Augusta Lundin – modeskapare med intresse för reformer

Modeskribenten och rösträttsaktivisten Else Kleen ansåg att byxkjolen var ful. Hennes uppfattning var att den svenska kvinnan istället borde hålla fast vid sin kjol, ett plagg som burits i århundraden och lyckats framhäva kvinnlig skönhet på ett alldeles utmärkt sätt. Modeskaparen Augusta Lundin (1840–1919) var av samma åsikt. När hon i februari 1911 fick frågan om byxkjolen skulle få genomslag i Stockholm, svarade hon att den endast var ”en kuriositet” och att den aldrig skulle bli ett verkligt mode bland svenska kvinnor. Det var inte heller någon förlust, menade hon, ”då byxkjolen absolut måste betecknas som okvinnlig”. Hon var övertygad om att stockholmskorna hade en alldeles för sund smak för att låta sig förföras av något så excentriskt som en jupe-culotte. Tilläggas kan att modekännarna på Sidenhuset och Nordiska Kompaniet (NK), två av de stora varuhusen i Stockholm, resonerade på samma sätt.

Augusta Lundin räknades under många år som Sveriges främsta modesömmerska, och hon anlitades ofta av kungligheter och andra svenska celebriteter. Hennes nära kontakter med den brittiske modeskaparen Charles Frederick Worth (1825–1895) och hans modehus i Paris gav henne god insyn i den franska modevärlden och gjorde att hennes etablissemang ofta var först med det senaste. Hon startade sin verksamhet som ett skrädderi i tre små rum i en våning på Malmtorgsgatan i Stockholm, och våren 1911 hade hennes affärsrörelse vuxit till ett elegant modehus vid Brunkebergstorg och nått internationell ryktbarhet.

Augusta Lundin betraktades länge som en nära bundsförvant till den svenska dräktreformrörelsen. Det var hon som vintern 1886 hade låtit sy upp Hanna Winges nynordiska reformdräkt och det sågs som en stor seger för rörelsen att den lyckats få henne att verka för en dräktreform. Visserligen fick Augusta Lundins beslut att frångå den sobra marinblå färgen och låta sy upp de mest grälla reformdräkter i rödgult till sina springflickor vissa reformivrare att höja på ögonbrynen.

Lite lätt nedlåtande ton

En del personer i dräktreformrörelsen tolkade nog hennes agerande som en solidaritetshandling, som ett sätt att visa sitt stöd för reformen. Men det fanns andra som istället menade att hon klädde sin personal i smaklösa reformdräkter med förhoppningen att hennes kunder skulle bli avskräckta och fortsätta att handla dyra modeklänningar uppsydda efter senaste snitt. Följden blev hur som helst att efterfrågan på reformdräkter helt upphörde.

Även när kjortelstriden bröt ut vintern 1897 ställde hon sig bakom dräktreformrörelsens krav att damernas promenadkjolar skulle kortas en aning – om än med en lite nedlåtande ton. Till ett av kjolmötena hade hon skrivit ett brev som lästes upp. Däri menade hon att en elegant parisiska hade förmåga att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade. Det kunde inte svenskorna som dessutom ofta hade illasittande underkjolar, fula skor och vanvårdad gång, skrev Augusta Lundin. Därför var det lika gott att kjolarna kortades av en bit så att man slapp se svenska kvinnor stappla fram längs gatorna med ett paraply i ena handen och ett klänningssläp i den andra.

Agerade för det sunda förnuftet

Brevet sågs ändå som epokgörande, och damtidningen Idun tyckte att det var ”ett märkligt och glädjande tidens tecken att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna, fråndömer henne den missbrukade lagstiftningsrätten på ett så vidsträckt område som promenadtoalettens och sålunda gör gemensam sak med vetenskapens och den praktiska nyttans representanter i den av dem framkallade revolten mot modetyranniet.”

Men till byxkjolen var alltså Augusta Lundin mer tveksam. Och hon fick också rätt i sin profetia. Även om det våren 1911 gick att hitta kvinnor i Stockholm som bar jupe-culotte, så fick plagget aldrig något genomslag. Huruvida det berodde på stockholmskornas sunda smak eller inte kan dock diskuteras.

Bild: Fotografi av Augusta Lundin. Fotograf: Frans Gustaf Klemming.

 

Else Kleen – modeskribent med feministisk agenda

+När byxkjolen lanserades våren 1911 hade en ny artikeltyp erövrat de stora dagstidningarna: modekrönikan. Rapporter från de franska modehusen hade visserligen förekommit under lång tid i pressen, men vid förra sekelskiftet hade ett annat slags modekåserier, mer personliga och livfulla, fått genomslag. Ofta var de skrivna av unga kvinnliga journalister som inte var rädda för att framföra egna synpunkter på de nya plagg som franska modeskapare ville att kvinnor världen över skulle bära.

Else Kleen (1882–1968), signaturen Gwen som hösten 1906 uttryckt så kätterska åsikter om den nya korsetten med rak planschett framtill, tillhörde de modeskribenter som hade en stor skara trogna tidningsläsare, och ett decennium in på 1900-talet hölls hon för att vara en av landets främsta modekännare. Strax före jul 1907 gav hon ut Gwens bok för hemmet, där hon gav svenska kvinnor råd om hur de skulle sköta sitt hem och sina kläder, och hösten 1910 publicerade hon Kvinnor och kläder, en bok om 1800-talets mode, som blev omåttligt populär.

Som journalist var Else Kleen ofta frispråkig och med tiden kom hon att ägna sig åt sociala reformfrågor av olika slag. Hon var övertygad feminist och rösträttsaktivist, och det märktes också i hennes modekåserier. Därmed inte sagt att hon alltid kom till samma slutsatser som andra rösträttskvinnor om vilka reformer av den kvinnliga klädedräkten som var önskvärda. Hon delade exempelvis inte Frida Stéenhoffs och Elma Danielssons uppfattning att byxkjolen var ett viktigt steg på vägen mot kvinnlig frigörelse.

Else Kleen tyckte att jupe-culotte var ”fult”, och i en modekrönika i Stockholms Dagblad i februari 1911 frågade hon sig varför kvinnorna som sedan urminnes tider burit kjol nu skulle byta ut den mot ett par byxor. I hennes ögon var kjolen långt vackrare, och det var skäl nog till att behålla den. Kanske trodde hon också att kampen för kvinnlig rösträtt skulle bli svår att vinna om rösträttsrörelsens kvinnor bar kläder som av allmänheten ansågs vara fula och okvinnliga.

Fördömde byxkjolen som oestetisk

Vid förra sekelskiftet var byxkjolen problematisk som könsmarkör, och möjligen kan det förklara varför Else Kleen beskrev plagget som opraktiskt och oestetiskt och avfärdade det som ”en av modets rötmånadshistorier”. I ett par årtusenden hade kvinnor funnit att de bäst kunde framhäva sin skönhet med kjolar eller kjolliknande draperingar, och vad Else Kleen visste hade det inte inträffat något som gav nutidens kvinnor anledning att dra någon annan slutsats. Hennes råd var därför att undvika byxkjolen.

Det kan tilläggas att Else Kleen vid den här tiden hade börjat betraktas som ett slags rösträttsrörelsens modeorakel och att det på sina håll raljerades över att en modeskribent, som annars mest fördjupade sig i blustyger och hattplymer, engagerade sig för kvinnlig rösträtt. När tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) året därpå avbildade (se nedan) de svenska suffragetternas mobilisering i skämttidningen Puck valde han en scen där Else Kleen noga inspekterar trupperna så att alla kvinnor har klätt sig oklanderligt och är rustade i det allra senaste som modet har att erbjuda när de går ut i strid. Här finns gott om plymer, rosetter och muffar. Men däremot inga byxkjolar.

 

Porträttet på Else Kleen ovan är från tidigt 1900-tal. Fotograf: Herman Hamnqvist.

Märta Jörgensen – trädgårdslärare med nationalromantiska tankar

I april 1902 bildades Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen av Märta Palme, trädgårdslärare vid folkskoleseminariet i Falun, och ett trettiotal kvinnor på orten tecknade medlemskap och lovade att på olika sätt sprida föreningens idéer i sin bekantskapskrets.

Men Märta Palmes ambitioner var större än så. Hon hoppades på en nationell uppslutning, och de närmaste åren arbetade hon intensivt för att få ut sitt budskap. Sensommaren 1902 gifte hon sig med Georg Jörgensen (1868–1949), son till trädgårdsmästaren på Tullgarns slott, men hon fortsatte att undervisa i trädgårdslära på folkskoleseminariet och lyckades utverka att de kvinnliga seminaristerna på sina slöjdlektioner fick sy antingen en dräkt från sin hembygd eller föreningens allmänna modell.

Vintern 1903 utvecklade Märta Jörgensen, som hon nu hette, sitt dräktreformatoriska program i den tunna skriften Något om bruket af nationaldräkter. Här gick hon till storms mot ”det utländska tyranniet” i klädmodet och frågade sig hur intelligenta svenska kvinnor kunde finna sig i att slava under ett utländskt ok.

Varför vågade de inte slå sig fria och släppa fram svenskarnas egen smak och individualitet? Allt detta fanns ju i landskapens, häradernas och socknarnas dräkter. Det gjorde Märta Jörgensen upprörd att den nationalklädda allmogen möttes av nedsättande blickar och ord när den var på besök i städerna. Inte undra på att folket på landsbygden alltmer sällan använde en dräkt ”som utmärker deras samhällsställning och hembygd”, hur bekväm och ändamålsenlig den än var:

”Helt annorlunda skulle det nog vara, om både den ene och den andre i ord och handling ådagalade, att han i allmogedräkterna lika mycket såge det svenska som det ”bondska”, lika mycket det praktiska som det ”lantliga” och följaktligen ej i deras ursprung funne ett hinder för deras lämplighet även som stadsdräkt. Då skulle säkert denna allmoge, som nu till följd av ovannämnda missförhållande ogärna bär den fäderneärvda dräkten, icke längre blygas att bruka den utan i medvetandet av att därvid vara i sin fulla rätt utan tvekan bibehålla densamma.”

Den enda befogade invändningen mot att nationaldräkterna återupplivades var enligt Märta Jörgensen att grunden för en dräktreform borde vara en strävan efter individualitet i klädseln. Så hade det också låtit i debatten som följde på Gustaf Frödings reformförslag några år tidigare. Nationaldräkterna gav inte särskilt stort utrymme för egen kreativitet, men det såg inte Märta Jörgensen som något problem. Långt ifrån alla kvinnor hade ju ett utpräglat smaksinne; generellt sett var den konstnärliga bildningen bland svenskorna låg och många behövde därför hjälp när det skulle väljas färger, tyger och snitt. Individualitet i all ära, men fortfarande fanns det ett behov av stilbildande moden. Och så länge de svenska kvinnorna behövde förebilder för sin dräkt, borde dessa sökas i Sverige och inte i Frankrike.

Nationaldräktsföreningen tycks ha varit som störst runt 1910. Den hade då knappt tvåhundratjugo medlemmar. Ett trettiotal bodde i Falun där Märta Jörgensen verkade, och nästan lika många fanns i Norrköping där hon var född och hade en del släktingar. Övriga medlemmar var spridda över landet, även om många kom från orter i Dalarna. Märta Jörgensen hade också fått en del kvinnor i Stockholm med omnejd att teckna medlemskap.

Efter unionsupplösningen hösten 1905 gick en våg av nationalism genom det svenska samhället, och engagemanget för en nationaldräktsreform måste ses i ljuset av den. Överallt talades om en försvenskning av människors levnadsvanor, och runtom i landet märktes en vurm för hembygden. Hemmen skulle prydas av svenska möbler, gardiner och mattor, och en strävan efter enkelhet och äkthet gjorde det mesta av gammal allmogekultur populärt.

Men allmänhetens engagemang för nationaldräktsreformen svalnade ändå snabbt, och några år in på 1910-talet kämpade Märta Jörgensen och hennes förening i motvind. Första världskriget gav visserligen ny låga åt den svenska nationalismen, men intresset för nationaldräkter var svalt och när kriget upphörde hade verksamheten i Nationaldräktsföreningen nästan upphört helt.

Märta Jörgensen höll troget fast vid tanken på sin reform, och fram till sin död i januari 1967 bar hon olika varianter av föreningens allmänna dräkt. Hennes modeller föll dock snart i glömska. Det var först under gröna vågen på 1970-talet som intresset för hennes högtidsdräkt väcktes på nytt, och sedan drottning Silvia burit den på Sveriges första nationaldag den 6 juni 1983 har den blågula dräkten – numera kallad Sverigedräkten – kommit att betraktas som landets officiella

Övre bilden: Fotografi av Märta och Georg Jörgensen från 1902. Fotografen är Märta Bohman, och fotografiet finns bland Ingrid Bergmans papper på Dalarnas museum.  Bilden är beskuren.

Nedre bilden: Kronprinsessan Victoria på väg till nationaldagsfirandet på Skansen, klädd i Sverigedräkten. Fotograf: Bengt Nyman. Källa: https://www.flickr.com/photos/bnsd/4679754892/

 

 

Gustaf Fröding – diktare i bara mässingen

Vid förra sekelskiftet fanns flera stora kulturpersonligheter som hade synpunkter på hur svenskarna klädde sig. Poeten Gustaf Fröding (1860–1911) var en av dem. Sommaren 1897 gick han ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och kritiserade kvinnodräkten med ”den dockliknande slätheten och rundheten i liv, bröst och höfter, framkallad av stramspända klänningar över stärkta kjolar och snörliv”.

Han visste att det fanns en rörelse som ville reformera kvinnors kläder. Däremot kände han inte till vilka förslag till förändringar som hade lagts fram. Men Gustaf Fröding hade sina egna funderingar om hur man skulle gå tillväga för att bli av med de stora puffärmar och smala midjor som fick kvinnor att likna klumpiga insekter. Hans reformidéer omfattade för övrigt även mansdräkten som med sina stela, rektangulära former gjorde männen till överdimensionerade dominobrickor.

Bröllopsgäster  i togor på Blå jungfrun

Tankarna på en dräktreform hade Gustaf Fröding burit i mer än ett år. I juli 1896 hade han varit gäst på författaren Verner von Heidenstams (1859–1940) omtalade bröllop med Olga Wiberg (1874–1951) som firades på ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Vigseln ägde rum ute på klipporna, och efter ceremonin klädde alla gästerna om till vita togor och satte kransar av ekblad på sina huvuden. Bröllopsfesten firades sedan i antikens tecken. Dagarna på Blå jungfrun gjort starkt intryck på Gustaf Fröding, och i sin debattartikel året därpå frågade han sig om inte nakenhet skulle kunna vara en lösning på problemet med tidens modeslaveri. När det var dags att gå bal tvekade ju inte kvinnorna att vara nakna om armar, skuldror och hals. Damer med dekolletage blottade även delar av barmen. Nog skulle det väl vara möjligt att ta några steg i riktning mot ett mer naturligt sätt att klä sig. Eller inte klä sig.

Gustaf Fröding förespråkade antikens luftiga dräkter där ena skuldran och båda armarna var bara. Togan kunde räcka till knäna eller något längre, och för att förstärka det grekiska uttrycket borde skorna ersättas med remförsedda sandaler. Mansdräkten krävde ännu mindre tyg. Den behövde egentligen bara täcka området från magen ned till låren, menade Gustaf Fröding. Men även för män borde det finnas livkjortlar, korta eller långa, som valdes efter ålder, smak och tillfälle. Tyckte man att dessa dräkter smakade för mycket hellenism fanns alltid möjligheten att återuppliva de gamla vikingarnas dräkter med lång, slitsad särk och remvirade byxor.

Mot en förvriden syn på nakenhet

Det var utan tvekan ett kontroversiellt förslag som Gustaf Fröding presenterade i sin artikel, och den sällade sig till en rad skarpa debattinlägg i vilka han polemiserade mot samhällets förvridna syn på nakenhet och dess iver att hölja människors kroppar i ett överflöd av tyg. Han fick genast mothugg av författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) som inte alls förstod motviljan mot sekelskiftets mode.

Hjalmar Söderberg var av åsikten att varje tid måste skapa sin egen dräkt. Kläder som var gjorda för en annan epok framstod oundvikligen som teaterkostymer och kunde på sin höjd vara roande att titta på någon gång då och då i sällskapslivet. Han tyckte att det var underligt att en så begåvad person som Gustaf Fröding kunde tro att togor, mantlar och sandaler skulle göra människor mindre benägna att följa modets växlingar. Så var det inte alls.

Det moderna tråkade ut minst

Hjalmar Söderberg var övertygad om att en antik dräkt – eller fornnordisk för den delen – skulle tråka ut svenskarna lika fort och grundligt som byxor, kjolar och stövletter. Förmodligen skulle det gå fortare. Ingenting gav ju större leda än det som ville vara tidlöst, och han kunde lätt föreställa sig hur hatad den dräkt skulle bli som skapats för att passa alla människor. Till syvende och sist var det ändå den moderna dräkten som tråkade ut svenskarna minst, eftersom den sällan krävde deras särskilda uppmärksamhet.

Gustaf Frödings debattinlägg gav ny låga åt diskussionerna om kvinnors och mäns sätt att klä sig, och hans förslag fick tecknaren Edvard Forsström (1854–1934) att publicera en teckning i skämttidningen Söndags-Nisse av hur det skulle se på Stockholms gator när den nya dräktreform så sakteliga började få genomslag. Tilläggas kan att så aldrig skedde och att det skulle dröja mer än trettio år innan nudismen på nytt blev ett brännbart diskussionsämne i pressen.

Gurli Linder – flickskollärare med grace och elegans

En av den svenska dräktreformrörelsens ivrigaste agitatorer var Gurli Linder (1865–1947). Hon valdes till Dräktreformföreningens ordförande i april 1892 och styrde föreningen med fast hand fram till april 1897. Kort innan hon avgick porträtterades hon i damtidningen Idun där hon beskrevs som ”en energisk och aldrig vilande kvinna, som sedan många år tillbaka gjort sig till en banbryterska för en rationell kvinnodräktsreform inom vårt land”.

Det konstaterades även att hon hade ett ovanligt gott förstånd och en mycket god logik. Johan Nordling (1863–1938), damtidningens redaktionssekreterare som skrev artikeln, såg en sällsynt skärpa i hennes tankegångar, och han menade att hon inte lät ”känslan springa bort med förnuftet” som han annars tyckte var vanligt hos kvinnor.

Agitator som umgicks med kultureliten

Gurli Linder tillhörde kultureliten i Stockholm och var som många andra borgerliga kvinnor vid förra sekelskiftet engagerad i olika litterära sällskap och reformföreningar. Hon var mycket uppskattad för sin begåvning och sina sällskapstalanger och umgicks med tidens stora diktare, konstnärer och vetenskapsmän. En av hennes nära vänner var författaren Selma Lagerlöf (1858–1940) som hon hade lärt känna vid Högre lärarinneseminariet där de båda utbildade sig under tidigt 1880-tal. Selma Lagerlöf värdesatte Gurli Linders vänfasthet, och de två höll kontakten livet ut.

Redan som ung seminarist hade Gurli Linder ansetts vara en mycket stilfull och modemedveten kvinna, och enligt Selma Lagerlöf utmanade hon därmed många människors uppfattning om hur en lärarinna såg ut. Under åren vid Högre lärarinneseminariet skrev Selma Lagerlöf sonetter om alla sina klasskamrater, och den som hon tillägnade Gurli Linder lyfte fram det vackra och eleganta hos den blivande lärarinnan:

”I kännen sägnen, som kring landet går,
Hemsk så den kunde skrämma bort arméer,
Om huru seminariets koryféer
I spöklik dräkt man alltid skåda får.

Pincené, galoscher och kortstubbat hår,
En klänning utan tecken till plisséer,
Ett sätt, en uppsyn, vassa cactéer [kaktusar] –
Så har man målat ut dem år från år.

Då sanningen man härvid grymt förvrängde,
De unga bittert orättvisan kände.
Till högre rymder deras klagan trängde.
Och milda gudar dem till räddning sände
Ett ideal av grace och elegans,
Som dem förvärvar modets segerkrans.”

När Johan Nordling återgav sonetten i sin artikel undrade han om det inte möjligen låg ett omen i de diktade verserna, ett förebud om Gurli Linders framtida verksamhet. I hans ögon var hon ett levande bevis på ”att dräktreform ingalunda, som kanske ännu många oriktigt hålla före, behöver vara oförenlig med estetikens och den goda smakens krav”. Enligt honom tog hon sig förtjusande ut i sin vackra dräkt, en klädsel som till punkt och pricka följde Dräktreformföreningens rekommendationer.

Hon förenade hälsa med elegans

Kampen mot modeslaveriet måste föras med förstånd, och alternativen till modedräktens trånga, tunga och släpande plagg fick inte avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. Dräkt­reform­rörelsens företrädare var därför tvungna att eftersträva balans när de valde och satte samman sina klädesplagg; de förväntades bära en dräkt som var enkel men inte tarvlig, vacker men inte flärdfull, smickrande men inte kokett, originell men inte spektakulär. Med sina kläder skulle de visa på dräktreformens överlägsenhet, och det var säkert inte lätt alla gånger. Men Gurli Linder lycka­des alldeles utmärkt. Om vi ska tro Idun var det få som så smakfullt bar upp en reformerad dräkt och så övertygande visade att det vackra och det hälsosamma mycket väl lät sig förenas.

Gurli Linder insatser för Dräktreformföreningen var omfattande. Hon höll föredrag om korsettens faror, skrev artiklar om reformförsök i andra länder och visade upp föreningens olika modeller vid utställningar i en rad svenska städer. Hon var också drivande i ett stort dräktuppror som drog igång i Stockholm vintern 1897: kjortelstriden. Om det kan du läsa i de följande veckornas inlägg.

Läs mer om Gurli Linder i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Ellen Key – folkbildare med egna idéer

Den svenska dräktreformrörelsen samlade en rad starka personligheter som hade olika motiv till att delta i kampen mot det utländska modet. Några betonade den hygieniska sidan av saken och menade att kvinnor måste övertalas att klä sig hälsosammare. Andra lyfte fram en ekonomisk aspekt och ansåg att det utbredda modeslaveriet bland svenskorna drev alltför många familjer i konkurs. Det fanns de som grundade sitt engagemang för en dräktreform på moraliska principer och oroade sig över att vad som skulle hända med sedligheten i samhället om kvinnor fortsatte att klä sig i klänningar med djup urringning och smal midja. Även estetiska argument framfördes. Fanns det inte plagg som skapade en vackrare och naturligare siluett än de timglasformande korsetter som importerades från Frankrike?

Kristine Dahl tillhörde dem som ofta betonade att reformerna aldrig skulle få genomslag om inte de nya klädesplaggen gjordes estetiskt tilltalande och fick kvinnorna som bar dem att framstå som stiliga och välklädda. Vid sitt besök i Stockholm i mars 1896 berättade Kristine Dahl också för Dagens Nyheters reporter att hennes olika reformplagg blivit populära av det skälet att de var mer klädsamma och långt vackrare än dräkterna som sömmerskorna ofta sydde upp efter modeller i franska modetidningar.

Det fanns förvisso kritiker som hävdade att Kristine Dahl satte det sköna framför det praktiska i sin reformdräkt; hon anklagades för att fästa alltför stor vikt vid att kläder skulle göra kvinnor tilldragande. Frågan var känslig. Inte minst i Dräktreformföreningen fanns en stark uppfattning om att de reformerade plaggen borde användas för att introducera ett nytt sätt att se på skönhet där det enkla och rationella var viktigare än det tjusiga och behagliga. Men Kristine Dahl fick stöd från oväntat håll. I april 1896 gav folkbildaren Ellen Key (1849–1926) ut debattboken Kvinnopsykologi och kvinnlig logik: En studie och ett försvar, och i den tog hon den norska dräktreformatorn i försvar.

Ellen Key var en av de ledande opinionsbildarna i Sverige vid förra sekelskiftet. Hon hade länge varit intresserad av dräktreformrörelsens idéer, även om hon inte själv hade engagerat sig så djupt i dess arbete. Visserligen satt hon ordförande vid det möte i april 1886 då Dräktreformföreningen formellt bildades men själv hade hon inte tecknat medlemskap i föreningen. Sina tankar om hur svenska kvinnor borde klä sig berörde hon bland annat i boken Skönhet för alla: Fyra uppsatser som publicerades vinter 1899.

I Kvinnopsykologi och kvinnlig logik menade Ellen Key att många kvinnosakskvinnor blev upprörda när någon som Kristine Dahl hävdade att det var det olikartade, inte det likartade, hos kvinnan som lockade mannen och att det var hennes rätt och plikt att behaga honom. Häri låg skälet till att norskan stötte på visst motstånd i den svenska huvudstaden, menade Ellen Key som själv var övertygad om ”att kvinnans dräkt visserligen också kan främja hennes mänskliga frigörelse, men i främsta rummet likväl bör avse hennes uppgift som kvinna, till vilken hör att som kvinna behaga!”

Skiljelinjen mellan olika feministiska tankegångar i det sena 1800-talets kvinnorörelse – att frigöra kvinnan som människa eller att frigöra henne som kvinna – gjorde sig alltså även gällande i den svenska dräktreformrörelsen. När vissa ansåg att reformerna framför allt måste resultera i en dräkt som gjorde det möjlighet för kvinnorna att likt männen röra sig fritt, menade andra att de under inga villkor fick leda till att dräkten blev okvinnlig och kvinnor fula att se på. Här fanns en motsättning som då och då gjorde sig påmind.

Bild: Målningen Vännerna av Hanna Pauli föreställer Ellen Key tillsammans med sina vänner.

Kristine Dahl – folkskollärare på krigsstigen

Till Dräktreformföreningens tioårsjubileum våren 1896 hade styrelsen bjudit in den norska folkskolläraren Kristine Dahl (1867–1922) att hålla föredrag. Hon bodde i Kristiania (Oslo) och hade det senaste året rest runt i Norge för att visa upp en reformdräkt som hon själv tagit fram. Under sin tid som lärare vid ett flickinstitut i USA hade hon skaffat sig gedigna kunskaper om den amerikanska dräktreformrörelsen och också fått möjlighet att fundera över hur norskorna kunde reformera sin dräkt.

Kristine Dahls fasta övertygelse var att kvinnor i sin kamp för frigörelse från förtryck och för likställighet med män inte fick glömma bort att först göra uppror mot alla fördomar om hur de borde klä sig och välja kläder som var hälsosamma. För henne var det särskilt viktigt att de befriade sig från korsettens tyranni, och hennes välbesökta föreläsningsturnéer kom följaktligen att beskrivas som ett korsettkrig.

Svenska kläder slog i Norge

Kristine Dahl inledde sitt föredrag med att tacka Dräktreformföreningen för dess insatser under de gångna åren. Föreningen hade haft den otacksamma uppgiften att vara banbrytande, och dess verksamhet hade varit lyckosam i det att fördomarna mot en dräktreform inte längre var så stora. I Norge hade föreningens tankar fått stort genomslag, och många av de svenska hygieniska underkläderna användes av norska kvinnor. Men nu hade man i Sverige, ansåg Kristine Dahl, blivit stående på samma fläck. Idéerna sinade uppenbarligen, då inga nya modeller togs fram. Själv hade hon gått vidare i reformarbetet och föreslog nu mer långtgående förändringar av kvinnodräkten.

I svenska dagstidningar och tidskrifter fick referaten av Kristine Dahls föredrag i Stockholm rubriker som Kriget mot korsetten och På härnadståg mot korsetten, och hennes vassa kritik rörde också framför allt snörlivet. I den norska huvudstaden hade hon lyckats förmå alla yngre kvinnliga skådespelare att lägga bort snörlivet, och hon hoppades uppnå samma resultat hos norskorna i allmänhet.

Tog patent på bröstband

Kristine Dahl var radikal. Hon accepterade inte ens det svenska reformlivet som Dräktreformföreningen förespråkade. Ett reformliv var förvisso att föredra framför en korsett, men också det kunde missbrukas. I grunden var det ju endast ett förädlat snörliv. Bättre var då att använda hennes patenterade elastiska bröstband som lämnade midjan helt fri. De övriga plaggen i Kristine Dahls underdräkt var en trikåchemilett, ett linne av bomull och utanpå en delad kjol. Priserna var lågt satta, och det hade starkt bidragit till plaggens popularitet. Under 1895 hade det sålts hela 15 000 trikåchemiletter i Norge.

Föredraget väckte stor entusiasm och belönades med livliga applåder. Man kunde inte nog prisa den pigga och nätta norskan som såg så bedårande ut i sin behagliga reformdräkt. ”Jag vinner de unga damerna”, berättade hon för Dagens Nyheter, ”ej så mycket genom att tala om hur ohälsosam deras nuvarande dräkt är, utan genom att överbevisa dem om hur ful den i själva verket är.”

Den estetiska aspekten var viktig för Kristine Dahl, och hennes vackra, böljande klänning togs som bevis för att en reformdräkt inte alls behövde vara enkel och tråkig bara för att den var hälsosamt utformad. I reformdräkter sydda efter Kristine Dahls mönster kunde borgerliga kvinnor minsann framstå som lika stiliga och moderna som dem som slaviskt följde det franska modet

Viktor Rydberg – författare som stod upp för nakenheten

I debatten om modeslaveriet vid förra sekelskiftet deltog både kända och okända personer. Till de mer namnkunniga måste författaren Viktor Rydberg (1828–1895) räknas, och hans inlägg våren 1895 väckte viss uppståndelse. Viktor Rydberg betraktades av många som en av Sveriges främsta författare, och även om han förlorade i popularitet när Anne Charlotte Leffler och andra åttitalister gjorde upp med den äldre romankonstens konventioner några år in 1880-talet ansågs han fortfarande tillhöra parnassen.

Skälet till att Viktor Rydberg formulerade sina tankar om den kvinnliga klädedräkten var en infekterad strid om några frismålningar som konstnären Oscar Björck (1860–1929) gjort i Operakällaren. Målningarna föreställde nakna backanter, nymfer och fauner och anklagades för att vara omoraliska och sedlighetssårande. Tonläget hos dem som debatterade var högt, och till sist vände sig Oscar II (1829–1907), den svenske kungen, till Oscar Björck och bad honom låta vassen i några av målningarna växa och dölja delar av figurernas kroppar. Det gick också Oscar Björck med på – om än motvilligt.

Viktor Rydberg hörde till dem som försvarade målningarna i sin ursprungsform, och i den lilla skriften Om nakenhet och klädselsätt förklarade han att det varit bättre om engagemanget riktats mot skamlösheten i det sena 1800-talets mode. För en naken kvinnokropp var ofta kyskare än en klädd:

”Nästan varje ändring i den kvinnliga modeklädseln synes i början underlig. Ej sällan synes den skamlös. Och det är just vad dess uppfinnare och första spridare vilja, ty dess uppgift är att fästa männens uppmärksamhet på dess bärarinnor. För vissa bland dessa är uppgiften icke endast en koketteriets och galanteriets sak; det gäller för dem att segra eller gå under i striden för brödet och livsnjutningen.”

Klädde sig som lyxprostituerade

Viktor Rydberg fann det förvånande att så många kvinnor ville klä sig som franska demimonder, lyxprostituerade, och han beklagade att människor lät sig regeras av skräddare och modister. För modeskapare var det omöjligt att tjäna några pengar på kysk nakenhet. Däremot tog de varje chans att göra kvinnor pikanta och spännande genom att med sina kreationer blotta vissa partier och dölja andra. Och det handlade hela tiden om att hålla den hett intresserade mansblicken vid den lätt draperade kvinnokroppen:

”Modenas ombytlighet beror icke, såsom man alltför ytligt menar, på en i människonaturen nedlagd håg för omväxling. Det har funnits århundraden, då klädselsättet, liksom andra bruk, med obetydlig förändring gick från släktled till släktled. Modenas ombytlighet har sin förklaring i deras uppkomst. Ett mode uppkommer för att leda blickarna till deras bärarinnor. När det är vordet allmänt, kan det just fördenskull icke längre tjäna sitt ändamål. Det måste då vika för ett nytt.”

Ingen protesterade mot det skamlösa i en fransk modedräkt som visades upp på baler och vid middagar, menade Viktor Rydberg, men det rena i en naken kropp, vackert tecknad i en målning, sågs som farligt, skadligt och omoraliskt.

Hanna Palme – välgörare med frihetslängtan

En annan kvinna som deltog i kriget mot korsetten var Hanna Palme (1861–1959). Hon hade varit medlem av Dräktreformföreningen sedan den bildades våren 1886, under en tid fungerat som vice ordförande och då och då skjutit till pengar när det saknades medel i föreningskassan. Hanna Palme intresserade sig för en rad olika sociala frågor, och vid sidan av styrelsearbetet i Dräktreformföreningen var hon bland annat engagerad i Föreningen för beredande av livränta åt tjänare som uppmuntrade borgerligheten att trygga sina tjänares ålderdom genom att betala in pensioner för dem. Tillsammans med sin man Sven Palme (1854–1934), försäkringsdirektör och riksdagsledamot, var hon bosatt i Djursholm där makarna höll litterära salonger för politiker, kulturpersonligheter och vetenskapsmän.

Hanna Palme var noga med sin klädsel, och det sägs att hon faktiskt aldrig lade bort sitt snörliv. Men det hindrade henne inte från att försöka övertala andra att göra det. I april 1895 höll hon ett fördrag för Samfundet för befrämjande av ett naturenligt levnadssätt, och i det ägnade hon en hel del tid åt att diskutera snörlivets faror. Samfundet ville på vegetarisk grund sprida kunskap om människors möjligheter att leva i harmoni med naturen, och Hanna Palme framhöll att dräktreformrörelsens målsättning på viktiga punkter sammanföll med vegetarianismens. Klädd enkelt, rationellt och hälsosamt ökade förutsättningarna för ett sunt och lyckligt liv. Dessutom trodde hon att bortlagda snörliv kunde bana väg för andra reformer. När kvinnor hade befriat sig från modets tyranni och vant sig vid självständighet på dräktens område skulle omvärlden förstå att de var mogna för en mer genomgripande social frigörelse.

Den intensifierade kampen mot snörlivet vid 1890-talets mitt fick ett visst utrymme i pressen, och de ofta skarpt formulerade föredragen refererades i flera av de stora dagstidningarna med spridning långt utanför Stockholm. Möjligen var tonen inte alltid så hård och ordvalen inte riktigt så drastiska som en del reportrar ville göra gällande. Hanna Palmes anförande våren 1895 refererades i Aftonbladet dagen efter, men tidningens uppgifter om att föredraget handlat om hur kvinnor skulle hävda sina ”naturliga rättigheter” eller nå ”social frigörelse” bestreds ivrigt av en styrelseledamot i Dräktreformföreningen som varit närvarande. I en insändare i Aftonbladet den 8 april 1895 påpekade hon att tidningens reporter fullkomligt hade missförstått vad Hanna Palme sagt.

Föreningen närde hoppet att reformtankarna så småningom skulle segra, men det förutsatte att de svenska dräktreformatorerna gick försiktigt fram och exempelvis lät ytterdräkten vara till dess tiden var mogen för en förändring. Det hade också varit Hanna Palmes budskap, menade insändaren. I sitt anförande hade hon påpekat att nyckeln till framgång var ”en utveckling av den sanna frigjorda kvinnligheten, dock inte den kvinnoemancipation, som vill utplåna skillnaden mellan man och kvinna eller som främst vill politisk rösträtt, utan det kvinnosträvande som vill höja kvinnan till duglighet i att taga del i utvecklingsarbetet”. Om kvinnorna bara fick dela männens ansvar för samhällets utveckling och hitta sina egna sätt att bidra till den skulle modedårskapen försvinna av sig själv.

Ännu en gång betonades frigörelsen av en sann kvinnlighet, och återigen förklarades att reformerna som föreslogs inte på något sätt syftade till att sudda ut könsgränserna och göra män av kvinnor. Dräktreformföreningens mål var inte att kvinnor skulle få politisk rösträtt och kunna påverka samhället med samma medel som män. De olika reformplaggen var tänkta att underlätta kvinnors samhällsengagemang, att göra det möjligt för dem att sida vid sida med svenska män – men på sitt eget sätt – arbeta för samhällets bästa och medverka till att människors levnadsvillkor förbättrades.

Elna Tenow – djurrättsaktivist med skarpa formuleringar

Det fanns också personer utanför Dräktreformföreningen som engagerade sig i kriget mot korsetten våren 1895. En var den mångsidiga författaren Elna Tenow (1862–1944) som höll en omtalad appell mot det utbredda korsettmissbruket. Hon tillhörde de kulturradikala kretsarna i Stockholm och hade flera gånger tidigare yttrat sig olika kvinnofrågor. Våren 1890 hade hon exempelvis publicerat skriften Ett öppet brev till Strindberg: Om kvinnans underordnade ställning där hon kritiserade August Strindbergs (1849–1912) kvinnosyn och anklagade honom för att inte värdera kvinnors arbetsinsatser i hemmet. Elna Tenow kämpade också för djurens rätt. Hon upprördes särskilt över alla plågsamma djurförsök som genomfördes i vetenskapens namn, och under några år var hon redaktör för den tidskrift som gavs ut av Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet (numera Djurens rätt).

Elna Tenows föredrag om korsetten våren 1895 var skarpt formulerat. Hon ansåg att av allt ont som kvinnor genom okunnighet, oförstånd och fåfänga dragit över sig och sina barn kunde ingenting jämföras med användningen av korsett. I hennes ögon var detta djävulska plagg – ja, hon kunde inte kalla det något annat – inget mer än ”en tvångströja i vilken onda makter hålla kvinnohjärtan och kvinnosinnen bundna”. Det faktum att inte ens tio procent av samhällets kvinnor hade lyckats frigöra sig från korsetten ”visar bäst, att vår tids kvinnor ännu stå så djuriskt lågt, att de äro omedvetna om och okänsliga för storheten i sin gudomliga uppgift att vara mödrar”. Elna Tenow visste att detta var hårda ord som säkerligen skulle väcka ont blod hos dem som gärna bar snörliv, men det brydde hon sig inte om. Korsetten var och förblev kvinnans pariasmärke:

”Så länge hon böjer sig under dess fjättrar bevisar hon, att hon ej är mogen för självständighet, moralisk och social frigörelse och människovärdighet; så länge göra männen rätt att de hålla henne i omyndighet och bruka henne som ett verktyg för sina önskningar, ty hon visar i sitt beteende mot sin egen kropp, att detta är det högsta hon åsyftar och vill.

Högre tonläge än tidigare

Elna Tenow talade om den svenska kvinnans självständighetskamp och hennes moraliska skyldighet att frigöra sig från modets tyranni om hon ville åtnjuta mannens rättigheter i samhället och bli en fullvärdig medborgare. Argumentet hade hörts förut, men i det här föredraget var tonläget högre än i många andra. Frihet från snörlivet stavades inte längre enbart bättre hälsa och ökad rörlighet. Det var kvinnohjärtat och kvinnosinnet – möjligheterna att tänka fritt och bestämma själv, att säga sin egen mening och bli lyssnad på – som skulle befrias när korsetten lades bort. Elna Tenow lockade med en frigörelse i vilken svenska kvinnor skulle få sitt fulla människovärde och därmed stärka hela människosläktet.

Någon månad efter sitt föredrag startade Elna Tenow tidskriften Fylgia som ett organ för dem som strävade efter ett mer naturenligt levnadssätt. Hon var själv intresserad av vegetarianismen, och i den nya tidskriften lät hon publicera artiklar om naturläkemedel och hur olika sjukdomstillstånd kunde behandlas på ett annat sätt än med traditionell medicin. Här uppmärksammade hon också debatten mellan tyska dräktreformatorer om vilka material som borde undvikas i människors klädsel. Elna Tenows engagemang för människans och djurens frihet visade sig i en rad föredrag under 1890-talet, och det fortsatte långt in på 1900-talet.