Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

 

 

 

På släpjakt

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades. De menade att de långa kjolar som kommit på modet under 1890-talet utgjorde en sanitär fara, både för alla damer som såg sig tvungna att bära dem och för alla jungfrur som efter varje promenad måste rengöra dem. Deras initiativ växte snart till ett dräktuppror som fick stor uppmärksamhet i svensk press vintern 1897.

Dräktreformföreningen hade tidigare valt att inte blanda sig i hur damernas klänningar utformades, men när det kom till styrelsens kännedom att det bland borgerliga kvinnor diskuterades om inte något kunde göras åt promenadklänningarnas släp beslutade man sig för att agera. Tillsammans med fem manliga professorer och tre kvinnliga läkare anordnades ett offentligt möte i Läkarsällskapets lokal på Jakobsgatan den 18 januari 1897, ett möte som lockade mängder av kvinnor och också några män.

Långt före utsatt tid var lokalen fullsatt med flera hundra förväntansfulla åhörare, och de som inte hittade någon sittplats fick trängas i vestibulen och trappuppgången. Tillströmningen var så stor att hundratals besökare måste vända i dörren, och bland dem som blivit insläppta uppstod häftiga ordväxlingar när någon försökte ordna sig en bättre plats. Vaktmästaren var tvungen att ingripa när några kvinnor ställde sig i skinnstolarna för att kunna se över de höga damhattarna på raden framför.

Mötet inleddes med ett föredrag av Gerda Cederblom som menade att det inte behövdes mer än ”en blygsam reform” av promenadklänningarna för att kvinnor skulle få möjlighet att leva ett mer hälsosamt liv. Om bara släpet klipptes av och kjolen kortades en decimeter skulle kvinnor slippa att gå runt i våta och smutsiga kläder och sprida bakterier omkring sig. Och när diskussionen släpptes fri fanns det många som försökte övertyga åhörarna om att en förändring var helt nödvändig.

Överstelöjtnanten Richert von Koch (1838–1913), en välkänd författare av societetsromaner, gav en livfull skildring av all ohyra som kvinnorna samlade i sina klänningsfållar och ansåg att det var ren galenskap att släpa runt sina kläder i gatsmutsen. Om kvinnorna önskade bli likställda männen borde de genast göra sig av med vansinnigheterna i sina dräkter, så att omvärlden kunde se ”att deras förståndsutveckling berättigade dem därtill”. Det krävdes mod av kvinnorna att övervinna modet.

Överstelöjtnanten fick en del applåder för sitt anförande, men det fanns de som ansåg att han gav en väl enkel bild av problemet. Rosalie Lindgren (1853–1936), en av Stockholms kvinnliga folkskollärare, hörde till dem. Med humor och skärpa lyfte hon fram männens skuld i kvinnors modeslaveri. Hon trodde sig veta att de flesta kvinnor gärna skulle klippa av sin klänning både en och två decimeter, om bara männen ville se dem som goda kamrater och inte som föremål för dyrkan och hyllning. Så länge män envisades med att tillbe små fötter skulle kvinnor fortsätta att bära långa kjolar.Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Diskussionerna utmynnade slutligen i ett förslag om förkortade promenadklänningar, men så blygsam såg reformen i förstone inte ut att bli. När Richert von Koch skulle formulera en resolution för mötet, slant tungan och han deklarerade högtidligt: ”Mötet beslutar, att envar, i mån av förmåga verkar för att promenadkjolarna erhålla en längd av 10 centimeter.” Det fick somliga damer i publiken att dra efter andan och andra att brista ut i skratt. I några sekunder rådde förvirring i lokalen tills överstelöjtnanten förstod att han uttryckt sig tvetydigt och kunde förtydliga sitt uttalande med tillägget ”från marken”. När så skrattsalvorna hade upphört, antog mötet följande resolution:

”De närvarande gilla införandet av en promenad- och vardagsdräkt minst 10 centimeter från marken och utlova att var i sin mån genom sitt exempel och på annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i bruk.”

Vidare bestämdes att det skulle läggas fram listor där de som intresserade sig för reformen kunde anteckna sina namn. Därefter avslutades mötet, och Dräktreformföreningens styrelse kunde nöjd konstatera att det här upproret mot kvinnors slaveri under modet hade goda förutsättningar att lyckas. Släpjakten fortsatte därför.

 

Dräktreformföreningen jubilerar

Med det här inlägget, det femtiotredje i ordningen, firar bloggen Korsettkriget sitt ettårsjubileum. Ett årsbokslut visar att 17 personer med anknytning till den svenska dräktreformrörelsen har fått sina porträtt tecknade, att 5 litterära karaktärer har fått sina liv – i flera bemärkelser – analyserade och att 19 historiska sammanhang har diskuterats.

Dessutom har jag haft förmånen att få träffa en rad experter och besöka flera arkiv och museer för att lära mig mer om modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet. Och fler möten med forskare, museiintendenter och entusiaster blir det. Närmast på tur står en ättling till en av dräktreformrörelsens verkliga fixstjärnor. I likhet med Bengt Feldreich har jag också börjat förbereda mig för årets stora sånginsats; i jul ska det sjungas kjortelvisa.

Men idag vill jag uppmärksamma Dräktreformföreningens tioårsjubileum som ägde rum i april 1896. Det firades i Läkaresällskapets hus på Jakobsgatan i Stockholm, och lokalen var fylld till sista plats av kvinnor som ville visa sitt stöd för en dräktreform. Likväl tvingades Gurli Linder (1865–1947), föreningens ordförande, konstatera att svenskorna fortfarande var förvånansvärt konservativa när de valde vilka klädesplagg som de satte på sig. Ja, inte i valet av blusar, kjolar, klänningar och kappor förstås.

Skrämmande lika underkläder

Alla plagg som kunde visas upp på middagar, vid soaréer och under promenader skulle vara moderna, och deras utseende växlade därför oupphörligen. Men svenskornas underkläder var skrämmande lika deras mormödrars. Det krävdes därför mer undervisning om anatomi, fysiologi och hygien för att väcka medvetenhet om behovet av en dräktreform.

Nu fanns det dock två faktorer som på sikt skulle tvinga fram förändringar, trodde Gurli Linder. Den ena var kvinnors intresse för nya friluftsaktiviteter: ”Den kvinna blir sannerligen icke en skicklig och uthållig roddarinna, velocipedryttarinna eller skidlöperska, som är klädd i snörliv och tunga, långa underkjolar.” Den andra var kvinnors inträde på nya arbetsfält. Om en kvinna skulle ha ork och styrka att delta fullt ut i arbetslivet måste hon ha en arbetsdräkt som inte skadade hennes hälsa eller minskade hennes krafter.

Årtionde av segrar och nederlag

Gurli Linder kunde se tillbaka på ett decennium med såväl segrar som nederlag. Dräktreformföreningens modellsamling bestod nu av 130 olika plagg. Många fanns i dubbel uppsättning så att de snabbt skulle kunna skickas ut till utställningar som organiserades av föreningens lokala ombud. Även i Köpenhamn och Kristiania hade modellerna visats upp och lovordats. Skoldräkten för flickor rönte ett särskilt intresse.

Flera skolor hade låtit sy upp dräkter efter föreningens mönster, och vid en hygienisk utställning i Sankt Petersburg sommaren 1893 hade Finsk kvinnoförening fått motta den stora silvermedaljen för en skoldräkt som i huvudsak var tillverkad efter Dräktreformföreningens modell. I Josephina Ohlssons Modehandel såldes årligen omkring 300 mönster till de olika modellerna och ungefär 200 beställningar utfördes.

Dock tappade föreningen medlemmar. Det fanns inga pengar till att sy upp nya modeller, och engagemanget inom styrelsen sviktade. Sammanträdena blev färre, och det var ibland svårt att få dit tillräckligt många ledamöter för att styrelsen skulle bli beslutsmässig. Dräktreformföreningen befann sig i en nedåtgående spiral.

Den som skulle gjuta nytt liv i föreningens verksamhet var en norsk folkskollärare, och henne får du stifta bekantskap med i nästa veckas inlägg.

 

Den motsägelsefulla korsetten

Vid 1890-talets mitt intensifierades den svenska dräktreformrörelsens kamp mot korsetten, och på bloggen ska jag de närmaste veckorna lyfta fram några kvinnor som gick till storms mot snörningen.

Men först finns det skäl att peka på några av korsettens motsägelser. När dräktreformrörelsen organiserades i en förening våren 1886 handlade många av diskussionerna om hur man skulle få kvinnor att sluta snöra sig så hårt och allra helst lägga bort korsetten helt; kvinnor behövde komma till insikt om att snörningen inte hörde hemma i ett civiliserat samhälle och att den vittnade om fåfänga och lättsinne. Men det dröjde inte länge förrän dräktreformatorerna insåg att kvinnors relation till korsetten var mer komplex än man trott och att snörningen av vissa ansågs vara modern och anständig istället för förlegad och omoralisk.

Ur dräktreformrörelsens perspektiv var korsetten otidsenlig. Den stod för en gammal samhällsordning där kvinnor saknade politisk röst, sällan fick någon längre utbildning och hade begränsade möjligheter att själva försörja sig. Alltsedan korsetten började användas vid de sydeuropeiska hoven under tidigt 1500-tal hade den hindrat kvinnor från att andas fritt och utveckla ett naturligt rörelsemönster. Med insydda metallskenor, valfiskben eller rentav träpinnar hade deras kroppar låsts fast och gick inte att röra med mindre än att kvinnorna blev andfådda och utmattade. På så vis hade korsetten gjort det nästintill omöjligt för dem att vara delaktiga i samhällsutvecklingen.

Ett modernt samhälle ställde nya krav

Men nu väntade andra tider. Från 1800-talets mitt började lagar om kvinnors rätt till enskilt ägande, politiskt inflytande och högre utbildning att förändras i Nordamerika och Europa, och dräktreformatorer på båda sidor av Atlanten fick se ett mer demokratiskt och modernt samhälle framträda. Det ställde också andra krav på kvinnorna. Inom dräktreformrörelsen fanns en förhoppning om att kvinnor världen över skulle våga möta de här förändringarna klädda i plagg som var rationella, hygieniska och ändamålsenliga. Med en ny roll i samhället som krävde tid, engagemang och handling kunde kvinnor inte längre fortsätta att snöra sig.

Somliga trodde nog att korsettens dagar var räknade, men det var en missbedömning. Paradoxalt nog skulle den istället bli något av en symbol för det moderna samhälle som sakta tog form. Med industrialismens genombrott och handelns kommersialisering kunde varor tillverkas och säljas i större kvantiteter och till lägre priser än tidigare, och bland de massproducerade artiklar som blev omåttligt populära mot 1800-talets slut fanns korsetten.

Dagstidningar, veckoblad och månadsmagasin fylldes av annonser för snörliv i olika modeller, material och prisklasser, och de riktade sig till modemedvetna kvinnor i alla samhällsklasser. En snörd midja sades fånga – och i vissa fall skapa – det belevade, det bildade, det sofistikerade och det graciösa hos en sekelskifteskvinna, och för den som ville framstå som modern och i takt med tiden var korsetten därmed ett nödvändigt inslag i den kvinnliga klädedräkten.

Frigjord midja tecken på lössläppthet

 Med åren hade korsetten också blivit moraliskt oundgänglig. För många av borgerlighetens kvinnor var det otänkbart att avstå från att snöra sig; en frigjord midja förde tankarna till en lössläppthet och hämningslöshet som ingen ville förknippas med. En välsydd korsett som höll hullet på plats gav däremot den strama figur som fångade flera önskvärda egenskaper hos en borgerlig kvinna: moral, sans, disciplin och ordning.

Visst lyfte den upp bysten, höll in midjan och breddade höfterna så att kvinnokroppens former framhävdes och förstärktes. Men hur sensuell korsetten än fick kvinnan att framstå och hur upphetsad den än gjorde männen omkring henne, krävdes den likväl för att hon skulle kunna skapa sig den figur som ansågs utmärka en anständigt klädd dam med hög moral och fläckfritt anseende. I någon mån såg korsetten till att göra kvinnans kropp utmanande och respektabel på samma gång.

Bland de kvinnliga klädesplaggen fanns inget som var så fyllt med erotiska bibetydelser som korsetten. Att själv dra åt snörena framför spegeln till dess den satt som gjuten runt midjan – precis som den halvklädda kvinnan i Pierre Carrier-Belleuses målning från 1893 – beskrevs som en sinnlig upplevelse där kvinnan lärde känna sin kropp och blev medveten om sina möjligheter att forma den på det sätt som hon ville. Och att låta maken lossa korsetten, snörhål för snörhål, och lyfta bort den från kroppen sågs som ett sätt att bjuda in honom till ett förspel som med all säkerhet skulle sluta i den äktenskapliga sängen.

Bild: Jeune femme ajustant son corset  från 1893 av Pierre Carrier-Belleuse. Bilden är beskuren.

Kvinnor på tur

Det fanns en framtidstro och en frihetslängtan i det sena 1800-talets dräktreformrörelse, och hoppet om snara förändringar av klädedräkten närdes inte minst av en framväxande friluftskultur. I februari 1885 bildades Svenska Turistföreningen som ville få svenskarna att lära känna sitt land och bekanta sig med dess vackra naturlandskap.

I ett slags naturnationalistisk anda uppmanades svenska kvinnor och män att ge sig ut på fotvandringar, skidturer, bergsbestigningar och andra friluftsaktiviteter för att upptäcka den svenska naturens storhet och utveckla den själsliga och kroppsliga vigör som borde känneteckna varje svensk.

För det krävdes förstås rätt kläder. Dräktreformföreningens res- och fotvandringsdräkt, som konstnären Julia Jolin (1856–1924) ritade våren 1886, var alltså ett tecken i tiden. Med sin vida kjol som efter behag kunde höjas och sänkas var tanken att hennes dräkt skulle göra det möjligt för svenska kvinnor att gå längre sträckor i kuperad terräng, och få tycks ha haft något att invända mot att den kvinnliga klädedräkten anpassades en aning efter situationen. En annan sport- och turistdräkt, utformad av filantropen Hanna Palme (1861–1959), antogs med starkt bifall som föreningens modell vid det allmänna mötet våren 1891.

Det som däremot skulle skapa diskussion om vad en kvinna i rörelse egentligen fick ha på sig var velocipedrittens genombrott under det tidiga 1890-talet. När höghjulingen introducerades i Sverige vid 1860-talets slut sågs cykling som en aktivitet förbehållen män.

Ingen kvinna kunde sitta på en sadel en och en halv meter upp i luften med mindre än att hennes underben blottades på ett nästintill skamlöst sätt. Det hjälpte inte hur lång och vid kjol hon bar. Dessutom var ju risken överhängande att kjolen skulle fastna i det stora framhjulets ekrar och då dra omkull hela ekipaget. Med den låga säkerhetscykelns lansering vid 1880-talets mitt förändrades förutsättningarna. Nu kunde även kvinnor susa fram på stadens gator eller ge sig ut på långfärd i landsbygden.

Men hur skulle en dam på velociped fritt kunna röra sina ben utan att väcka anstöt hos dem som hon passerade? Var det ens en aktivitet som lämpade sig för kvinnor? Johan Erik Cederblom (1834–1913), professor i maskinlära vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och en av landets största cykelfantaster, yttrade sig i frågan våren 1891. Med tanke på att hans egna döttrar var bland de första kvinnorna i Stockholm som rörde sig ute i den offentliga miljön på cykel var det kanske inte så förvånande att svaret blev ett bestämt ja. Visst borde damer cykla!

Men det fick inte göras hur som helst, påpekade Johan Erik Cederblom. Kvinnan måste rida sin velociped på ett passande sätt ”med vackra, omedvetet behagliga rörelser”. Så länge hon gjorde så kunde ingen förebrå henne något och framför allt inte anklaga henne för att vara okvinnlig. Tvärtom. Det var lovvärt att unga kvinnor vårdade sin hälsa genom att röra på sig. På så vis fullgjorde de sin plikt mot sig själva, mot framtida släkten och mot sitt land.

Velocipedridning på en säkerhetscykel var förvisso en inte helt okomplicerad aktivitet för en kvinna som ville vara anständig. Varje rörelse granskades noga av dem som såg henne. Det blev folkskolläraren och rösträttsaktivisten Nanny Palmkvist (1862–1940), Dräktreformföreningens lokala ombud i Helsingborg, varse när hon sommaren 1891 började cykla. Henne möter du i nästa veckas inlägg.

Föreningen för en förändrad mansdräkt som aldrig blev av

Samtidigt som Dräktreformföreningen fick allt svårare att locka nya medlemmar och dessutom förlorade många av dem som tidigt engagerat sig i föreningen kom i januari 1893 läkaren Henrik Bergs förslag om att reformintresserade herrar skulle sluta sig samman och bilda en förening som kunde verka för en förändrad mansdräkt.

I Dräktreformföreningen fick endast kvinnor vara medlemmar, även om styrelsen vid ett par tillfällen diskuterade möjligheten att också bevilja män medlemskap. Flera manliga läkare ville gå med, men styrelsen höll fast vid uppfattningen att en förening som i huvudsak verkade för reformer av kvinnodräkten endast skulle bestå av kvinnor. Däremot såg man inga hinder för att män, när så fordrades, kunde bjudas in till de allmänna mötena.

I mars 1893 förklarade Henrik Berg i den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen att åtskilliga personer hade hört av sig och bett honom att göra verklighet av sina idéer om en mansdräktreform. Han föreslog därför att de manliga läsare som i likhet med honom ville ”skapa ett fysiologiskt mode för svenska män” skickade in ett brevkort till redaktionen för Hälsovännen och därpå angav namn och adress. Om minst tusen brevkort kom in till redaktionen lovade Henrik Berg att införa en annons i Hälsovännen som uppmanade männen att sända in en krona var för medlemskap i Mansdräktreformföreningen (M. D. R. F.).

Pengar att avlöna en målare

De här medlen skulle förvaltas av en kommitté bestående av tre till fem medlemmar bosatta i Stockholm, och pengarna var tänkta att dels avlöna en konstnär – gärna en historiemålare – med uppdraget att ta fram en plansch eller målning av en man i reformdräkt, dels utgöra prissumma i en tävling för skräddare där uppgiften var att tillverka en hygienisk mansdräkt med blus, benkläder, bälte och möjligen barett.

Henrik Berg såg det som viktigt att kommittén för Mansdräktreformföreningen kontaktade Dräktreformföreningen för att informera sig om dess verksamhet och arbetssätt och kunna dra nytta av föreningens fleråriga erfarenhet av reformarbete. På sikt önskade han sig också ett svenskt mansdräktmuseum där plagg från Odens dagar och framåt visades upp – ett vaxkabinett där mansfigurer illustrerade den dräkthistoriska utvecklingen i Sverige. En sådan utställning skulle i framtiden mycket väl kunna bli en del av Nordiska museet som ju hade till uppgift att värna den svenska folkkulturen.

Någon mansdräktreformförening bildades dock aldrig. Våren 1895 tog Henrik Berg på nytt till orda och konstaterade att hans reformtankar dessvärre inte hade fått något större genomslag i det svenska samhället. Han hade visserligen inte talat för döva öron. Åren efter hans upprop hade en mängd män ur olika samhällsklasser hört av sig till honom och bett att få veta hur reformarbetet fortlöpte. Bland dessa fanns professorer, militärer, folkskollärare och jägare som alla hoppades på en reform som gav manskläderna ett annat snitt. Men ingen, påpekade Henrik Berg, hade förmått bryta modets makt. Ingen hade velat vara den förste att bära en hälsosam mansdräkt.

En gång lagt av puder och peruker

Själv vidhöll han sina principer: svenska män gick dåligt klädda och borde välja andra plagg än trånga västar som satte tryck över magen eller smala byxor som kylde ned benen. Henrik Berg hade gärna sett mer av ”naturfolkens insikt och böndernas sunda omdöme” när svenskarna lät sy upp sina kläder, och hans övertygelse var att tidens sanningssträvanden trots allt skulle innebära att mansdräkten inom en snar framtid reformerades. I sanningen fanns en expansionskraft som hundra år tidigare hade fått männen att lägga bort peruken, pudret och kråset. Nu satte Henrik Berg sin tro till att den även skulle förpassa västen, bonjouren och stärkskjortan till glömskans garderob. Men det skulle dröja.

Illustration:  Kvinna och man i reformerade kläder ur den amerikanska skämttidningen Puck år 1895

Dräktreform – och reformdräkt

Dräktreformföreningen var under sina första år en fri förening, men med tiden genomfördes vissa organisatoriska förändringar som knöt den starkare till andra kvinnosällskap. Hösten 1889 skedde ett närmande till Fredrika-Bremer-Förbundet som arbetade för en förbättring av kvinnors villkor på en rad områden. Förbundet hade grundats i december 1884 och snabbt blivit ett slags moderorganisation för den svenska kvinnorörelsen dit flera mindre föreningar sökte sig. Dräktreformföreningen var en av dessa.

På ett extra medlemsmöte i april 1890 röstade en majoritet för styrelsens förslag att låta föreningen gå in som en sektion med självständig verksamhet i Fredrika-Bremer-Förbundet. Föreningen ändrade därmed namn till Fredrika-Bremer-Förbundets dräktreformförening, och de nya stadgar som antogs gav förbundet rätt att utse tre av föreningens nio styrelseledamöter.

De ville förändra underkläderna

När Dräktreformföreningen blev en del av Fredrika-Bremer-Förbundet våren 1890 hade man lanserat ett flertal modeller för hygieniska underkläder – en heltäckande innerdräkt, en delad underkjol, ett höghalsat livstycke, slutna kalsonger för att nämna några – men föreningens verksamhet förknippades inte med någon av dessa. Nej, den allmänna uppfattningen tycktes vara att föreningen arbetade för att få Hanna Winges nynordiska reformdräkt antagen av svenska kvinnor.

Dräktreform blandades alltså ihop med reformdräkt, och gång på gång måste föreningens medlemmar förklara för utomstående att det var underkläderna, inte de yttre klädesplaggen, som man ville se en förändring av. Det starka motståndet hos många kvinnor mot att bli uniformerade i en reformdräkt spillde över på föreningen, och styrelsen kunde konstatera att den nynordiska dräkten nu hade blivit en belastning i reformarbetet. Här krävdes ett klargörande.

Illustration i populära damtidningen Idun

När Dräktreformföreningen i november 1890 fick erbjudande om att skicka ut en plansch över sina olika klädesplagg som bilaga till den populära damtidningen Idun, tog styrelsen tillfället i akt att med en artikel förtydliga ett och annat. Däri konstaterade Gurli Linder (1865–1947), föreningens sekreterare, att det i ett par hundra år funnits rörelser över världen som försökt åstadkomma förbättringar i människans klädedräkt.

Med franska revolutionen hade mansdräkten blivit väsentligt mer praktisk, bekväm och hälsosam, men vad kvinnodräkten beträffade återstod fortfarande rätt mycket att göra. I det sena 1800-talets dräktreformrörelse hade de hygieniska aspekterna av klädedräkten blivit centrala, och det var enligt Gurli Linder skälet till att reformivern främst rörde underkläderna och inte överdräkten som i äldre tider. Klädesplaggen i Dräktreformföreningens modellsamling utgjordes därför till största delen av chemiletter, livstycken och underkjolar i olika tyger.

I sin artikel underströk Gurli Linder att föreningens medlemmar inte alls förband sig att bära någon särskild överdräkt, endast att klä sig hälsosamt. Hon påpekade vidare att föreningen inte hade någonting att göra med den så omtalade reformdräkten och att dräkten inte ens fanns med bland de modeller som föreningen förespråkade. Man avstod medvetet från att rekommendera särskilda klänningar eftersom ytterplaggen sällan utgjorde något större hygieniskt problem och dessutom alltid förändrades med modet. På planschen i Idun fanns förvisso ett par överdräkter – en klänning för gravida kvinnor och en skoldräkt för flickor – men i övrigt var det underkläder som visades upp. Inifrån och utåt. Så skulle förändringen ske.

Den farliga behagsjukan

Strävan att alltid vara moderiktig i sin klädsel placerade det sena 1800-talets kvinnor i en moralisk farozon. Det gällde även dem som levde i borgerliga kretsar. De svenska dräktreformatorerna menade att det fanns många exempel på ”bättre damer” som hemföll åt ett provocerande koketteri när de klädde sig. En kvinna som medvetet ville fånga mäns blickar och väcka deras uppmärksamhet med nya och raffinerade kreationer riskerade att bli sedd som vulgär; hon kunde tas för att vara lättsinnig, liderlig eller rentav lösaktig. Och vad värre var: ivern att bli uppvaktad och omsvärmad på baler, soaréer och andra sociala tillställningar hotade att på sikt bryta ned hennes karaktär och göra det omöjligt för henne att motstå erotikens frestelser. Intresset för mode fick således inte gå till överdrift. En borgerlig kvinna vid 1800-talets slut förväntades, som idéhistorikern Karin Johannisson konstaterar i boken Den mörka kontinenten (1994), vara behagfull men inte flärdfull, bejakande men inte oanständig, naturlig men inte odisciplinerad.

I diskussionerna om hur modeslaveriet skulle bekämpas hävdades det ofta att det var helt naturligt för kvinnan att vilja behaga mannen. Det sågs som en av hennes livsuppgifter och ett nästan självklart uttryck för sann kvinnlighet. En vilja att förtjusa och hänföra – men också att bli beundrad och tillbedd – påstods finnas hos alla kvinnor, men den skulle inte drivas för långt. Under inga omständigheter fick den skada en kvinnas moraliska integritet och inte heller få henne att framstå som fåfäng och tillgjord. Hon måste lära sig att vara kokett på rätt sätt.

Signaturen Percival försökte reda ut begreppen i damtidningen Iduns modebilaga sommaren 1888. Koketteriet kom, som han såg det, av en önskan att behaga, och det var fullkomligt harmlöst så länge det uttrycktes från en själ till en annan och från ett hjärta till ett annat. Det måste snarare betraktas som en dygd än en last, eftersom viljan att bli en bättre människa för någon annans skull ju var något gott. Men när en kvinna inte inskränkte sig till att tjusa en man, när hon ville göra intryck på flera, kanske alla, män som hon mötte var det inte längre fråga om älskvärt koketteri. Då hade önskan att behaga övergått i behagsjuka, något som enligt Percival hörde till ”den stora gruppen av onda böjelser”. Behagsjukan, det urartade koketteriet, förutsatte ett tomt huvud och ett kallt hjärta, och inte sällan ledde den till moralisk undergång. Förr eller senare överträddes nämligen gränsen mellan det som var sedligt och det som var osedligt.

Kokett dam

Det var med andra ord intentionen som avgjorde, inte nödvändigtvis handlingen i sig. Såväl behagfullhet som behagsjuka kom av en medfödd önskan hos kvinnan att vara angenäm, menade Percival, och i vissa situationer kunde det ena vara förvillande likt det andra. För ”gör er den mödan att vara närvarande vid två eller tre bröllop och ni skall finna att även i det allra viktigaste ögonblicket, då bruden träder fram för altaret och lägger sin hand i brudgummens, även då har hon en blick för – sin dräkt, även då finner hon något att rätta på slöjan eller kjolen. Men motsatserna beröra varandra. Även i rättens salar ser man kvinnan på de anklagades bänk glätta sitt hår och ordna krage och dräkt.”

Percival såg dem tydligt framför sig, den kyska bruden i kyrkan och den lastbara förbryterskan i rättssalen – båda med en vilja att behaga.

Bild: Eine Kokette Dame av Alexis Vollon. Bilden är beskuren.

Från samhällets höjder och nedåt

När Lorentz Dietrichson  besökte Norrköping uttryckte doktorinnan Hedvig Haglund sin oro över att så få åhörare kommit för att lyssna till hans föredrag om behovet av en dräktreform. I publiken fanns visserligen en hel del personer som tillhörde societeten, och det gladde ändå Hedvig Haglund. För ”detta är ju viktigt”, skrev hon i ett brev till Oscara von Sydow, Dräktreformföreningens sekreterare, ”då denna reform ju bör gå ’uppifrån, nedåt’, icke sant?”. Den uppfattningen delades av många i den svenska dräktreformrörelsen. Det var avgörande att damerna i societeten vanns först av det enkla skälet att deras kläder var stilbildande. I dagstidningen Fäderneslandet konstaterade en kåsör i februari 1886 att modet spreds genom samhällslagren efter en viss ordning: ”Överklassens da­mer antaga ett nytt mode. Medelklassens och underklassens efterapa dem.” Det omvända var otänkbart.

Fäderneslandets kåsör gav uttryck för tankar som låg i tiden och som också ansågs vara närmast vetenskapligt bevisade. Flera av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofer och sociologer beskrev ett slags nedsippringseffekt som innebar att de lägre samhällsklasserna på olika sätt försökte imitera de högre. Det påstods också vara förklaringen till att societetens damer ständigt ville ha nya färger och former på sina klädesplagg; modets snabba växlingar gjorde det möjligt för dem att med sin dräkter skapa ett nödvändigt socialt avstånd till kvinnor ur andra grupper i samhället.

Den amerikanske sociologen Thorstein Veblen (1857–1929), en av de mer inflytelserika modeteoretikerna vid förra sekelskiftet, menade att män i de högre samhällsklasserna klädde sina hustrur och döttrar i en rad omöjliga klädesplagg – korsetten var ett av dem – för att markera att de, till skillnad från andra kvinnor, inte behövde arbeta med sina kroppar; de blev ett slags skyltdockor för familjens ekonomiska välstånd och sociala prestige. Det hindrade dock inte arbetande kvinnor från att göra vad de kunde för att klä sig som sina bättre bemedlade systrar, konstaterade Thorstein Veblen. Under det sena 1800-talet uppfattades det helt enkelt som en självklarhet att människor alltid strävade uppåt i samhället, och följaktligen kunde inga andra än societetens klädvanor vara trendsättande. Vilken kvinna ville framstå som enklare än hon i själva verket var?

Engagemanget från landshövdingskor, biskopinnor och professorskor var med andra ord minst lika viktigt som ett uttalat stöd från läkarvetenskapen. Utan societetens gillande skulle alla reformer vara utsiktslösa. Tidigt gjordes försök att intressera kungahusets kvinnliga medlemmar för dräktreformfrågan, och det uppfattades som en stor framgång när professorskan Marie-Louise Berg (1854–1938), som i april 1889 efterträdde Kerstin Bohman som Dräktreformföreningens ordförande, beviljades audiens hos drottning Sophia (1836–1913) och fick berätta om reformarbetet. Efter att ha fått modeller utsända till sig på Ulriksdals slott och noga granskat dem bestämde sig drottningen för att ge en gåva om 300 kronor till föreningen, och styrelsen sågs genast till att nyheten om drottningens välvilja spreds i dagspressen. Bättre reklam gick inte att tänka sig.

Från storstad till landsort   

Norrmannen Lorentz Dietrichsons föreläsningsserie vintern 1887 fick stort utrymme i Stockholmspressen och uppmärksammades även i flera svenska landsortstidningar. Under sin vistelse i Sverige gjorde han även ett besök i Norrköping, och där hälsades hans föreläsningar med stor entusiasm. Norrköpings Tidningar rapporterade om åhörare som intresserade tog del av professorns idéer. Men doktorinnan Hedvig Haglund (1841–1922), som arrangerat evenemanget i den östgötska staden, var inte nöjd med uppslutningen. De två första föreläsningarna hade bara lockat sammanlagt fyrahundra personer. Förmodligen hade det svåra väglaget fått ”den annars pålitliga landsortsnoblessen” att stanna hemma.

Hedvig Haglund fick trösta sig med att huvuddelen av publiken ändå tillhörde societeten och, skrev hon, ”detta är ju viktigt, då denna reform ju bör gå ’uppifrån, nedåt’, icke sant?” Efter den sista föreläsningen kunde hon konstatera att det trots allt fanns ett stort intresse bland vissa av Norrköpings societetsdamer för Dräktreformföreningens verksamhet, och hon hoppades att medlemstillväxten skulle fortsätta ”till dess vi vuxit till en makt, som ej längre kan ignoreras”.

I Norrköping fanns alltså personer som öppet sympatiserade med reformtankarna, men annars hade Dräktreformföreningen svårt att vinna gehör för sina idéer utanför huvudstaden. Småstäderna ansågs vara för konservativa, och på flera håll gick det inte att hitta personer som var villiga att agera banérförare. I maj 1887 hölls en exposition i Vänersborg, och trots att man särskilt bjudit in alla mödrar till elever på skolan där utställningen ägde rum, kom det inte många besökare. Man hade hoppats att betydligt fler kvinnor skulle söka sig dit, ”men i en landsortsstad går det ju vanligen ej fort att väcka hågen för nyttiga reformer”. Samma sak sades om Kalmar där människorna var ”gruvligt konservativa”.

Från Lidköping meddelades att även om reformer av kvinnodräkten var en behjärtansvärd fråga måste utsikterna att lyckas just där ses som mycket små. Det fanns nämligen alltför få ståndsper­soner i trakten, och därför kunde nog inte mycket uträttas. Då såg det bättre ut i Linköping. Där hade både Johanna Maria Cornelius (1835–1896), stiftets biskopinna, och en av landshövdingens döttrar visat intresse för dräktreformen. Också Georgine Poignant (1844–1924), biskopinnans syster som var gift landshövdingen på Gotland, hade engagerat sig i frågan, och det ryktades att hon och hennes döttrar gärna bar reformdräkt när de visade sig ute i Visby.

Att nå just societetens damer var mycket viktigt för Dräktreformföreningen och dess styrelse. Man menade att grevinnor, biskopinnor och landshövdingedöttrar var stilsättare och att de lägre samhällsklassernas kvinnor snällt följde deras exempel, goda som dåliga. Curt Wallis hade ju redan i sin programförklaring för föreningen betonat hur viktigt det var att samhällets upplysta kvinnor tog ansvar för dem som inte hade de rätta kunskaperna eller förmådde att bilda sig en egen uppfattning. Dessa människor behövde förebilder som visade att hygieniska kläder utan trånga korsetter, tunga turnyrer och långa släp innebar ett sunt liv i frihet ”till heder för hemmet och till lycka för fosterlandet” för att använda Lorentz Dietrichsons ord.

Till syvende och sidst var det alltså en fråga om samhällsfostran: i en tid av utbrett modeslaveri var den bildade, tänkande kvinnan – hon som fanns i det högborgerliga hemmet och delade sin tid mellan lättare hushållsbestyr och olika sociala engagemang – skyldig att fostra sina döttrar, om hon hade några, till självständiga individer som värdesatte sin hälsa och avstod från de ohygieniska dräktarrangemang som modejournalerna föreskrev. Men det ålåg henne också att fostra sina yrkesarbetande medsystrar i de lägre samhällsklasserna. Genom hennes föredöme skulle de förstå att klä sig lämpligt för sina arbetsuppgifter och inte lägga sina pengar på snörliv och andra klädesplagg som hämmade andningen och begränsade rörelseförmågan. Här hade den borgerliga kvinnan ett moraliskt ansvar att ta.