En blick framåt

Efter en blick tillbaka är det nu dags för en blick framåt. Vad hände efter att den svenska dräktreformrörelsen gått i graven? Hur förändrades kvinnodräkten – och kvinnoidealen – under 1920-talet? På Svenska historikermötet i Växjö för några dagar sedan stämde jag träff med Emma Severinsson, historiker vid Lunds universitet, för att diskutera den moderna svenska kvinna som skapades efter första världskriget.

 

En blick tillbaka

Den här bloggen börjar närma sig sitt slut, och det har blivit dags att sammanfatta den svenska dräktreformrörelsens verksamhet – dags att kasta en blick tillbaka på det trettioåriga korsettkriget. Hur uppfattades rörelsen i samtiden? Och vilka avtryck lämnade den i historien?

Tydligt är att vissa av rörelsens företrädare betraktades som radikala och kompromisslösa. I sina tal och texter använde de gärna ett revolutionärt språk som manade till uppror, korståg eller krig. Svenskorna beskrevs som slavar under en allsmäktig härskarinna vars påfund torterade och vanställde deras kroppar. De påstods vara slagna i bojor och tyngda av träldomsok. Och det sades vara fullkomligt obegripligt att fria kvinnor i ett fritt land kunde rätta sig efter en utländsk modemakt som så ofta använde lyxprostituerades utmanande dräkter som inspiration till sina nya modeller.

Vädjade till sans och måtta

Samtidigt var de svenska dräktreformatorerna försiktiga i sina förslag till förändringar. De vädjade till tänkande kvinnors förnuft, till sans och måtta, och sade sig inte eftersträva någon revolution av modet. Några av deras reformplagg skilde sig visserligen från de underkläder som många borgerliga kvinnor var vana vid, men de gav fortfarande kroppen en fast form under klänningen. Dräktreformföreningens reformliv, för att ta ett exempel, var tillräckligt likt ett vanligt snörliv för att den norska dräktreformatorn Kristine Dahl skulle döma ut det som ”en förbättrad korsett”.

Korsetter

Dräktreformföreningen kom tidigt till slutsatsen att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att göra något åt modets växlingar och att det därför var bäst att låta klänningen vara och nöja sig med att reformera underkläderna. Försöket att få kvinnor att klä sig i nynordisk reformdräkt hade misslyckats fullständigt, och dräkten blev en barlast som föreningen fick släpa på i många år. Vis av erfarenheten avstod man länge från att ge råd om hur klänningen borde se ut annat än i mycket allmänna ordalag. Det var först med kjortelstriden vintern 1897 som föreningen vågade sig på att föreslå förändringar av promenadkjolen och då under försäkran om att det rörde sig om ”en blygsam reform”.

Pragmatism och nationaldräkt

Även Nationaldräktsföreningen intog en pragmatisk hållning till hur den svenska befolkningens klädedräkt skulle förändras. Dess ordförande Märta Jörgensen  påpekade att en övergång till nationaldräkt endast var för dem som fann sig tillrätta i ett enkelt och sunt levnadssätt och att plaggen måste anpassas för det tidiga 1900-talets kvinna som ställde helt andra krav på en förnuftig klädsel än sina förmödrar.

Nationaldräktsföreningens förslag på hur en frigörelse från utländska modens herravälde skulle åstadkommas var visserligen mer radikala än Dräktreformföreningens, men det är värt att notera att Märta Jörgensen faktiskt inte krävde att medlemmarna i hennes förening skulle klä sig i nationaldräkt om de inte ville. Deras skyldighet sträckte sig till att ”uppmuntra bruket av nationaldräkter”.

Så balanserades radikal retorik mot moderat praktik. De bitvis heta debatterna om korsetter, promenadkjolar och haremsbyxor som blossade upp vid förra sekelskiftet visade att ett klädesplagg kunde röra upp starka känslor och ställa frågor om kvinnligt självbestämmande, borgerlig anständighet och nationell karaktär på sin spets. Och det intensiva motstånd som vissa reformförslag mötte påminde dräktreformrörelsen om att träda försiktigt fram.

Modeslaveriet måste bekämpas med förstånd, och alternativen till trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. För dräktreformrörelsens anhängare var valet av kläder en balansakt; deras dräkter måste vara enkla men inte tarvliga, vackra men inte flärdfulla, smickrande men inte koketta, originella men inte spektakulära.

Reformlivet togs plats i modebutiker

Vilken blev då utgången av korsettkriget? Lyckades dräktreformrörelsen omvända svenskorna och få dem att klä sig hygieniskt, förnuftigt och ändamålsenligt? Med en del av sina reformplagg hade dräktreformrörelsen helt visst framgång.

Vid sekelskiftet var de knälånga särkarna och öppna kalsongerna på väg att försvinna och ersättas av underkläder i bomull som bättre skyddade kvinnornas lår och underliv, och i dagstidningarna annonserades då och då om värmande chemiletter och combinations, heldräkter, för damer. Även Dräktreformföreningens reformliv accepterades med tiden och hade åren runt 1900 blivit en del av modehandlarnas utbud av snörliv och livstycken.

Däremot var det svårt att få kvinnor att sluta bära formande underkläder. Korseletter, torseletter, gördlar och höfthållare sågs långt fram i tiden som nödvändiga inslag i den kvinnliga klädedräkten, och även om de här plaggen, utrustade med elastiska resårpartier, var bekvämare än sekelskiftets korsetter var likväl syftet detsamma: att skapa en slät och fast figur där konturerna – ibland raka och kantiga, ibland runda och mjuka – vittnade om självdisciplin och självkontroll. Korsetteringen behöll sitt grepp om svenskorna in på 1960-talet. Ja, med vår tids body, leggings och power shorts är frågan om den inte fortfarande gör det.

Kjol eller byxor?

Ett par år in i det första världskriget väckte läkaren Henrik Berg frågan om det inte var dags för svenska kvinnor att överge de långa kjolarna och istället börja klä sig i knäbyxor. Han var långt ifrån säker på att hans förslag skulle bli väl mottaget. Det var förmodligen för kontroversiellt, trodde han.

Vad fick honom att tro det? Jag tog mig till Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet för att träffa historikern Eva Andersson och få svar på hur det egentligen gick med idén om en byxreform för kvinnor under 1910-talet.

 

Världskrig och dräktreform

Hösten 1913 rapporterade så magasinet Nyaste Pariser-Moder att de stora franska skräddarna efter flera säsongers intensivt arbete lyckats införa ett mode som var skapat för en verklig kvinnokropp, ett mode ”som har till ändamål att höja linjerna, att bekläda kroppen utan att dölja densamma”. De flesta eleganta klänningar hade den här hösten inskärningar nedtill som mer eller mindre lämnade kvinnornas ben synliga. Magen skulle dessutom vara mer markerad än tidigare, och det hade tvingat korsettfabrikanterna att göra nya korsettmodeller som snördes i sidorna och var elastiska framtill. De hårda planschetterna var helt borttagna.

När sedan första världskriget bröt ut i juli 1914 kom förändringarna slag i slag. Kriget påverkade handelsförbindelserna och gjorde det svårt att få fatt i utländska varor, så också textilier. Stora grupper i samhället tvingades till besparingar för att hushållets ekonomi skulle gå runt, och av dem som trots allt hade pengar att spendera ansågs det opassande att lägga ut stora summor på tygrika dräkter.

Kriget gav enklare design

Redan våren 1915 letade sig kjolens nederkant upp på vaden i de europeiska modejournalernas teckningar, och även om det fortfarande gick åt en hel del tyg för att ge kjolen en lätt rundad och utstående form – det som kom att kallas krigskrinolin – gav de nya dräkterna intryck av att vara enklare i sin design och mindre påkostade i sitt utförande.

Även på andra sätt satte kriget sin prägel på modet. Slitstarka material som läder, khaki och gabardin, tänkta att ge skydd åt soldater på slagfält och i skyttegravar, plockades upp av de europeiska modehusen och lanserades i plagg som kvinnor hemmavid kunde bära för att visa sin solidaritet med männen som stred vid fronten eller var inkallade på övning. Dräkterna gick i brunt och svart. Som så ofta i krigstider hade färgskalan dämpats av respekt för stridernas dödsoffer.

Läkaren Henrik Berg (1858–1936) , mångårig redaktör för den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen, frågade sig våren 1916 om inte en ny reform av kvinnodräkten var på väg och då en ganska så radikal sådan. Det fasansfulla kriget hade fört med sig att många kvinnor runtom i Europa fick utföra arbeten som män förut gjort; de var nu spårvagnsförare, jordbruksarbetare och fältläkare.

Klädda i ankellånga, vida kjolar och lågklackade skor arbetade dessa kvinnor för samhällets väl. Men röster höjdes för en mer långtgående dräktreform där kjolarna byttes ut mot knäbyxor. Henrik Berg hade läst boken Hälsa genom sundt förnuft (1913), skriven av amerikanskan Jack Lindblad (1881–1973) som var bosatt i Stockholm, och noterat hur temperamentsfullt hon pläderade för reformen och avfärdade motståndarnas moraliska argument. Han var beredd att hålla med henne: en kvinna i knäbyxkostym väckte inte mer anstöt än en kvinna i snäv kjol.

Ju mer Henrik Berg funderat över saken, desto säkrare hade han blivit på att långa och särskilt trånga kjolar hindrade de svenska kvinnornas rörelsefrihet och förlamade deras handlingskraft. Han kunde dock bara påminna sig ett folk, inuiterna, där kvinnorna klädde sig i byxor. Borde verkligen de stolta européerna ta efter dessa naturmänniskors exempel? Henrik Berg tvekade inte om svaret. Krigets fasor hade nämligen gjort honom övertygad om en sak: ”Vår ’civilisation’ och ’kultur’ är ej så mycket värd, som vi inbillat oss. Luftbomber och skyttegravar ha visat detta tillräckligt tydligt.”

Första världskriget kom mycket riktigt att bli en brytpunkt i modets historia. Knäbyxorna fick visserligen vänta i några år, men det gjordes andra förändringar som omformade den kvinnliga siluetten. Lätta tyger som föll löst över figuren skapade en lång, slank linje, och med underkläder i elastiska material hölls byst och mage på plats utan att gränsen mellan överkropp och underkropp tydligt markerades. Midjan var inte längre en fokuspunkt i dräkten. Överlag var kläderna bekvämare än tidigare, och färre plagg och mjukare tyger gjorde att kvinnor nu kunde ta ut rörelserna. I mångas ögon hade den kvinnliga klädseln till sist blivit praktisk.

Mode från 1910-talet – utanför Ljungskile

Med 1910-talet kom ett mode som på många sätt var ledigare, lättare och luftigare än tidigare decenniers. En del av plaggen platsar till och med i nutida kvinnors garderober. Jag begav mig till Grinneröds Lissleröd utanför Ljungskile på västkusten för att träffa dräktentusiasten Rebecca Stenvall och titta på klänningar från 1910-talet ur hennes stora dräktsamling som också rymmer hattar, skor och andra accessoarer.

 

Dräktreform i naturen

Vid förra sekelskiftet var en svensk friluftsrörelse på framväxt. Runtom i landet byggdes sportstugor där stadsbor kunde andas frisk luft och mer fritt ägna sig åt gymnastiska övningar och kroppsligt, andligt och moraliskt stärkande aktiviteter. Det fanns en farhåga hos friluftsrörelsens förespråkare att det stressiga och forcerade stadslivet med en ständig jakt på rikedomar, framgångar och njutningar skulle leda till mänsklig degeneration: att kroppen skulle brytas ned och tanken förslöas.

Det måste till varje pris förhindras, och den oroande utvecklingen kunde endast brytas om svenskarna återvände till naturen och skapade sig enklare levnadsvanor. I gemytliga sportstugor ute på landet eller i skärgården skulle en urartad och förslappad stadsbefolkning ryckas upp och återfå sin vigör genom att hugga ved och bära vatten, gå på vandringstur och åka skidor – allt i ett storslaget, svenskt naturlandskap som väckte patriotiska känslor.

Presenterade ”rent svenska kläder”

Bland det tidiga 1900-talets friluftsentusiaster fanns John Lokrantz (1886–1962). Han hade under en period varit ordförande i Kulturella ungdomsrörelsens gymnastikförbund och då också ägnat en del tid åt att fundera över hur mäns och kvinnors kläder kunde göras mer praktiska när de gav sig ut i naturen för att stärka kropp och själ.

Vintern 1910 bjöd han så in en utvald grupp intresserade människor till ett möte i Stockholm där han presenterade några ändamålsenliga och vackra ”rent svenska dräkter” och berättade om deras olika användningsområden i vardagen. I sitt föredrag hävdade John Lokrantz att det nya seklet bäst kunde beskrivas som ”det nervösa jäktande arbetets och den stora nöjeslystnadens tid”. Orsakerna till varför samhället blivit så ville han inte närmare gå in på, men så mycket var säkert att människornas förstörda nerver och angripna lungor gick att knyta till industrins och handelns uppdrivna arbetstempo.

Även skyla kroppsliga brister

Något måste göras för att den svenska befolkningen i framtiden inte enbart skulle bestå av stressade, nervösa och klena individer, och John Lokrantz såg en dräktreform som ett medel med vilket samhällsförhållandena kunde förändras. Om kläderna gjorde det möjligt för människor att friare röra sig ute i naturen, att göra vandringar och åka skidor, skulle säkerligen intresset för olika friluftsaktiviteter öka markant. Därför ville han se dräkter ”som hade något av vår nordiska karaktär över sig och som i största möjliga mån framhölle människokroppens naturliga linjer och överskylde densammas individuella brister”. Mansdräkten måste bli lättare och ledigare, och kvinnodräkten behövde förenklas utan att förlora sin charm.

Hans förslag till en reformerad idrottsdräkt var inspirerad av engelska klädesplagg som var lediga i form och snitt. Engelsmännen hade nämligen, i motsats till svenskarna, redan insett betydelsen av bekväma och ändamålsenliga dräkter som dels gick att idrotta i, dels passade för ”vardagslivets jäktande, nervuppslitande arbete”. För herrar föreslog John Lokrantz ett slags jägarkostym med knäbyxor och cape. Damer bar lämpligen en dräkt med insvängd jacka och ankellång kjol när de deltog i olika friluftsaktiviteter.

Hans ord om korsetten – ”bort”

John Lokrantz passade också på att skicka med läsaren några mer allmänna principer för en reformerad klädsel. Det gällde att anpassa dräkten efter ändamålet och göra den rymlig, att bära så få plagg som möjligt och fördela dem över hela kroppen, att alltid använda mjuka, luftiga tyger och slutligen: att med kläderna lyfta fram människokroppens skönhet och skyla eventuella brister utan att för den skull göra avkall på sundhetens krav.

Om korsetten hade han bara ett ord att säga: ”Bort.”

Bild: Teckning av John Lokrantz reformdräkter för idrottande och friluftsliv. Ur Gustaf Stjernström (red.), Vinterboken: En vägledning för ung och gammal (Stockholm 1910).

Augusta Lundin – modeskapare med intresse för reformer

Modeskribenten och rösträttsaktivisten Else Kleen ansåg att byxkjolen var ful. Hennes uppfattning var att den svenska kvinnan istället borde hålla fast vid sin kjol, ett plagg som burits i århundraden och lyckats framhäva kvinnlig skönhet på ett alldeles utmärkt sätt. Modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) var av samma åsikt. När hon i februari 1911 fick frågan om byxkjolen skulle få genomslag i Stockholm, svarade hon att den endast var ”en kuriositet” och att den aldrig skulle bli ett verkligt mode bland svenska kvinnor. Det var inte heller någon förlust, menade hon, ”då byxkjolen absolut måste betecknas som okvinnlig”. Hon var övertygad om att stockholmskorna hade en alldeles för sund smak för att låta sig förföras av något så excentriskt som en jupe-culotte. Tilläggas kan att modekännarna på Sidenhuset och Nordiska Kompaniet (NK), två av de stora varuhusen i Stockholm, resonerade på samma sätt.

Augusta Lundin räknades under många år som Sveriges främsta modesömmerska, och hon anlitades ofta av kungligheter och andra svenska celebriteter. Hennes nära kontakter med den brittiske modeskaparen Charles Frederick Worth (1825–1895) och hans modehus i Paris gav henne god insyn i den franska modevärlden och gjorde att hennes etablissemang ofta var först med det senaste. Hon startade sin verksamhet som ett skrädderi i tre små rum i en våning på Malmtorgsgatan i Stockholm, och våren 1911 hade hennes affärsrörelse vuxit till ett elegant modehus vid Brunkebergstorg och nått internationell ryktbarhet.

Augusta Lundin betraktades länge som en nära bundsförvant till den svenska dräktreformrörelsen. Det var hon som vintern 1886 hade låtit sy upp Hanna Winges nynordiska reformdräkt och det sågs som en stor seger för rörelsen att den lyckats få henne att verka för en dräktreform. Visserligen fick Augusta Lundins beslut att frångå den sobra marinblå färgen och låta sy upp de mest grälla reformdräkter i rödgult till sina springflickor vissa reformivrare att höja på ögonbrynen.

Lite lätt nedlåtande ton

En del personer i dräktreformrörelsen tolkade nog hennes agerande som en solidaritetshandling, som ett sätt att visa sitt stöd för reformen. Men det fanns andra som istället menade att hon klädde sin personal i smaklösa reformdräkter med förhoppningen att hennes kunder skulle bli avskräckta och fortsätta att handla dyra modeklänningar uppsydda efter senaste snitt. Följden blev hur som helst att efterfrågan på reformdräkter helt upphörde.

Även när kjortelstriden bröt ut vintern 1897 ställde hon sig bakom dräktreformrörelsens krav att damernas promenadkjolar skulle kortas en aning – om än med en lite nedlåtande ton. Till ett av kjolmötena hade hon skrivit ett brev som lästes upp. Däri menade hon att en elegant parisiska hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin. Därför var det lika gott att kjolarna kortades av en bit så att man slapp se svenska kvinnor stappla fram längs gatorna med ett paraply i ena handen och ett klänningssläp i den andra.

Agerade för det sunda förnuftet

Brevet sågs ändå som epokgörande, och damtidningen Idun tyckte att det var ”ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet.”

Men till byxkjolen var alltså Augusta Lundin mer tveksam. Och hon fick också rätt i sin profetia. Även om det våren 1911 gick att hitta kvinnor i Stockholm som bar jupe-culotte, så fick plagget aldrig något genomslag. Huruvida det berodde på stockholmskornas sunda smak eller inte kan dock diskuteras.

Bild: Fotografi av Augusta Lundin. Fotograf: Frans Gustaf Klemming.

 

Else Kleen – modeskribent med feministisk agenda

+När byxkjolen lanserades våren 1911 hade en ny artikeltyp erövrat de stora dagstidningarna: modekrönikan. Rapporter från de franska modehusen hade visserligen förekommit under lång tid i pressen, men vid förra sekelskiftet hade ett annat slags modekåserier, mer personliga och livfulla, fått genomslag. Ofta var de skrivna av unga kvinnliga journalister som inte var rädda för att framföra egna synpunkter på de nya plagg som franska modeskapare ville att kvinnor världen över skulle bära.

Else Kleen (1882–1968), signaturen Gwen som hösten 1906 uttryckt så kätterska åsikter om den nya korsetten med rak planschett framtill, tillhörde de modeskribenter som hade en stor skara trogna tidningsläsare, och ett decennium in på 1900-talet hölls hon för att vara en av landets främsta modekännare. Strax före jul 1907 gav hon ut Gwens bok för hemmet, där hon gav svenska kvinnor råd om hur de skulle sköta sitt hem och sina kläder, och hösten 1910 publicerade hon Kvinnor och kläder, en bok om 1800-talets mode, som blev omåttligt populär.

Som journalist var Else Kleen ofta frispråkig och med tiden kom hon att ägna sig åt sociala reformfrågor av olika slag. Hon var övertygad feminist och rösträttsaktivist, och det märktes också i hennes modekåserier. Därmed inte sagt att hon alltid kom till samma slutsatser som andra rösträttskvinnor om vilka reformer av den kvinnliga klädedräkten som var önskvärda. Hon delade exempelvis inte Frida Stéenhoffs och Elma Danielssons uppfattning att byxkjolen var ett viktigt steg på vägen mot kvinnlig frigörelse.

Else Kleen tyckte att jupe-culotte var ”fult”, och i en modekrönika i Stockholms Dagblad i februari 1911 frågade hon sig varför kvinnorna som sedan urminnes tider burit kjol nu skulle byta ut den mot ett par byxor. I hennes ögon var kjolen långt vackrare, och det var skäl nog till att behålla den. Kanske trodde hon också att kampen för kvinnlig rösträtt skulle bli svår att vinna om rösträttsrörelsens kvinnor bar kläder som av allmänheten ansågs vara fula och okvinnliga.

Fördömde byxkjolen som oestetisk

Vid förra sekelskiftet var byxkjolen problematisk som könsmarkör, och möjligen kan det förklara varför Else Kleen beskrev plagget som opraktiskt och oestetiskt och avfärdade det som ”en av modets rötmånadshistorier”. I ett par årtusenden hade kvinnor funnit att de bäst kunde framhäva sin skönhet med kjolar eller kjolliknande draperingar, och vad Else Kleen visste hade det inte inträffat något som gav nutidens kvinnor anledning att dra någon annan slutsats. Hennes råd var därför att undvika byxkjolen.

Det kan tilläggas att Else Kleen vid den här tiden hade börjat betraktas som ett slags rösträttsrörelsens modeorakel och att det på sina håll raljerades över att en modeskribent, som annars mest fördjupade sig i blustyger och hattplymer, engagerade sig för kvinnlig rösträtt. När tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) året därpå avbildade (se nedan) de svenska suffragetternas mobilisering i skämttidningen Puck valde han en scen där Else Kleen noga inspekterar trupperna så att alla kvinnor har klätt sig oklanderligt och är rustade i det allra senaste som modet har att erbjuda när de går ut i strid. Här finns gott om plymer, rosetter och muffar. Men däremot inga byxkjolar.

 

Porträttet på Else Kleen ovan är från tidigt 1900-tal. Fotograf: Herman Hamnqvist.

Byxkjol på besök

Den raka korsetten fick efter några år ge plats åt nya formande underkläder, däribland gördlar i elastiska material som bättre följde kroppens naturliga linjer och var lättare att röra sig i. Det fick reformivrarnas blick att riktas mot andra ohälsosamma inslag i kvinnodräkten. För även om korsetten fortsatte att diskuteras och lång tid framöver skulle förknippas med kvinnors slaveri under modet, var det faktiskt ett annat klädesplagg som skapade större rubriker och väckte starkare känslor under det tidiga 1900-talet. Det handlade om byxkjolen.

Byxkjolen, eller haremsbyxan som vi idag snarare skulle kalla den, var en modesensation som snabbt blev ett diskussionsämne i den svenska dagspressen. Med den som utgångspunkt formulerades en mängd uppfattningar om hur det nya seklets kvinnor borde vara – och hur de inte borde vara. Vissa debattörer var entusiastiska och trodde att de rymliga byxbenen skulle bana väg för andra reformer, att kvinnor snart skulle frigöras från fler opraktiska och ohygieniska plagg. Andra kände avsmak för byxkjolen och såg  den som alltför emancipatorisk. När nu plötsligt konturerna av två ben gick att ana under det böljande tyget i kvinnornas sällskapsdräkter uppstod en osäkerhet om var kvinnlighetens gränser egentligen gick. Var en kvinna i byxkjol verkligen kvinnlig?

Livlig debatt för och emot byxkjolen

Byxkjolen, även känd som jupe-culotte, designades hösten 1910 av den franske modeskaparen Paul Poiret (1879–1944) till hans orientaliskt inspirerade vårkollektion. Han ansåg sig själv vara den som med sina kreationer befriade kvinnokroppen från korsetter och turnyrer, och tanken med jupe-culotte var att kvinnor lättare skulle kunna röra sig om kjolen ersattes av ett slags byxa. Till Stockholm kom det första partiet i början av mars 1911, och på några dagar hade en livlig debatt i dagstidningarna inletts där vissa röster talade för plagget och andra emot.

Signaturen Fru X. skrev i Aftonbladet att hon gladde sig åt att svenska kvinnor nu äntligen skulle få chansen att reformera sin klädsel. Hennes förhoppning var att byxkjolen skulle bidra till en dräkt som bättre synliggjorde människan, snarare än kvinnan, i kläderna, och själv tänkte hon skaffa sig en till sommaren när hon helst klädde sig lätt och ledigt.

Löjlig fråga för Calle på Söder

Hennes döttrar skulle också få var sin jupe-culotte. Fru X. fick dock genast mothugg från signaturen Calle på Söder som irriterade sig på hennes inlägg: ”Anlägg byxkjol så mycket ni vill, och befall edra döttrar anlägga denna från österlandet härstammande dräkt, eftersom ni tyckes kunna det utan att ha rådfrågat dem. Men låt bli att för Stockholms tidningsläsande allmänhet utbasuna det.” Calle på Söder tyckte att det var löjligt att lägga ned så mycket tid på att orda om ett plagg som alldeles säkert snart skulle bli omodernt och försvinna.

Flera rösträttskvinnor, däribland Frida Stéenhoff (1865–1945) och Elma Danielsson (1865–1936), såg byxkjolen som en del i det tidiga 1900-talets kvinnofrigörelse och hade stora förhoppningar om att den skulle göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta och bidra till samhällets utveckling. Till en början såg reformen också ut att bli framgångsrik.

Servitriser i byxkjol drog gäster

I slutet av mars 1911 gick det att se byxkjolar lite varstans i Stockholm, och strax därpå började de siktas även i den svenska landsorten. Från Lidköping kom uppgifter om att källarmästaren på Stadshotellet låtit klä alla restaurangens servitriser i byxkjol och på så vis lyckats få fullt hus i dåliga tider. Stadens familjefäder ska mangrant ha kommit med hustrur och barn för att äta en bit mat och titta på plagget. Även i Jönköping, där stadsborna ansågs vara mer ”andligt och sedligt sinnade” än på andra platser, gjorde byxkjolen succé när Stora hotellets serveringsflickor uppenbarade sig i den.

 I slutändan blev dock byxkjolen bara en modefluga. Redan i början av maj 1911 rapporterades att plagget gick mot sin undergång, och månaden därpå dödförklarades det av svenska modeskribenter. Fru X. sörjde. Men det dröjde inte länge förrän hon på nytt fattade pennan och formulerade ett annat förslag på en dräktreform. Läs mer om det här på bloggen om ett par veckor.

Ännu ett par röster om korsetten

Ganska precis ett år efter de livliga diskussionerna i Aftonbladet om korsetten bestämde sig den kända modeskribenten Gwen, journalisten Else Kleens (1882–1968) signatur, för att ge sin syn på det nya århundradets snörliv. Det gjorde hon i en krönika i Dagens Nyheter den 4 november 1906. Gwen hade under lång tid och från många håll blivit uppmanad att ge ett utlåtande om korsetten och andra underplagg som kunde tänkas ersätta den, men hennes ”synnerligen kätterska och deciderade åsikter i frågan” hade fått henne att tiga.

Hon var nämligen inte alls övertygad om att snörning var så farlig som många manliga läkare påstod. Om det moderna snörlivet med helt rak linje framtill var väl sytt, hindrade det aldrig bukmuskulaturens arbete under matsmältningen. I motsats till gammalmodiga snörliv försköt det inte tarmarna och pressade inte heller isär levern.

Tre bra korsetter mot en dålig

Till sin krönika hade Gwen fogat en teckning av tre olika korsettmodeller som hon varmt rekommenderade sina läsare. Kvinnan längst till vänster bär ett korsettbälte som särskilt lämpade sig för dem som arbetade. Vid hennes sida står en kvinna i hel korsett med insydda kilar som tillät bröstkorgen att vidga sig. Den tredje modellen var, enligt Gwen, den mest ideala med underkjol och korsett i ett. Här fanns ingen snörning i ryggen, så rimligen kunde ”icke ens de argaste reformvänner ha något att säga”. För kontrastens skull hade hon också kopierat en bild från 1880-talet till höger om modellerna, så att läsarna kunde se att de moderna korsetterna var långt hälsosammare och bekvämare än de äldre.

Det fanns alltså skillnad på snörliv och snörliv, menade Gwen, och kvinnliga läkare som sett verkligt välgjorda korsetter fördömde dem aldrig kategoriskt. Till skillnad från sina manliga kolleger förstod de att plagget kunde konstrueras på olika sätt och ges en form som överhuvudtaget inte skadade kvinnokroppen.

Det var nog en sanning med modifikation. Flera av det tidiga 1900-talets kvinnliga läkare var fortsatt mycket skeptiska till snörlivet och såg helst att kvinnor valde att bära andra klädesplagg som omslöt överkroppen. En av dem var Karolina Widerström. Med gynekologi som specialområde hade hon under alla år försett dräktreformrörelsen med medicinska argument i kampen mot korsetten, och i den tredje, omarbetade upplagan av hennes populärmedicinska bok om kvinnohygien som utkom våren 1906 stod det klart att hon inte hade någon fördragsamhet med snörlivet. Ingen alls.

Sport räddningen för de snörda

Det fanns knappast något organ, konstaterade Karolina Widerström, som inte led när bröstkorgen klämdes samman och midjan trycktes in i ett snörliv. Skadan blev förstås större när livet snördes hårt, men det innebar inte att en löst sittande korsett var ofarlig: ”Varje snörliv, vare sig det sitter löst eller hårt, utgör ett mer eller mindre stelt pansar, som mer eller mindre inskränker rörelserna i bröstkorg och ryggrad.” Oavsett försvagades musklerna, särskilt de som kvinnor använde vid förlossningar.

Men Karolina Widerström var hoppfull. Hon trodde att bättre tider stundade nu när intresset för friluftsliv och sportaktiviteter växte och att ett liv i frihet till sist väntade den svenska kvinnan: ”Kanske skall idrottens utövarinna så småningom få öga för rörelsens plastik, och kanhända skall hon komma underfund med att snörliv och hårt åtsittande kläder äro bojor, dem hon ej längre har lust att låta sig bindas utav.”