Ett skelett i magasinet

En av alla som yttrade sig i Aftonbladets korsettdebatt hösten 1905 var signaturen Sir Johnny Han var fast övertygad om att snörning var skadligt, och i sitt inlägg hänvisade han till ett besök vid Lunds anatomiska museum där han sett ett skelett efter kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten.

Finns det kvar  månntro? Jag bestämde mig för att åka till Lund och titta in på Biologiska museet som har tagit över delar av det gamla anatomiska museets samlingar. Där träffade jag museiintendenten Maria Mostadius som snabbt drog fram ett skelett ur magasinet.

 

Fler bomullsdräkter och sidenklänningar i Borås

På vår resa genom den svenska dräktreformrörelsens historia går 1800-tal över i 1900-tal, och kampen mot modeslaveriet ändrar karaktär. Men innan vi bekantar oss med de nya tankar som kom att influera rörelsen är det dags att återvända till Viktoria Holmqvist, intendent vid Textilmuseet i Borås, för att ta reda på hur det nya seklets kvinnor klädde sig.

Under 1880-talet bar kvinnor turnyr, och under 1890-talet var det fårbogsärmar som gällde. Men hur skulle bomullsdräkterna och sidenklänningarna se ut nu?

 

Kjortelstriden som kuplett

Kjortelstriden fick stor uppmärksamhet i pressen och resulterade i en mängd debattinlägg på dagstidningarnas insändarsidor. En del hyllade förslaget av korta av damernas promenadkjolar, andra beskrev initiativet som missriktat och skrattretande. I visor och kåserier gjorde man sig lustig över reformen som såg ut att beröva Stockholm på dess skickligaste gatsopare.

Man talade också om ”uppehållsväder” mitt i nederbörden och gav goda råd om hur kvinnorna i väntan på reformen skulle hålla upp sina kjolar utan att visa för mycket, ”att lyfta där bak med smak”. Det skrevs också en rad kupletter om Dräktreformföreningens släpjakt, och en av dem – Glada och upplyftande versar om kjortelavkortningskongressen, hållen i Göteborg den 8 februari 1897 – fick mig att ta ton.

 

På jakt efter Kristine Dahls klippbok

Kristine Dahls arbete för en dräktreform blev inte särskilt långvarigt. Efter att ha rest runt och visat upp sina reformplagg i Norge, Sverige, Danmark och Tyskland under två och ett halvt år, gifte hon sig sommaren 1897 och bosatte sig i Bergen. De intensiva åren som debattör och föreläsare ska hon noga ha dokumenterat i en klippbok. Här lär hon ha klistrat in alla artiklar som hon själv skrev eller som andra skrev om henne.

Jag bestämde mig för att försöka leta upp Kristine Dahls klippbok och hittade den till slut hos Hans Troye i Oslo. Se och hör honom berätta om sin relation till den mest framgångsrika dräktreformatorn i Skandinavien vid förra sekelskiftet.

På jakt efter Olof Palmes farmors underbyxor

Hanna Palmes engagemang i dräktreformrörelsen var stort, och under 1890-talet höll hon flera föredrag om vikten av att den kvinnliga klädedräkten förändrades och att kvinnor gjorde sig av med alla ohygieniska klädesplagg. Men hur såg det ut i hennes egen garderob? Ryktet säger att Hanna Palme – för övrigt farmor till den svenske statsministern Olof Palme (1927–1986) – lät sy upp flera par av Dräktreformföreningens modell för vida, knälånga underbyxor. Gjorde hon det? Jag begav mig till Sörmlands museum i Nyköping för att träffa Annie Clausen, museets magasinsföreståndare, som vet en hel del om vad Hanna Palme hade på sig under sitt liv.

 

Modevisning på velociped

Mot 1800-talet slut slog cykeln igenom i borgerliga kretsar, och det blev modernt även för kvinnor att ägna sig åt cykling – eller velocipedridning som det då hette. En kvinna fick dock inte cykla hur som helst; det var viktigt att hon gjorde det på ett kvinnligt sätt. Hur skulle egentligen en sekelskifteskvinna agera på sin cykel för att inte få sin kvinnlighet ifrågasatt? Och vad skulle hon ha på sig? Jag bjöd in Emma Hilborn, historiker vid Lunds universitet, för att diskutera 1890-talets cykelmode och få veta mer om vad som gjorde en velocipedritt kvinnlig.

 

Korsettreklam vid förra sekelskiftet

Hur gjorde man reklam för ett så intimt plagg som en korsett vid förra sekelskiftet? Var annonserade man om nya modeller och vem riktades annonserna till? Jag sökte upp Leif Runefelt, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, för att få veta mer om hur korsetten marknadsfördes under det sena 1800-talet och hur reklamen förändrades med det nya århundradets inträde.

 

Den sjukliga flickkroppen

Hur kom det sig att Dräktreformföreningen lade så stor vikt vid att reformera just flickornas skoldräkter? Det verkar som att det sågs som viktigare att ta fram hygieniska kläder för flickor än för pojkar. Var det så? Jag stämde möte med Anna-Karin Frih, historiker vid Örebro universitet, för att få veta mer om hur man såg på flickkroppen vid förra sekelskiftet. Vad var det för sjukdomar som ansågs drabba flickor? Och hur – och varför – förändrades uppfattningarna om flickkroppen några år in på 1900-talet?

För dig som är nyfiken på hur diskussionerna om flickors sjuklighet gick vid förra sekelskiftet kan jag rekommendera Anna-Karin Frihs avhandling Flickan i medicinen: Ungdom, kön och sjuklighet 1870–1930 som är fritt tillgänglig på nätet. Spännande läsning!

Anna Elisabeth under kniven

Den svenska dagspressen spekulerade våren 1886 i om Anna Elisabeth Hyllengren, en 32-årig sömmerska från Göteborg, hade snört ihjäl sig, och möjligen bidrog uppgifterna om hennes hårt åtsittande kläder till beslutet att obducera hennes lik. Men vad kom egentligen Ludvig Sellberg (1850–1903), andre stadsläkare i Göteborg, fram till under liköppningen? Jag begav mig till Christina Ekström, patolog och rättsläkare på Unilabs vid Sankt Görans sjukhus i Stockholm, för att ta reda på vad obducentens anteckningar om organens konsistens, snittytor och färgnyanser egentligen betyder. Och naturligtvis för att få svar på frågan om  Anna Elisabeth Hyllengren snörde ihjäl sig.

 

 

Polisrapport om fröken Hyllengrens hastiga död

Bland svenskorna som under 1880-talet påstods ha snört ihjäl sig fanns den ogifta Anna Elisabeth Hyllengren, bosatt i Göteborg och för att ta reda på mer om vad som egentligen orsakade hennes död i februari 1886 begav jag mig till Regionarkivet för Västra Götaland. Där bland stadsläkarens papper hittade jag en polisrapport som berättar lite mer om omständigheter runt Anna Elisabeth Hyllengrens hastiga död som uppenbarligen skedde mitt i lördagsstädningen.