En blick tillbaka

Den här bloggen börjar närma sig sitt slut, och det har blivit dags att sammanfatta den svenska dräktreformrörelsens verksamhet – dags att kasta en blick tillbaka på det trettioåriga korsettkriget. Hur uppfattades rörelsen i samtiden? Och vilka avtryck lämnade den i historien?

Tydligt är att vissa av rörelsens företrädare betraktades som radikala och kompromisslösa. I sina tal och texter använde de gärna ett revolutionärt språk som manade till uppror, korståg eller krig. Svenskorna beskrevs som slavar under en allsmäktig härskarinna vars påfund torterade och vanställde deras kroppar. De påstods vara slagna i bojor och tyngda av träldomsok. Och det sades vara fullkomligt obegripligt att fria kvinnor i ett fritt land kunde rätta sig efter en utländsk modemakt som så ofta använde lyxprostituerades utmanande dräkter som inspiration till sina nya modeller.

Vädjade till sans och måtta

Samtidigt var de svenska dräktreformatorerna försiktiga i sina förslag till förändringar. De vädjade till tänkande kvinnors förnuft, till sans och måtta, och sade sig inte eftersträva någon revolution av modet. Några av deras reformplagg skilde sig visserligen från de underkläder som många borgerliga kvinnor var vana vid, men de gav fortfarande kroppen en fast form under klänningen. Dräktreformföreningens reformliv, för att ta ett exempel, var tillräckligt likt ett vanligt snörliv för att den norska dräktreformatorn Kristine Dahl skulle döma ut det som ”en förbättrad korsett”.

Korsetter

Dräktreformföreningen kom tidigt till slutsatsen att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att göra något åt modets växlingar och att det därför var bäst att låta klänningen vara och nöja sig med att reformera underkläderna. Försöket att få kvinnor att klä sig i nynordisk reformdräkt hade misslyckats fullständigt, och dräkten blev en barlast som föreningen fick släpa på i många år. Vis av erfarenheten avstod man länge från att ge råd om hur klänningen borde se ut annat än i mycket allmänna ordalag. Det var först med kjortelstriden vintern 1897 som föreningen vågade sig på att föreslå förändringar av promenadkjolen och då under försäkran om att det rörde sig om ”en blygsam reform”.

Pragmatism och nationaldräkt

Även Nationaldräktsföreningen intog en pragmatisk hållning till hur den svenska befolkningens klädedräkt skulle förändras. Dess ordförande Märta Jörgensen  påpekade att en övergång till nationaldräkt endast var för dem som fann sig tillrätta i ett enkelt och sunt levnadssätt och att plaggen måste anpassas för det tidiga 1900-talets kvinna som ställde helt andra krav på en förnuftig klädsel än sina förmödrar.

Nationaldräktsföreningens förslag på hur en frigörelse från utländska modens herravälde skulle åstadkommas var visserligen mer radikala än Dräktreformföreningens, men det är värt att notera att Märta Jörgensen faktiskt inte krävde att medlemmarna i hennes förening skulle klä sig i nationaldräkt om de inte ville. Deras skyldighet sträckte sig till att ”uppmuntra bruket av nationaldräkter”.

Så balanserades radikal retorik mot moderat praktik. De bitvis heta debatterna om korsetter, promenadkjolar och haremsbyxor som blossade upp vid förra sekelskiftet visade att ett klädesplagg kunde röra upp starka känslor och ställa frågor om kvinnligt självbestämmande, borgerlig anständighet och nationell karaktär på sin spets. Och det intensiva motstånd som vissa reformförslag mötte påminde dräktreformrörelsen om att träda försiktigt fram.

Modeslaveriet måste bekämpas med förstånd, och alternativen till trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. För dräktreformrörelsens anhängare var valet av kläder en balansakt; deras dräkter måste vara enkla men inte tarvliga, vackra men inte flärdfulla, smickrande men inte koketta, originella men inte spektakulära.

Reformlivet togs plats i modebutiker

Vilken blev då utgången av korsettkriget? Lyckades dräktreformrörelsen omvända svenskorna och få dem att klä sig hygieniskt, förnuftigt och ändamålsenligt? Med en del av sina reformplagg hade dräktreformrörelsen helt visst framgång.

Vid sekelskiftet var de knälånga särkarna och öppna kalsongerna på väg att försvinna och ersättas av underkläder i bomull som bättre skyddade kvinnornas lår och underliv, och i dagstidningarna annonserades då och då om värmande chemiletter och combinations, heldräkter, för damer. Även Dräktreformföreningens reformliv accepterades med tiden och hade åren runt 1900 blivit en del av modehandlarnas utbud av snörliv och livstycken.

Däremot var det svårt att få kvinnor att sluta bära formande underkläder. Korseletter, torseletter, gördlar och höfthållare sågs långt fram i tiden som nödvändiga inslag i den kvinnliga klädedräkten, och även om de här plaggen, utrustade med elastiska resårpartier, var bekvämare än sekelskiftets korsetter var likväl syftet detsamma: att skapa en slät och fast figur där konturerna – ibland raka och kantiga, ibland runda och mjuka – vittnade om självdisciplin och självkontroll. Korsetteringen behöll sitt grepp om svenskorna in på 1960-talet. Ja, med vår tids body, leggings och power shorts är frågan om den inte fortfarande gör det.

Världskrig och dräktreform

Hösten 1913 rapporterade så magasinet Nyaste Pariser-Moder att de stora franska skräddarna efter flera säsongers intensivt arbete lyckats införa ett mode som var skapat för en verklig kvinnokropp, ett mode ”som har till ändamål att höja linjerna, att bekläda kroppen utan att dölja densamma”. De flesta eleganta klänningar hade den här hösten inskärningar nedtill som mer eller mindre lämnade kvinnornas ben synliga. Magen skulle dessutom vara mer markerad än tidigare, och det hade tvingat korsettfabrikanterna att göra nya korsettmodeller som snördes i sidorna och var elastiska framtill. De hårda planschetterna var helt borttagna.

När sedan första världskriget bröt ut i juli 1914 kom förändringarna slag i slag. Kriget påverkade handelsförbindelserna och gjorde det svårt att få fatt i utländska varor, så också textilier. Stora grupper i samhället tvingades till besparingar för att hushållets ekonomi skulle gå runt, och av dem som trots allt hade pengar att spendera ansågs det opassande att lägga ut stora summor på tygrika dräkter.

Kriget gav enklare design

Redan våren 1915 letade sig kjolens nederkant upp på vaden i de europeiska modejournalernas teckningar, och även om det fortfarande gick åt en hel del tyg för att ge kjolen en lätt rundad och utstående form – det som kom att kallas krigskrinolin – gav de nya dräkterna intryck av att vara enklare i sin design och mindre påkostade i sitt utförande.

Även på andra sätt satte kriget sin prägel på modet. Slitstarka material som läder, khaki och gabardin, tänkta att ge skydd åt soldater på slagfält och i skyttegravar, plockades upp av de europeiska modehusen och lanserades i plagg som kvinnor hemmavid kunde bära för att visa sin solidaritet med männen som stred vid fronten eller var inkallade på övning. Dräkterna gick i brunt och svart. Som så ofta i krigstider hade färgskalan dämpats av respekt för stridernas dödsoffer.

Läkaren Henrik Berg (1858–1936) , mångårig redaktör för den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen, frågade sig våren 1916 om inte en ny reform av kvinnodräkten var på väg och då en ganska så radikal sådan. Det fasansfulla kriget hade fört med sig att många kvinnor runtom i Europa fick utföra arbeten som män förut gjort; de var nu spårvagnsförare, jordbruksarbetare och fältläkare.

Klädda i ankellånga, vida kjolar och lågklackade skor arbetade dessa kvinnor för samhällets väl. Men röster höjdes för en mer långtgående dräktreform där kjolarna byttes ut mot knäbyxor. Henrik Berg hade läst boken Hälsa genom sundt förnuft (1913), skriven av amerikanskan Jack Lindblad (1881–1973) som var bosatt i Stockholm, och noterat hur temperamentsfullt hon pläderade för reformen och avfärdade motståndarnas moraliska argument. Han var beredd att hålla med henne: en kvinna i knäbyxkostym väckte inte mer anstöt än en kvinna i snäv kjol.

Ju mer Henrik Berg funderat över saken, desto säkrare hade han blivit på att långa och särskilt trånga kjolar hindrade de svenska kvinnornas rörelsefrihet och förlamade deras handlingskraft. Han kunde dock bara påminna sig ett folk, inuiterna, där kvinnorna klädde sig i byxor. Borde verkligen de stolta européerna ta efter dessa naturmänniskors exempel? Henrik Berg tvekade inte om svaret. Krigets fasor hade nämligen gjort honom övertygad om en sak: ”Vår ’civilisation’ och ’kultur’ är ej så mycket värd, som vi inbillat oss. Luftbomber och skyttegravar ha visat detta tillräckligt tydligt.”

Första världskriget kom mycket riktigt att bli en brytpunkt i modets historia. Knäbyxorna fick visserligen vänta i några år, men det gjordes andra förändringar som omformade den kvinnliga siluetten. Lätta tyger som föll löst över figuren skapade en lång, slank linje, och med underkläder i elastiska material hölls byst och mage på plats utan att gränsen mellan överkropp och underkropp tydligt markerades. Midjan var inte längre en fokuspunkt i dräkten. Överlag var kläderna bekvämare än tidigare, och färre plagg och mjukare tyger gjorde att kvinnor nu kunde ta ut rörelserna. I mångas ögon hade den kvinnliga klädseln till sist blivit praktisk.

Dräktreform i naturen

Vid förra sekelskiftet var en svensk friluftsrörelse på framväxt. Runtom i landet byggdes sportstugor där stadsbor kunde andas frisk luft och mer fritt ägna sig åt gymnastiska övningar och kroppsligt, andligt och moraliskt stärkande aktiviteter. Det fanns en farhåga hos friluftsrörelsens förespråkare att det stressiga och forcerade stadslivet med en ständig jakt på rikedomar, framgångar och njutningar skulle leda till mänsklig degeneration: att kroppen skulle brytas ned och tanken förslöas.

Det måste till varje pris förhindras, och den oroande utvecklingen kunde endast brytas om svenskarna återvände till naturen och skapade sig enklare levnadsvanor. I gemytliga sportstugor ute på landet eller i skärgården skulle en urartad och förslappad stadsbefolkning ryckas upp och återfå sin vigör genom att hugga ved och bära vatten, gå på vandringstur och åka skidor – allt i ett storslaget, svenskt naturlandskap som väckte patriotiska känslor.

Presenterade ”rent svenska kläder”

Bland det tidiga 1900-talets friluftsentusiaster fanns John Lokrantz (1886–1962). Han hade under en period varit ordförande i Kulturella ungdomsrörelsens gymnastikförbund och då också ägnat en del tid åt att fundera över hur mäns och kvinnors kläder kunde göras mer praktiska när de gav sig ut i naturen för att stärka kropp och själ.

Vintern 1910 bjöd han så in en utvald grupp intresserade människor till ett möte i Stockholm där han presenterade några ändamålsenliga och vackra ”rent svenska dräkter” och berättade om deras olika användningsområden i vardagen. I sitt föredrag hävdade John Lokrantz att det nya seklet bäst kunde beskrivas som ”det nervösa jäktande arbetets och den stora nöjeslystnadens tid”. Orsakerna till varför samhället blivit så ville han inte närmare gå in på, men så mycket var säkert att människornas förstörda nerver och angripna lungor gick att knyta till industrins och handelns uppdrivna arbetstempo.

Även skyla kroppsliga brister

Något måste göras för att den svenska befolkningen i framtiden inte enbart skulle bestå av stressade, nervösa och klena individer, och John Lokrantz såg en dräktreform som ett medel med vilket samhällsförhållandena kunde förändras. Om kläderna gjorde det möjligt för människor att friare röra sig ute i naturen, att göra vandringar och åka skidor, skulle säkerligen intresset för olika friluftsaktiviteter öka markant. Därför ville han se dräkter ”som hade något av vår nordiska karaktär över sig och som i största möjliga mån framhölle människokroppens naturliga linjer och överskylde densammas individuella brister”. Mansdräkten måste bli lättare och ledigare, och kvinnodräkten behövde förenklas utan att förlora sin charm.

Hans förslag till en reformerad idrottsdräkt var inspirerad av engelska klädesplagg som var lediga i form och snitt. Engelsmännen hade nämligen, i motsats till svenskarna, redan insett betydelsen av bekväma och ändamålsenliga dräkter som dels gick att idrotta i, dels passade för ”vardagslivets jäktande, nervuppslitande arbete”. För herrar föreslog John Lokrantz ett slags jägarkostym med knäbyxor och cape. Damer bar lämpligen en dräkt med insvängd jacka och ankellång kjol när de deltog i olika friluftsaktiviteter.

Hans ord om korsetten – ”bort”

John Lokrantz passade också på att skicka med läsaren några mer allmänna principer för en reformerad klädsel. Det gällde att anpassa dräkten efter ändamålet och göra den rymlig, att bära så få plagg som möjligt och fördela dem över hela kroppen, att alltid använda mjuka, luftiga tyger och slutligen: att med kläderna lyfta fram människokroppens skönhet och skyla eventuella brister utan att för den skull göra avkall på sundhetens krav.

Om korsetten hade han bara ett ord att säga: ”Bort.”

Bild: Teckning av John Lokrantz reformdräkter för idrottande och friluftsliv. Ur Gustaf Stjernström (red.), Vinterboken: En vägledning för ung och gammal (Stockholm 1910).

Byxkjol på besök

Den raka korsetten fick efter några år ge plats åt nya formande underkläder, däribland gördlar i elastiska material som bättre följde kroppens naturliga linjer och var lättare att röra sig i. Det fick reformivrarnas blick att riktas mot andra ohälsosamma inslag i kvinnodräkten. För även om korsetten fortsatte att diskuteras och lång tid framöver skulle förknippas med kvinnors slaveri under modet, var det faktiskt ett annat klädesplagg som skapade större rubriker och väckte starkare känslor under det tidiga 1900-talet. Det handlade om byxkjolen.

Byxkjolen, eller haremsbyxan som vi idag snarare skulle kalla den, var en modesensation som snabbt blev ett diskussionsämne i den svenska dagspressen. Med den som utgångspunkt formulerades en mängd uppfattningar om hur det nya seklets kvinnor borde vara – och hur de inte borde vara. Vissa debattörer var entusiastiska och trodde att de rymliga byxbenen skulle bana väg för andra reformer, att kvinnor snart skulle frigöras från fler opraktiska och ohygieniska plagg. Andra kände avsmak för byxkjolen och såg  den som alltför emancipatorisk. När nu plötsligt konturerna av två ben gick att ana under det böljande tyget i kvinnornas sällskapsdräkter uppstod en osäkerhet om var kvinnlighetens gränser egentligen gick. Var en kvinna i byxkjol verkligen kvinnlig?

Livlig debatt för och emot byxkjolen

Byxkjolen, även känd som jupe-culotte, designades hösten 1910 av den franske modeskaparen Paul Poiret (1879–1944) till hans orientaliskt inspirerade vårkollektion. Han ansåg sig själv vara den som med sina kreationer befriade kvinnokroppen från korsetter och turnyrer, och tanken med jupe-culotte var att kvinnor lättare skulle kunna röra sig om kjolen ersattes av ett slags byxa. Till Stockholm kom det första partiet i början av mars 1911, och på några dagar hade en livlig debatt i dagstidningarna inletts där vissa röster talade för plagget och andra emot.

Signaturen Fru X. skrev i Aftonbladet att hon gladde sig åt att svenska kvinnor nu äntligen skulle få chansen att reformera sin klädsel. Hennes förhoppning var att byxkjolen skulle bidra till en dräkt som bättre synliggjorde människan, snarare än kvinnan, i kläderna, och själv tänkte hon skaffa sig en till sommaren när hon helst klädde sig lätt och ledigt.

Löjlig fråga för Calle på Söder

Hennes döttrar skulle också få var sin jupe-culotte. Fru X. fick dock genast mothugg från signaturen Calle på Söder som irriterade sig på hennes inlägg: ”Anlägg byxkjol så mycket ni vill, och befall edra döttrar anlägga denna från österlandet härstammande dräkt, eftersom ni tyckes kunna det utan att ha rådfrågat dem. Men låt bli att för Stockholms tidningsläsande allmänhet utbasuna det.” Calle på Söder tyckte att det var löjligt att lägga ned så mycket tid på att orda om ett plagg som alldeles säkert snart skulle bli omodernt och försvinna.

Flera rösträttskvinnor, däribland Frida Stéenhoff (1865–1945) och Elma Danielsson (1865–1936), såg byxkjolen som en del i det tidiga 1900-talets kvinnofrigörelse och hade stora förhoppningar om att den skulle göra det lättare för kvinnor att förvärvsarbeta och bidra till samhällets utveckling. Till en början såg reformen också ut att bli framgångsrik.

Servitriser i byxkjol drog gäster

I slutet av mars 1911 gick det att se byxkjolar lite varstans i Stockholm, och strax därpå började de siktas även i den svenska landsorten. Från Lidköping kom uppgifter om att källarmästaren på Stadshotellet låtit klä alla restaurangens servitriser i byxkjol och på så vis lyckats få fullt hus i dåliga tider. Stadens familjefäder ska mangrant ha kommit med hustrur och barn för att äta en bit mat och titta på plagget. Även i Jönköping, där stadsborna ansågs vara mer ”andligt och sedligt sinnade” än på andra platser, gjorde byxkjolen succé när Stora hotellets serveringsflickor uppenbarade sig i den.

 I slutändan blev dock byxkjolen bara en modefluga. Redan i början av maj 1911 rapporterades att plagget gick mot sin undergång, och månaden därpå dödförklarades det av svenska modeskribenter. Fru X. sörjde. Men det dröjde inte länge förrän hon på nytt fattade pennan och formulerade ett annat förslag på en dräktreform. Läs mer om det här på bloggen om ett par veckor.

Ännu ett par röster om korsetten

Ganska precis ett år efter de livliga diskussionerna i Aftonbladet om korsetten bestämde sig den kända modeskribenten Gwen, journalisten Else Kleens (1882–1968) signatur, för att ge sin syn på det nya århundradets snörliv. Det gjorde hon i en krönika i Dagens Nyheter den 4 november 1906. Gwen hade under lång tid och från många håll blivit uppmanad att ge ett utlåtande om korsetten och andra underplagg som kunde tänkas ersätta den, men hennes ”synnerligen kätterska och deciderade åsikter i frågan” hade fått henne att tiga.

Hon var nämligen inte alls övertygad om att snörning var så farlig som många manliga läkare påstod. Om det moderna snörlivet med helt rak linje framtill var väl sytt, hindrade det aldrig bukmuskulaturens arbete under matsmältningen. I motsats till gammalmodiga snörliv försköt det inte tarmarna och pressade inte heller isär levern.

Tre bra korsetter mot en dålig

Till sin krönika hade Gwen fogat en teckning av tre olika korsettmodeller som hon varmt rekommenderade sina läsare. Kvinnan längst till vänster bär ett korsettbälte som särskilt lämpade sig för dem som arbetade. Vid hennes sida står en kvinna i hel korsett med insydda kilar som tillät bröstkorgen att vidga sig. Den tredje modellen var, enligt Gwen, den mest ideala med underkjol och korsett i ett. Här fanns ingen snörning i ryggen, så rimligen kunde ”icke ens de argaste reformvänner ha något att säga”. För kontrastens skull hade hon också kopierat en bild från 1880-talet till höger om modellerna, så att läsarna kunde se att de moderna korsetterna var långt hälsosammare och bekvämare än de äldre.

Det fanns alltså skillnad på snörliv och snörliv, menade Gwen, och kvinnliga läkare som sett verkligt välgjorda korsetter fördömde dem aldrig kategoriskt. Till skillnad från sina manliga kolleger förstod de att plagget kunde konstrueras på olika sätt och ges en form som överhuvudtaget inte skadade kvinnokroppen.

Det var nog en sanning med modifikation. Flera av det tidiga 1900-talets kvinnliga läkare var fortsatt mycket skeptiska till snörlivet och såg helst att kvinnor valde att bära andra klädesplagg som omslöt överkroppen. En av dem var Karolina Widerström. Med gynekologi som specialområde hade hon under alla år försett dräktreformrörelsen med medicinska argument i kampen mot korsetten, och i den tredje, omarbetade upplagan av hennes populärmedicinska bok om kvinnohygien som utkom våren 1906 stod det klart att hon inte hade någon fördragsamhet med snörlivet. Ingen alls.

Sport räddningen för de snörda

Det fanns knappast något organ, konstaterade Karolina Widerström, som inte led när bröstkorgen klämdes samman och midjan trycktes in i ett snörliv. Skadan blev förstås större när livet snördes hårt, men det innebar inte att en löst sittande korsett var ofarlig: ”Varje snörliv, vare sig det sitter löst eller hårt, utgör ett mer eller mindre stelt pansar, som mer eller mindre inskränker rörelserna i bröstkorg och ryggrad.” Oavsett försvagades musklerna, särskilt de som kvinnor använde vid förlossningar.

Men Karolina Widerström var hoppfull. Hon trodde att bättre tider stundade nu när intresset för friluftsliv och sportaktiviteter växte och att ett liv i frihet till sist väntade den svenska kvinnan: ”Kanske skall idrottens utövarinna så småningom få öga för rörelsens plastik, och kanhända skall hon komma underfund med att snörliv och hårt åtsittande kläder äro bojor, dem hon ej längre har lust att låta sig bindas utav.”

Ny korsett och nya diskussioner

I mars 1904 rapporterade Dagens Nyheters journalist Annastina Rydell (1879–1971), signaturen Aino, om det senaste i modeväg från Paris. Här hade kvinnorna redan gjort sig våreleganta och gick klädda i champagnefärgade dräkter, gärna sydda i ett luftigt tyg och försedda med stora puffärmar som liknade dem som varit på modet ett decennium tidigare. Men det som framför allt uppmärksammades i de franska vårtoaletterna den här säsongen var själva siluetten som såg helt annorlunda ut än den som Parisborna vant sig vid.

Annastina Rydell konstaterade att ”den raka frontlinjen” hade slagit igenom och snabbt blivit ett kännetecken för en modern dräkt. En rak front framtill på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt med följden att en snörd kvinna nu kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.

Den raka korsettmodellen hade ursprungligen tagits fram som ett slags reformplagg av en fransk kvinnlig läkare. Meningen var att korsettens räta linje som skapades av en rak planschett framtill skulle minska trycket över magen och göra det lättare att andas. Men när korsetten snördes åt lika hårt som de äldre snörliven blev följden att magen pressades in, rumpan trycktes ut och ryggen kröktes på ett sätt som var varken bekvämt eller hälsosamt. Eftersom planschetten var rak måste korsetten dessutom göras ganska kort, och det innebar att den inte längre kunde fungera som stöd åt bysten.

Det som var tänkt att bli ett hälsosamt plagg visade sig nu istället vara skadligare än många av de snörliv med insvängd midja som i årtionden varit så hårt kritiserade av läkare och dräktreformatorer. Trots alla goda intentioner med den nya korsetten dröjde det därför inte länge förrän även den blev föremål för livlig debatt, och när Aftonbladet hösten 1905 bad sina läsare att ge sin syn på saken strömmade insändarna in till redaktionen.

Meningslösa attacker

Signaturen Mabel såg utfallen mot korsetten som meningslösa. Alla dessa ”kvinnosakskvinnor med former som strykbräden och klädda i raglansrockar” – eller för den delen ”herrar, som önska i kvinnan se en kamrat”, skrev hon sarkastiskt – kämpade förgäves. De kunde förtala och förfölja korsetten bäst de ville; den gick inte att besegra. Så farlig var den ju inte heller, menade Mabel. Inte kunde ”ett litet förtjusande plagg av siden, fiskben, spetsar och mjuka sidenband” orsaka tilltryckta lungor, förkrympt hjärta och avsnörd lever. Det var nog bara i ”korsetthatares fantasi” som sådana ohyggligheter existerade. Vem kunde missunna en kvinna att få vara ”chic”? Varför förvägra henne ett plagg som höjde bysten en aning och gjorde midjan lite smalare och smärtare? Om det nu låg en sanning i att korsetten försvagade ryggen, som läkare och andra så ofta påpekade, var det ett problem som lätt kunde avhjälpas med hälsosamma morgonpromenader eller gymnastiska övningar.

Mabels angrepp på ”korsetthatarna” prisades av signaturen de S:t Valier som förklarade sig vara ”en livlig beundrare av korsetten, som i så väsentlig mån förhöjer våra damers behag och fägring”. Han kunde försäkra henne att hans blickar minsann alltid skulle följa kvinnor med slank och elegant figur, och han var ganska säker på att få män kunde motstå en ung dam med smärt – låt vara en smula snörd – midja. Och ju yngre kvinnan var när hon började använda snörliv, desto lättare var det för henne att förbättra sina former.

Till storms mot kvinnosakskvinnor

de S:t Valier hade läst om en engelska som lyckats få ned sitt midjemått till arton tum, knappa fyrtiosex centimeter, och av allt att döma mådde förträffligt. Eftersom sannolikt mindre än en procent av alla korsetter som såldes i Sverige hade en vidd som understeg tjugo tum så kunde det rimligen inte vara hälsovådligt för svenska kvinnor att använda korsett. Enligt de S:t Valier skulle svenskorna inte lyssna på alla dessa kvinnosakskvinnor som höjde härskrin mot korsetten. ”Den moderna kvinnosakskvinnan med sin litet tilltalande figur, sina lågklackade, brednosiga kängor och sina mörka, smaklösa dräkter, borde ej i en modesak ha någon talan”, var hans åsikt.

Mabels och de S:t Valiers inlägg utlöste en våg av protester från uppretade kvinnor och män. Många opponerade sig mot att de så lättvindigt avfärdade snörlivets skadliga följder. Signaturen Sir Johnny menade att de båda ”förgiftade allmänheten med sitt ansvarslösa prat” när de uppmuntrade unga kvinnor att bruka våld mot sina kroppar. Vad korsetten gjorde med de inre organen kunde Mabel och de S:t Valier själva upptäcka om de tog sig till Lunds anatomiska museum. Där hade Sir Johnny med egna ögon sett en kvinnolever som blivit så hårt sammanpressad av snörlivet att den antagit formen av ett hjärta: ”Den levern torde troligen ha tvingat sin ägarinna att ta livet av sig, till straff för hennes fåfänga.” På museet fanns också ett skelett efter en kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten, och det om något vittnade om modets barbari.

Många män i debatten

Påfallande många män gav sig in i debatten och intygade att de minsann inte beundrade en snörd midja. Flera vände sig också mot de hårda ord som riktats mot kvinnorörelsens medlemmar. Mabels och de S:t Valiers angrepp på kvinnosakskvinnor med former som strykbrädor föll på sin egen orimlighet, menade Sir Johnny. De som verkade för att förbättra kvinnors villkor i samhället började nu få så stor förståelse för sitt arbete att de inte längre behövde försvaras, och därför avstod han från att vidare diskutera påhoppen.

De livliga diskussionerna om korsetten pågick i Aftonbladets spalter under en knapp månad, och av inläggen framgick att många fortfarande betraktade plagget som ett modets tortyrinstrument och pinoredskap. Men det fanns nu också de som öppet ifrågasatte korsettens skadlighet och ansåg att den var nödvändig att använda för att kvinnor skulle få till en vacker kroppsform som kunde fånga männens intresse. Mabel gav sig inte en tum. Hon sporrades istället av alla dem som utpekat henne som fåfäng och oansvarig. ”Jag bär min korsett som förr, sätter näsan i vädret i trots av edra straffdomar och den något böjda överkroppen”, förklarade hon.

 

Nationaldräktsföreningen bildas

Med Artur Hazelius brinnande engagemang för nordisk folkkultur hade ett intresse för hur allmogen klädde sig väckts i Stockholms societet. Ålderdomliga och annorlunda dräkter från olika delar av landet sågs som både viktiga historiska artefakter och goda estetiska förebilder, och dessutom uppfattades de av borgerligheten som en motvikt till det moderna samhällets krav på utvecklad individualitet och ständig förändring. De här folkdräkterna fick representera harmoni, stabilitet och trygghet i en omvälvande tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper i samhället blev alltmer uppenbara och emigrationsvågorna till Amerika skapade oro för nationens framtid.

I societeten var det mode vid förra sekelskiftet att uppträda i folkdräkt vid en del festliga tillställningar som basarer och maskerader, och det var inte ovanligt att borgerliga kvinnor lät sig fotograferas som kullor i daladräkt. Annonser från K. M. Lundbergs bosättningsmagasin visar att det där gick att köpa en rad olika folkdräkter från så vitt skilda platser i den svensk-norska unionen som Rättvik, Österåker och Gudbrandsdalen.

På landsbygden var däremot de traditionella dräkterna på väg att försvinna. Det ska påpekas att landsbygdsbefolkningen aldrig stått opåverkad av modets strömningar utan ofta införlivat nya material, färger och mönster i sina klädesplagg. De flesta klädde sig efter ett slags folkligt mode som följde tidens trender, och långt ifrån alla socknar hade en tradition av de särpräglade folkdräkter som Artur Hazelius och andra fann så fascinerande.

Men där de fanns hade de ålderdomliga plaggen alltmer kommit att förknippas med en förgången tid. Påverkade av industrialiseringen, urbaniseringen och andra omvälvande förändringsprocesser i samhället visade sig framför allt ungdomen inte lika angelägen som tidigare att bevara bygdens dräktarv.

En som djupt beklagade detta var Märta Palme (1874–1967) som utbildat sig vid Åtvidabergs trädgårdsskola och praktiserade på Tullgarns slott strax utanför Södertälje. Under sitt arbete i slottsparken hade hon själv upptäckt hur mycket lättare det var att röra sig när hon bar ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för modedräktens åtdragna snörliv och långa släp. Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en särskild Tullgarnsdräkt.

Med en klädsel från Österåker som inspiration hade hon sett till att ta fram en dräkt utan snörd midja och släpande kjol. Tanken var att löst sittande klädesplagg skulle ge kvinnorna större rörelsefrihet och göra det lättare för dem att utföra sina arbetsuppgifter, och det hände att även kronprinsessan själv och hennes hovdamer bar Tullgarnsdräkten när de bodde på slottet.

Märta Palme hade inga förhoppningar om att landets kvinnor var villiga att för jämnan gå klädda i nationaldräkt, men kanske skulle de kunna tänka sig att bära sin hembygds dräkt i sällskapslivet och på så vis åstadkomma en dräktreform i fosterländsk anda. I en tid när smakriktningen på så många områden gick från det manierade till det ursprungliga – när svensk allmogeslöjd blev allt populärare och svenska folkdanssällskap bildades runtom i landet – var det då inte dags att också införa nationaldräkter ”till allmänt bruk”?

Vintern 1902 flyttade Märta Palme till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet, och det var där som hon fram på vårkanten startade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen. Den 12 april 1902 höll hon en välbesökt föreläsning i Lutherska missionshuset och lade då fram sina idéer för Faluborna.

Argumenten för en dräktreform hade hörts förut. Däremot var det fosterländska anslaget nytt för många, och publiken lyssnade intresserat när Märta Palme redogjorde för de modeller som den nybildade föreningen tagit fram: en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt. Helgdagsdräkten hade med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sina vita övdel (överdel) vissa likheter med en dräkt från Jösse härad i Värmland, men framför allt skulle den föra tankarna till fosterlandet.

Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen i oktober 1905. Vardagsdräkten, gärna i helblått, gav ett enklare intryck med sitt randiga förkläde. Märta Palmes brandtal för en nationell dräktreform fick livliga applåder av åhörarna, och innan mötet avslutades hade bortåt trettio kvinnor tecknat sig som medlemmar i Nationaldräktsföreningen.

Bild: Fotografier tagna av Gösta Florman. Kvinna till vänster i en dräkt från Dalarna , och kvinnan till höger i en dräkt från Skåne eller Småland. Gösta Florman var en uppburen societetsfotograf i Stockholm, känd bland annat för ett porträtt på Alfred Nobel.

 

Dräktreformföreningen går i graven

Kampen mot de långa promenadkjolarna blev Dräktreformföreningens sista stora strid. De följande åren arbetade man framför allt med att sprida information om skoldräkten för flickor, och diskussionerna om hur den vuxna kvinnans klädsel skulle reformeras fick allt mindre utrymme.

Våren 1898 satte Gurli Linder tillsammans med konstnären Nanna Bendixson (1860–1923) samman en broschyr om föreningens modeller, Den kvinnliga klädedräkten, där de konstaterade att allt fler kvinnor klädde sig ändamålsenligt men att det fortfarande fanns många förändringar som borde göras, ”särskilt när det gäller en klädedräkt för den uppväxande delen av det kvinnliga släktet”. Broschyren avhandlade främst barnkläder, men ett par sidor ägnades åt den vuxna kvinnans klädedräkt. Här presenterades bland annat bröstbandet eller brösthållaren som en del kvinnor hade börjat använda istället för reformliv. Även den tudelade underkjolen beskrevs ingående. Däremot sades ingenting om korta promenadkjolar som varit så i ropet året innan.

Medlemmarna svek föreningen

Broschyren var ett försök att blåsa liv i en förening som höll på att dö ut. På kort tid hade medlemsantalet sjunkit drastiskt. Av hundratrettiosju medlemmar som 1897 betalade årsavgiften på en krona valde endast tjugosju stycken att förnya sitt medlemskap året därpå. Det innebar att Dräktreformföreningen 1898 hade ett femtiotal medlemmar av vilka knappt hälften var ständiga medlemmar och därför inte erlade någon årsavgift. Fem år tidigare hade medlemssiffran varit det fyrdubbla.

Även föreningens intäkter minskade mot seklets slut. Gåvor från privatpersoner blev alltmer sällsynta, och inkomsterna från mönsterförsäljningen som våren 1896 övertagits av K. M. Lundbergs bosättningsmagasin vid Storkyrkobrinken sjönk markant. Styrelsens sammanträden blev också färre, och besluten som fattades rörde nästan uteslutande skoldräkten för flickor. Dräktreformföreningens svikande medlemsunderlag gjorde det svårt att fortsätta verksamheten, och i februari 1903 skickade styrelsen en skrivelse till Fredrika-Bremer-Förbundet med begäran om att föreningen skulle upplösas.

Blev en del av Fredrika Bremerförbundet

I skrivelsen angavs två skäl: dels att principerna efter vilka Dräktreformföreningen hade arbetat nu var kända och erkända av många, dels att medlemsantalet under de senaste åren hade sjunkit så mycket att styrelsen inte längre hade erforderliga medel att bedriva någon verksamhet. Men då det fortfarande inkom frågor från landsorten om föreningens mönster och modeller vore det olyck­ligt om arbetet upphörde helt och hållet.

Man föreslog därför att föreningens styrelse omorganiserades till en kommitté i Fredrika-Bremer-Förbundets regi som både kunde besvara brev från allmänheten och upprätthålla överenskommelserna med det nybildade Nordiska Kompaniet som sålde föreningens mönster och modeller.

Fredrika-Bremer-Förbundet biföll skrivelsen, och den 27 februari 1903 höll Dräktreformföreningens styrelse sitt sista sammanträde. Några av styrelseledamöterna, däribland den nitiska Gurli Linder, arbetade vidare i den nya Dräktreformkommittén, men verksamheten var inte särskilt omfattande och upphörde helt efter några år.

Nya principer för modet?

Om vi ska tro Gurli Linder hade modets utveckling till viss del gjort Dräktreformföreningens arbete överflödigt. Samhället hade med åren förändrats, och kvinnors kläder såg annorlunda ut än när föreningen bildades vid 1880-talets mitt. Sekelskiftets modeskapare arbetade efter andra principer, menade hon: ”Profetiorna att kunskapen i hälsolära, sporten och behovet av en arbetsdräkt skulle tvinga kvinnan att kläda sig på ett rationellt sätt, gingo alltmera i uppfyllelse.” Men sanningen var nog den att intresset för en mer organiserad kamp mot modeslaveriet hade svalnat betydligt – åtminstone den som fördes av en dräktreformförening med säte i den svenska huvudstaden.

Bild: Så såg modet ut 1903.

Byxfrågan

Dräktreformföreningens kjortelstrid och Gustaf Frödings radikala dräktreformförslag följdes snart av en ny debatt. Alltsedan Nanny Palmkvist  väckte frågan om en mer praktisk cykelkostym för kvinnor sommaren 1895 hade det då och då publicerats inlägg i pressen om hur kvinnor skulle klä sig för cykelturen. Och allt oftare höjdes röster för att de borde överge kjolen och istället bära någon form av byxa när de satte sig på sadeln. Men det fanns de som starkt opponerade sig mot tanken på byxklädda kvinnor. Det stod klart sommaren 1898 då knäbyxorna blev en het diskussionsfråga på Stockholms-Tidningens insändarsida.

Debatten tog fart efter ett inlägg från en ung kvinna som under en cykeltur på Värmdö utanför Stockholm kört ikull och kunde slagit sig mycket illa. Pedalen hade plötsligt fastnat i hennes kjol och formligen slitit av den innan hon störtade på huvudet över styrstången och ner i landsvägsdiket. Kvinnan klarade sig förvisso utan allvarliga skador, men för Stockholms-Tidningens läsare förklarade hon att det i fortsättningen inte skulle bli några cykelturer i vanlig kjol.

Tidigare hade hon inte vågat ”gå längre i reformer än till tiocentimeterskjolen”, men framöver skulle hon anlägga tudelad kjol eller rentav byxor när hon gav sig ut på cykelfärd. Hon rådde andra kvinnliga cyklister att göra detsamma för att undvika olyckor som kunde sluta med ”krymplingskap eller livets förlust”.

Under tre sommarveckor strömmade synpunkterna på kvinnans beslut in till Stockholms-Tidningens redaktion. Flera läsare uppmuntrade henne att ta på sig knäbyxor nästa gång hon gav sig ut på vägarna. Någon påpekade att kvinnor likväl som män borde kunna ägna sig åt idrotter och att det behövdes kläder som kvinnor kunde röra sig i, fritt och ogenerat. Varför inte ett par rymliga knäbyxor åtdragna med resårband och en jacka som slöt sig tätt runt livet?

Kjol i väskan för visiter

En annan läsare konstaterade att en kjol ju lätt kunde tas med i en väska och snabbt sättas på i tamburen om den kvinnliga cyklisten ville göra visiter hos bekanta under sin cykeltur. En tredje hoppades att kvinnan som cyklat ikull skulle ställa sig i spetsen för en klubb av damer som förband sig att bära byxor när de gav sig ut på sina velocipeder. Själv skulle hon redan gjort så om hon inte behövde ta hänsyn till vad hennes föräldrar, syskon och arbetskamrater tyckte. Frågan var viktig, menade hon, för en ”likställighet i klädedräkt med mannen kan föra med sig många andra. Fördomar och förtryck kunna tvingas att vika.”

Andra läsare beklagade att kvinnor inte längre ville vara kvinnor. Till de vassaste kritikerna hörde signaturen J. de T. som under inga villkor kunde acceptera att ”några äldre halvtokiga mamseller” fick unga kvinnor att klä sig i byxor. I tidskriften Hjulsport, som riktade sig till landets cykelentusiaster, föreslog han därför landets manliga cyklister att gadda ihop sig om damerna började cykla i byxor och i cykelklubbarnas stadgar förbjuda oskicket. Och till yttermera visso: ”Vi skulle göra en överenskommelse att aldrig uppträda i sällskap med en byxklädd dam och att följaktligen aldrig förlova oss eller gifta oss med en dylik. Jag tror det senare skulle vara ett radikalmedel.” Skulle det inte hjälpa återstod enligt J. de T. att bilda en antibyxförening och förklara krig mot byxdamerna på liv och död.

Kvinnor i byxor hot mot männen

Uppenbart är att byxfrågan, precis som kjortelstriden, kom att handla om något annat än de praktiska aspekterna av att som kvinna kunna röra sig mer obehindrat vid promenader och cykelturer. När kjolen gjordes kortare eller rentav delades itu blev det tydligt att kvinnan hade två ben och att hon kunde utnyttja dem till att fara fram i hastigheter och röra sig i omkretsar som förut varit både omöjligt och otänkbart för henne. Det förargade en och annan. Men mer upprörande var att hon klädd i byxor beträdde manlighetens gränsmarker och det på ett sätt som hotade att rita om könskartan.

I slutet av juli 1898 kunde signaturen Emilius lättad konstatera i Hjulsport att den stora byxdebatten äntligen fått ett slut. De flesta som yttrat sig hade varit för byxor, så nu fick Stockholmsborna bereda sig på att se byxklädda kvinnor på huvudstadens torg och gator och J. de T. bilda sin antibyxförening och förklara krig.

Själv tvivlade Emilius på att den här reformen skulle få något genomslag: ”För min del tror jag det går med byxorna som det för ett par år sedan gick med ’tiocentimeterskjolen’. Som ni minnas så ödades det bort en hel del papper och trycksvärta på den saken också; med vad resultat? Ser man någonsin några tiocentimeterskjolar nu?” En och annan dam skulle säkert visa upp sig i byxor, men det stora flertalet kvinnor var sansade, trodde Emilius, och hade klara begrepp om vad som passade sig och inte. De visste bättre än att uppträda på ett sätt som väckte anstöt.

Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.