förenklas utan att förlora sin charm.

Hans förslag till en reformerad idrottsdräkt var inspirerad av engelska klädesplagg som var lediga i form och snitt. Engelsmännen hade nämligen, i motsats till svenskarna, redan insett betydelsen av bekväma och ändamålsenliga dräkter som dels gick att idrotta i, dels passade för ”vardagslivets jäktande, nervuppslitande arbete”. För herrar föreslog John Lokrantz ett slags jägarkostym med knäbyxor och cape. Damer bar lämpligen en dräkt med insvängd jacka och ankellång kjol när de deltog i olika friluftsaktiviteter.

Hans ord om korsetten – ”bort”

John Lokrantz passade också på att skicka med läsaren några mer allmänna principer för en reformerad klädsel. Det gällde att anpassa dräkten efter ändamålet och göra den rymlig, att bära så få plagg som möjligt och fördela dem över hela kroppen, att alltid använda mjuka, luftiga tyger och slutligen: att med kläderna lyfta fram människokroppens skönhet och skyla eventuella brister utan att för den skull göra avkall på sundhetens krav.

Om korsetten hade han bara ett ord att säga: ”Bort.”

Bild: Teckning av John Lokrantz reformdräkter för idrottande och friluftsliv. Ur Gustaf Stjernström (red.), Vinterboken: En vägledning för ung och gammal (Stockholm 1910).

Augusta Lundin – modeskapare med intresse för reformer

Modeskribenten och rösträttsaktivisten Else Kleen ansåg att byxkjolen var ful. Hennes uppfattning var att den svenska kvinnan istället borde hålla fast vid sin kjol, ett plagg som burits i århundraden och lyckats framhäva kvinnlig skönhet på ett alldeles utmärkt sätt. Modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) var av samma åsikt. När hon i februari 1911 fick frågan om byxkjolen skulle få genomslag i Stockholm, svarade hon att den endast var ”en kuriositet” och att den aldrig skulle bli ett verkligt mode bland svenska kvinnor. Det var inte heller någon förlust, menade hon, ”då byxkjolen absolut måste betecknas som okvinnlig”. Hon var övertygad om att stockholmskorna hade en alldeles för sund smak för att låta sig förföras av något så excentriskt som en jupe-culotte. Tilläggas kan att modekännarna på Sidenhuset och Nordiska Kompaniet (NK), två av de stora varuhusen i Stockholm, resonerade på samma sätt.

Augusta Lundin räknades under många år som Sveriges främsta modesömmerska, och hon anlitades ofta av kungligheter och andra svenska celebriteter. Hennes nära kontakter med den brittiske modeskaparen Charles Frederick Worth (1825–1895) och hans modehus i Paris gav henne god insyn i den franska modevärlden och gjorde att hennes etablissemang ofta var först med det senaste. Hon startade sin verksamhet som ett skrädderi i tre små rum i en våning på Malmtorgsgatan i Stockholm, och våren 1911 hade hennes affärsrörelse vuxit till ett elegant modehus vid Brunkebergstorg och nått internationell ryktbarhet.

Augusta Lundin betraktades länge som en nära bundsförvant till den svenska dräktreformrörelsen. Det var hon som vintern 1886 hade låtit sy upp Hanna Winges nynordiska reformdräkt och det sågs som en stor seger för rörelsen att den lyckats få henne att verka för en dräktreform. Visserligen fick Augusta Lundins beslut att frångå den sobra marinblå färgen och låta sy upp de mest grälla reformdräkter i rödgult till sina springflickor vissa reformivrare att höja på ögonbrynen.

Lite lätt nedlåtande ton

En del personer i dräktreformrörelsen tolkade nog hennes agerande som en solidaritetshandling, som ett sätt att visa sitt stöd för reformen. Men det fanns andra som istället menade att hon klädde sin personal i smaklösa reformdräkter med förhoppningen att hennes kunder skulle bli avskräckta och fortsätta att handla dyra modeklänningar uppsydda efter senaste snitt. Följden blev hur som helst att efterfrågan på reformdräkter helt upphörde.

Även när kjortelstriden bröt ut vintern 1897 ställde hon sig bakom dräktreformrörelsens krav att damernas promenadkjolar skulle kortas en aning – om än med en lite nedlåtande ton. Till ett av kjolmötena hade hon skrivit ett brev som lästes upp. Däri menade hon att en elegant parisiska hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin. Därför var det lika gott att kjolarna kortades av en bit så att man slapp se svenska kvinnor stappla fram längs gatorna med ett paraply i ena handen och ett klänningssläp i den andra.

Agerade för det sunda förnuftet

Brevet sågs ändå som epokgörande, och damtidningen Idun tyckte att det var ”ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet.”

Men till byxkjolen var alltså Augusta Lundin mer tveksam. Och hon fick också rätt i sin profetia. Även om det våren 1911 gick att hitta kvinnor i Stockholm som bar jupe-culotte, så fick plagget aldrig något genomslag. Huruvida det berodde på stockholmskornas sunda smak eller inte kan dock diskuteras.

Bild: Fotografi av Augusta Lundin. Fotograf: Frans Gustaf Klemming.