svensk friluftsrörelse på framväxt

Dräktreform i naturen

Vid förra sekelskiftet var en svensk friluftsrörelse på framväxt. Runtom i landet byggdes sportstugor där stadsbor kunde andas frisk luft och mer fritt ägna sig åt gymnastiska övningar och kroppsligt, andligt och moraliskt stärkande aktiviteter. Det fanns en farhåga hos friluftsrörelsens förespråkare att det stressiga och forcerade stadslivet med en ständig jakt på rikedomar, framgångar och njutningar skulle leda till mänsklig degeneration: att kroppen skulle brytas ned och tanken förslöas.

Det måste till varje pris förhindras, och den oroande utvecklingen kunde endast brytas om svenskarna återvände till naturen och skapade sig enklare levnadsvanor. I gemytliga sportstugor ute på landet eller i skärgården skulle en urartad och förslappad stadsbefolkning ryckas upp och återfå sin vigör genom att hugga ved och bära vatten, gå på vandringstur och åka skidor – allt i ett storslaget, svenskt naturlandskap som väckte patriotiska känslor.

Presenterade ”rent svenska kläder”

Bland det tidiga 1900-talets friluftsentusiaster fanns John Lokrantz (1886–1962). Han hade under en period varit ordförande i Kulturella ungdomsrörelsens gymnastikförbund och då också ägnat en del tid åt att fundera över hur mäns och kvinnors kläder kunde göras mer praktiska när de gav sig ut i naturen för att stärka kropp och själ.

Vintern 1910 bjöd han så in en utvald grupp intresserade människor till ett möte i Stockholm där han presenterade några ändamålsenliga och vackra ”rent svenska dräkter” och berättade om deras olika användningsområden i vardagen. I sitt föredrag hävdade John Lokrantz att det nya seklet bäst kunde beskrivas som ”det nervösa jäktande arbetets och den stora nöjeslystnadens tid”. Orsakerna till varför samhället blivit så ville han inte närmare gå in på, men så mycket var säkert att människornas förstörda nerver och angripna lungor gick att knyta till industrins och handelns uppdrivna arbetstempo.

Även skyla kroppsliga brister

Något måste göras för att den svenska befolkningen i framtiden inte enbart skulle bestå av stressade, nervösa och klena individer, och John Lokrantz såg en dräktreform som ett medel med vilket samhällsförhållandena kunde förändras. Om kläderna gjorde det möjligt för människor att friare röra sig ute i naturen, att göra vandringar och åka skidor, skulle säkerligen intresset för olika friluftsaktiviteter öka markant. Därför ville han se dräkter ”som hade något av vår nordiska karaktär över sig och som i största möjliga mån framhölle människokroppens naturliga linjer och överskylde densammas individuella brister”. Mansdräkten måste bli lättare och ledigare, och kvinnodräkten behövde förenklas utan att förlora sin charm.

Hans förslag till en reformerad idrottsdräkt var inspirerad av engelska klädesplagg som var lediga i form och snitt. Engelsmännen hade nämligen, i motsats till svenskarna, redan insett betydelsen av bekväma och ändamålsenliga dräkter som dels gick att idrotta i, dels passade för ”vardagslivets jäktande, nervuppslitande arbete”. För herrar föreslog John Lokrantz ett slags jägarkostym med knäbyxor och cape. Damer bar lämpligen en dräkt med insvängd jacka och ankellång kjol när de deltog i olika friluftsaktiviteter.

Hans ord om korsetten – ”bort”

John Lokrantz passade också på att skicka med läsaren några mer allmänna principer för en reformerad klädsel. Det gällde att anpassa dräkten efter ändamålet och göra den rymlig, att bära så få plagg som möjligt och fördela dem över hela kroppen, att alltid använda mjuka, luftiga tyger och slutligen: att med kläderna lyfta fram människokroppens skönhet och skyla eventuella brister utan att för den skull göra avkall på sundhetens krav.

Om korsetten hade han bara ett ord att säga: ”Bort.”

Bild: Teckning av John Lokrantz reformdräkter för idrottande och friluftsliv. Ur Gustaf Stjernström (red.), Vinterboken: En vägledning för ung och gammal (Stockholm 1910).

Publicerat av

Henric Bagerius

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *