Varför ska vi bry oss om Ulf Lundell?

Såg ni intervjun med Ulf Lundell i SVT:s Babel i förra veckan? Jag har först nu hämtat mig så att jag kan blogga några rader om den stund i Lundelland som tevetittarna fick.

Den storskäggige mannen satt i en fåtölj och tittade ut genom ett fönster och svarade ”öh…he-he….nä…öh…he-he” i olika variationer när den stackars intervjuaren försökte få verkliga svar på sina verkliga frågor. Inte en enda gång kastade han en blick på intervjuaren, noterade knappt hennes närvaro. Intervjun varade sisådär 10 minuter och var de absolut mest bortkastade minuterna under SVT:s hela verksamhetsår 2011 så här långt.

Detta följdes upp med ett studiosamtal som trots allt var lite mer upplysande. Inte ens Lundell-vännen Håkan Lahger lyckades förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss om Ulf Lundell.

En kollega hävdar att Ulf Lundell hör till den lilla skaran halvgamla män som gärna använder ordet ”sköte” om kvinnans könsorgan. Ulf Lundell, Björn Ranelid, Marcus Birro, Ernst Brunner är några författare som har problem med sina gammelmodiga kvinnobilder. Som ser kvinnan som beundrare och stöttare av det manliga missförstådda geniet och som hyllar riktiga kvinnor, som har stil nog att vara som det manliga geniet anser att en kvinna ska vara.

Förmodligen är det August Strindberg som spökar i bakgrunden, som en förebild. Geniet som bara kan leva i ensamhet, och som samtidigt lever på drömmen om den rätta kvinnan, den vackra kvinnan som han, den självklare mannen, vill lägga ner som en jägare lägger ner ett byte.

Ulf Lundell ligger dock lågt med sexskildringar i sin nya roman ”Allt i rörelse”.

Kanske han lärde sig något när han gjorde bort sig sig totalt med att skicka ett svårt mansgrisigt brev till en kvinnlig kritiker, som publicerade brevet i en antologi.

Sveriges fulaste utsmyckning?

Är det här Sveriges fulaste offentliga utsmyckning?

Utanför Systembolaget i centrala Kramfors står två groteska föremål. Fyra betonghjul som verkar bada i två baljor. Det går inte att tolka föremålen som konst. Vad är det?

Det är två så kallade kollergångar från den massaindustri som en gång i tiden fanns i Kramfors. Äldre människor som jobbat på Kramforsfabriken – den lades ner på 70-talet – kan kanske identifiera föremålen och vet hur de användes.

En av betongklumparna har dessutom fått en massa klotter. Det ser för j-kligt ut. Bort med skrotet och låt en riktig konstnär få utsmycka denna strategiska plats, som dessutom blir ännu mer strategisk när det nya Coop-varuhuset står färdigt.

Konst eller inte konst?

Konst som ser ut som konst men kanske inte är konst möter man i ett parkeringshus i centrala Uppsala. Nestor var trädgårdsmästare hos den engelska drottningen. En skylt berättar allt vad denne Nestor kunde åstadkomma med sina händer och fingrar.

Skylten upplyser dock inte om upphovsmannen till skulpturen. Konst utan upphovsman är väl inte konst? Eller är statyn av Nestor konst ändå?

Stor som en basketspelare är han åtminstone, Nestor.

Folkets mest älskade poet

Jublet som mötte Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekretare, när han meddelade att Nobelpriset 2011 tilldelats Tomas Tranströmer var av idrottsklass. Ett sånt jubel man hör när Zlatan gör mål i en VM-kvalmatch eller när Ingemar Stenmark vinner ett slalomlopp.

Tomas Tranströmer är älskad av alla, inte bara av kritikerna utan precis lika mycket av svenska folket. Min dotter, 24 år, köpte den vackra utgåvan av samlade verk som Albert Bonniers gav ut i våras, inför poetens 80-årsdag. Hon har sedan dess haft näsan i boken och älskar den.

Min mamma, 81 år gammal, fick den boken av dottern – hon köpte två exemplar – och läser sina favoritdikter om och om igen.

Tomas Tranström förenar svenskar, ung som gammal.

Tomas Tranströmer är helt enkelt folkets mest älskade poet.

Steven Jobs muslimska pappa

Steven Jobs biologiska pappa hette Abdulfattah Jandali. Hans mor var en vit amerikanska som hette Joanne Carole Schieble. Han adopterades av ett vanligt amerikanskt par (källa: New York Times).

Den rasistiska delen av tokhögern i USA hade redan fullt sjå med ”en sån där”  i Vita huset, som dessutom har en vit mamma. Steven Jobs med muslimsk pappa och en vit amerikansk mamma dessutom.

Om man leker med tanken på ett parti i USA som fungerar ungefär som Sverigedemokraterna i Sverige eller Danskt Folkeparti i Danmark…ett parti som vill stoppa invandringen…och som hade lyckats…då hade inte Barack Obama eller Steven Jobs funnits.

Sådär. Nu får SD-sympatisörerna kommentera med att PC är mycket bättre datorer, Nokia mycket bättre mobiler och Obama krigar i Afghanistan och Irak.

Han får Nobelpriset

I fjol tippade Maria Hamberg från Ullånger, kritiker på Allehanda och Helsingborgs Dagblad, rätt Nobelpristagare. Hon var den enda svenska kritiker som förutsåg att Mario Vargas Llosa skulle få Nobelpriset i litteratur 2010. Han hade tippats i många år, men hans namn hade slutat nämnas sedan flera år när han till slut fick det.

I år tippar Maria Hamberg att en franskspråkig författare från Marocko får priset. Tahar Ben Jelloun.

– Denna bländande frånvaro av ljus var en fantastisk roman. Jag tyckte också att hans berättelse om hans mors sista tid i livet var mycket bra (Min mamma).

– En arabisk författare känns rätt med den arabiska våren. Assia Djebar från Algeriet, visst. Nawal el Saadawi är däremot inte riktigt, riktigt i klass för Nobelpriset, tycker jag. Hon skriver viktiga böcker om viktiga frågor men det räcker inte för ett Nobelpris, säger Maria Hamberg.

Jag själv tippar kanadensiskan Margaret Atwood. Jag tror framför allt på en kvinnlig författare som skriver på ett världsspråk. Den algeriska författaren Assia Djebar är mycket bra och skriver på världsspråket franska. Hon gav 15 gånger pengarna på Unibet. Ett odds som Unibet kan få ångra.

Nyhetschefen på Tidningen Ångermanland Marcus Melinder, kritiker på Allehandas kultursida, hoppas – men tror egentligen inte – att amerikanen Don De Lillo får Nobelpriset. Han tror lite mer på att Haruki Murakami kan få – och definitivt förtjänar-  Nobelpriset.

Kulturpersonlighet i Härnösand får föreläsningssal

Härnösands kommun och Mittuniversitetet inviger en ny föreläsningssal i Sambiblioteket på tisdag. Salen är döpt efter en kulturpersonlighet från Härnösand.

Olof Högberg och Ludvig Nordström har redan sal och rum på Sambiblioteket. Franz Michael Franzén står staty av Carl Milles i slottsparken alldeles bredvid Sambiblioteket.

Men det borde nog bli Agrell-rummet. Alfhild Agrell var född i Härnösand (hon är begravd på Säbrå kyrkogård). Hon och kollegan Ann-Charlotte Leffler var de mest spelade dramatikerna i Sverige under 1880-talet, till August Strindbergs förtryt. Båda har fått stor renässans på senare år och hyllas som mästarinnor. Alfhild Agrell skrev ett slags svar på Henrik Ibsens Ett dockhem med sin pjäs ”Räddad”. Agrells pjäs var dock mer radikal och mer pessimistisk när det gäller kvinnans möjligheter till självförverkligande i äktenskapet.

I dramerna Dömd och Ensam tog hon upp ofta mödrars problem.

Hon hade ett besvärligt förhållande till sin hemstad. När en pjäs av henne spelades i Härnösand lär den ha blivit utbuad för att härnösandsborna kände igen sig i pjäsens bild av en ganska inkrökt liten småborgerlig stad.