En ny kvinna i nya kläder

Hos 1880-talets kvinnliga författare finns en ambi­valens när de behandlar borgerliga kvinnors villkor, konstaterar litteraturvetaren Eva Heggestad i sin avhandling Fången och fri (1991). Fången­skapen kväver inte bara, den ger också trygghet. Friheten gör det inte bara lättare att andas, den skapar också ångest.

Det gäller även Anne Charlotte Lefflers skildringar av relationerna mellan kvinna, kropp och kläder. En korsett under en snäv modedräkt fängslade kroppen och begränsade dess rörelsemönster, men den gav också form åt livet – i flera be­märkelser. Och det finns kvinnor i hennes romaner och novell som ser handlingsmöjligheter i sina kläder, kvinnor som i valet av tyger, färger och accessoarer vill utmana normer och frigöra sig från omgivningens krav. För Anne Charlotte Leffler tycks dräktreformfrågan alltmer ha kommit att handla om detta: att frammana en kvinna som själv bestämmer hurdana klä­der hon vill bära och ger dem ett personligt uttryck, som inte låter sig styras av modets nycker, eller ens Dräktreformföreningens detaljerade rekommen­da­tioner, utan självständigt iscensätter sin kvinnlighet när hon väljer och kom­binerar sina klädesplagg.

Självständighet som lockar och skrämmer

I Anne Charlotte Lefflers roman Kvinnlighet och erotik II förefaller ambitio­nen ha varit att skapa en ny kvinna för ett nytt liv. Romanen ut­kom vå­ren 1890 som en fristående fortsättning på en novell som finns med i tredje samlingen av Ur lifvet, publicerad strax före jul 1883.

Novellen hand­lar om den föräldralösa Alie som efter sin väninnas död har flyttat in hos hennes mor och intagit rollen som sällskapsdam och dotter. I hushållet finns också sonen Rikard, som just kommit hem från sina studier utomlands. Han imponeras av Alies skarpa intellekt och goda bildning, även om han är ovan att få sina åsikter ifrågasatta av en kvinna. Hennes självständighet både lockar och skrämmer. När Rikard till sist ber henne att bli hans hustru avslår hon frieriet. Alie befarar att han aldrig kommer att bli lycklig med henne – hon är för egensinnig för att passa honom – och därför vill hon inte binda ho­nom vid sig. Hennes agerande sårar Rikards självkänsla, och utan att vara egentligt förälskad gifter han sig istället med Aagot, en ung och söt norska.

Tar makten

Redan i novellen visar Anne Charlotte Leffler hur Alie tar makten över kläde­dräkten och använder den för att uttrycka sig. Egentligen bryr hon sig inte särskilt mycket om sin klädsel; hon kan gå i sam­ma klänning dag ut och dag in i åratal. Men när Alie väl låter sy upp en ny dräkt, ägnar hon stor möda åt att välja något riktigt vackert utan att ta större hänsyn till vad som anses vara modernt:

”Det fanns ett ord, som för henne betecknade det hon mest av allt avskydde i värl­den: det banala – antingen det nu gav sig uttryck i ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hellre ohövlig, än banalt artig – hellre hård och frånstötande än banalt känslofull, hellre klädd i avstickande färger och i tyger, som alls icke passade för årstiden, än i en banalt vårdad modedräkt.”

Romanens Alie känns igen från novellen. Även här framträder bilden av en kvin­na som avskyr det banala och bryter mot det konventionella. Kvinnlighet och erotik II med sina för dåtidens läsare vågade kärleksskildringar är inspi­re­rade av Anne Charlotte Lefflers eget liv och väckte en del uppseende när den kom, inte minst på grund av att Alie väljer att leva med en italiensk mar­kis utan att ha fått något äktenskapslöfte av honom. Parets passio­ne­ra­de förhållande står i skarp kontrast till Rikards svala äktenskap med Aagot, den naiva hustrun som älskar sina eleganta toaletter som är ”väl avpassade för de olika tiderna på dagen” och tillverkade efter modejournalernas be­skriv­ningar.

Intressant växelspel

Särskilt intressant är växel­spelet mellan Alie och Aagot. På sätt och vis får de förkroppsliga framtidskvin­nan och dåtidskvinnan. Alie är den självständiga som klär sig efter eget behag och ger sig hän i vad hon gör. Aagot är den behagsjuka som slaviskt följer mo­dets växlingar och inte förmår att ge uttryck för sina känslor. På badstranden vid den italienska kus­ten – när snörliven är lossade och avtagna – ställer Anne Charlotte Leff­ler dem mot varandra. De står där i badhytten och betraktar lite förläget sina kroppar som avtecknar sig under de nyinköpta badkostymerna. Slut­li­gen tar Alie mod till sig, skjuter upp hyttdörren och springer ut bland kvinnorna och männen som solar sig på stranden. Efter henne kom­mer Aagot

”säker, naturlig, övertygad om att vara vacker med sin mjölkvita hud, sin höga, smärta gestalt och raka hållning – omedveten om, att hennes ut­seende var av det slag, som fordrade modeklädningens relief, för att göra sig gällande, emedan figu­ren hade en viss torrhet i linjerna och brist på har­moni i formerna.”

Den unga Aagot går långsamt ned mot vattenbrynet och ser sig lugnt om­kring innan hon kliver upp på en sten för att sedan hoppa i vattnet. Hon märker inte att omgivningens blickar istället är riktade mot den något äldre Alie som plaskar vid strandkanten och gör små tafatta försök att simma. Det finns något naturligt hos Alie som väcker uppmärksamhet:

”Alies skönhet var just av motsatt slag som Aagots, och hon tog sig bäst ut, ju mindre klädd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur tyngdes av en mode­klänning; modejournalens fantasier syntes platta och oädla på denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella huvud fordrade lik­som att få göra sig gällande på sitt eget sätt. Därför var hon i sin smidiga trikå­dräkt, med den fria, ädelt formade halsen, de späda hand- och fot­lederna, det mjuka behaget i hela gestalten, den so­liga, varma hudfärgen, så påfallande vacker.”

Hävdar indivi­duell frihet

I den färgstarka Alie – med sin mjuka, utmejslade figur och sin uttalade avsky för de banalt vårdade mode­dräk­terna – har Anne Char­lotte Leffler skapat en kvinna som hävdar indivi­duell frihet: rätten att klä sig, att röra sig, att tänka och handla som hon själv vill. Och när romanens Aagot åter­vänder hem till det borgerliga familjelivet i Stockholm, väljer Alie att stanna kvar på den italienska me­del­havskusten hos markisen som hon förälskat sig i och där skapa sig en ny till­varo tillsammans med honom.

Fotot: Strandmålning av Charles Jean Auguste Escudier. Bilden är beskuren.

Societetsdamen som blev bondmora

Författaren Victoria Benedictsson följde på avstånd Dräktreformföreningens arbete, och på så sätt och vis formulerade hon ett eget dräktreformatoriskt program i romanen Fru Marianne som har beskrivits som en äktenskapsskildring med utopiskt slut. Fru Marianne utkom våren 1887 och var tänkt att bli den roman som skulle pla­cera Victoria Benedictsson bland de stora samtida svenska författarna. Mot­tagan­det blev dock en besvikelse för henne. Många lovordade förvisso romanen, men det fanns också de som avfärdade den. I den danska dagstid­ningen Politiken döm­des boken ut som en guvernantroman, och enligt recen­senten i den radikala kvinnotidskriften Framåt var berättelsens grundval helt falsk och romankaraktärerna inte trovärdiga.

Romanen inleds med att den unga Marianne Björk får motta ett frieri från den förmögne storbonden Börje Olsson. Marianne är fullt medveten om att hon måste gifta sig rikt. Familjen lever över sina tillgångar, och själv kan hon inte tänka sig ett liv i fattigdom. Därför förlovar hon sig med Börje. Det finns ock­så något hos honom som lockar henne; hon förälskar sig i hans lugna godmodig­het och attraheras av hans friska ungdomlighet, även om han i vissa sammanhang kan verka obelevad och klumpig. När Marianne får vara ensam med honom känner hon sig lycklig, men då någon annan är med blir hon obekväm. Hon upp­lever det som ”om hon vetat sig vara klädd i en illasittande klänning eller dy­likt”.

dräktreformatoriskt program i romanen Fru Marianne

För Marianne är den känslan särskilt obehaglig, eftersom hon gjort det till en skön konst att alltid klä sig elegant. Hon är egentligen inte särskilt vacker och hen­nes figur är väl fyllig, men hon kan vara kokett och har förmågan att få blo­det att rusa hos männen som ser henne. Marianne må sakna skön­het, men hon har en sällsynt dragningskraft:

”Hon visste mycket väl vad det var som utövade denna magnetiska inver­kan på det andra könet. Hennes toaletter framhöllo alltid vissa egendom­ligheter i hennes utseende. Sättet att kläda sig var för henne en skön konst, och hon visste att läm­pa modet efter sin individualitet. Och det fordrades icke liten uppfinningsrikedom till att vara ständigt ny, ständigt retande.”

Efter bröllopet beger sig Börje och Marianne till hans gård i Skåne, och när de ska gå ut till gårdsfolket för att bli gratulerade ber Börje sin hustru att ta på sig ett förkläde. Hon kommer strax ut klädd i ett vitt, spetsprytt plagg ”som skulle föreställa köksförkläde”. Börje är mer förtjust i breda, hemvävda förkläden med brokiga ränder, och det hade glatt honom om Marianne istället hade haft ett sådant på sig. Men det vill han inte säga: ”Inte skulle hon förändra sin smak efter hans!”

Marianne har svårt att finna sig tillrätta i sitt liv med Börje på landsbygden. Hon är ointresserad av gårdsarbetet och flyr in i en fantasivärld som hon grundar på romanläsning. Makarna glider långsamt från varandra, och Marianne förälskar sig i Börjes barndomskamrat som delar hennes passion för konst och litteratur och dyrkar allt som är vackert och smakfullt. När Marianne upptäcker att hon väntar Börjes och sitt första barn, bestämmer hon sig dock för att förändra sitt liv. Hon vill återvinna Börjes förtroende och börjar delta i arbetet på gården. Hon anlägger en trädgård och lär sig väva. Och det är inte bara Mariannes intressen som förändras: ”Hennes sätt att kläda sig hade också blivit ett annat. Det självständigt distingerade hade fått vika för det husligt ordentliga, och hon gick alltid med breda, randiga förkläden, sådana som Börje tyckte om.”

I Fru Marianne visar Victoria Benedictsson på en möjlighet till personlig utveckling för det sena 1800-talets borgerliga kvinna: arbetsgemenskapen mellan man och hustru. Mariannes förändring från kokett societetsdam till duglig bondhustru framgår inte minst i hennes nya klädvanor, men den inbegriper också en förmåga att som en god husmor kunna klä sin familj. I slutet av romanen finns en scen där Marianne till sist lyckas nå fram till Börje och få honom att förstå att hon inte längre är den bortskämda flicka som han en gång gifte sig med. Scenen utspelar sig i bakstugan där Marianne sitter i vävstolen och väver när Börje kommer in:

”Börje”, sade Marianne plötsligt och petade med vävskytteln på trådarna, ”du går alltid i vardagslag med kläder som din mor vävt. Vill du inte en gång …?”

Hon slutade inte meningen med annat än en övertalande blick.

Börje såg väven och såg åter på Marianne. Vilket arbete måste det icke ha kostat den fina stadsdamen. – Och herre gud vad det klädde henne med den där fina rodnaden och hårets oordning.

”Jungfrun säger att jag har heder av det, du kan gärna visa det för din mor.”

Det var icke till att motstå. Det var på en gång smickrad stolthet och känslan av makt.

”Ja, Marianne, jag ska begagna det.”

Han drog henne till sig, hon lade blygt sina armar kring hans hals, och de kysste varandra.

Förgyll gärna ett par semesterdagar med Victoria Benedictssons Fru Marianne. Romanen finns fritt tillgänglig på Litteraturbanken.

Illustration: Nordisk sommarkväll av Richard Bergh

Konstnärens midja – hur snörlivet gör kvinnan till individ

Att modedräkten och snörlivet trots allt gav kvinnor vissa möjligheter att uttrycka sin individualitet kunde inte ens Anne Charlotte Leffler förneka. När hon satte sig ned för att förbereda sitt brandtal till Sällskapet Nya Iduns första möte i februari 1885 hade hon precis påbörjat arbetet med en ny, självbiografisk roman om kvinnan och konstnärskapet. Hon gav den senare titeln En sommarsaga, och den lyfter på ett spännande sätt fram komplexiteten i borgerliga kvinnors relation till sina kläder.

I En sommarsaga, som publicerades i två delar sommaren 1886, får läsaren möta Ulla Rosenhane som tillhör den europeiska konstnärseliten och lever ett mycket självständigt liv. Under en sommarvistelse på västkusten blir hon bekant med norrmannen Rolf Falk som leder en folkhögskola på den norska landsbygden. De dras till varandra och förenas av en motvilja mot överklassens onödiga lyx och bondebefolkningens fattigdom. Båda är kritiska till den konstlade överkulturens uttrycksformer, och för Ulla innefattar det även den hårda korsetten och den trånga modedräkten. Ulla är inte särskilt intresserad av kvinnorörelsens kamp för kvinnlig rösträtt och gifta kvinnors äganderätt som var på tapeten vid den här tiden, men hon vill under inga omständigheter sätta sin personlighet i tvångströja:

”Nej, vad jag framför allt vill vinna” säger hon, ”det är individuell frihet – rätt att kläda mig, röra mig, tala och handla som jag finner gott. Och de skrankor jag framför allt vill ned­bryta, det är de som hindra ett naturligt, fritt umgänge mellan män och kvinnor – alla de polisförordningar, som vill förbjuda oss att vara goda vänner och kam­rater och leva tillsammans som sådana”.

Modeplansch

Ändå accepterar hon ett äktenskap med Falk som innebär att hon ger upp sin konstnärskarriär, följer honom till hans folkhögskola och klär sig i de enkla ylleklänningar som traktens bondhustrur bär. Det tar dock inte lång tid förrän Ulla börjar känna leda vid livet på landsbygden. Hon längtar tillbaka till konstnärstillvaron. När hon får se en artikel om en konstutställning i Kristiania bestämmer hon sig för att åka dit och drar fram alla sina klänningar och brer ut dem på soffor och stolar i sitt rum. Falk är inte road. Han vill att hans hustru ska klä sig enkelt och inte bära någon av de moderiktiga, utländska klänningar som hon har i sin garderob. Det skulle vara skrattretande, säger han. Ulla protesterar:

”Men om jag uppträdde som en levande exponent av dina principer, inföll hon, vore det inte ännu löjligare? Kan du verkligen vilja, att jag ska gå i bonddräkt inne i Kristiania?– Du är så söt så, sade han och tog henne om livet. Så ung, fin och smidig i den enkla ylleklänningen.

– Javisst, nu vill du muta mig, sade hon skrattande och rev sig lös. Jag ska tjänstgöra som ett slags skylt för dig. Ska du inte också i hålla ett folkligt föredrag och förevisa mig som åskådningsmaterial och vända mig på alla sidor och säga: Se här! Ingen korsett! Och så vända mig helt om och säga: Och se här! Ingen turnyr. Så ska en folkets man kläda sin hustru. Nej du, det får du mig ändå inte till. Det ska bli riktigt roligt att kläda mig elegant en gång igen.”

Modeplansch

Medan Ulla försöker få igen ett svart atlasliv runt sin midja, så övergår samtalet till att handla om hennes konstnärskap och yrkeskarriär. Den skämtsamma tonen blir allvarlig, för Ulla har insett att hon måste få måla om hon ska överleva. Och att hon nu är på väg tillbaka till yrkeslivet märks också i hennes kläder. När hon till sist besöker konstutställningen i Kristiania och ger sig ut på promenad känner Falk knappt igen henne:

”Hon kom snart ned till dem i en promenadklänning i engelsk smak – enkel, men så stilfull, att alla vände sig om efter henne, då de gingo framåt Karl Johans gata till utställningen. Det var icke något »folkligt« i denna enkelhet. En veckad kjol och en liten jacka av smårutigt herrtyg, vit väst, herrhatt av filt, kikare på ett band över axeln samt en långskaftad parasoll, vilken hon använde som spatserkäpp då de gingo i skuggan på trottoaren.

– Det blir verkligen enformigt i längden att gå i nationaldräkt – det är riktigt trevligt att vara en smula chic, sade hon och tittade i förbigående i ett stort bodfönster.”

Ulla vill vinna individuell frihet, och för henne innefattar det att klä sig som hon själv önskar. Borta är kritiken mot de moderiktiga dräkternas trånga midjor. Den torftiga tillvaron på landsbygden har skapat lust för skönhet hos henne. I de vackra klänningarna, de åtsmitande snörliven och de fantasifulla turnyrerna ser hon nu en möjlighet till individualitet och konstnärlig frihet: att skapa sig en egen identitet, att bli beundrad för sin skönhet, sin kreativitet och sitt nytänkande. Snörlivet, inte minst, har blivit en möjlighet för henne; i modedräktens timglasformade siluett får Ulla Rosenhane en uttrycksform för sitt konstnärskap.

Huruvida snörlivet också erbjuder en möjlighet för mig att bli beundrad för min skönhet, min kreativitet och mitt nytänkande tänker jag ta reda på nästa vecka. Då, mina vänner, ska jag nämligen prova korsetter på Textilmuseet i Borås. Det torde bli en syn för gudar.

Och önskar ni se mer av korsettkrig innan dess, föreslår jag att ni slår på Kanal 5 på måndag (den 9 april), kl. 21.00, och tittar på Den fantastiska historien med Berg och Meltzer. Där får jag träffa – tro det eller ej – självaste Anne Charlotte Leffler när hon en kall februaridag 1885 manar till korståg mot korsetten. Det vill ni inte missa.

 

Ur korsetten mot ett friare liv?

Romanen Pengar publicerades våren 1885 och blev Victoria Benedictssons publika genombrott. I sin skarpa realism och med sin problematiserande ansats är den i mångt och mycket typisk för det moderna genombrottets skönlitteratur. Romanens huvudperson är den unga Selma Berg som gifter sig med en äldre, välbärgad patron – hon låter sig i någon mening köpas för pengar – och snart känner sig instängd i ett äktenskap som hon inte kan att ta sig ur. Hon finner sin man, som hon liknar vid ”en rakad gris”, motbjudande, men hon är så skicklig i att spela rollen som hängiven hustru att äktenskapet betraktas som lyckligt av dem som umgås med paret.

Det är istället Richard, sin kusin, som Selma älskar, beundrar och känner samhörighet med. Och det är för honom som hon i en av romanens mest dramatiska scener använder sin kropp och sina kläder för att uttrycka det som hon inte förmår att säga. När Richard och hans hustru vid ett tillfälle besöker patronens herrgård är den starka samhörigheten mellan kusinerna nära att blomma ut i passion, men Selma besinnar sig och lägger band på sina känslor. Richard får henne att känna åtrå. Hans glöd frestar henne, men det väcker samtidigt hennes avsky att han som gift man ger uttryck åt den.

Dagen efter reser Richard och hans hustru från herrgården, och när Selma ser vagnen rulla iväg fylls hon av en olust över de tomma avskedsfraser som kusinerna växlat på yttertrappan. Ska de verkligen minnas varandra så? Snabbt ser hon till att få sin häst sadlad och ger sig av i galopp över fälten för att genskjuta det avresande sällskapet. Andfådd och upphettad stannar hon till under ett par stora ekar uppe på en kulle och väntar in vagnen som närmar sig på vägen nedanför. Hon drar ned sin ridjacka så att den stramar om livet och stödjer ena handen mot knät. Vagnen saktar in, och Richard får syn på den slanka ryttaren. En enda blick utbyter de innan Selma vänder tillbaka till herrgården på sin häst, men scenen som hon skapat har för alltid etsats sig in i Richards minne:

”Bröstet syntes högre och midjan smärtare, ty i riddräkt var hon alltid snörd. Det svarta klädet satt som gjutet kring hennes starka armar och axlarnas vackra rundning. Kinderna hade denna skarpa rodnad, som kom panna och haka att synas ännu vitare, näsborrarna vidgades av den häftiga andhämtningen och under de linjelika ögonbrynen logo hennes ljusa ögon av mod och levnadslust. Hon var svettig och varm, hästen tovig och våt, och på kjolen sågos gula fläckar av lerstänk. Det fanns hos henne intet av sensibel prydlighet, intet av mjukt behag, det var blott hälsans robusta skönhet, vilken endast ett för naturen öppet öga kan uppfatta.”

Efter Richards avfärd inser Selma att hon måste bryta sig loss ur sitt äktenskap, och uppbrottet sker under ett besök i Stockholm. En kväll på teatern slutar i en häftig diskussion mellan Selma och hennes man om kvinnans underordning i äktenskapet, och när Selma påstår att hon sålde sig för pengar då hon gifte sig blir patron vred. Ilskan växer när hon förklarar att hon nu vill ha sin frihet och att löftet som hon gav som sextonårig flicka inte är bindande för henne som vuxen kvinna. Ingen skam ska hindra henne från att lämna sin man och sitt äktenskap, säger hon och understryker sina ord med en kroppsrörelse:

”I den översvallande känslan av ungdomlig kraft, böjde hon sig tillbaka och sträckte ut sina armar, så att den smärta gestalten tecknade sig som ett kors mot den ljusa gardinen. Denna åtbörd visade med ens hela figurens tvångsfria skönhet, – icke snörd i korsett, utan uppburen av naturens böjliga styrka, – denna fina smidighet som ger intrycket av att kunna böjas som en stålfjäder och springa upp igen.”

Men vart ska hon ta vägen? undrar patron överlägset. Hon har ingen utbildning och inga färdigheter. Vem ska rekommendera henne? Han, kanske? Selma tvingas erkänna att hennes möjligheter till ett annat liv är små, men när hennes man gått och lagt sig sätter hon sig ned och skriver till Richard, sin kusin, och ber honom ordna en plats åt henne vid något gymnastikinstitut. Hon känner en inre frid, och all bitterhet är borta.

Och där, efter makarnas uppgörelse, slutar romanen. Kanske ska Selma, befriad från sin korsett och sitt trånga liv, nu finna mening i tillvaron och utveckla nya förmågor. Kanske behöver hon inte längre sina dyrbara, vackra kläder för att uttrycka sig och iscensätta sin personlighet. Lugnet har sänkt sig över parets hotellrum, och Victoria Benedictsson lämnar Selma med orden: ”Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret.”

Bilden överst: Frieriet av Knut Ekwall. Bilden är beskuren. Foto : Mats Landin/Nordiska museet. Här kan du se tavlan i fullformat.

Här kan du läsa Victoria Benedictssons Pengar

Baldrottningens midja

Jag vet nog ingen som skickligare än Anne Charlotte Leffler skildrar 1880-talets societetsliv. Hennes noveller och romaner är fyllda av baler, soaréer och andra bjudningar med ett ibland nästan feberaktigt socialt spel mellan män och kvinnor. Det är vid de här tillställningarna som historikern kan uppleva på den kvinnliga modedräkten i aktion, så att säga: höra fraset när ett långt släp i atlastyg dras över balgolvet och uppfatta skiftningarna i ett pärlbestrött klänningsliv i bordskandelabrarnas sken. Och kanske också förstå vad en hårt snörd midja kunde göra med den som bar korsett och med dem som betraktade henne. Skönlitteratur kan vara en viktig källa till kunskap om hur man klädde sig förr, och om författaren som Anne Charlotte Leffler använder kläder för att gestalta sina figurer och genomlysa sociala relationer och värderingar ger skönlitteraturen ännu mer.

I en av Anne Charlotte Lefflers noveller från tidigt 1880-tal berättas den trettioåriga Aurore Bunges historia. Hon tillhör huvudstadens översta samhällsskikt och har under lång tid varit sedd som en stor skönhet och beundrad för sina vackra, franska klänningar. Men nu har hon tröttnat på societetslivets sällskapslagar och längtar efter en friare tillvaro. Därför beger hon sig till familjens sommargård. Så fort hon har kommit fram ger hon sig ut på en skogspromenad som förändrar hennes sätt att tänka och vara. Ju längre bort hon kommer från sommargården, desto mer söndertrasade blir Aurores strikta reskläder och hennes kontrollerade jag. Den snäva klänningen får revor av de knotiga grenarna, de eleganta handskarna glömmer hon kvar­ på en stubbe i skogen och det vackra parasollet bryts när hon försöker ta sig fram i den svårgenomträngliga terrängen. Hennes känslor inför det väldiga skogslandskapet pendlar mellan eufori och ångest. Samtidigt som linneornas skönhet och furuskogens tystnad tilltalar henne, skräms hon av buskarnas rörelser i vinden och den ödsliga ensamheten.

Den omskakande vandringen slutar vid en havsvik omgiven av silverglänsande sandstränder. Vattnet är guldfärgat av kvällssolen, och åsynen av den öppna horisonten väcker en frihetskänsla hos Aurore. På ett ögonblick har hon kastat av sig alla sina kläder och står upphettad och naken vid skogsbry­net:

Hon sprang ut på den fina sanden som brände hennes fotsulor och så – fort ut i vattnet. Håret hade hon bundit samman högt över hjässan, men det blev ändå vått under simningen, varför hon med en hastig rörelse löste upp knuten och lät det flyta omkring sig på vågen. Hon njöt av medvetandet om sin egen skönhet i detta ögonblick.

Aurore har ofta fått höra att hon är vacker. På societetsbalerna har många män beundrat henne, men för dem har hon aldrig varit något annat än ett åtråvärt objekt. I sitt nakenbad kan hon nu själv uppleva sin skönhet och berusas av den. Badet befriar henne. Hon släpper ut sitt hår och låter vågorna skölja över det. Med sitt skimrande hårsvall känner hon sig som en undine, en vattennymf, när solens strålar spelar över hennes nakna kropp. I det ögonblicket fylls Aurore av en starkare frihetskänsla än hon någonsin tidigare har upplevt. Men hennes upprymdhet dämpas när hon stiger upp ur vattnet, för:

”…då hon åter kom upp på stranden såg hon att hon runt kring midjan hade röda strimlor och att huden här var slapp och rynkig. En skön undine med figuren förstörd av snörlivet. Hon beslöt att lägga bort detta plagg, medan hon vistades på landet, och sprang ut igen i vattnet i hopp att hon genom simning skulle kunna återställa gestaltens rätta form.”

Aurore känner sig kvävd i societetslivets behagsjuka kvinnlighet, och den försöker hon nu klä av sig. Hon vill bli ett med naturen och vara fri som människa. Ur sin garderob väljer hon en broderad, gröngul klänning av mjukt och tunt ylle som hon bär dag ut och dag in tills den är sliten och urblekt. För att lättare kunna röra sig ute klipper hon av släpet på sin klänning och skär klackarna av sina skor. Dagarna ägnar Aurore åt friluftsliv. På så vis återfår hyn sin friskhet, och hennes skönhet blir mer naturlig.

Aurore gör också ett försök till sexuell frigörelse. Under några dygn lever hon tillsammans med en fyrvaktare, men hon lämnar honom eftersom hon inte har mod att bryta med sitt gamla liv. Väl tillbaka på sommargården återgår hon till att använda korsett och tar återigen på sig societetskvinnans åtsmitande klädesplagg: en modern, mångfärgad klänning med kort överkjol, halvkorta ärmar och breda manschetter. De här plaggen hjälper henne att återvinna kontrollen över sina känslor. När det senare visar sig att Aurore är gravid med fyrvaktarens barn tvingas hon in i ett konvenansäktenskap med en baron som får sina skulder betalda av hennes mor som belöning. Äktenskapet räddar hennes anseende, men Aurore känner ingen lycka. Hon plågas av ångest och vill helst dö, men hon klarar inte av att ta sitt liv.

Som dräkthistorisk källa är Aurore Bunge (1883) spännande. Den finns numera digitaliserad och är väl värd att läsa för den som intresserar sig för hur det sena 1800-talets mode såg ut i borgerliga kretsar. Men vad viktigare är: i sin novell fångar Anne Charlotte Leffler en av korsettens paradoxer. En korsett fängslade kroppen och begränsade dess rörelsemönster, men den gav också form åt livet – i flera bemärkelser.

Här kan du läsa novellen Aurora Bunge