Fälldin är en hederlig karl

En del av Leif GW Perssons ilska mot hur statsminister Olof Palme agerade i Geijer-affären har med Thorbjörn Fälldin att göra. På något sätt – troligen genom en korkad polisman – hade Fälldins namn letat sig in i utredningen om justitieminister Geijers affärer med prostituerade. I ”Gustavs grabb” slår han definitivt fast att det inte finns någonting som tyder på att Thorbjörn Fälldin hade minsta skelett i sin garderob. Det har vi ju alltid vetat, men ändå.

”Jag tänker ibland på Thorbjörn Fälldin. Det är en bra karl, en hederlig karl. Han är ångermanlänning och jag har själv släkt som kommer från samma trakter som han. Thorbjörn har ju en son som är polis där uppe. Jag har hört att även han lär vara en bra människa, men honom har jag aldrig träffat. Gör jag det skall jag be att Thorbjörns grabb hälsar till sin pappa” skriver Leif GW Persson.

En journalist som är ”darrig dilettant”?

Jag vet inget om Peter Bratt. Jag vet inte om han var en bra journalist när han fick dela Stora Journalistpriset för IB-avslöjandet med Jan Guillou. 

I många år har Jan Guillou framställt Peter Bratt som en dålig journalist. Jag har ingen uppfattning i den frågan.

Men är han så dålig att han är ”en darrig dilettant”? Leif GW Persson använder den formuleringen i sin nya memoarbok ”Gustavs grabb”  (recenseras av mig på morgondagens kultursida).

Det är Geijer-affären som spökar. Peter Bratt hade i Dagens Nyheter avslöjat att rikspolischefen skickat ett PM till statsministern där han varnat för justitieministerns kontakter med prostituerade. Statsministern skrämde skiten ur tidningen och krävde en dementi. Justitieminister Geijer fick också 50 000 i skadestånd för att tidningen (helt riktigt) påstått att han var en horköpare.

Ilskan mot statsminister Olof Palme går att ta på. Men kanske blev det också lite över till Peter Bratt. Ilska över att Bratt inte slogs för sin story? Det verkar inte ha varit han som avslöjat Leif GW Persson som ”läckan” i Geijeraffären. Det är Jan Guillou som avslöjar detta. Men honom blev Leif GW Persson kompis istället.

Carl Bildt kan inte överleva det här

Sitter Carl Bildt fortfarande kvar som utrikesminister 2014 lovar jag att äta upp någonting riktigt osmakligt.

Det brukar sägas att Sverige är ett land som bara klarar en fråga åt gången. Vi har också en samförståndskultur som ogillar att åsikter spretar åt alla möjliga håll. Vi vill kunna prata med varandra över fikat och lunchbordet utan att bli ovänner. Jag tror att det är huvudskälet till att det svenska rasist- och opportunistpartiet bara fick lite över fyra procent i valet (och nu ligger betydligt lägre i opinionssiffrorna). Det har som bekant gått mycket bättre för de andra rasist- och opportunistpartierna i de övriga nordiska länderna (även om de nu kommit ordentligt med grus i rasistmaskineriet, efter valen i Norge och Danmark).

Några svenska åsikter just nu som vi är överens om: Benny Andersson är dagens Astrid Lindgren. Han är svensken som alla svenskar älskar. Vi tycker också mycket om Kronprinsessan Victoria. Zlatan har varit svår att få in i det svenska samförståndstänket, men när han nyss sjukskrev sig och åkte på älgjakt och därmed visade att han är en riktig svensk försvann de sista invändningarna.

Vi kanske inte vet mycket om Dawit Isaak men vi är väldigt överens om att han måste släppas ur Eritreas fängelse. De som inte bryr sig om Dawit Isaak tillhör den engagerade delen av rasist-och opportunist-Sverige, en liten skara. Så fort en journalist nämner Dawit Isaaks namn dyker en kommentar på nätet upp: ”Han är inte svensk”. Det är några hundra personer som sköter det här kommenterandet.

Carl Bildt har suttit som utrikesminister sedan 2007. På den tiden har han inte lyckats förflytta Dawit Isaak en millimeter från golvet på sin cell – han saknar brits, ligger på golvet – mot cellens dörr. Vi vet i o f s inte vad Carl Bildt har gjort, om han gjort just någonting överhuvudtaget. Han vill inte tala om det.

Carl Bildt hade möjligen kunnat överleva som utrikesminister med Dawit Isaak som en ständigt närvarande skugga på väggen bakom honom. Men han kan inte överleva fallet med de fängslade svenskarna i Etiopen.

”Utrikesminister Carl Bild har haft personliga ekonomiska intressen i den etiopiska Ogadenprovinsen. Kanske var det dessa journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ville undersöka. Carl Bildts förflutna inom Lundinkoncernen urholkar gång på gång hans trovärdighet som utrikesminister” skriver journalisten Leo Lagercrantz i en debattartikel på SVT:s hemsida.

Det svenska samförståndet säger just nu att Carl Bildt inte kan fortsätta som utrikesminister.

Röda Korset kommer tillbaka från sin onda dröm

Jag lyckades läsa Bernt Hermeles utmärkta bok om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner, Guldsot, utan att spy. Men det var inte långt ifrån. Jag var illamående hela tiden när jag läste om Johan af Donner.

Mannen som stal av världens fattiga för att leva lyxliv är en vidrig och föraktlig person. Han får gärna stämma mig, om han kan bevisa motsatsen.

Det finns dock flera hedervärda personer i den här historien. En sådan är Sirkka Gustafsson. Hon var Johan af Donners sekreterare. Hon var givetvis den första som genomskådade hans bedrägerier. Man kan som bekant lura nästan hela världen, inklusive familjen (som dock i det här fallet inte tycks vara särskilt lurad) men aldrig sin egen sekreterare.

I mars 2010 sa hon upp sig efter mer än tio år på Röda Korset. Det var inte främst af Donners bedrägerier som fick henne att lämna Röda Korset. Det var hur ledningen hanterade den efterföljande krisen:

– Jag tyckte Christer (Zettergren, generalsekretare) och Bengt (Westerberg, ordförande) var fega. Jag måste kunna titta uppåt, eller åtminstone i ögonhöjd, på mina chefer för att kunna respektera dem. Nu såg jag bara ner på dem.

Johan af Donner gör mig spyfärdig. Christer Zettergren och Bengt Westerberg ger mig samma känsla som man får efter en magsjuka. Helt slut – men glad att det nu är över.

Röda Korset kommer att resa sig från det här. Det krävs mycket, mycket mer än så för att knäcka en så hedervärd rörelse.

Sabotörens sonson blev generaldirektör

Dan Eliasson blir ny generaldirektör för Försäkringskassan.

Han är sonson till Tor Eugen Eliasson. Tor Eugen Eliasson är ett ganska känt konstnärsnamn i Härnösand. Han var främst marinmålare och gjorde många motiv av fartyg på stormande hav. Många av hans tavlor hänger på väggar i hem i Härnösand.

1931 var han en ung och radikal Långselebo. Han sprängde järnvägsrälsen för att förhindra transporten av militär från Sollefteå till Lunde. Militären kom som bekant till Lunde och händelserna utvecklade sig till dramat Ådalen 31, när fem personer sköts av svensk militär. Han fick nio månaders fängelse för sitt sabotage.

I många år efter Ådalen 31 var det förbjudet enligt lag att sätta in militär mot civila demonstrationer. 2006 tog riksdagen beslutet att tillåta militär användning mot civila demonstrationer. Dan Eliasson, sonsonen till mannen som försökte stoppa militärerna, var som statssekretare med och arbetade fram lagen.

Snällt=sämre verk

Varför blir ljusa och vänliga verk nästan alltid sämre än de mörka verken? 

Det finns inte många av världslitteraturens största namn som kommit undan med att skriva roligt. Mark Twain är inte i sällskap med särskilt många författare. Ångest, olyckor, tragedier däremot är nästan alltid ämnet för de stora litterära verken.

Serieskaparen Mats Jonsson från Kramfors (Stensätter utanför Bollstabruk närmare bestämt) är ett exempel på detta. Hans nya serieverk ”Mats kamp” berättar om hans kärlek till sin dotter. Frun blir gravid, går på tester, föder, barnet är gulligt, börjar på dagis, fortsätter att vara gulligt, byter dagis.

Redan titeln berättar att Karl Ove Knausgård är förebilden. I ”Min kamp 2”, som kom på svenska före sommaren, berättar Knausgård om hur frun föder barn, de börjar på dagis, han älskar dem.

Knausgård gör dock stor litteratur av det som inte borde kunna bli stor litteratur.

Mats Jonsson blir jämförd med sitt eget storverk ”Pojken i skogen”, det självbiografiska verk om uppväxten i Stensätter som kanske är den främsta serieroman som gjorts i Sverige. I den jämförelsen är ”Mats kamp” helt underlägsen.

Snäll, vänligt och gulligt=sämre verk. Tyvärr är det nog så.

Dubbel lön för samma deckare

Ett oskick som förhoppningsvis inte sprider sig är lanseringen av deckarduon Mickael Hjort och Hans Rosenfeldts senaste romaner Det fördolda och Lärjungen.

Jag satte den i handen på en deckarkunnig redaktör. Han kommer tillbaka och berättade att han kände igen handlingen från en teveserie med Rolf Lassgård. Inte en rad i försättsbladet eller i förlagets information om detta.

En närmare efterforskning visade att deckarduon prövat en ny taktik. Först skriver de berättelser som tevemanus till SVT. Vi såg nyligen den bufflige kriminalpsykologen Harald Bergman i Rolf Lassgårds skepnad. Därefter tvättar de manuskriptet, tar bort lite sceninstruktioner och liknande, och ger ut berättelsen som roman. Två inkomster på samma arbete. Smart.

Men är det så smart? Tvärtom är inga problem förstås. Men det här är bakvänt. Läsaren blir förbannad. Och hur sjutton ska man orka läsa en deckare som man redan sett som teveserie?

Frida Kahlos lilla stora mästerverk

Alla som ser Mona Lisa på Louvren tänker: ”vad liten den är”.  Alla som ser Frida Kahlos berömda målning ”Självporträtt med avklippt hår” på Metropolitan Museum of Modern Art i New York tänker också: ”vad liten den är”.

Frida Kahlo gjorde sitt självporträtt – de flesta av hennes runt 140 målningar är självporträtt – efter att ha klippt av sig sitt hår efter att maken Diego Rivera varit otrogen.

Den lilla målningen har en sällsam kraft. Hon ser allvarlig, närmast oberörd ut. Samtidigt skriker målningen ut hennes sorg och förtvivlan. Målningen bär en själslig stämning som står i en märklig kontrast till motivets ytliga behärskning.