De bästa Tintin-albumen

Den pågående Tintin-hysterin kräver en personlig topplista över de bästa Tintin-albumen.

1. Enhörningens hemlighet

2. Kung Ottokars spira

3. Den mystiska stjärnan

4. Blå lotus

5. Tintin i Tibet

6. De sju kristallkulorna

7. Rackham den rödes skatt

8. Den svarta ön

9. Solens tempel

10. Månen tur och retur

Den mystiska stjärna är fruktansvärt suggestiv. När asfalten smälter och råttorna springer. När profeten springer omkring med sitt plakat om att undergången är nära. Svampen som växer i Tintins famn. Bilderna är för alltid inpräglade i mitt medvetande.

Blå lotus läste jag och det flesta med mig ganska sent. Det var en av de sista Tintin-böckerna som kom ut på svenska. Jag har därmed inte så starka inre bilder av den. Det har man ju i regel bara med det man såg och läste som barn. Men vilken historielektion, vilken skildring av de japanska fascisternas härjningar i Kina. Den köpte jag också i det svart-vita originalversionen vid ett Frankrike-besök för en del år sedan. Historien är nästan ännu bättre i originalversionen. Hergé hade blivit en mycket styv berättare och tecknare när han gjorde Blå lotus.

Blå lotus och Kung Ottokars spira smular sönder alla missuppfattningar om Hergés politiska uppfattningar. Opportunist, visst, han fortsatte ju rita Tintin i en nazistyrd dagstidning i Belgien. Men absolut inte politiskt naiv och okunnig.  Han jämförde sig själv med en busskonduktör som fortsätter att jobba på bussen under en ockupation. Han var en serietecknare som fortsatte att teckna.

Tintin i Tibet är kanske det största konstverket av alla böckerna. Hergés Persona, för att jämföra med Ingmar Bergman. Hergé lade hela sitt kunnande, absolut allt, i potten och gjorde sin mest personliga Tintin-bok.

Jag är däremot inte så svag för ”Månen tur och retur”, som ofta ligger högt på de personliga Tintin-listorna. Jag har nästan inga inre bilder från dessa album. De var förstås bra, men inte så väldigt mycket mer för mig.

”Nicke” var som ett djur i en skogsglänta

Jag kan inte mycket om ishockey men har inte kunnat undgå att Modo och Timrå för närvarande ligger sist i elitserien.

De två brukslagen i Västernorrland, båda med en massaindustri på knuten, hade kanske en ljusare syn på framtiden på 60-talet. Musikjournalisten Håkan Lagher förlorar sig i hockeynostalgi i sin nya bok ”Dylan. En kärlekshistoria”. Lagher minns hur han kanske ”aldrig varit lyckligare än när ”Picke” Andersson petade in 2-1 bakom Skellefteås VM-hjältemålvakt Klimpen Häggroth”. Lagher växte upp i Sundsvall.

Han noterade spelarnas kännetecken. Han studerade ”Nicke” Johansson i Alfredshems IK – klubben som blev Modo – som spelade hela matcher nonstop. Lahger iakttog honom i matchavbrotten:

”Han andades tungt och långsamt, det ångade ur hans mun och om hans matchtröja. Det var som att se ett djur i en skogsglänta. Han väntade på ett byte eller lystrade efter en jägare som närmade sig. En kropp i vila. Fullständigt avslappnad, men redo för strid. Han stod och hängde på klubban snett framför målvakten medan lagkamraterna åkte och bytte. När det var dags för nersläpp åkte han några skär, riste lite på kroppen som ville han väcka den efter den korta vilan”.

Lahger minns också Olle Åhman. En osannolik profil i Wiftsta/Östrand (som blev Timrå). Kom fram som 16-årigt underbarn. Usel skridskoåkare men verkade kunna göra vad han ville med puck och klubba.

”Jag hade inte mycket till övers för slitvargar som Håkan Pettersson och Svante Granholm. Lite tråkiga, lite gråa. ”Lill-Strimma” Svedberg och ”Bulla” Berggren var mina män”.

Lahger kommer mot slutet av kapitlet ihåg att boken handlade om Dylan. Han försöker knyta ihop kapitelsäcken med att Bob Dylan drömde om en karriär som musiker och hade en manager, Albert Grossman, som hjälpte honom att göra drömmen verklig.

Men betydde inte hockey något även för den unge Bob Zimmerman därhemma i Minnesota? Dylan nämner inget om det i sin självbiografi. Men Minnesota är hockeykultur i USA.

Nicke Johansson i Tre kronors tröja mot Sovjet i ishockey-VM. Lars-Göran Nilsson närmast och ”Honken” Holmqvist stod i målet.

Kerstin Ekman om vackra Kramfors

Kramfors var Ångermanlands vackraste stad, kanske Sveriges vackraste stad. Istället såg Kramfors politiker till att Kramfors blev en ful stad.

Kerstin Ekman är inte nådig i sin nya roman ”Grand final i skojarbranschen”. Det är hennes huvudperson – båda huvudpersonerna kommer från Kramfors – som talar, men det är alldeles tydligt att det är Kerstin Ekmans röst som hörs.
”Därför har Kramfors politiker, liksom alla andra män som haft makt och kraft att gestalta landet efter sin livssyn, placerat sitt gråa Domus, sitt ännu gråare Folkets hus och sina regnstrimmade grusgrå hyreslängor så eftertryckligt i gatunätet att ingen kom komma ens att tänka på skog, klippor eller blåa vatten som ju är farliga för samhällsandan.”

”Ingen kommun har en så utsökt belägenhet som den, där den ligger vid Ångermanälvens mynningsvik kransad av skogiga berg och när ända ut till Höga kustens röda granitklippor”.

Romanfigur från Kramfors

Det är inte så ofta huvudpersonen i en roman av en känd svensk författare är från Kramfors.

Den välkända författarinnan Lillemor Troj i Kerstin Ekmans nya roman ”Grand Final i skojarbranschen” är dock just från Kramfors. Inte nog med det. Romanens intrig bygger på att en annan person skrivit Lillemor Trojs romaner under åren. Denne andre är också från Kramfors. Kerstin Ekman låter i inledningen – året är 1953 och platsen Uppsala – den andre försöka få kontakt med Lillemor Troj . Lillemor Troj låtsas inte se henne och ”det berodde på att jag är från Kramfors. Det är hon också fast det ville hon inte bli påmind om. Hon sa alltid att hon tog studenten i Härnösand.”

Kerstin Ekman bodde i Härnösand under en längre period på 70-talet.

”Hammaren” – en idol är död

När jag var ung delades världen, i alla fall den lilla världen i lilla Kramfors, upp i två delar. En mindre del som spelade med Hasse Alsér-racket och en större del som spelade med Kjell Johansson-racket eller Stellan Bengtssson-racket. Hasse Alsérs racket var ergonomiskt, format efter ett handgrepp. Kjell Johansson och Stellan Bengtssons racketar var raka, utan krusiduller.

Hasse Alsér var min stora idol. Han dog ung i en stor svensk flygolycka. Därmed skulle världen aldrig mer få se dubbelparet Hans Alsér och Kjell Johansson, världsmästare i dubbel 1967 och 1969 (Alsér hade visserligen redan lagt av och var förbundskapten för Västtyskland men ändå). Min näst största idol var Kjell Johansson. Han kallades ”Hammaren” för sin fruktansvärda forehand. Vi hann knappt se ”hammaren” i slowmotion.

Man kan säga att han var en kantboll ifrån att bli Sveriges förste världsmästare i singel i bordtennis. Han var ytterst nära att vinna en VM-final. Han hade dessutom en oerhört sympatisk framtoning.

Nu är ”Hammaren” död. Han var en stor svensk idrottsman.

Bill Wyman fyller 75 år

Bill Wyman fyller 75 år idag.

När det begav sig, när man var ung och lyssnade på The Rolling Stones, trodde man att den där uttryckslöse basisten var den yngste i bandet. Jo, Mick såg väl yngre ut, men näst yngst efter Mick var han nog.

Men i själva verket var Bill Wyman äldst i bandet. Han hade ett ungt utseende och en – till och med i rocksammanhang, Elton John är väl enda flintisen? – frodig hårväxt.

För ett antal år sedan kom hans självbiografi. Han hade lämnat bandet och skrev helt fritt om hur han uppfattat sakerna under sina år i The Rolling Stones.

Det som fastnat särskilt hos mig var hur han beskrev Mick Jagger och Keith Richards mobbing av gitarristen Brian Jones. Wyman anklagade Mick & Keith för Brian Jones död (Jones dog efter en fest, han hade då precis blivit fockad från bandet av Mick och Keith, vilket tystades ner i det läget).

Exministern och den långa pressläggningen

”Med andan i halsen” är en bok från Teknikföretagen som innehåller ”reflektioner över innovationsanda, ingenjörskonst och industrikultur”.

Här finns ett antal fina texter. Alexandra Pascalidous berättar om hur hon, ”fönsterputsarens dotter” kunde dua statsministern. John-Henrik Holmberg, Maria Wetterstrand, Katrine Kielos, Caroline af Ugglas är några andra namn bland skribenterna.

Ett namn avviker dock. När blev Sven Otto Littorin en känd skribent? Littorin var arbetsmarknadsminister och avgick brådstörtat förra sommaren efter att Aftonbladet aviserat att tidningen tänkte skriva om att han köpt sextjänster av en prostituerad. Han har dementerat, men inte polisanmält tidningen för ärekränkning, och som sagt, han avgick.

Detta skedde i juli 2010. Den långa pressläggningen gör alltså att boken kommer ut först nu? För det var väl inte i kraft av detta som Teknikföretagen ville ha honom med: Han är också lite känd för att han på regeringens hemsida uppgav att han hade en doktorsgrad från Fairfax University i USA. Ett köpt papper från ett internetföretag.  Skolan existerar inte i den riktiga akademiska världen. Han tog senare bort denna uppgift från sin CV.

”Min grundläggande tro är att den stora jobbpotentialen framöver ligger i inkrementell innovation i existerande företag” skriver han på ett ställe i boken med den långa pressläggningen.

Eller var det för att Littorin skriver så bra som Teknikföretagen absolut ville ha honom med i den här boken?

Lista de sämsta böckerna

Jag roade mig med att fundera över vilka böcker som är de sämsta jag läst. Jag har recenserat böcker i många år och gissningsvis läst sisådär 0,007 procent av alla böcker som kommit ut på svenska på senare år.

Jag var ganska säker på att Percy Barneviks ”Jag vill förändra världen” skulle komma in på listan. Men det gör den inte. Den är skriven på trist näringslivsprosa, visar en snudd på megaloman självuppfattning och erbjuder ett minimum av insyn i Percy Barneviks privata värld. Men svensk modern näringslivshistoria skildras av en som var med i den absoluta toppen och det är förstås mycket värdefullt.

Min 10-i-topp-lista över de sämsta svenska böckerna under de sista 10 åren:

1. Börje Ahlstedt – Från min loge på Dramaten

2. Ulf Lundell – Värmen

3. Christina Jutterström – Uppfostrad av män

4. Björn Ranelid – David Puma och drottning Silvia

5. Fredrik Ohlsson – Ingenting är längesedan

6. Torbjörn Säfve – I Goyas tecken

7. Maja Lundgren – Myggor och tigrar

8. Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann

9. Leif GW Persson – Gustavs grabb

10. Carolina Gynning – Ego girl

Listen är förstås våldsamt subjektiv. Jag har speciellt svårt för böcker med stora pretentioner, som ropar ut ”Se så bra jag är som författare!”.

Börje Ahlstedt slog alla rekord i slöhet genom att inte ens skriva sin bok själv. Han mässade den ena magsura dumheten efter den andra till en journalist istället. Den fick bara skaplig kritik av en enda kritiker, såvitt jag kunde se. Dagens Nyheters gamle teaterkritiker var den som offrade sitt anseende.

Christina Jutterström lyckades under en lång och framgångsrik karriär som mediachef aldrig själv lära sig hur man skriver för att det ska bli intressant.

Carolina Gynnings ”Ego girl” är är en rätt skapligt berättad bok. Den finns med på listan därför att det som berättas är så frånstötande hedonistiskt. Och så är det en av få böcker i den här lättviktiga kändisgenren som jag faktiskt läste. Skådespelaren Fredrik Ohlsons minnesbok ”Ingenting är längesedan” recenserades nog inte på många kultursidor. Jag läste dock denna dåliga bok.

Det finns inga deckare med på listan. Jag läser nästan inga deckare men kan föreställa mig att några svenska deckare hade hamnat på den här listan om jag hade läst dem.

Hur ser era listor ut?

En usel pappa

Det finns gott om frånvarande och/eller dåliga pappor i kulturlivet. Herbert Tingsten skrev massor av artiklar och böcker och hade nästan aldrig tid för sin dotter. I sin stora självbiografi nämnde han henne så i förbigående att till och med många i samtiden reagerade.

Barnbarnet Jill Tingsten Klackenberg berättade i den gripande boken ”I skuggan av Tingsten” om de katastrofala konsekvenserna av hans frånvaro som pappa. Hennes mor blev alkoholiserad och led svårt av den närmast obefintliga relationen med sin far. Herbert Tingsten behandlas tämligen milt av Jill Tingsten Klackenberg, men läsaren, i alla fall jag, hade känslan efter boken: Herbert Tingsten var en riktigt usel pappa.

Den störste reportern i Dagens Nyheter under Tingsten var signaturen Jolo, Jan-Olof Olsson. En av hans döttrar blev Sveriges första kvinnliga sportjournalist men dog ung som ett offer för spriten (den andra dottern är författaren och baptistpastorn Vibeke Olsson). Jag vet inget om hans faderskap men utgår från att det var ganska frånvarande. Han var en produktiv journalist och författare.

Det främsta priset i den här konstiga kategorin tar dock Pablo Picasso. Det kanske finns någon psykiskt sjuk författare som plågat sina barn fysiskt. Det måste till något sådant för att överträffa Picasso.

Den store konstnären hade otaliga kärleksaffärer och fem långa relationer. Flera av kvinnorna i hans liv tog livet av sig. Han fick fyra barn. Två med Françoise Gilon. Hon blev den enda kvinna som lämnade honom. Hon hävdade i en självbiografi att hon blev illa behandlad, misshandlad och inte stod ut med alla hans kärleksaffärer.

Det finns ett antal böcker skrivna av familjemedlemmar som i olika tonarter tecknar bilden av ett mycket självupptaget geni. En riktigt skarp bild presenterades av Marina, dotter till Paulo Picasso, en son i första äktenskapet med Olga Koklova.

I ”Picasso: Min morfar” beskriver Picasso som ett ont geni, vars skapande krävde mänskliga offer, framför allt av de som stod honom nära.

Självsäkra svenska utrikesministrar

Östen Undén är Sveriges mest långlivade utrikesminister. Han var utrikesminister från 31 juli 1945 till den 19 september 1962, när han avgick av åldersskäl. Under den perioden greps Raoul Wallenberg av Sovjetunionen. Som utrikesminister kallade Undén Sovjetunionen ett ”rättssamhälle” och skällde ut Raoul Wallenbergs anhöriga när de gav uttryck för misstanken att de sovjetiska myndigheterna for med osanning rörande Wallenbergs öde. Raoul Wallenberg räddade tusentals judars liv i Ungern under andra världskriget. Den kanske störste svensken under hela nittonhundratalet. Han är sedan många år hedersmedborgare i USA.

Han var också utrikesminister under den så kallade Baltutlämningen. Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på nazisternas sida mot Sovjetunionen. De desperata soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas, en av dem körde in en blyertspenna i sin fulla längd i ögat, andra högg av sig fingrar. Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen.

Östen Undén var professor i juridik. Han talade också franska, diplomatspråket framför andra. Det var utomordentligt svårt, för att inte säga omöjligt, att kritisera honom.

Carl Bildt är dagens Östen Undén. Han har visserligen ingen examen och talar inte franska. Men han är lika självsäker och övertygad om att han alltid har rätt. När han konstaterade att de svenska journalisterna befann sig i ett farligt område hade han förstås rätt.

När han konstaterar att Eritreas diktator Afwerki är omöjlig att ens få diskutera med har han också rätt.

Ändå blir allt så fel för denna nutida Östen Undén. 17 år som utrikesminister? Nä, knappast.