Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.

Ett älskat vildsvin

Många barn har under åren suttit på vildsvinet utanför porten på låg-och mellanstadieskolan Brännaskolan i Härnösand. Vildsvinet är också en älskad symbol för skolan i alla möjliga sammanhang.

Ungefär lika uppskattat är vildsvinet utanför Malmö stadsbibliotek. Faktum är att det är ett precis likadant vildsvin av samma konstnär. Malmöborna känner inte till vildsvinet i Härnösand och Härnösandsborna känner inte till vildsvinet i Malmö.

Skulptören Karl Frisendahl var en av tre konstnärliga bröder från Ådalsliden. 1906 reste Carl till Paris med ekonomiskt bistånd från företagare i Ådalen. Han var elev till den store Auguste Rodin. Även de två andra bröderna Halvar och Fredrik studerade senare i Paris. Carl Frisendahl är kanske mest känd för Näcken, som finns på Historiska Museet i Stockholm. I Härnösand finns även hans byst av Pelle Molin. Diktaren av Ådalens Poesi förknippar vi med Näsåker, samma socken som Frisendahl. Carl Frisendahl dog 1948. 1965 donerade hans änka hans skulpturer, målningar, skisser och teckningar till Sundsvalls Museum. Där finns också hans ateljé i återuppbyggt skick.

Fredrik Frisendahl är mest känd för sitt flottarmonument i Sollefteå, som står mitt i Ångermanälven framför kraftverket i Sollefteå. Halvar Frisendahl är mest känd för målningen Skvadern, som han skänkte till Fornhemmet på Norra stadsberget i Sundsvall. Han gjorde också den vackra skulpturen Sorg som finns på en grav på Härnösands kyrkogård.

1935 gjorde Karl Frisendahl ”Liggande vildsvin”. Ungefär samtidigt gjorde han en lätt variation av vildsvinet där djuret har rest sig på på frambenen. Vildsvinet gör inte alls något hotfullt eller skrämmande intryck. Barn älskar att sitta på skulpturen. På Brännaskolan står vildsvinet på entrétrappen och det är mycket behändigt att sätta sig på vildsvinets rygg. I Malmö står vildsvinet på ett litet fundament och det är lite svårt för barn att komma upp på ryggen. Men det syns faktiskt på bronset att många barn klappat djuret på pälsen. Gjutningen av det helt vilande vildsvinet finns på Sundsvalls Museum.

Det var 1960 som en gjutning av den andra variationen gjordes till Malmö. Ungefär samtidigt gjordes den andra eller första gjutningen av vildsvinet – beroende på vilken som var före den andra – till Härnösand.

Namnet Carl Frisendahl är fortfarande ett aktuellt namn. Solotrombonisten i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm är dock en sentida ättling till den store skulptören.

Vildsvinet utanför stadsbiblioteket i Malmö. Foto: Lars Landström

Nationalmålningen finns på Åland

Konstnären Peter Dahl är snart aktuell med en stor retrospektiv utställning på Zornmuseet i Mora. Med sina Bellmantolkningar har Peter Dahl blivit en av Sveriges högst betalda nu levande konstnärer.

Hans två meter höga och fyra meter breda monumentalmålning ”Stolta stad, Fredmans epistel nr 33”, en triptyk, en tredelad tavla såldes 2005 på auktion för då rekordhöga 5,7 miljoner kronor. Det var rekord för en levande svensk konstnär och överträffades först i fjol när Cecilia Edefalks Baby såldes för 5,9 miljoner kronor.

Vad hände med ”Stolta stad. Fredmans epistel nr 33”? Vem köpte målningen? På vilken vägg hänger den? Dagens Industri Weekend berör inte den frågan i sin stora artikel om Peter Dahl i senaste numret.

Denna nationalmålning, får vi nog kalla den, finns tyvärr inte inom landets gränser. Men den är inte långt borta och förvaras inte i ett oåtkomligt privatpalats på andra sidan jorden. I den åländske affärsmannen och konstsamlaren Anders Wiklöfs vackra hem på Åland hänger ”Stolta stad. Fredmans epistel nr 33” på en vägg. Målningen pryder också omslaget till en bok om affärsmannen Anders Wiklöfs stora konstsamling, med många stora finska och även svenska namn. Bland annat äger han förlagan till Carl Larssons stora målning Midvinterblot. En målning som även den var tänkt att bli en svensk nationalmålning.

Samlingen är inte öppen för allmänheten, men avtalade förevisningar för föreningar och turistgrupper arrangeras och en stor del av samlingen ställdes 2007 ut i Helsingfors. Jag såg den stora samlingen tillsammans med ett antal nordiska journalister sommaren 2009.

Andersudde är för övrigt en stor sevärdhet i sig. För åtskilliga miljoner kronor skapade Anders Wiklöfs Nordens kanske mest exklusiva tennisarena.

Foto: Lars Landström

Göring och hans kulturskjutande vapen

Kulturtorget är ett inslag i papperstidningen där tre kulturjournalister dryftar olika aktuella kulturämnen. Nu senast handlade frågan om varför kulturen retar upp en del människor så mycket. ”Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag pistolen” brukar tillskrivas Göring. Just nu aktuell i Nicklas Sennertegs bok om förhören med Göring efter andra världskriget.

Men det var inte Göring som fällde uttalandet första gången. Pensionerade svensklektorn Hans Sundman i Örnsköldsvik påpekar att det var den tyske dramatikern och sedermera nazistpampen Hanns Johns som lät en av aktörerna i sitt expressionistiska drama ”Schlageter” från 1933 yttra orden ”Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” (Nationalencyklopedin band 10).

”Att Göring funnit citatet roligt och själv använt det är en annan sak” säger Hans Sundman.

Enligt Wikipedia användes citatet också av andra nazitoppar. Rudolf Hess till exempel.

Den exakta repliken i pjäsen slutar dock inte med ”revolver”. Enligt Wikipedia säger personen ”Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning”. En Browning är en belgisk pistol. Pistoler har säkring. Revolvern med sitt roterande magasin har sällan säkring. Vapenkännaren har säkert en del att tillägga.

Göring själv var nog mer en revolverman. När han lämnade över sig till de allierade efter kriget hade han en revolver av märket Smith & Wesson i hölstret. Military and Police Model K 38. Görings revolver och hans marskalkstav finns idag på den amerikanska militärakademin West Points museum.

Kommunisten målade kapitalisternas väggar

Göteborgs Konstmuseum ställer just nu ut verk av Diego Rivera och Frida Kahlo.

Muralmålaren Diego Rivera var under 30-talet ett betydligt större namn än sin sedermera så berömda hustru Frida Kahlo. Han var så stor att han till och med fick stora utsmyckningsuppdrag i USA. Kommunisten Diego Rivera fick dekorerade kapitalismens tempel, börsen i San Fransisco. Han dekorerade Detroit Institute of Arts i Detroit.

Men när han fick uppdraget att dekorera Rockefeller Center i New York gick det illa. Beställaren gillade inte alls att kommunisten Rivera hade målat Lenin på väggen. Man krävde att Rivera skulle plocka bort, måla över Lenin i verket ”Man at the crossroads”. Rivera vägrade. Rockefeller Center lät då förstöra hela verket. Vissa rykten säger att verket täcktes över på något sätt.

Diego Rivera fick fullt betalt för sitt arbete. Han målade senare om verket till ett konstmuseum i Mexico City. Ni kan se en del av den muralmålningen här bredvid. Han återvände också till USA flera gånger för nya utsmyckningsuppdrag.

Serierutan som blev stor konst

Serien Steve Roper var huvudserie i många år i Serie-Magasinet (i viss konkurrens med polisserien Kerry Drake).

Den amerikanska serien Steve Roper handlade om en journalist som drogs in i diverse spännande händelser. Manus till serien skrevs av en Allen Saunders. Han skrev ett antal serier. Alla utmärktes av att vara ovanligt välskrivna. Saunders serier var en slags motsvarighet till såpaserier på teve. Karaktärer kom och gick och allt rullade på ungefär som i vanliga livet.

En bit in på 1960-talet fick Steve Roper en ny tecknare. William Overgard tecknade på ett mycket rappare, modernare sätt än sin föregångare. Han var också mycket bra på att teckna den kompis till Steve Roper som fördes in i handlingen i början av 60-talet. En stubbsnaggad lastbilschaufför vid namn Mike Nomad. Han var dessutom polskättad. Serievärlden hade aldrig sett en polskättad lastbilschaufför som hjälte.

Kanske var det detta som fångade amerikanske popkonstnären Roy Lichtensteins intresse. Han gjorde flera stora målningar med motiv från serierutor från Steve Roper av William Overgard. Denne bråkade heller inte i copyright-frågan, såvitt jag vet.

Nu såldes en målning av Roy Lichtenstein. Det är Steve Roper själv som tittar in i ett titthål som skurkarna gjort. ”I can see the whole room…and there’s nobody in it!” säger han.

Priset 286 miljoner kronor på Christies auktion i New York.

Undrar hur mycket William Overgard fick när han ritade originalrutan?

Basisten är mest långlivad

Varför är alltid basisterna siste man att lämna gruppen.

Nåja, inte alltid. Men det är faktiskt påfallande ofta som just basisten är den siste originalmedlemmen i gruppen. Trummisar och gitarrister och sångare knarkar ihjäl sig. Sällan eller aldrig basisterna. Jag kan bara komma på jazzbasisten Jaco Pastorius som dog missbrukardöden. Men virtuosen Pastorius var å andra sidan en basist som var stjärna.

Kollegan nöjesredaktören tror att det beror på att basisterna är vana att stå i skuggan. De slipper de värsta fallgroparna som stjärnorna måste hoppa över. Vem känner igen basisten i Led Zeppelin? Han kommer inte ens in på krogen som vip-are.

Nöjesredaktören skriver just på en artikel om Smokie som ska spela i Örnsköldsvik. Den ende originalmedlemmen är basisten. Förstås.

Nu kom jag på ännu en basist som knarkade ihjäl sig. Rick Danko i The Band. Han var heller inte en basist som stod i skuggan och utgör således ett undantag från regeln.

Ondska och tro

Varför hänvisar onda människorna ofta till sin tro? Slavägaren i den amerikanska södern som piskade sin slav till döds och ansåg sig ha Gud på sin sida. Terroristen som spränger människor i luften är helt övertygad om att ha Allah på sin sida.

Är de troende, de onda människorna? Nej, naturligtvis inte. Men de anser nog även djupt i sitt inre att de är starkt troende människor.

En av de starkaste bilder jag fått på många år fick jag av en tunn bok som skrevs 1845. Fredrick Douglass Narrative of the Life of Frederick Douglass, an American Slave

Fredrick Douglass hade lyckats rymma från slaveriet i söder och skrev den tunna skriften på uppmaning från några ledande person bakom kampen för att avskaffa slaveriet. Han hade en vit far, en slavägare som våldtagit hans svarta mor. Han lärde sig läsa i stort sett på egen hand. Han blev senare den förste svarte man som besökte Vita huset och skakade hand med en president (Abraham Lincoln).

Han själv klarade sig från fysisk bestraffning under sina år som slav. Han var en bit över 20 år när han lyckades rymma till norra USA.

Men hans beskrivningar av den tortyr som praktiserades av vissa slavägare är plågsamma att läsa. ”De absolut värsta är de religiösa. De som säger att de har Gud på sin sida” skriver han.

Han beskriver hur en sådan, djupt religiös slavägare, hade en ung kvinnlig slav bunden i stallet i dagar. Han piskade henne en stund. Blev trött, gick tillbaka till huset, läste Bibeln några timmar. Gick tillbaka till slaven och piskade en stund. Detta pågick i någon vecka innan slaven till slut avled.

De onda diktatorerna är däremot sällan eller aldrig religiösa. Hitler var inte det minsta kristen. Det var en ganska vanlig uppfattning i äldre antisemitism att judarna hade dödat Jesus. Det argumentet tog Hitler till av taktiska skäl i kontakter med kyrkan.

Josef Stalin hade gått prästseminarium i sin ungdom men var ännu mer uttalad ateist. Han behövde heller inte ställa sig in hos kyrkan. Den hade absolut ingenting att säga till om under kommunismen.

Arabvärlden har och har haft många diktatorer helt utan religiös tro. Khadaffi var nog ingen suput och gillade grönt. Men svenska ärkebiskopen är troligen mer muslim än vad Khadaffi var.

Steve Jobs och Disney

Är det Disney som äger Pixar? Eller är det Pixar som äger Disney?

En av de sista stora affärerna som Steve Jobs gjorde var att han slöt avtal med Disney som innebar att Disney köpte Pixar för 7,4 miljarder dollar – i aktier. Därmed blev huvudägaren av Pixar, Steve Jobs, Disneys största aktieägare (med ungefär 7 procent av företaget).

Disneys avdelning för tecknad film skulle underställas Pixar. John Lassetter – det kreativa geniet bakom Toy Story-filmerna – och Pixars ordförande Ed Catmull skulle leda den gemensamma enheten. Det brukar vara tvärtom när det stora företaget köper det lite mindre företaget, att det mindre företaget slukas upp och tappar sin särart.

Den utmärkta biografin ”Steve Jobs” av Walter Isaacson berättar om de här turerna. Det känns som en öppen tolkning, vem som egentligen köpte vem. Disney köpte Pixar – men Steve Jobs blev största ägare av Disney.

Till saken hör att Disney inte på många år, inte sedan ”Lejonkungen” hade haft en hitfilm. Pixar hade däremot pytsat ut den ena filmen mer framgångsrik än den andra. Toy Story, Toy Story II, Monsters Inc, Rädda Nemo. Disneys chef Michael Eisner var den store förloraren. Walt Disneys brorson Roy Disney hatade Eisner. Steve Jobs gillade inte Eisner något vidare. Däremot gick Jobs och Roy Disney utmärkt ihop.

Kungen på Skavlan?

När Gustav V var monark kunde nog inte den rojalistiska delen av befolkningen föreställa sig att det skulle komma en tid när en kille från Ockelbo skulle bli arvprinsessans make. Kanske hade de också förvånats över att en framtida kung skulle förlita sig på en kille från Ådalen  i kontakterna med press och allmänhet.

Bertil Ternert från Kramfors gick i många 1-majtåg i röda Ådalens hjärta i sin ungdom.

– …men jag var utkommenderad, jag spelade i orkestern.

Det var en av många oneliners som Ternert bjöd på under måndagskvällen på Publicistklubben i nedre Norrland – för kvällen på S:t Petri-logen i Härnösand – när han berättade hur det är att vara kungahusets informationschef.

– Den som är från röda Ådalen blir inte med automatik rojalist, var en annan oneliner.

Det är alldeles uppenbart att Ternert – tidigare ÖB:s informationschef och informationschef på SAS – håller på att föra in en ny och mer professionell informationsstrategi för hovet.

En nyhetsartikel i morgondagens tidning berättar lite om vad som är på gång. Vi kanske till exempel får se kungen på Skavlan så småningom.

– Kungen och kung Olav var tillfrågade av Skavlan, men den gången ville inte kung Olav, berättar Bertil Ternert.

Dessutom lär Bertil Ternert ha något att göra med att kronprinsessan Victoria och prins Daniel kommer till hans gamla hemstad Kramfors om några dagar (och Sundsvall och Härnösand, mer om programmet i onsdagens tidning).

Foto: Maria Edstrand