Sista blogginlägget – Korsettkriget är tillbaka i höst som utställning

Efter att ha bloggat om modeslaveri och kvinnokamp i ett och ett halvt år har det nu blivit dags att posta ett sista inlägg – det sjuttionionde i ordningen. Men det innebär inte att projektet är över. Kika på filmen nedan, så får du veta mer om utställningen Korsettkriget som öppnar på Örebro universitet den 24 september 2019.

Stort tack för att du har följt bloggen och varmt välkommen till utställningen i höst!

 

 

En blick framåt

Efter en blick tillbaka är det nu dags för en blick framåt. Vad hände efter att den svenska dräktreformrörelsen gått i graven? Hur förändrades kvinnodräkten – och kvinnoidealen – under 1920-talet? På Svenska historikermötet i Växjö för några dagar sedan stämde jag träff med Emma Severinsson, historiker vid Lunds universitet, för att diskutera den moderna svenska kvinna som skapades efter första världskriget.

 

Kjol eller byxor?

Ett par år in i det första världskriget väckte läkaren Henrik Berg frågan om det inte var dags för svenska kvinnor att överge de långa kjolarna och istället börja klä sig i knäbyxor. Han var långt ifrån säker på att hans förslag skulle bli väl mottaget. Det var förmodligen för kontroversiellt, trodde han.

Vad fick honom att tro det? Jag tog mig till Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet för att träffa historikern Eva Andersson och få svar på hur det egentligen gick med idén om en byxreform för kvinnor under 1910-talet.

 

Mode från 1910-talet – utanför Ljungskile

Med 1910-talet kom ett mode som på många sätt var ledigare, lättare och luftigare än tidigare decenniers. En del av plaggen platsar till och med i nutida kvinnors garderober. Jag begav mig till Grinneröds Lissleröd utanför Ljungskile på västkusten för att träffa dräktentusiasten Rebecca Stenvall och titta på klänningar från 1910-talet ur hennes stora dräktsamling som också rymmer hattar, skor och andra accessoarer.

 

Ett skelett i magasinet

En av alla som yttrade sig i Aftonbladets korsettdebatt hösten 1905 var signaturen Sir Johnny Han var fast övertygad om att snörning var skadligt, och i sitt inlägg hänvisade han till ett besök vid Lunds anatomiska museum där han sett ett skelett efter kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten.

Finns det kvar  månntro? Jag bestämde mig för att åka till Lund och titta in på Biologiska museet som har tagit över delar av det gamla anatomiska museets samlingar. Där träffade jag museiintendenten Maria Mostadius som snabbt drog fram ett skelett ur magasinet.

 

Fler bomullsdräkter och sidenklänningar i Borås

På vår resa genom den svenska dräktreformrörelsens historia går 1800-tal över i 1900-tal, och kampen mot modeslaveriet ändrar karaktär. Men innan vi bekantar oss med de nya tankar som kom att influera rörelsen är det dags att återvända till Viktoria Holmqvist, intendent vid Textilmuseet i Borås, för att ta reda på hur det nya seklets kvinnor klädde sig.

Under 1880-talet bar kvinnor turnyr, och under 1890-talet var det fårbogsärmar som gällde. Men hur skulle bomullsdräkterna och sidenklänningarna se ut nu?

 

Kjortelstriden som kuplett

Kjortelstriden fick stor uppmärksamhet i pressen och resulterade i en mängd debattinlägg på dagstidningarnas insändarsidor. En del hyllade förslaget av korta av damernas promenadkjolar, andra beskrev initiativet som missriktat och skrattretande. I visor och kåserier gjorde man sig lustig över reformen som såg ut att beröva Stockholm på dess skickligaste gatsopare.

Man talade också om ”uppehållsväder” mitt i nederbörden och gav goda råd om hur kvinnorna i väntan på reformen skulle hålla upp sina kjolar utan att visa för mycket, ”att lyfta där bak med smak”. Det skrevs också en rad kupletter om Dräktreformföreningens släpjakt, och en av dem – Glada och upplyftande versar om kjortelavkortningskongressen, hållen i Göteborg den 8 februari 1897 – fick mig att ta ton.

 

På jakt efter Kristine Dahls klippbok

Kristine Dahls arbete för en dräktreform blev inte särskilt långvarigt. Efter att ha rest runt och visat upp sina reformplagg i Norge, Sverige, Danmark och Tyskland under två och ett halvt år, gifte hon sig sommaren 1897 och bosatte sig i Bergen. De intensiva åren som debattör och föreläsare ska hon noga ha dokumenterat i en klippbok. Här lär hon ha klistrat in alla artiklar som hon själv skrev eller som andra skrev om henne.

Jag bestämde mig för att försöka leta upp Kristine Dahls klippbok och hittade den till slut hos Hans Troye i Oslo. Se och hör honom berätta om sin relation till den mest framgångsrika dräktreformatorn i Skandinavien vid förra sekelskiftet.

På jakt efter Olof Palmes farmors underbyxor

Hanna Palmes engagemang i dräktreformrörelsen var stort, och under 1890-talet höll hon flera föredrag om vikten av att den kvinnliga klädedräkten förändrades och att kvinnor gjorde sig av med alla ohygieniska klädesplagg. Men hur såg det ut i hennes egen garderob? Ryktet säger att Hanna Palme – för övrigt farmor till den svenske statsministern Olof Palme (1927–1986) – lät sy upp flera par av Dräktreformföreningens modell för vida, knälånga underbyxor. Gjorde hon det? Jag begav mig till Sörmlands museum i Nyköping för att träffa Annie Clausen, museets magasinsföreståndare, som vet en hel del om vad Hanna Palme hade på sig under sitt liv.

 

Modevisning på velociped

Mot 1800-talet slut slog cykeln igenom i borgerliga kretsar, och det blev modernt även för kvinnor att ägna sig åt cykling – eller velocipedridning som det då hette. En kvinna fick dock inte cykla hur som helst; det var viktigt att hon gjorde det på ett kvinnligt sätt. Hur skulle egentligen en sekelskifteskvinna agera på sin cykel för att inte få sin kvinnlighet ifrågasatt? Och vad skulle hon ha på sig? Jag bjöd in Emma Hilborn, historiker vid Lunds universitet, för att diskutera 1890-talets cykelmode och få veta mer om vad som gjorde en velocipedritt kvinnlig.