En blick tillbaka

En blick tillbaka

Den här bloggen börjar närma sig sitt slut, och det har blivit dags att sammanfatta den svenska dräktreformrörelsens verksamhet – dags att kasta en blick tillbaka på det trettioåriga korsettkriget. Hur uppfattades rörelsen i samtiden? Och vilka avtryck lämnade den i historien?

Tydligt är att vissa av rörelsens företrädare betraktades som radikala och kompromisslösa. I sina tal och texter använde de gärna ett revolutionärt språk som manade till uppror, korståg eller krig. Svenskorna beskrevs som slavar under en allsmäktig härskarinna vars påfund torterade och vanställde deras kroppar. De påstods vara slagna i bojor och tyngda av träldomsok. Och det sades vara fullkomligt obegripligt att fria kvinnor i ett fritt land kunde rätta sig efter en utländsk modemakt som så ofta använde lyxprostituerades utmanande dräkter som inspiration till sina nya modeller.

Vädjade till sans och måtta

Samtidigt var de svenska dräktreformatorerna försiktiga i sina förslag till förändringar. De vädjade till tänkande kvinnors förnuft, till sans och måtta, och sade sig inte eftersträva någon revolution av modet. Några av deras reformplagg skilde sig visserligen från de underkläder som många borgerliga kvinnor var vana vid, men de gav fortfarande kroppen en fast form under klänningen. Dräktreformföreningens reformliv, för att ta ett exempel, var tillräckligt likt ett vanligt snörliv för att den norska dräktreformatorn Kristine Dahl skulle döma ut det som ”en förbättrad korsett”.

Korsetter

Dräktreformföreningen kom tidigt till slutsatsen att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att göra något åt modets växlingar och att det därför var bäst att låta klänningen vara och nöja sig med att reformera underkläderna. Försöket att få kvinnor att klä sig i nynordisk reformdräkt hade misslyckats fullständigt, och dräkten blev en barlast som föreningen fick släpa på i många år. Vis av erfarenheten avstod man länge från att ge råd om hur klänningen borde se ut annat än i mycket allmänna ordalag. Det var först med kjortelstriden vintern 1897 som föreningen vågade sig på att föreslå förändringar av promenadkjolen och då under försäkran om att det rörde sig om ”en blygsam reform”.

Pragmatism och nationaldräkt

Även Nationaldräktsföreningen intog en pragmatisk hållning till hur den svenska befolkningens klädedräkt skulle förändras. Dess ordförande Märta Jörgensen  påpekade att en övergång till nationaldräkt endast var för dem som fann sig tillrätta i ett enkelt och sunt levnadssätt och att plaggen måste anpassas för det tidiga 1900-talets kvinna som ställde helt andra krav på en förnuftig klädsel än sina förmödrar.

Nationaldräktsföreningens förslag på hur en frigörelse från utländska modens herravälde skulle åstadkommas var visserligen mer radikala än Dräktreformföreningens, men det är värt att notera att Märta Jörgensen faktiskt inte krävde att medlemmarna i hennes förening skulle klä sig i nationaldräkt om de inte ville. Deras skyldighet sträckte sig till att ”uppmuntra bruket av nationaldräkter”.

Så balanserades radikal retorik mot moderat praktik. De bitvis heta debatterna om korsetter, promenadkjolar och haremsbyxor som blossade upp vid förra sekelskiftet visade att ett klädesplagg kunde röra upp starka känslor och ställa frågor om kvinnligt självbestämmande, borgerlig anständighet och nationell karaktär på sin spets. Och det intensiva motstånd som vissa reformförslag mötte påminde dräktreformrörelsen om att träda försiktigt fram.

Modeslaveriet måste bekämpas med förstånd, och alternativen till trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. För dräktreformrörelsens anhängare var valet av kläder en balansakt; deras dräkter måste vara enkla men inte tarvliga, vackra men inte flärdfulla, smickrande men inte koketta, originella men inte spektakulära.

Reformlivet togs plats i modebutiker

Vilken blev då utgången av korsettkriget? Lyckades dräktreformrörelsen omvända svenskorna och få dem att klä sig hygieniskt, förnuftigt och ändamålsenligt? Med en del av sina reformplagg hade dräktreformrörelsen helt visst framgång.

Vid sekelskiftet var de knälånga särkarna och öppna kalsongerna på väg att försvinna och ersättas av underkläder i bomull som bättre skyddade kvinnornas lår och underliv, och i dagstidningarna annonserades då och då om värmande chemiletter och combinations, heldräkter, för damer. Även Dräktreformföreningens reformliv accepterades med tiden och hade åren runt 1900 blivit en del av modehandlarnas utbud av snörliv och livstycken.

Däremot var det svårt att få kvinnor att sluta bära formande underkläder. Korseletter, torseletter, gördlar och höfthållare sågs långt fram i tiden som nödvändiga inslag i den kvinnliga klädedräkten, och även om de här plaggen, utrustade med elastiska resårpartier, var bekvämare än sekelskiftets korsetter var likväl syftet detsamma: att skapa en slät och fast figur där konturerna – ibland raka och kantiga, ibland runda och mjuka – vittnade om självdisciplin och självkontroll. Korsetteringen behöll sitt grepp om svenskorna in på 1960-talet. Ja, med vår tids body, leggings och power shorts är frågan om den inte fortfarande gör det.

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *