En skoldräkt för flickor

Dräktreformföreningen gjorde vad den kunde för att övertyga svenska kvinnor om att de måste befria sig från modets slaveri och förändra sitt sätt klä sig. Det visade sig dock svårare än man trott att få fart på reformarbetet. Visst fanns en hel del damer som sympatiserade med föreningens idéer, men ganska få vågade tillämpa dem fullt ut när de lät sy upp nya kläder.

Rädslan för att avvika från normen gjorde att de behöll snörlivet, turnyren och släpet. Med ungdomen var det annorlunda, trodde föreningen. Flickorna vid landets läroanstalter antogs ha ett öppnare sinnelag än sina mödrar, och kanske var det så att deras blick ännu inte hade grumlats av det franska modets excesser. Här fanns en grupp som på sikt kunde vinnas för föreningens sak.

Redan hösten 1886 konstaterade Dräktreformföreningens styrelse att en hygienisk skoldräkt för flickor borde tas fram, och en dryg månad senare presenterade konstnären Julia Jolin (1856–1924) en skiss som sedan livligt diskuterades vid flera sammanträden. Vintern 1887 var så dräkten färdig och kunde visas upp vid en exposition på textil- och möbelföretaget Svensk Konstslöjdutställning i Stockholm. Det rörde sig om en uppsättning plagg sydda för en tolvårig flicka, men meningen var att dräkten skulle kunna användas under hela skolåldern.

 

Närmast kroppen skulle flickan bära en innerdräkt, som var tillverkad efter samma principer som föreningens andra modeller för underkläder, och däröver en mellandräkt med ett livstycke och ett par vida knäbyxor i flanell. Överdräkten hade två delar: ett blusliv med sjömanskrage, sjömansknut och en rödrandig lapp i öppningen framtill och till detta en veckad kjol med en ficka i varje sida och bred fåll nedtill. Skoldräkten skulle vara enkel, så att flickan vågade röra sig fritt i den och delta i lekar med sina skolkamrater. Med enkelheten ville föreningen också förhindra att dräkten skapade fåfänga och avundsjuka som skulle störa det gemensamma arbetet i skolan.

När skoldräkten förevisades på Dräktreformföreningens årsmöte våren 1887 höll folkskolläraren Helena Palmqvist (1848–1909) ett föredrag om behovet av en dräktreform även för flickor. Hon såg det nämligen som ett stort problem att så många flickor bar ohygieniska kläder. Några få var visserligen förståndigt och praktiskt klädda, men det stora flertalet var det inte. I de flesta fall berodde det sannolikt på okunskap hos föräldrarna, men ibland var nog förklaringen snarare fåfänga och modeslaveri.

Det var med bedrövelse som Helena Palmqvist såg turnyrer under flickornas dräkter. Ja, ibland tvingades hon se stålfjädrar i klänningar på barn långt ned i mellanklasserna. Hennes erfarenhet som folkskollärare var att de äldre flickornas kläder satt åt mer än de yngres. Livstyckena var trängre och midjorna hårt åtdragna av alla kjollinningar. Snörlivet hade hon dock sällan stött på hos sina elever. Även hos nästan vuxna flickor i de övre klasserna var det sällsynt. Men, tillade hon, efter ”vad jag hört, äger dock ej samma glädjande förhållande rum överallt”.

Skoldräkten för flickor var ett försök att komma tillrätta med modeslaveriet i landets flickskolor, och den blev Dräktreformföreningens mest framgångsrika modell. Intresset för dräkten var stort vid de kvinnliga läroanstalterna i Stockholm, och en månad efter expositionen på Svensk Konstslöjdutställning hade fem flickskolor i Göteborg bestämt sig för att ta fram en skoldräkt som liknande föreningens. Under hela 1890-talet mottog styrelsen förfrågningar om dräkten. Faktum är att den överlevde Dräktreformföreningen. Så sent som i augusti 1907, fyra och ett halvt år efter att föreningen hade upplösts, förevisades skoldräkten vid en skolhygienisk kongress i London och väckte då stort intresse.

 

 

Lorentz Dietrichson – konsthistoriker i dräktreformens tjänst

Den svenska dräktreformrörelsen fick ibland draghjälp av stora kulturpersonligheter som skrev debattinlägg och höll föredrag om modeslaveriets faror. Särskilt omtalad blev en föreläsningsserie av norrmannen Lorentz Dietrichson (1834–1917), professor i estetik, som i januari 1887 tog initiativ till ett samarbete med Dräktreformföreningen. Han hade året innan gjort succé i Kristiania (Oslo) med tre offentliga föreläsningar om modedårskapens historia, utvecklingen av tidens mode och utsikterna för en dräktreform, och han erbjöd sig nu att även hålla dessa i Stockholm. Styrelsen för Dräktreformföreningen var inte sen att anta professorns erbjudande, och i februari 1887 inledde han sin föreläsningsserie.

Det var i sin tredje och avslutande föreläsning som Lorentz Dietrichson närmade sig frågan om huruvida en dräktreform, trots det utbredda modeslaveriet i de skandinaviska länderna, ändå var möjlig. Han bedömde förutsättningarna som rätt goda; människan levde i en rationell tid som krävde rationella dräkter, och själva tidsandan talade för att vissa reformer av den kvinnliga klädedräkten skulle kunna genomföras. Men, konstaterade han, det fanns samtidigt annat i tiden som försvårade sådana reformer. Varken tygfabrikanter, dräkthandlare eller modesömmerskor var nog särskilt intresserade av att damernas överdådiga klänningar gjordes mer modesta. Och inte heller damerna själva var alltid så entusiastiska över reformerna. Ett mode som oupphörligt växlade kittlade den kvinnliga fåfängan, och den som hade en klädkammare full av nya, ateljésydda dräkter att välja mellan åtnjöt ofta ett visst anseende i samhället och kunde lättare upprätthålla de rådande ståndsskillnaderna.

Nej, mot modets växlingar fanns förmodligen inte mycket att göra. Däremot såg Lorentz Dietrichson det som möjligt att avlägsna en del hälsofarliga element i modedräkten. Det handlade först och främst om korsetten, ”ett av de märkvärdigaste exemplen på modets tyranniska makt”. Om mannen för en dag skulle klä sig i kvinnodräkt med korsett och gå runt i den, skulle han genast förstå ”till vilket straff, det är kvinnan har dömt sig själv genom modedräkten”. Vidare var det nödvändigt att alla linningar som bars på höfterna försvann. Även andra klädesplagg som orsakade överflödig tyngd, exempelvis långa släp och tygrika underkjolar, måste läggas bort. Slutligen krävdes att den ojämna värmefördelningen över kroppen – en följd av att modedräkten lämnade vissa kroppspartier bara och höll andra invirade i flera lager tyg – upphörde.

Lorentz Dietrichson

Skulle då dräktreformen segra? Och om inte, vem bar skulden till att modeslaveriet fortsatte? Lorentz Dietrichson avslutade sin föreläsning med att försöka besvara de här frågorna. Av resonemangen ovan skulle man kunna tro att han utpekade kvinnan som skyldig till modeslaveriet – hon som genom modedräkten dömt sig själv till ett hårt straff. Men den norske professorn menade att skulden i långt högre grad var mannens. Det var mannen, han ”som har makten att giva form åt samhällsförhållandena”, som kunde avkrävas ansvar. Följaktligen gjorde varje man som avrådde sin hustru från att reformera sin klädsel sig skyldig till ett brott mot henne, deras barn och samhällets framtid.

Själv var Lorentz Dietrichson ingen anhängare av en kvinnorörelse som ville utplåna skillnaderna mellan könen. Han svärmade, som han sade, ”ej för en kvinnoemancipation med mansdräkt och cigarrer, med kvinnans deltagande i punschsällskap och tobakskollegier”. Inte heller politisk rösträtt eller kommunalt inflytande var det som kvinnor i första hand borde sträva efter. Men om kampen gällde rätt till självbestämmande och möjlighet till arbete med samma lön som manliga arbetskollegor, då stod han gärna upp för kvinnors emancipation. För om kvinnor bara fick all­varligare uppgifter att gripa sig an och del i större samhällsintressen var han säker på att modedårskapen skulle försvinna.

Bild: Porträtt av Lorentz Dietrichson målat av hans hustru Mathilde Dietrichson. Bilden är beskuren.

Modet som kvinnlig gudamakt

Snörlivets offer och modeväxlingarnas trälar – den svenska dräktreformrörelsen använde mycket medvetet bilder av förtryck och slaveri för att förtydliga sitt budskap i en tid då ropen på en demokratisering av samhället ljöd allt starkare. I föredrag, artiklar och debattinlägg beskrevs modet som en kvinnlig gudom som med självklarhet tyranniserade alla kvinnor som hon gjort sig till härskare över och utan nåd straffade dem som försökte sätta sig upp mot hennes vilja. Få kvinnor hade under århundradena lyckats frigöra sig från hennes träldomsok.

Att modet kunde förslava kvinnor och hålla dem fångna tycks ha varit en rätt vanlig uppfattning i det sena 1800-talets svenska samhälle. Inte ens i tidens modejournaler ifrågasattes att det fanns ett slags gudamakt som regerade över dem som ville vara moderna och ständigt skapade nya lagar som skulle efterlevas. Denna modets gudinna var både nyckfull och egensinnig, medgav modekåsörerna. Men hennes regim var inte alls så hård som dräktreformatorerna ville göra gällande. I maj 1887 konstaterade den skandinaviska modetidningen Frejas korrespondent på plats i Paris:

”Modet är ingen tyrann utan en ganska mild härskarinna, vilken lämnar sina trogna full frihet att välja det som bäst passar vars och ens ålder, ställning och utseende bland den mångfald av nya former, tyger och färger som säsongen erbjuder, och en kvinna med takt och smak kläder sig på samma gång elegant och enkelt utan dåraktiga överdrifter.”

Våren 1888 poängterade tidningen att modet aldrig ”så bestämt och oavvisligt” fordrade att kvinnor skulle fästa vikt vid dess alla detaljer – vars och ens personliga smak måste vara avgörande – och hösten 1888 fastslogs att modet inte längre befallde det ena eller andra. Det mesta var nu tillåtet: ”Det enda, som förbjudes, är att kläda sig smaklöst och missklädande då så mycken valfrihet råder.” En kåsör i Iduns modebilaga uttryckte samma uppfattning några veckor senare:

”Modet är ej längre envåldshärskare. Dess despotiska fordringar ha fått ge vika och giva personliga smakriktningar plats. Även en kvinna, som strävar att vara modern, behöver ej längre frukta att förefalla omodern, om hon ej slaviskt följer bestämda modeller eller begagnar bestämda färger. Det är en stor frihet att få välja det klädsammaste, det mest passande, men den är ej lätt att begagna; det behöves både smak och eftertanke vid väljande och sammanställande av toaletter. Men varje dam kan tillägna sig denna smak och denna eftertanke, endast det står klart för henne, att ej det samma kläder var och en.”

Det var dålig smak och bristande omdöme hos tidens kvinnor som gjorde dem till slavar under modet, om vi ska tro de svenska modejournalerna. En hel del damer saknade helt sinne för det sköna och känsla för det passande, och långt ifrån alla hade förmåga att skapa elegans i enkelheten; det kunde ”endast en verkligt distingerad kvinna”, påpekades i Freja våren 1887. Alltför många måste karaktäriseras som ”personer med obestämd smak” som endast eftersträvade något nytt – hur fult det än var och hur illa det än satt – och det var bland dem som det överdrivna, excentriska modet fann sina anhängare. Det var dessa beklagansvärda kvinnor som levde i modeslaveri.

Anna Elisabeth under kniven

Den svenska dagspressen spekulerade våren 1886 i om Anna Elisabeth Hyllengren, en 32-årig sömmerska från Göteborg, hade snört ihjäl sig, och möjligen bidrog uppgifterna om hennes hårt åtsittande kläder till beslutet att obducera hennes lik. Men vad kom egentligen Ludvig Sellberg (1850–1903), andre stadsläkare i Göteborg, fram till under liköppningen? Jag begav mig till Christina Ekström, patolog och rättsläkare på Unilabs vid Sankt Görans sjukhus i Stockholm, för att ta reda på vad obducentens anteckningar om organens konsistens, snittytor och färgnyanser egentligen betyder. Och naturligtvis för att få svar på frågan om  Anna Elisabeth Hyllengren snörde ihjäl sig.

 

 

Polisrapport om fröken Hyllengrens hastiga död

Bland svenskorna som under 1880-talet påstods ha snört ihjäl sig fanns den ogifta Anna Elisabeth Hyllengren, bosatt i Göteborg och för att ta reda på mer om vad som egentligen orsakade hennes död i februari 1886 begav jag mig till Regionarkivet för Västra Götaland. Där bland stadsläkarens papper hittade jag en polisrapport som berättar lite mer om omständigheter runt Anna Elisabeth Hyllengrens hastiga död som uppenbarligen skedde mitt i lördagsstädningen.

Snörliv – som tog livet av kvinnor

Under hela 1880-talet rapporterade den svenska dagspressen om kvinnor som utsatt sig för livsfara genom att snöra sig alltför hårt. Våren 1883 rapporterades att en fröken X, bosatt i Stockholm, var sängbunden sedan sju veckor med svåra underlivsbesvär som orsakats av ett hårt ådraget snörliv. Hon och hennes yngre syster var kända i huvudstaden för sina smärta midjor – systrarna gick under namnet ”himlakropparna” – men snörlivet som gett deras kroppar den av många beundrade timglasfiguren hade till sist gjort en av dem så sjuk att läkarna nu tvivlade på att hennes liv gick att rädda. Händelsen manade onekligen till eftertanke, och Tidningen för Vänersborgs län och stad såg sig nödgad att avslutningsvis skicka med en uppmaning till varje kvinna som såg artikeln: ”Tag dig därför i akt, värda läsarinna!”

Sommaren 1889 kunde Dagens Nyheter berätta att den tjugofyraåriga fröken B. avlidit på ett sommarställe utanför Stockholm sedan hon kommit överens med några väninnor om ta reda på vem av dem som kunde snöra sig mest. I tävlingen ska fröken B. ha utmärkt sig och väckt allas förvåning med ”sitt onaturligt smidiga liv”. Till sist snörde hon sig dock enligt tidningen för hårt, och följden blev att hon drabbades av blodstörtning och dog. Snörlivet hade krävt ytterligare ett dödsoffer, och landsortskorrespondenten på plats i den svenska sommaridyllen kunde bara föreställa sig vilken sorg hennes familj måste känna.

Ett annat av snörlivets offer ska ha skördats i Göteborg några år tidigare. Vintern 1886 kunde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berätta om ogifta Anna Elisabeth Hyllengren som helt hastigt avlidit efter svåra uppkastningar. Som möjlig dödsorsak angavs hård snörning, och händelsen väckte intresse långt utanför Göteborg. Under rubriken Livet för ett snörliv spreds nyheten om det märkliga dödsfallet i flera svenska landsortstidningar.

Var Anna Elisabeth Hyllengren en av dessa modeslavar som snörde ihjäl sig då hon försökte få till en smal midja? Hade hon, som tidningarna skrev, gett sitt liv för ett snörliv? I Jämtlandsposten påpekades att det hölls förhör i poliskammaren dagen efter hennes död, och jag har bestämt mig för att försöka få klarhet i vad som egentligen hände Anna Elisabeth Hyllengren och leta reda på den polisrapport som måste skrivits efter förhören. Rimligen borde det finnas uppgifter om hennes död bland stadsläkarens papper, och dessa ska av allt att döma förvaras på Regionarkivet för Västra Götaland i Göteborg. Ge mig en vecka, så får vi se om jag lyckas ta reda på svaren.

 

 

Truls Johan Hartelius – sjukgymnast med tankar om snörlivets påverkan på intelligensen

En man som ihärdigt kritiserade snörlivet och varnade för dess skadlighet var sjukgymnasten Truls Johan Hartelius (1818–1896). I flera debattinlägg underströk han vikten av att societetens damer tog ansvar för att reformera den kvinnliga klädedräkten, och han varnade dem för att en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens.

Redan i november 1882 – långt innan den svenska dräktreformrörelsen såg dagens ljus – lät T. J. Hartelius publicera en uppsats i dagstidningen Nya Dagligt Allehanda där han gick till storms mot snörlivet. Han hade svårt att föreställa ett mode som stod i större strid med sunt förnuft än snörlivet. Det klämde ihop revbenen, tryckte undan levern, störde blodcirkulationen, rubbade kärltrycket, hämmade andningen, förslappade bålmusklerna, skadade matsmältningen och försvagade underlivets organ: ”Fullföljas och dragas konsekvenserna av snörlivets direkta och indirekta skadliga inverkningar, så finner man, att dessa sträcka sig mer eller mindre till alla människan livsförrättningar och – de sträcka sina skadliga verkningar även till kommande släkten.”

T. J. Hartelius hade i trettioårsåldern utbildat sig vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI) i Stockholm – numera Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) – och blev senare som överlärare vid institutet en självklar förgrundsfigur för svensk sjukgymnastik. I läroböcker, artiklar och föredrag berättade han hur gymnastiska övningar av olika slag bidrog till att skapa friska och sunda kroppar, och han var en varm anhängare av linggymnastikens tankar om disciplin och måttlighet som en väg till själslig och kroppslig balans. Att frivilligt snöra in sig i en korsett var för honom vansinne.

en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens

Att bära snörliv var inte bara ett våld mot hälsan, menade T. J. Hartelius. Det var även ett angrepp på skönhetslagarna, eftersom det vanställde den mänskliga organismen. Häri låg det mest egendomliga: ”att ett mode, som kränker hälsan och vanskapar människans organism, kan vilseföra och tvinga smaken på sin sida”. Om bara kvinnorna som envisades med att bära det fördärvliga modeplagget kunde förstå hur smärtsamt det var för den som hade blick för det naturliga, enkla och sanna att se dem plåga sig själva med snören, snoddar och planschetter. Ingen har rätt att frivilligt skada sig själv, ansåg T. J. Hartelius, och av det skälet måste bruket av snörlivet betraktas som ett moraliskt brott.

en hårt snörd midja på sikt kunde försvaga deras intelligens

T. J Hartelius var, som många andra, övertygad om att en förändring först måste ske hos kvinnorna i den stilsättande societeten. Moden gick uppifrån och nedåt, och det följde därför moraliska förpliktelser med att leva på samhällets höjder. I en artikel om kvinnors hälsa och klädedräkt som trycktes i Tidskrift för hemmet i februari 1885 – bara någon vecka efter att Anne Charlotte Leffler introducerade tanken på en svensk dräktreform – underströk T. J. Hartelius vikten av att societetens damer tog sitt ansvar:

”Reformen kan och bör kvinnan utföra. Naturligtvis kan det­ta ej väntas av den tjänande kvinnan, utan har ett olycksbringande mode spritt sig från de högre sam­hällsklasserna, så är också billigt, att en nyttig reform härifrån ut­går. Och skulle det icke vara värdigt kvinnan att mot det djärva och oförsynta mo­det upptaga striden? Kvinnan framträder i våra dagar på många områden beslut­samt och kraftigt för hu­mana och välgörande reformer, och hon skall icke under­låta att även här ingripa i en fråga, som rör henne själv, det uppväxande släktet och kommande generationer.”

Två år senare, i februari 1887, kom en ny attack mot snörlivet från T. J. Hartelius. I den populärmedicinska tidskriften Hälsovännen poängterade han att snörlivet även försvagade intelligensen. Om nu någon tvivlade på att så var fallet, fanns beviset i en sanning som bekräftats genom årtusendena: ”i en frisk kropp bor en sund själ”. Själ och kropp var enligt T. J. Hartelius så tätt sammanbundna att det som skadade den ena också skadade den andra. En ung kvinna som av sitt hårt åtdragna snörliv förblev stillasittande förlorade följaktligen även rörligheten i sitt intellekt. ”I den håglöshet, ouppmärksamhet och slapphet i tanken, som besvärar mången flicka, torde nog snörlivet även hava sin andel”, var T. J. Hartelius slutsats. Men det var han, ska sägas, rätt ensam om att hävda.

 

Korsetten – farorna med att snöra sig

Även om en och annan lyfte fram möjligheterna som låg i att använda korsett – att själv kunna forma kroppen, skapa en egen identitet och uttrycka en individualitet – så talade merparten av dem som debatterade klädesplagget vid 1800-talets slut om farorna med att snöra sig.

Inte minst dåtidens läkare och sjukgymnaster varnade för alla sjukdomar som drabbade kvinnor i korsett. Ett snörat liv deformerade inte bara kvinnornas bröstkorg och gjorde det svårt för dem att andas; det kunde också orsaka hjärtklappning, dålig matsmältning, förtvinad bukmuskulatur och sjuklig nervositet. Och ville det sig riktigt illa kunde snörade kvinnor drabbas av hjärtfel, blodbrist, bleksot, lungblödningar och störd gallavsöndring med gulsot som följd. Det påstods också att det fanns unga damer som snört ihjäl sig i sin strävan att få smal midja.

Var verkligen snörlivet så skadligt? Var det närmast med livet som insats som kvinnor snörde sig? Vissa historiker anser att plagget säkerligen låg bakom en del av de åkommor som det sena 1800-talets kvinnor klagade över. Leigh Summers är en av dem. Hon menar att det inte alls var ovanligt att kvinnor hade sina korsetter riktigt hårt åtsnörda och att det då gav dem stora hälsoproblem. Därom finns många vittnesmål från både läkare och patienter, och dessa måste tas på allvar och analyseras noga.

Så har inte skett i den medicinhistoriska forskningen, hävdar Leigh Summers i boken Bound to Please: A History of the Victorian Corset (2001) och vänder sig mot att så gott som alla lidanden som engelska kvinnor i viktoriansk tid förknippade med bruket av snörliv numera avfärdas som psykosomatiska besvär. Snörlivet var nog hälsovådligare än somliga historiker tror.

Andra betonar att snörlivet inte alls var så farligt att använda som dåtidens medicinska vetenskap ville göra gällande. Valerie Steele poängterar i boken The Corset: A Cultural History (2001) att korsetterna som användes mot 1800-talets slut sällan var så trånga som läkare och dräktreformatorer hävdade, och hon ser det som högst osannolikt att åtdragna snörliv kunde orsaka alla sjukdomstillstånd som beskrevs i medicinska böcker och artiklar från förra sekelskiftet.

Visst kunde snörlivet ge en del hälsoproblem. Hårt snörda kvinnor hade svårt att dra djupa andetag, blev lättare förstoppade och fick ibland hudutslag eller sårbildningar av hårda delar i snörlivet som skavde. Men det rörde sig inte om livshotande tillstånd av det slag som många läkare varnade för: hjärtfel, blodbrist och lungblödningar. Inte heller de smärtsamma gallstensanfall som läkarna rapporterade att en del korsettbärande kvinnor drabbades av tycks ha haft att göra med deras snörning.

farorna med att snöra sig

Hur var det då med skelettet? Finns det bevis för att snörlivet deformerade kvinnors kroppar, tryckte ihop revbenen och sköt de inre organen ur sina naturliga lägen? Antropologen Rebecca Gibson har i avhandlingen ”To Mold the Wax of the Woman”: An Examination of Changes in Skeletal Morphology due to Corseting (2017) undersökt två större skelettsamlingar vid Museum of London och Musée de l’Homme i Paris och studerat bröstkorgens storlek och form hos ett antal skelett från 1700- och 1800-talen efter kvinnor som burit snörliv. Hennes mätningar visar att snörliv med insydda valben eller stålplanschetter helt visst pressade samman kvinnans nedre revben, plattade till hennes ryggkotor och gav hennes bröstkorg en rundad form.

Skelettet i överkroppen ändrades alltså när det utsattes för tryck från ett åtdraget snörliv. Hur det sedan påverkade de inre organen är en fråga som inte låter sig besvaras med en undersökning av kvinnornas kvarlevor, men så mycket kan sägas att snörlivet av allt att döma inte förkortade deras liv nämnvärt. Rebecka Gibson uppskattar att merparten av de snörade kvinnorna i samlingarna hade passerat den förväntade medellivslängden för engelskor och fransyskor när de avled. Flera av dem var i sjuttioårsåldern, och några var närmare åttio år vid sin död.

Diagnostiken i det sena 1800-talets medicinska böcker och artiklar var alltså en aning vidlyftig, och vissa sjukdomstillstånd som läkarna konstaterade hos sina hårt snörade patienter hade inte alltid med snörlivet att göra. Uppenbarligen kunde även kvinnor som bar trånga korsetter få ett långt liv.

Bilden: Förstasidan på brittiska The Illustrated Police News, från sommaren 1870

En manlig historiker provar korsetter

Så var det då äntligen dags att prova korsetter. Jag återvänder till Textilmuseet i Borås för att med hjälp av museiintendenten Viktoria Holmqvist titta på tre olika former av liv – två snörliv och ett reformliv – och ta reda på vad planschetter och snörningar egentligen gör med kroppen.

Hur påverkas andningen? Hur förändras hållningen? Och kanske den intressantaste frågan: Hur många centimeter runt midjan kan en manlig historiker trolla bort genom hård snörning?

Svaren hittar ni här:

 

Konstnärens midja – hur snörlivet gör kvinnan till individ

Att modedräkten och snörlivet trots allt gav kvinnor vissa möjligheter att uttrycka sin individualitet kunde inte ens Anne Charlotte Leffler förneka. När hon satte sig ned för att förbereda sitt brandtal till Sällskapet Nya Iduns första möte i februari 1885 hade hon precis påbörjat arbetet med en ny, självbiografisk roman om kvinnan och konstnärskapet. Hon gav den senare titeln En sommarsaga, och den lyfter på ett spännande sätt fram komplexiteten i borgerliga kvinnors relation till sina kläder.

I En sommarsaga, som publicerades i två delar sommaren 1886, får läsaren möta Ulla Rosenhane som tillhör den europeiska konstnärseliten och lever ett mycket självständigt liv. Under en sommarvistelse på västkusten blir hon bekant med norrmannen Rolf Falk som leder en folkhögskola på den norska landsbygden. De dras till varandra och förenas av en motvilja mot överklassens onödiga lyx och bondebefolkningens fattigdom. Båda är kritiska till den konstlade överkulturens uttrycksformer, och för Ulla innefattar det även den hårda korsetten och den trånga modedräkten. Ulla är inte särskilt intresserad av kvinnorörelsens kamp för kvinnlig rösträtt och gifta kvinnors äganderätt som var på tapeten vid den här tiden, men hon vill under inga omständigheter sätta sin personlighet i tvångströja:

”Nej, vad jag framför allt vill vinna” säger hon, ”det är individuell frihet – rätt att kläda mig, röra mig, tala och handla som jag finner gott. Och de skrankor jag framför allt vill ned­bryta, det är de som hindra ett naturligt, fritt umgänge mellan män och kvinnor – alla de polisförordningar, som vill förbjuda oss att vara goda vänner och kam­rater och leva tillsammans som sådana”.

Modeplansch

Ändå accepterar hon ett äktenskap med Falk som innebär att hon ger upp sin konstnärskarriär, följer honom till hans folkhögskola och klär sig i de enkla ylleklänningar som traktens bondhustrur bär. Det tar dock inte lång tid förrän Ulla börjar känna leda vid livet på landsbygden. Hon längtar tillbaka till konstnärstillvaron. När hon får se en artikel om en konstutställning i Kristiania bestämmer hon sig för att åka dit och drar fram alla sina klänningar och brer ut dem på soffor och stolar i sitt rum. Falk är inte road. Han vill att hans hustru ska klä sig enkelt och inte bära någon av de moderiktiga, utländska klänningar som hon har i sin garderob. Det skulle vara skrattretande, säger han. Ulla protesterar:

”Men om jag uppträdde som en levande exponent av dina principer, inföll hon, vore det inte ännu löjligare? Kan du verkligen vilja, att jag ska gå i bonddräkt inne i Kristiania?– Du är så söt så, sade han och tog henne om livet. Så ung, fin och smidig i den enkla ylleklänningen.

– Javisst, nu vill du muta mig, sade hon skrattande och rev sig lös. Jag ska tjänstgöra som ett slags skylt för dig. Ska du inte också i hålla ett folkligt föredrag och förevisa mig som åskådningsmaterial och vända mig på alla sidor och säga: Se här! Ingen korsett! Och så vända mig helt om och säga: Och se här! Ingen turnyr. Så ska en folkets man kläda sin hustru. Nej du, det får du mig ändå inte till. Det ska bli riktigt roligt att kläda mig elegant en gång igen.”

Modeplansch

Medan Ulla försöker få igen ett svart atlasliv runt sin midja, så övergår samtalet till att handla om hennes konstnärskap och yrkeskarriär. Den skämtsamma tonen blir allvarlig, för Ulla har insett att hon måste få måla om hon ska överleva. Och att hon nu är på väg tillbaka till yrkeslivet märks också i hennes kläder. När hon till sist besöker konstutställningen i Kristiania och ger sig ut på promenad känner Falk knappt igen henne:

”Hon kom snart ned till dem i en promenadklänning i engelsk smak – enkel, men så stilfull, att alla vände sig om efter henne, då de gingo framåt Karl Johans gata till utställningen. Det var icke något »folkligt« i denna enkelhet. En veckad kjol och en liten jacka av smårutigt herrtyg, vit väst, herrhatt av filt, kikare på ett band över axeln samt en långskaftad parasoll, vilken hon använde som spatserkäpp då de gingo i skuggan på trottoaren.

– Det blir verkligen enformigt i längden att gå i nationaldräkt – det är riktigt trevligt att vara en smula chic, sade hon och tittade i förbigående i ett stort bodfönster.”

Ulla vill vinna individuell frihet, och för henne innefattar det att klä sig som hon själv önskar. Borta är kritiken mot de moderiktiga dräkternas trånga midjor. Den torftiga tillvaron på landsbygden har skapat lust för skönhet hos henne. I de vackra klänningarna, de åtsmitande snörliven och de fantasifulla turnyrerna ser hon nu en möjlighet till individualitet och konstnärlig frihet: att skapa sig en egen identitet, att bli beundrad för sin skönhet, sin kreativitet och sitt nytänkande. Snörlivet, inte minst, har blivit en möjlighet för henne; i modedräktens timglasformade siluett får Ulla Rosenhane en uttrycksform för sitt konstnärskap.

Huruvida snörlivet också erbjuder en möjlighet för mig att bli beundrad för min skönhet, min kreativitet och mitt nytänkande tänker jag ta reda på nästa vecka. Då, mina vänner, ska jag nämligen prova korsetter på Textilmuseet i Borås. Det torde bli en syn för gudar.

Och önskar ni se mer av korsettkrig innan dess, föreslår jag att ni slår på Kanal 5 på måndag (den 9 april), kl. 21.00, och tittar på Den fantastiska historien med Berg och Meltzer. Där får jag träffa – tro det eller ej – självaste Anne Charlotte Leffler när hon en kall februaridag 1885 manar till korståg mot korsetten. Det vill ni inte missa.