KORSETTKRIGET – om mode och kvinnokamp

Dräktreformföreningen gjorde vad den kunde för att övertyga svenska kvinnor om att de måste befria sig från modets slaveri och förändra sitt sätt klä sig. Det visade sig dock svårare än man trott att få fart på reformarbetet. Visst fanns en hel del damer som sympatiserade med föreningens idéer, men ganska få vågade tillämpa dem fullt ut när de lät sy upp nya kläder.

Rädslan för att avvika från normen gjorde att de behöll snörlivet, turnyren och släpet. Med ungdomen var det annorlunda, trodde föreningen. Flickorna vid landets läroanstalter antogs ha ett öppnare sinnelag än sina mödrar, och kanske var det så att deras blick ännu inte hade grumlats av det franska modets excesser. Här fanns en grupp som på sikt kunde vinnas för föreningens sak.

Redan hösten 1886 konstaterade Dräktreformföreningens styrelse att en hygienisk skoldräkt för flickor borde tas fram, och en dryg månad senare presenterade konstnären Julia Jolin (1856–1924) en skiss som sedan livligt diskuterades vid flera sammanträden. Vintern 1887 var så dräkten färdig och kunde visas upp vid en exposition på textil- och möbelföretaget Svensk Konstslöjdutställning i Stockholm. Det rörde sig om en uppsättning plagg sydda för en tolvårig flicka, men meningen var att dräkten skulle kunna användas under hela skolåldern.

Närmast kroppen skulle flickan bära en innerdräkt, som var tillverkad efter samma principer som föreningens andra modeller för underkläder, och däröver en mellandräkt med ett livstycke och ett par vida knäbyxor i flanell. Överdräkten hade två delar: ett blusliv med sjömanskrage, sjömansknut och en rödrandig lapp i öppningen framtill och till detta en veckad kjol med en ficka i varje sida och bred fåll nedtill. Skoldräkten skulle vara enkel, så att flickan vågade röra sig fritt i den och delta i lekar med sina skolkamrater. Med enkelheten ville föreningen också förhindra att dräkten skapade fåfänga och avundsjuka som skulle störa det gemensamma arbetet i skolan.

När skoldräkten förevisades på Dräktreformföreningens årsmöte våren 1887 höll folkskolläraren Helena Palmqvist (1848–1909) ett föredrag om behovet av en dräktreform även för flickor. Hon såg det nämligen som ett stort problem att så många flickor bar ohygieniska kläder. Några få var visserligen förståndigt och praktiskt klädda, men det stora flertalet var det inte. I de flesta fall berodde det sannolikt på okunskap hos föräldrarna, men ibland var nog förklaringen snarare fåfänga och modeslaveri.

Det var med bedrövelse som Helena Palmqvist såg turnyrer under flickornas dräkter. Ja, ibland tvingades hon se stålfjädrar i klänningar på barn långt ned i mellanklasserna. Hennes erfarenhet som folkskollärare var att de äldre flickornas kläder satt åt mer än de yngres. Livstyckena var trängre och midjorna hårt åtdragna av alla kjollinningar. Snörlivet hade hon dock sällan stött på hos sina elever. Även hos nästan vuxna flickor i de övre klasserna var det sällsynt. Men, tillade hon, efter ”vad jag hört, äger dock ej samma glädjande förhållande rum överallt”.

Skoldräkten för flickor var ett försök att komma tillrätta med modeslaveriet i landets flickskolor, och den blev Dräktreformföreningens mest framgångsrika modell. Intresset för dräkten var stort vid de kvinnliga läroanstalterna i Stockholm, och en månad efter expositionen på Svensk Konstslöjdutställning hade fem flickskolor i Göteborg bestämt sig för att ta fram en skoldräkt som liknande föreningens. Under hela 1890-talet mottog styrelsen förfrågningar om dräkten. Faktum är att den överlevde Dräktreformföreningen. Så sent som i augusti 1907, fyra och ett halvt år efter att föreningen hade upplösts, förevisades skoldräkten vid en skolhygienisk kongress i London och väckte då stort intresse.

Snörlivets offer och modeväxlingarnas trälar – den svenska dräktreformrörelsen använde mycket medvetet bilder av förtryck och slaveri för att förtydliga sitt budskap i en tid då ropen på en demokratisering av samhället ljöd allt starkare. I föredrag, artiklar och debattinlägg beskrevs modet som en kvinnlig gudom som med självklarhet tyranniserade alla kvinnor som hon gjort sig till härskare över och utan nåd straffade dem som försökte sätta sig upp mot hennes vilja. Få kvinnor hade under århundradena lyckats frigöra sig från hennes träldomsok.

Att modet kunde förslava kvinnor och hålla dem fångna tycks ha varit en rätt vanlig uppfattning i det sena 1800-talets svenska samhälle. Inte ens i tidens modejournaler ifrågasattes att det fanns ett slags gudamakt som regerade över dem som ville vara moderna och ständigt skapade nya lagar som skulle efterlevas. Denna modets gudinna var både nyckfull och egensinnig, medgav modekåsörerna. Men hennes regim var inte alls så hård som dräktreformatorerna ville göra gällande. I maj 1887 konstaterade den skandinaviska modetidningen Frejas korrespondent på plats i Paris:

”Modet är ingen tyrann utan en ganska mild härskarinna, vilken lämnar sina trogna full frihet att välja det som bäst passar vars och ens ålder, ställning och utseende bland den mångfald av nya former, tyger och färger som säsongen erbjuder, och en kvinna med takt och smak kläder sig på samma gång elegant och enkelt utan dåraktiga överdrifter.”

Våren 1888 poängterade tidningen att modet aldrig ”så bestämt och oavvisligt” fordrade att kvinnor skulle fästa vikt vid dess alla detaljer – vars och ens personliga smak måste vara avgörande – och hösten 1888 fastslogs att modet inte längre befallde det ena eller andra. Det mesta var nu tillåtet: ”Det enda, som förbjudes, är att kläda sig smaklöst och missklädande då så mycken valfrihet råder.” En kåsör i Iduns modebilaga uttryckte samma uppfattning några veckor senare:

”Modet är ej längre envåldshärskare. Dess despotiska fordringar ha fått ge vika och giva personliga smakriktningar plats. Även en kvinna, som strävar att vara modern, behöver ej längre frukta att förefalla omodern, om hon ej slaviskt följer bestämda modeller eller begagnar bestämda färger. Det är en stor frihet att få välja det klädsammaste, det mest passande, men den är ej lätt att begagna; det behöves både smak och eftertanke vid väljande och sammanställande av toaletter. Men varje dam kan tillägna sig denna smak och denna eftertanke, endast det står klart för henne, att ej det samma kläder var och en.”

Det var dålig smak och bristande omdöme hos tidens kvinnor som gjorde dem till slavar under modet, om vi ska tro de svenska modejournalerna. En hel del damer saknade helt sinne för det sköna och känsla för det passande, och långt ifrån alla hade förmåga att skapa elegans i enkelheten; det kunde ”endast en verkligt distingerad kvinna”, påpekades i Freja våren 1887. Alltför många måste karaktäriseras som ”personer med obestämd smak” som endast eftersträvade något nytt – hur fult det än var och hur illa det än satt – och det var bland dem som det överdrivna, excentriska modet fann sina anhängare. Det var dessa beklagansvärda kvinnor som levde i modeslaveri.

Under hela 1880-talet rapporterade den svenska dagspressen om kvinnor som utsatt sig för livsfara genom att snöra sig alltför hårt. Våren 1883 rapporterades att en fröken X, bosatt i Stockholm, var sängbunden sedan sju veckor med svåra underlivsbesvär som orsakats av ett hårt ådraget snörliv. Hon och hennes yngre syster var kända i huvudstaden för sina smärta midjor – systrarna gick under namnet ”himlakropparna” – men snörlivet som gett deras kroppar den av många beundrade timglasfiguren hade till sist gjort en av dem så sjuk att läkarna nu tvivlade på att hennes liv gick att rädda. Händelsen manade onekligen till eftertanke, och Tidningen för Vänersborgs län och stad såg sig nödgad att avslutningsvis skicka med en uppmaning till varje kvinna som såg artikeln: ”Tag dig därför i akt, värda läsarinna!”

Sommaren 1889 kunde Dagens Nyheter berätta att den tjugofyraåriga fröken B. avlidit på ett sommarställe utanför Stockholm sedan hon kommit överens med några väninnor om ta reda på vem av dem som kunde snöra sig mest. I tävlingen ska fröken B. ha utmärkt sig och väckt allas förvåning med ”sitt onaturligt smidiga liv”. Till sist snörde hon sig dock enligt tidningen för hårt, och följden blev att hon drabbades av blodstörtning och dog. Snörlivet hade krävt ytterligare ett dödsoffer, och landsortskorrespondenten på plats i den svenska sommaridyllen kunde bara föreställa sig vilken sorg hennes familj måste känna.

Ett annat av snörlivets offer ska ha skördats i Göteborg några år tidigare. Vintern 1886 kunde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berätta om ogifta Anna Elisabeth Hyllengren som helt hastigt avlidit efter svåra uppkastningar. Som möjlig dödsorsak angavs hård snörning, och händelsen väckte intresse långt utanför Göteborg. Under rubriken Livet för ett snörliv spreds nyheten om det märkliga dödsfallet i flera svenska landsortstidningar.

Var Anna Elisabeth Hyllengren en av dessa modeslavar som snörde ihjäl sig då hon försökte få till en smal midja? Hade hon, som tidningarna skrev, gett sitt liv för ett snörliv? I Jämtlandsposten påpekades att det hölls förhör i poliskammaren dagen efter hennes död, och jag har bestämt mig för att försöka få klarhet i vad som egentligen hände Anna Elisabeth Hyllengren och leta reda på den polisrapport som måste skrivits efter förhören. Rimligen borde det finnas uppgifter om hennes död bland stadsläkarens papper, och dessa ska av allt att döma förvaras på Regionarkivet för Västra Götaland i Göteborg. Ge mig en vecka, så får vi se om jag lyckas ta reda på svaren.

Även om en och annan lyfte fram möjligheterna som låg i att använda korsett – att själv kunna forma kroppen, skapa en egen identitet och uttrycka en individualitet – så talade merparten av dem som debatterade klädesplagget vid 1800-talets slut om farorna med att snöra sig.

Inte minst dåtidens läkare och sjukgymnaster varnade för alla sjukdomar som drabbade kvinnor i korsett. Ett snörat liv deformerade inte bara kvinnornas bröstkorg och gjorde det svårt för dem att andas; det kunde också orsaka hjärtklappning, dålig matsmältning, förtvinad bukmuskulatur och sjuklig nervositet. Och ville det sig riktigt illa kunde snörade kvinnor drabbas av hjärtfel, blodbrist, bleksot, lungblödningar och störd gallavsöndring med gulsot som följd. Det påstods också att det fanns unga damer som snört ihjäl sig i sin strävan att få smal midja.

Var verkligen snörlivet så skadligt? Var det närmast med livet som insats som kvinnor snörde sig? Vissa historiker anser att plagget säkerligen låg bakom en del av de åkommor som det sena 1800-talets kvinnor klagade över. Leigh Summers är en av dem. Hon menar att det inte alls var ovanligt att kvinnor hade sina korsetter riktigt hårt åtsnörda och att det då gav dem stora hälsoproblem. Därom finns många vittnesmål från både läkare och patienter, och dessa måste tas på allvar och analyseras noga.

Så har inte skett i den medicinhistoriska forskningen, hävdar Leigh Summers i boken Bound to Please: A History of the Victorian Corset (2001) och vänder sig mot att så gott som alla lidanden som engelska kvinnor i viktoriansk tid förknippade med bruket av snörliv numera avfärdas som psykosomatiska besvär. Snörlivet var nog hälsovådligare än somliga historiker tror.

Andra betonar att snörlivet inte alls var så farligt att använda som dåtidens medicinska vetenskap ville göra gällande. Valerie Steele poängterar i boken The Corset: A Cultural History (2001) att korsetterna som användes mot 1800-talets slut sällan var så trånga som läkare och dräktreformatorer hävdade, och hon ser det som högst osannolikt att åtdragna snörliv kunde orsaka alla sjukdomstillstånd som beskrevs i medicinska böcker och artiklar från förra sekelskiftet.

Visst kunde snörlivet ge en del hälsoproblem. Hårt snörda kvinnor hade svårt att dra djupa andetag, blev lättare förstoppade och fick ibland hudutslag eller sårbildningar av hårda delar i snörlivet som skavde. Men det rörde sig inte om livshotande tillstånd av det slag som många läkare varnade för: hjärtfel, blodbrist och lungblödningar. Inte heller de smärtsamma gallstensanfall som läkarna rapporterade att en del korsettbärande kvinnor drabbades av tycks ha haft att göra med deras snörning.

Hur var det då med skelettet? Finns det bevis för att snörlivet deformerade kvinnors kroppar, tryckte ihop revbenen och sköt de inre organen ur sina naturliga lägen? Antropologen Rebecca Gibson har i avhandlingen ”To Mold the Wax of the Woman”: An Examination of Changes in Skeletal Morphology due to Corseting (2017) undersökt två större skelettsamlingar vid Museum of London och Musée de l’Homme i Paris och studerat bröstkorgens storlek och form hos ett antal skelett från 1700- och 1800-talen efter kvinnor som burit snörliv. Hennes mätningar visar att snörliv med insydda valben eller stålplanschetter helt visst pressade samman kvinnans nedre revben, plattade till hennes ryggkotor och gav hennes bröstkorg en rundad form.

Skelettet i överkroppen ändrades alltså när det utsattes för tryck från ett åtdraget snörliv. Hur det sedan påverkade de inre organen är en fråga som inte låter sig besvaras med en undersökning av kvinnornas kvarlevor, men så mycket kan sägas att snörlivet av allt att döma inte förkortade deras liv nämnvärt. Rebecka Gibson uppskattar att merparten av de snörade kvinnorna i samlingarna hade passerat den förväntade medellivslängden för engelskor och fransyskor när de avled. Flera av dem var i sjuttioårsåldern, och några var närmare åttio år vid sin död.

Diagnostiken i det sena 1800-talets medicinska böcker och artiklar var alltså en aning vidlyftig, och vissa sjukdomstillstånd som läkarna konstaterade hos sina hårt snörade patienter hade inte alltid med snörlivet att göra. Uppenbarligen kunde även kvinnor som bar trånga korsetter få ett långt liv.

Bilden: Förstasidan på brittiska The Illustrated Police News, från sommaren 1870