Ännu ett par röster om korsetten

Ganska precis ett år efter de livliga diskussionerna i Aftonbladet om korsetten bestämde sig den kända modeskribenten Gwen, journalisten Else Kleens (1882–1968) signatur, för att ge sin syn på det nya århundradets snörliv. Det gjorde hon i en krönika i Dagens Nyheter den 4 november 1906. Gwen hade under lång tid och från många håll blivit uppmanad att ge ett utlåtande om korsetten och andra underplagg som kunde tänkas ersätta den, men hennes ”synnerligen kätterska och deciderade åsikter i frågan” hade fått henne att tiga.

Hon var nämligen inte alls övertygad om att snörning var så farlig som många manliga läkare påstod. Om det moderna snörlivet med helt rak linje framtill var väl sytt, hindrade det aldrig bukmuskulaturens arbete under matsmältningen. I motsats till gammalmodiga snörliv försköt det inte tarmarna och pressade inte heller isär levern.

Tre bra korsetter mot en dålig

Till sin krönika hade Gwen fogat en teckning av tre olika korsettmodeller som hon varmt rekommenderade sina läsare. Kvinnan längst till vänster bär ett korsettbälte som särskilt lämpade sig för dem som arbetade. Vid hennes sida står en kvinna i hel korsett med insydda kilar som tillät bröstkorgen att vidga sig. Den tredje modellen var, enligt Gwen, den mest ideala med underkjol och korsett i ett. Här fanns ingen snörning i ryggen, så rimligen kunde ”icke ens de argaste reformvänner ha något att säga”. För kontrastens skull hade hon också kopierat en bild från 1880-talet till höger om modellerna, så att läsarna kunde se att de moderna korsetterna var långt hälsosammare och bekvämare än de äldre.

Det fanns alltså skillnad på snörliv och snörliv, menade Gwen, och kvinnliga läkare som sett verkligt välgjorda korsetter fördömde dem aldrig kategoriskt. Till skillnad från sina manliga kolleger förstod de att plagget kunde konstrueras på olika sätt och ges en form som överhuvudtaget inte skadade kvinnokroppen.

Det var nog en sanning med modifikation. Flera av det tidiga 1900-talets kvinnliga läkare var fortsatt mycket skeptiska till snörlivet och såg helst att kvinnor valde att bära andra klädesplagg som omslöt överkroppen. En av dem var Karolina Widerström. Med gynekologi som specialområde hade hon under alla år försett dräktreformrörelsen med medicinska argument i kampen mot korsetten, och i den tredje, omarbetade upplagan av hennes populärmedicinska bok om kvinnohygien som utkom våren 1906 stod det klart att hon inte hade någon fördragsamhet med snörlivet. Ingen alls.

Sport räddningen för de snörda

Det fanns knappast något organ, konstaterade Karolina Widerström, som inte led när bröstkorgen klämdes samman och midjan trycktes in i ett snörliv. Skadan blev förstås större när livet snördes hårt, men det innebar inte att en löst sittande korsett var ofarlig: ”Varje snörliv, vare sig det sitter löst eller hårt, utgör ett mer eller mindre stelt pansar, som mer eller mindre inskränker rörelserna i bröstkorg och ryggrad.” Oavsett försvagades musklerna, särskilt de som kvinnor använde vid förlossningar.

Men Karolina Widerström var hoppfull. Hon trodde att bättre tider stundade nu när intresset för friluftsliv och sportaktiviteter växte och att ett liv i frihet till sist väntade den svenska kvinnan: ”Kanske skall idrottens utövarinna så småningom få öga för rörelsens plastik, och kanhända skall hon komma underfund med att snörliv och hårt åtsittande kläder äro bojor, dem hon ej längre har lust att låta sig bindas utav.”

Ny korsett och nya diskussioner

I mars 1904 rapporterade Dagens Nyheters journalist Annastina Rydell (1879–1971), signaturen Aino, om det senaste i modeväg från Paris. Här hade kvinnorna redan gjort sig våreleganta och gick klädda i champagnefärgade dräkter, gärna sydda i ett luftigt tyg och försedda med stora puffärmar som liknade dem som varit på modet ett decennium tidigare. Men det som framför allt uppmärksammades i de franska vårtoaletterna den här säsongen var själva siluetten som såg helt annorlunda ut än den som Parisborna vant sig vid.

Annastina Rydell konstaterade att ”den raka frontlinjen” hade slagit igenom och snabbt blivit ett kännetecken för en modern dräkt. En rak front framtill på korsetten fick överkroppen att tippa framåt och rumpan att skjutas bakåt med följden att en snörd kvinna nu kom att likna ett lätt utdraget S i sina kroppskonturer.

Den raka korsettmodellen hade ursprungligen tagits fram som ett slags reformplagg av en fransk kvinnlig läkare. Meningen var att korsettens räta linje som skapades av en rak planschett framtill skulle minska trycket över magen och göra det lättare att andas. Men när korsetten snördes åt lika hårt som de äldre snörliven blev följden att magen pressades in, rumpan trycktes ut och ryggen kröktes på ett sätt som var varken bekvämt eller hälsosamt. Eftersom planschetten var rak måste korsetten dessutom göras ganska kort, och det innebar att den inte längre kunde fungera som stöd åt bysten.

Det som var tänkt att bli ett hälsosamt plagg visade sig nu istället vara skadligare än många av de snörliv med insvängd midja som i årtionden varit så hårt kritiserade av läkare och dräktreformatorer. Trots alla goda intentioner med den nya korsetten dröjde det därför inte länge förrän även den blev föremål för livlig debatt, och när Aftonbladet hösten 1905 bad sina läsare att ge sin syn på saken strömmade insändarna in till redaktionen.

Meningslösa attacker

Signaturen Mabel såg utfallen mot korsetten som meningslösa. Alla dessa ”kvinnosakskvinnor med former som strykbräden och klädda i raglansrockar” – eller för den delen ”herrar, som önska i kvinnan se en kamrat”, skrev hon sarkastiskt – kämpade förgäves. De kunde förtala och förfölja korsetten bäst de ville; den gick inte att besegra. Så farlig var den ju inte heller, menade Mabel. Inte kunde ”ett litet förtjusande plagg av siden, fiskben, spetsar och mjuka sidenband” orsaka tilltryckta lungor, förkrympt hjärta och avsnörd lever. Det var nog bara i ”korsetthatares fantasi” som sådana ohyggligheter existerade. Vem kunde missunna en kvinna att få vara ”chic”? Varför förvägra henne ett plagg som höjde bysten en aning och gjorde midjan lite smalare och smärtare? Om det nu låg en sanning i att korsetten försvagade ryggen, som läkare och andra så ofta påpekade, var det ett problem som lätt kunde avhjälpas med hälsosamma morgonpromenader eller gymnastiska övningar.

Mabels angrepp på ”korsetthatarna” prisades av signaturen de S:t Valier som förklarade sig vara ”en livlig beundrare av korsetten, som i så väsentlig mån förhöjer våra damers behag och fägring”. Han kunde försäkra henne att hans blickar minsann alltid skulle följa kvinnor med slank och elegant figur, och han var ganska säker på att få män kunde motstå en ung dam med smärt – låt vara en smula snörd – midja. Och ju yngre kvinnan var när hon började använda snörliv, desto lättare var det för henne att förbättra sina former.

Till storms mot kvinnosakskvinnor

de S:t Valier hade läst om en engelska som lyckats få ned sitt midjemått till arton tum, knappa fyrtiosex centimeter, och av allt att döma mådde förträffligt. Eftersom sannolikt mindre än en procent av alla korsetter som såldes i Sverige hade en vidd som understeg tjugo tum så kunde det rimligen inte vara hälsovådligt för svenska kvinnor att använda korsett. Enligt de S:t Valier skulle svenskorna inte lyssna på alla dessa kvinnosakskvinnor som höjde härskrin mot korsetten. ”Den moderna kvinnosakskvinnan med sin litet tilltalande figur, sina lågklackade, brednosiga kängor och sina mörka, smaklösa dräkter, borde ej i en modesak ha någon talan”, var hans åsikt.

Mabels och de S:t Valiers inlägg utlöste en våg av protester från uppretade kvinnor och män. Många opponerade sig mot att de så lättvindigt avfärdade snörlivets skadliga följder. Signaturen Sir Johnny menade att de båda ”förgiftade allmänheten med sitt ansvarslösa prat” när de uppmuntrade unga kvinnor att bruka våld mot sina kroppar. Vad korsetten gjorde med de inre organen kunde Mabel och de S:t Valier själva upptäcka om de tog sig till Lunds anatomiska museum. Där hade Sir Johnny med egna ögon sett en kvinnolever som blivit så hårt sammanpressad av snörlivet att den antagit formen av ett hjärta: ”Den levern torde troligen ha tvingat sin ägarinna att ta livet av sig, till straff för hennes fåfänga.” På museet fanns också ett skelett efter en kvinna vars bröstkorg var starkt insnörd på mitten, och det om något vittnade om modets barbari.

Många män i debatten

Påfallande många män gav sig in i debatten och intygade att de minsann inte beundrade en snörd midja. Flera vände sig också mot de hårda ord som riktats mot kvinnorörelsens medlemmar. Mabels och de S:t Valiers angrepp på kvinnosakskvinnor med former som strykbrädor föll på sin egen orimlighet, menade Sir Johnny. De som verkade för att förbättra kvinnors villkor i samhället började nu få så stor förståelse för sitt arbete att de inte längre behövde försvaras, och därför avstod han från att vidare diskutera påhoppen.

De livliga diskussionerna om korsetten pågick i Aftonbladets spalter under en knapp månad, och av inläggen framgick att många fortfarande betraktade plagget som ett modets tortyrinstrument och pinoredskap. Men det fanns nu också de som öppet ifrågasatte korsettens skadlighet och ansåg att den var nödvändig att använda för att kvinnor skulle få till en vacker kroppsform som kunde fånga männens intresse. Mabel gav sig inte en tum. Hon sporrades istället av alla dem som utpekat henne som fåfäng och oansvarig. ”Jag bär min korsett som förr, sätter näsan i vädret i trots av edra straffdomar och den något böjda överkroppen”, förklarade hon.

 

Nationaldräktsföreningen bildas

Med Artur Hazelius brinnande engagemang för nordisk folkkultur hade ett intresse för hur allmogen klädde sig väckts i Stockholms societet. Ålderdomliga och annorlunda dräkter från olika delar av landet sågs som både viktiga historiska artefakter och goda estetiska förebilder, och dessutom uppfattades de av borgerligheten som en motvikt till det moderna samhällets krav på utvecklad individualitet och ständig förändring. De här folkdräkterna fick representera harmoni, stabilitet och trygghet i en omvälvande tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper i samhället blev alltmer uppenbara och emigrationsvågorna till Amerika skapade oro för nationens framtid.

I societeten var det mode vid förra sekelskiftet att uppträda i folkdräkt vid en del festliga tillställningar som basarer och maskerader, och det var inte ovanligt att borgerliga kvinnor lät sig fotograferas som kullor i daladräkt. Annonser från K. M. Lundbergs bosättningsmagasin visar att det där gick att köpa en rad olika folkdräkter från så vitt skilda platser i den svensk-norska unionen som Rättvik, Österåker och Gudbrandsdalen.

På landsbygden var däremot de traditionella dräkterna på väg att försvinna. Det ska påpekas att landsbygdsbefolkningen aldrig stått opåverkad av modets strömningar utan ofta införlivat nya material, färger och mönster i sina klädesplagg. De flesta klädde sig efter ett slags folkligt mode som följde tidens trender, och långt ifrån alla socknar hade en tradition av de särpräglade folkdräkter som Artur Hazelius och andra fann så fascinerande.

Men där de fanns hade de ålderdomliga plaggen alltmer kommit att förknippas med en förgången tid. Påverkade av industrialiseringen, urbaniseringen och andra omvälvande förändringsprocesser i samhället visade sig framför allt ungdomen inte lika angelägen som tidigare att bevara bygdens dräktarv.

En som djupt beklagade detta var Märta Palme (1874–1967) som utbildat sig vid Åtvidabergs trädgårdsskola och praktiserade på Tullgarns slott strax utanför Södertälje. Under sitt arbete i slottsparken hade hon själv upptäckt hur mycket lättare det var att röra sig när hon bar ett rejält livstycke och en praktisk kjol istället för modedräktens åtdragna snörliv och långa släp. Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en särskild Tullgarnsdräkt.

Med en klädsel från Österåker som inspiration hade hon sett till att ta fram en dräkt utan snörd midja och släpande kjol. Tanken var att löst sittande klädesplagg skulle ge kvinnorna större rörelsefrihet och göra det lättare för dem att utföra sina arbetsuppgifter, och det hände att även kronprinsessan själv och hennes hovdamer bar Tullgarnsdräkten när de bodde på slottet.

Märta Palme hade inga förhoppningar om att landets kvinnor var villiga att för jämnan gå klädda i nationaldräkt, men kanske skulle de kunna tänka sig att bära sin hembygds dräkt i sällskapslivet och på så vis åstadkomma en dräktreform i fosterländsk anda. I en tid när smakriktningen på så många områden gick från det manierade till det ursprungliga – när svensk allmogeslöjd blev allt populärare och svenska folkdanssällskap bildades runtom i landet – var det då inte dags att också införa nationaldräkter ”till allmänt bruk”?

Vintern 1902 flyttade Märta Palme till Falun för att undervisa i trädgårdslära vid folkskoleseminariet, och det var där som hon fram på vårkanten startade Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen. Den 12 april 1902 höll hon en välbesökt föreläsning i Lutherska missionshuset och lade då fram sina idéer för Faluborna.

Argumenten för en dräktreform hade hörts förut. Däremot var det fosterländska anslaget nytt för många, och publiken lyssnade intresserat när Märta Palme redogjorde för de modeller som den nybildade föreningen tagit fram: en helgdagsdräkt och en vardagsdräkt. Helgdagsdräkten hade med sin blå kjol, sitt gula förkläde, sitt röda livstycke och sina vita övdel (överdel) vissa likheter med en dräkt från Jösse härad i Värmland, men framför allt skulle den föra tankarna till fosterlandet.

Färgsammansättningen var gjord med stor omsorg; blått, gult, rött och vitt var de svensk-norska nationalfärgerna och återfanns i unionsmärket som användes på svenska flaggor till unionsupplösningen i oktober 1905. Vardagsdräkten, gärna i helblått, gav ett enklare intryck med sitt randiga förkläde. Märta Palmes brandtal för en nationell dräktreform fick livliga applåder av åhörarna, och innan mötet avslutades hade bortåt trettio kvinnor tecknat sig som medlemmar i Nationaldräktsföreningen.

Bild: Fotografier tagna av Gösta Florman. Kvinna till vänster i en dräkt från Dalarna , och kvinnan till höger i en dräkt från Skåne eller Småland. Gösta Florman var en uppburen societetsfotograf i Stockholm, känd bland annat för ett porträtt på Alfred Nobel.

 

Dräktreformföreningen går i graven

Kampen mot de långa promenadkjolarna blev Dräktreformföreningens sista stora strid. De följande åren arbetade man framför allt med att sprida information om skoldräkten för flickor, och diskussionerna om hur den vuxna kvinnans klädsel skulle reformeras fick allt mindre utrymme.

Våren 1898 satte Gurli Linder tillsammans med konstnären Nanna Bendixson (1860–1923) samman en broschyr om föreningens modeller, Den kvinnliga klädedräkten, där de konstaterade att allt fler kvinnor klädde sig ändamålsenligt men att det fortfarande fanns många förändringar som borde göras, ”särskilt när det gäller en klädedräkt för den uppväxande delen av det kvinnliga släktet”. Broschyren avhandlade främst barnkläder, men ett par sidor ägnades åt den vuxna kvinnans klädedräkt. Här presenterades bland annat bröstbandet eller brösthållaren som en del kvinnor hade börjat använda istället för reformliv. Även den tudelade underkjolen beskrevs ingående. Däremot sades ingenting om korta promenadkjolar som varit så i ropet året innan.

Medlemmarna svek föreningen

Broschyren var ett försök att blåsa liv i en förening som höll på att dö ut. På kort tid hade medlemsantalet sjunkit drastiskt. Av hundratrettiosju medlemmar som 1897 betalade årsavgiften på en krona valde endast tjugosju stycken att förnya sitt medlemskap året därpå. Det innebar att Dräktreformföreningen 1898 hade ett femtiotal medlemmar av vilka knappt hälften var ständiga medlemmar och därför inte erlade någon årsavgift. Fem år tidigare hade medlemssiffran varit det fyrdubbla.

Även föreningens intäkter minskade mot seklets slut. Gåvor från privatpersoner blev alltmer sällsynta, och inkomsterna från mönsterförsäljningen som våren 1896 övertagits av K. M. Lundbergs bosättningsmagasin vid Storkyrkobrinken sjönk markant. Styrelsens sammanträden blev också färre, och besluten som fattades rörde nästan uteslutande skoldräkten för flickor. Dräktreformföreningens svikande medlemsunderlag gjorde det svårt att fortsätta verksamheten, och i februari 1903 skickade styrelsen en skrivelse till Fredrika-Bremer-Förbundet med begäran om att föreningen skulle upplösas.

Blev en del av Fredrika Bremerförbundet

I skrivelsen angavs två skäl: dels att principerna efter vilka Dräktreformföreningen hade arbetat nu var kända och erkända av många, dels att medlemsantalet under de senaste åren hade sjunkit så mycket att styrelsen inte längre hade erforderliga medel att bedriva någon verksamhet. Men då det fortfarande inkom frågor från landsorten om föreningens mönster och modeller vore det olyck­ligt om arbetet upphörde helt och hållet.

Man föreslog därför att föreningens styrelse omorganiserades till en kommitté i Fredrika-Bremer-Förbundets regi som både kunde besvara brev från allmänheten och upprätthålla överenskommelserna med det nybildade Nordiska Kompaniet som sålde föreningens mönster och modeller.

Fredrika-Bremer-Förbundet biföll skrivelsen, och den 27 februari 1903 höll Dräktreformföreningens styrelse sitt sista sammanträde. Några av styrelseledamöterna, däribland den nitiska Gurli Linder, arbetade vidare i den nya Dräktreformkommittén, men verksamheten var inte särskilt omfattande och upphörde helt efter några år.

Nya principer för modet?

Om vi ska tro Gurli Linder hade modets utveckling till viss del gjort Dräktreformföreningens arbete överflödigt. Samhället hade med åren förändrats, och kvinnors kläder såg annorlunda ut än när föreningen bildades vid 1880-talets mitt. Sekelskiftets modeskapare arbetade efter andra principer, menade hon: ”Profetiorna att kunskapen i hälsolära, sporten och behovet av en arbetsdräkt skulle tvinga kvinnan att kläda sig på ett rationellt sätt, gingo alltmera i uppfyllelse.” Men sanningen var nog den att intresset för en mer organiserad kamp mot modeslaveriet hade svalnat betydligt – åtminstone den som fördes av en dräktreformförening med säte i den svenska huvudstaden.

Bild: Så såg modet ut 1903.

Byxfrågan

Dräktreformföreningens kjortelstrid och Gustaf Frödings radikala dräktreformförslag följdes snart av en ny debatt. Alltsedan Nanny Palmkvist  väckte frågan om en mer praktisk cykelkostym för kvinnor sommaren 1895 hade det då och då publicerats inlägg i pressen om hur kvinnor skulle klä sig för cykelturen. Och allt oftare höjdes röster för att de borde överge kjolen och istället bära någon form av byxa när de satte sig på sadeln. Men det fanns de som starkt opponerade sig mot tanken på byxklädda kvinnor. Det stod klart sommaren 1898 då knäbyxorna blev en het diskussionsfråga på Stockholms-Tidningens insändarsida.

Debatten tog fart efter ett inlägg från en ung kvinna som under en cykeltur på Värmdö utanför Stockholm kört ikull och kunde slagit sig mycket illa. Pedalen hade plötsligt fastnat i hennes kjol och formligen slitit av den innan hon störtade på huvudet över styrstången och ner i landsvägsdiket. Kvinnan klarade sig förvisso utan allvarliga skador, men för Stockholms-Tidningens läsare förklarade hon att det i fortsättningen inte skulle bli några cykelturer i vanlig kjol.

Tidigare hade hon inte vågat ”gå längre i reformer än till tiocentimeterskjolen”, men framöver skulle hon anlägga tudelad kjol eller rentav byxor när hon gav sig ut på cykelfärd. Hon rådde andra kvinnliga cyklister att göra detsamma för att undvika olyckor som kunde sluta med ”krymplingskap eller livets förlust”.

Under tre sommarveckor strömmade synpunkterna på kvinnans beslut in till Stockholms-Tidningens redaktion. Flera läsare uppmuntrade henne att ta på sig knäbyxor nästa gång hon gav sig ut på vägarna. Någon påpekade att kvinnor likväl som män borde kunna ägna sig åt idrotter och att det behövdes kläder som kvinnor kunde röra sig i, fritt och ogenerat. Varför inte ett par rymliga knäbyxor åtdragna med resårband och en jacka som slöt sig tätt runt livet?

Kjol i väskan för visiter

En annan läsare konstaterade att en kjol ju lätt kunde tas med i en väska och snabbt sättas på i tamburen om den kvinnliga cyklisten ville göra visiter hos bekanta under sin cykeltur. En tredje hoppades att kvinnan som cyklat ikull skulle ställa sig i spetsen för en klubb av damer som förband sig att bära byxor när de gav sig ut på sina velocipeder. Själv skulle hon redan gjort så om hon inte behövde ta hänsyn till vad hennes föräldrar, syskon och arbetskamrater tyckte. Frågan var viktig, menade hon, för en ”likställighet i klädedräkt med mannen kan föra med sig många andra. Fördomar och förtryck kunna tvingas att vika.”

Andra läsare beklagade att kvinnor inte längre ville vara kvinnor. Till de vassaste kritikerna hörde signaturen J. de T. som under inga villkor kunde acceptera att ”några äldre halvtokiga mamseller” fick unga kvinnor att klä sig i byxor. I tidskriften Hjulsport, som riktade sig till landets cykelentusiaster, föreslog han därför landets manliga cyklister att gadda ihop sig om damerna började cykla i byxor och i cykelklubbarnas stadgar förbjuda oskicket. Och till yttermera visso: ”Vi skulle göra en överenskommelse att aldrig uppträda i sällskap med en byxklädd dam och att följaktligen aldrig förlova oss eller gifta oss med en dylik. Jag tror det senare skulle vara ett radikalmedel.” Skulle det inte hjälpa återstod enligt J. de T. att bilda en antibyxförening och förklara krig mot byxdamerna på liv och död.

Kvinnor i byxor hot mot männen

Uppenbart är att byxfrågan, precis som kjortelstriden, kom att handla om något annat än de praktiska aspekterna av att som kvinna kunna röra sig mer obehindrat vid promenader och cykelturer. När kjolen gjordes kortare eller rentav delades itu blev det tydligt att kvinnan hade två ben och att hon kunde utnyttja dem till att fara fram i hastigheter och röra sig i omkretsar som förut varit både omöjligt och otänkbart för henne. Det förargade en och annan. Men mer upprörande var att hon klädd i byxor beträdde manlighetens gränsmarker och det på ett sätt som hotade att rita om könskartan.

I slutet av juli 1898 kunde signaturen Emilius lättad konstatera i Hjulsport att den stora byxdebatten äntligen fått ett slut. De flesta som yttrat sig hade varit för byxor, så nu fick Stockholmsborna bereda sig på att se byxklädda kvinnor på huvudstadens torg och gator och J. de T. bilda sin antibyxförening och förklara krig.

Själv tvivlade Emilius på att den här reformen skulle få något genomslag: ”För min del tror jag det går med byxorna som det för ett par år sedan gick med ’tiocentimeterskjolen’. Som ni minnas så ödades det bort en hel del papper och trycksvärta på den saken också; med vad resultat? Ser man någonsin några tiocentimeterskjolar nu?” En och annan dam skulle säkert visa upp sig i byxor, men det stora flertalet kvinnor var sansade, trodde Emilius, och hade klara begrepp om vad som passade sig och inte. De visste bättre än att uppträda på ett sätt som väckte anstöt.

Jakten går vidare

Kjolmötet sågs som en stor succé. På några dagar hade man fått mer än 150 kvinnor att skriva under anteckningslistorna, och stärkt av framgångarna planerade Dräktreformföreningens styrelse ett nytt möte för alla dem som inte fått plats vid det första. Föreningens andra kjolmöte hölls den 22 januari 1897 på Hôtel W6 vid Stockholms centralstation inför 600 åhörare som vardera betalat tio öre i entréavgift.

Kvällen kom att bjuda på flera minnesvärda ögonblick. Ett särskilt jubel väckte ett brev från modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) som lästes upp på mötet. I brevet uttalade hon sitt stöd för en reform av svenska kvinnors promenadkjolar. En elegant parisiska, menade hon, hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin.

Frihetskänsla bakom sätt att gå

Hanna Palme drog en annan slutsats; att svenska kvinnor gick på ett annat sätt än fransyskorna berodde på deras ”stora frihetskänsla” och inte deras oförmåga att vara graciösa. Det sågs ändå som en sensation att en auktoritet som Augusta Lundin uttryckte sig positivt om Dräktreformföreningens strävanden, och damtidningen Idun menade att brevet var epokgörande:

”Det är ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet. Man torde med skäl kunna hoppas, att fröken Lundins fria och självständiga uppfattning snart nog skall bli gängse inom hela vår svenska sömmerskekår och – dess kundkrets.”

Uppropet spred sig till Göteborg

Det andra kjolmötet andades samma optimism som det första, och det var därför inga problem att få Richert von Kochs resolution antagen på nytt. Striden spred sig sedan till Göteborg där promenadkjolarnas längd diskuterades vid ett offentligt möte i Handelsinstitutets stora sal vid Läroverksgatan den 9 februari 1897. Gurli Linder fanns på plats och inledde diskussionerna i den fullsatta salen med närmare 400 åhörare. Hon gjorde först en elegant exposé över mötena som hållits i Stockholm och tog därefter upp några viktiga argument – hygieniska, praktiska, ekonomiska, estetiska och humanitära – till diskussion.

Det blev en underhållande kväll där läkare, ingenjörer och redaktörer, men även många fruar och fröknar, tog till orda och belyste frågan ur olika synvinklar. Även här fanns en enighet om att promenadklänningarna måste kortas, och mötet antog därför enhälligt den von Kochska resolutionen och tillsatte dessutom en kommission om fem personer som skulle övervaka reformarbetet. På en utlagd lista antecknade sig 30 kvinnor som alla var beredda att följa mötets beslut och framdeles bära kortare promenadkjolar.

Trots allt – kjortel till marken

Men trots alla applåder, bifallsyttringar och namnunderskrifter vid kjolmötena misslyckades kjortelstriden. På gatorna syntes inga kortare promenadklänningar, och tidningarnas modeskribenter såg inga tecken på att modeskaparna tänkte förändra kjollängden. Journalisten Hilda Sachs (1857–1935), signaturen Iris, rapporterade från Paris i slutet av mars 1897 att våren äntligen hade kommit till modets huvudstad och att parisiskorna nu gav sig ut på de asfaltsklädda gatorna, torgen och boulevarderna. Där promenerade de i ljusa vårtoaletter ”på vilkas kjol kanten vid varje steg med en liten lätt stöt snuddar vid gatan”.

På Worths modehus vid Rue de la Paix i Paris fanns inte en enda kjol som inte täckte hela skon, och Hilda Sachs försynta fråga om det fanns några utsikter att promenaddräkterna skulle göras kortare besvarades med ett litet leende och förklaringen att klänningarna måste nå till marken enligt nuvarande mode. Något annat var det inte tal om.

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

 

 

 

På släpjakt

Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades. De menade att de långa kjolar som kommit på modet under 1890-talet utgjorde en sanitär fara, både för alla damer som såg sig tvungna att bära dem och för alla jungfrur som efter varje promenad måste rengöra dem. Deras initiativ växte snart till ett dräktuppror som fick stor uppmärksamhet i svensk press vintern 1897.

Dräktreformföreningen hade tidigare valt att inte blanda sig i hur damernas klänningar utformades, men när det kom till styrelsens kännedom att det bland borgerliga kvinnor diskuterades om inte något kunde göras åt promenadklänningarnas släp beslutade man sig för att agera. Tillsammans med fem manliga professorer och tre kvinnliga läkare anordnades ett offentligt möte i Läkarsällskapets lokal på Jakobsgatan den 18 januari 1897, ett möte som lockade mängder av kvinnor och också några män.

Långt före utsatt tid var lokalen fullsatt med flera hundra förväntansfulla åhörare, och de som inte hittade någon sittplats fick trängas i vestibulen och trappuppgången. Tillströmningen var så stor att hundratals besökare måste vända i dörren, och bland dem som blivit insläppta uppstod häftiga ordväxlingar när någon försökte ordna sig en bättre plats. Vaktmästaren var tvungen att ingripa när några kvinnor ställde sig i skinnstolarna för att kunna se över de höga damhattarna på raden framför.

Mötet inleddes med ett föredrag av Gerda Cederblom som menade att det inte behövdes mer än ”en blygsam reform” av promenadklänningarna för att kvinnor skulle få möjlighet att leva ett mer hälsosamt liv. Om bara släpet klipptes av och kjolen kortades en decimeter skulle kvinnor slippa att gå runt i våta och smutsiga kläder och sprida bakterier omkring sig. Och när diskussionen släpptes fri fanns det många som försökte övertyga åhörarna om att en förändring var helt nödvändig.

Överstelöjtnanten Richert von Koch (1838–1913), en välkänd författare av societetsromaner, gav en livfull skildring av all ohyra som kvinnorna samlade i sina klänningsfållar och ansåg att det var ren galenskap att släpa runt sina kläder i gatsmutsen. Om kvinnorna önskade bli likställda männen borde de genast göra sig av med vansinnigheterna i sina dräkter, så att omvärlden kunde se ”att deras förståndsutveckling berättigade dem därtill”. Det krävdes mod av kvinnorna att övervinna modet.

Överstelöjtnanten fick en del applåder för sitt anförande, men det fanns de som ansåg att han gav en väl enkel bild av problemet. Rosalie Lindgren (1853–1936), en av Stockholms kvinnliga folkskollärare, hörde till dem. Med humor och skärpa lyfte hon fram männens skuld i kvinnors modeslaveri. Hon trodde sig veta att de flesta kvinnor gärna skulle klippa av sin klänning både en och två decimeter, om bara männen ville se dem som goda kamrater och inte som föremål för dyrkan och hyllning. Så länge män envisades med att tillbe små fötter skulle kvinnor fortsätta att bära långa kjolar.Hösten 1896 arrangerade professorskan Augusta Cederblom (1838–1924) och hennes dotter Gerda Cederblom (1867–1931) ett möte i sitt hem i Stockholm för personer som ville verka för att släpen på promenadklänningarna kortades.

Diskussionerna utmynnade slutligen i ett förslag om förkortade promenadklänningar, men så blygsam såg reformen i förstone inte ut att bli. När Richert von Koch skulle formulera en resolution för mötet, slant tungan och han deklarerade högtidligt: ”Mötet beslutar, att envar, i mån av förmåga verkar för att promenadkjolarna erhålla en längd av 10 centimeter.” Det fick somliga damer i publiken att dra efter andan och andra att brista ut i skratt. I några sekunder rådde förvirring i lokalen tills överstelöjtnanten förstod att han uttryckt sig tvetydigt och kunde förtydliga sitt uttalande med tillägget ”från marken”. När så skrattsalvorna hade upphört, antog mötet följande resolution:

”De närvarande gilla införandet av en promenad- och vardagsdräkt minst 10 centimeter från marken och utlova att var i sin mån genom sitt exempel och på annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i bruk.”

Vidare bestämdes att det skulle läggas fram listor där de som intresserade sig för reformen kunde anteckna sina namn. Därefter avslutades mötet, och Dräktreformföreningens styrelse kunde nöjd konstatera att det här upproret mot kvinnors slaveri under modet hade goda förutsättningar att lyckas. Släpjakten fortsatte därför.

 

Dräktreformföreningen jubilerar

Med det här inlägget, det femtiotredje i ordningen, firar bloggen Korsettkriget sitt ettårsjubileum. Ett årsbokslut visar att 17 personer med anknytning till den svenska dräktreformrörelsen har fått sina porträtt tecknade, att 5 litterära karaktärer har fått sina liv – i flera bemärkelser – analyserade och att 19 historiska sammanhang har diskuterats.

Dessutom har jag haft förmånen att få träffa en rad experter och besöka flera arkiv och museer för att lära mig mer om modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet. Och fler möten med forskare, museiintendenter och entusiaster blir det. Närmast på tur står en ättling till en av dräktreformrörelsens verkliga fixstjärnor. I likhet med Bengt Feldreich har jag också börjat förbereda mig för årets stora sånginsats; i jul ska det sjungas kjortelvisa.

Men idag vill jag uppmärksamma Dräktreformföreningens tioårsjubileum som ägde rum i april 1896. Det firades i Läkaresällskapets hus på Jakobsgatan i Stockholm, och lokalen var fylld till sista plats av kvinnor som ville visa sitt stöd för en dräktreform. Likväl tvingades Gurli Linder (1865–1947), föreningens ordförande, konstatera att svenskorna fortfarande var förvånansvärt konservativa när de valde vilka klädesplagg som de satte på sig. Ja, inte i valet av blusar, kjolar, klänningar och kappor förstås.

Skrämmande lika underkläder

Alla plagg som kunde visas upp på middagar, vid soaréer och under promenader skulle vara moderna, och deras utseende växlade därför oupphörligen. Men svenskornas underkläder var skrämmande lika deras mormödrars. Det krävdes därför mer undervisning om anatomi, fysiologi och hygien för att väcka medvetenhet om behovet av en dräktreform.

Nu fanns det dock två faktorer som på sikt skulle tvinga fram förändringar, trodde Gurli Linder. Den ena var kvinnors intresse för nya friluftsaktiviteter: ”Den kvinna blir sannerligen icke en skicklig och uthållig roddarinna, velocipedryttarinna eller skidlöperska, som är klädd i snörliv och tunga, långa underkjolar.” Den andra var kvinnors inträde på nya arbetsfält. Om en kvinna skulle ha ork och styrka att delta fullt ut i arbetslivet måste hon ha en arbetsdräkt som inte skadade hennes hälsa eller minskade hennes krafter.

Årtionde av segrar och nederlag

Gurli Linder kunde se tillbaka på ett decennium med såväl segrar som nederlag. Dräktreformföreningens modellsamling bestod nu av 130 olika plagg. Många fanns i dubbel uppsättning så att de snabbt skulle kunna skickas ut till utställningar som organiserades av föreningens lokala ombud. Även i Köpenhamn och Kristiania hade modellerna visats upp och lovordats. Skoldräkten för flickor rönte ett särskilt intresse.

Flera skolor hade låtit sy upp dräkter efter föreningens mönster, och vid en hygienisk utställning i Sankt Petersburg sommaren 1893 hade Finsk kvinnoförening fått motta den stora silvermedaljen för en skoldräkt som i huvudsak var tillverkad efter Dräktreformföreningens modell. I Josephina Ohlssons Modehandel såldes årligen omkring 300 mönster till de olika modellerna och ungefär 200 beställningar utfördes.

Dock tappade föreningen medlemmar. Det fanns inga pengar till att sy upp nya modeller, och engagemanget inom styrelsen sviktade. Sammanträdena blev färre, och det var ibland svårt att få dit tillräckligt många ledamöter för att styrelsen skulle bli beslutsmässig. Dräktreformföreningen befann sig i en nedåtgående spiral.

Den som skulle gjuta nytt liv i föreningens verksamhet var en norsk folkskollärare, och henne får du stifta bekantskap med i nästa veckas inlägg.

 

Den motsägelsefulla korsetten

Vid 1890-talets mitt intensifierades den svenska dräktreformrörelsens kamp mot korsetten, och på bloggen ska jag de närmaste veckorna lyfta fram några kvinnor som gick till storms mot snörningen.

Men först finns det skäl att peka på några av korsettens motsägelser. När dräktreformrörelsen organiserades i en förening våren 1886 handlade många av diskussionerna om hur man skulle få kvinnor att sluta snöra sig så hårt och allra helst lägga bort korsetten helt; kvinnor behövde komma till insikt om att snörningen inte hörde hemma i ett civiliserat samhälle och att den vittnade om fåfänga och lättsinne. Men det dröjde inte länge förrän dräktreformatorerna insåg att kvinnors relation till korsetten var mer komplex än man trott och att snörningen av vissa ansågs vara modern och anständig istället för förlegad och omoralisk.

Ur dräktreformrörelsens perspektiv var korsetten otidsenlig. Den stod för en gammal samhällsordning där kvinnor saknade politisk röst, sällan fick någon längre utbildning och hade begränsade möjligheter att själva försörja sig. Alltsedan korsetten började användas vid de sydeuropeiska hoven under tidigt 1500-tal hade den hindrat kvinnor från att andas fritt och utveckla ett naturligt rörelsemönster. Med insydda metallskenor, valfiskben eller rentav träpinnar hade deras kroppar låsts fast och gick inte att röra med mindre än att kvinnorna blev andfådda och utmattade. På så vis hade korsetten gjort det nästintill omöjligt för dem att vara delaktiga i samhällsutvecklingen.

Ett modernt samhälle ställde nya krav

Men nu väntade andra tider. Från 1800-talets mitt började lagar om kvinnors rätt till enskilt ägande, politiskt inflytande och högre utbildning att förändras i Nordamerika och Europa, och dräktreformatorer på båda sidor av Atlanten fick se ett mer demokratiskt och modernt samhälle framträda. Det ställde också andra krav på kvinnorna. Inom dräktreformrörelsen fanns en förhoppning om att kvinnor världen över skulle våga möta de här förändringarna klädda i plagg som var rationella, hygieniska och ändamålsenliga. Med en ny roll i samhället som krävde tid, engagemang och handling kunde kvinnor inte längre fortsätta att snöra sig.

Somliga trodde nog att korsettens dagar var räknade, men det var en missbedömning. Paradoxalt nog skulle den istället bli något av en symbol för det moderna samhälle som sakta tog form. Med industrialismens genombrott och handelns kommersialisering kunde varor tillverkas och säljas i större kvantiteter och till lägre priser än tidigare, och bland de massproducerade artiklar som blev omåttligt populära mot 1800-talets slut fanns korsetten.

Dagstidningar, veckoblad och månadsmagasin fylldes av annonser för snörliv i olika modeller, material och prisklasser, och de riktade sig till modemedvetna kvinnor i alla samhällsklasser. En snörd midja sades fånga – och i vissa fall skapa – det belevade, det bildade, det sofistikerade och det graciösa hos en sekelskifteskvinna, och för den som ville framstå som modern och i takt med tiden var korsetten därmed ett nödvändigt inslag i den kvinnliga klädedräkten.

Frigjord midja tecken på lössläppthet

 Med åren hade korsetten också blivit moraliskt oundgänglig. För många av borgerlighetens kvinnor var det otänkbart att avstå från att snöra sig; en frigjord midja förde tankarna till en lössläppthet och hämningslöshet som ingen ville förknippas med. En välsydd korsett som höll hullet på plats gav däremot den strama figur som fångade flera önskvärda egenskaper hos en borgerlig kvinna: moral, sans, disciplin och ordning.

Visst lyfte den upp bysten, höll in midjan och breddade höfterna så att kvinnokroppens former framhävdes och förstärktes. Men hur sensuell korsetten än fick kvinnan att framstå och hur upphetsad den än gjorde männen omkring henne, krävdes den likväl för att hon skulle kunna skapa sig den figur som ansågs utmärka en anständigt klädd dam med hög moral och fläckfritt anseende. I någon mån såg korsetten till att göra kvinnans kropp utmanande och respektabel på samma gång.

Bland de kvinnliga klädesplaggen fanns inget som var så fyllt med erotiska bibetydelser som korsetten. Att själv dra åt snörena framför spegeln till dess den satt som gjuten runt midjan – precis som den halvklädda kvinnan i Pierre Carrier-Belleuses målning från 1893 – beskrevs som en sinnlig upplevelse där kvinnan lärde känna sin kropp och blev medveten om sina möjligheter att forma den på det sätt som hon ville. Och att låta maken lossa korsetten, snörhål för snörhål, och lyfta bort den från kroppen sågs som ett sätt att bjuda in honom till ett förspel som med all säkerhet skulle sluta i den äktenskapliga sängen.

Bild: Jeune femme ajustant son corset  från 1893 av Pierre Carrier-Belleuse. Bilden är beskuren.

Kvinnor på tur

Det fanns en framtidstro och en frihetslängtan i det sena 1800-talets dräktreformrörelse, och hoppet om snara förändringar av klädedräkten närdes inte minst av en framväxande friluftskultur. I februari 1885 bildades Svenska Turistföreningen som ville få svenskarna att lära känna sitt land och bekanta sig med dess vackra naturlandskap.

I ett slags naturnationalistisk anda uppmanades svenska kvinnor och män att ge sig ut på fotvandringar, skidturer, bergsbestigningar och andra friluftsaktiviteter för att upptäcka den svenska naturens storhet och utveckla den själsliga och kroppsliga vigör som borde känneteckna varje svensk.

För det krävdes förstås rätt kläder. Dräktreformföreningens res- och fotvandringsdräkt, som konstnären Julia Jolin (1856–1924) ritade våren 1886, var alltså ett tecken i tiden. Med sin vida kjol som efter behag kunde höjas och sänkas var tanken att hennes dräkt skulle göra det möjligt för svenska kvinnor att gå längre sträckor i kuperad terräng, och få tycks ha haft något att invända mot att den kvinnliga klädedräkten anpassades en aning efter situationen. En annan sport- och turistdräkt, utformad av filantropen Hanna Palme (1861–1959), antogs med starkt bifall som föreningens modell vid det allmänna mötet våren 1891.

Det som däremot skulle skapa diskussion om vad en kvinna i rörelse egentligen fick ha på sig var velocipedrittens genombrott under det tidiga 1890-talet. När höghjulingen introducerades i Sverige vid 1860-talets slut sågs cykling som en aktivitet förbehållen män.

Ingen kvinna kunde sitta på en sadel en och en halv meter upp i luften med mindre än att hennes underben blottades på ett nästintill skamlöst sätt. Det hjälpte inte hur lång och vid kjol hon bar. Dessutom var ju risken överhängande att kjolen skulle fastna i det stora framhjulets ekrar och då dra omkull hela ekipaget. Med den låga säkerhetscykelns lansering vid 1880-talets mitt förändrades förutsättningarna. Nu kunde även kvinnor susa fram på stadens gator eller ge sig ut på långfärd i landsbygden.

Men hur skulle en dam på velociped fritt kunna röra sina ben utan att väcka anstöt hos dem som hon passerade? Var det ens en aktivitet som lämpade sig för kvinnor? Johan Erik Cederblom (1834–1913), professor i maskinlära vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och en av landets största cykelfantaster, yttrade sig i frågan våren 1891. Med tanke på att hans egna döttrar var bland de första kvinnorna i Stockholm som rörde sig ute i den offentliga miljön på cykel var det kanske inte så förvånande att svaret blev ett bestämt ja. Visst borde damer cykla!

Men det fick inte göras hur som helst, påpekade Johan Erik Cederblom. Kvinnan måste rida sin velociped på ett passande sätt ”med vackra, omedvetet behagliga rörelser”. Så länge hon gjorde så kunde ingen förebrå henne något och framför allt inte anklaga henne för att vara okvinnlig. Tvärtom. Det var lovvärt att unga kvinnor vårdade sin hälsa genom att röra på sig. På så vis fullgjorde de sin plikt mot sig själva, mot framtida släkten och mot sitt land.

Velocipedridning på en säkerhetscykel var förvisso en inte helt okomplicerad aktivitet för en kvinna som ville vara anständig. Varje rörelse granskades noga av dem som såg henne. Det blev folkskolläraren och rösträttsaktivisten Nanny Palmkvist (1862–1940), Dräktreformföreningens lokala ombud i Helsingborg, varse när hon sommaren 1891 började cykla. Henne möter du i nästa veckas inlägg.