Ondska och tro

Varför hänvisar onda människorna ofta till sin tro? Slavägaren i den amerikanska södern som piskade sin slav till döds och ansåg sig ha Gud på sin sida. Terroristen som spränger människor i luften är helt övertygad om att ha Allah på sin sida.

Är de troende, de onda människorna? Nej, naturligtvis inte. Men de anser nog även djupt i sitt inre att de är starkt troende människor.

En av de starkaste bilder jag fått på många år fick jag av en tunn bok som skrevs 1845. Fredrick Douglass Narrative of the Life of Frederick Douglass, an American Slave

Fredrick Douglass hade lyckats rymma från slaveriet i söder och skrev den tunna skriften på uppmaning från några ledande person bakom kampen för att avskaffa slaveriet. Han hade en vit far, en slavägare som våldtagit hans svarta mor. Han lärde sig läsa i stort sett på egen hand. Han blev senare den förste svarte man som besökte Vita huset och skakade hand med en president (Abraham Lincoln).

Han själv klarade sig från fysisk bestraffning under sina år som slav. Han var en bit över 20 år när han lyckades rymma till norra USA.

Men hans beskrivningar av den tortyr som praktiserades av vissa slavägare är plågsamma att läsa. ”De absolut värsta är de religiösa. De som säger att de har Gud på sin sida” skriver han.

Han beskriver hur en sådan, djupt religiös slavägare, hade en ung kvinnlig slav bunden i stallet i dagar. Han piskade henne en stund. Blev trött, gick tillbaka till huset, läste Bibeln några timmar. Gick tillbaka till slaven och piskade en stund. Detta pågick i någon vecka innan slaven till slut avled.

De onda diktatorerna är däremot sällan eller aldrig religiösa. Hitler var inte det minsta kristen. Det var en ganska vanlig uppfattning i äldre antisemitism att judarna hade dödat Jesus. Det argumentet tog Hitler till av taktiska skäl i kontakter med kyrkan.

Josef Stalin hade gått prästseminarium i sin ungdom men var ännu mer uttalad ateist. Han behövde heller inte ställa sig in hos kyrkan. Den hade absolut ingenting att säga till om under kommunismen.

Arabvärlden har och har haft många diktatorer helt utan religiös tro. Khadaffi var nog ingen suput och gillade grönt. Men svenska ärkebiskopen är troligen mer muslim än vad Khadaffi var.

En kommentar till “Ondska och tro”

  1. Det har konstaterats att troende varken är godare eller ondare än andra. Huruvida personer underordnar sig ett ondsint system eller ej beror på om de är sprungna ur ett auktoritärt eller fritänkande familjeband eller hur skolan fungerar. Möjligen kan starkt troende människor komma ur den miljön och de som bokstavstror bibeln bör rimligen vara benägna att underordna sig andra auktoritära system åtminstone om detta inte absolut kolliderar med de kristna dogmerna.

    Det amerikanska slavsystemet måste ses ur nyttoperspektivet. Den som investerade i slavar förväntade sig en avkastning från investeringen. Kor, getter och hästar blir en dålig affär om de omhändertas illa. Ingen jordbrukare av idag låter bli att välo underhålla sin dyra traktor för annars blir affärerna lidande. Den slavägare som misshandlade och svältfödde sina slavar fick inte en optimal avkastning från sin investering; han var en dålig affärsman. Tyvärr finns det några procent dåliga affärsmän i alla branscher.

    Sedan slaveriet avskaffats i USA blev faktiskt de f. d. slavarnas fysiska tillvaro sämre än tidigare. De kostade inget i inköp och lönen behövde inte vara särskilt hög eftersom tillgången svarade mot efterfrågan. Plantageägaren behövde inte behandla sin arbetskraft väl eftersom den kunde bytas mot nya anställda när den var förbrukad. Jfr.med hur illa materielen i jordbruket underhölls i Sovjetunionen när ingen tjänade på att sköta den väl.
    Så har vi den här strävan hos människorna att vara formellt fria, men det är en annan historia, som Kipling sade.
    Historiker menar att arbetarna i nordstaternas industrier inte var i praktiken friare eller behandlades bättre än plantageslavarna i sydstaterna.
    För en svensk kan det vara klädsamt att erinra sig pigor och drängars situation i husagans Sverige.
    Hitlers antisemitism är intressant. En del menar att han inte var antisemit i sin ungdom. Familjens husläkare var jude och han hade judiska kamrater, bl. a. en som sålde de vykort han målade. Hitler var under det första stora kriget rapportkarl och därmed stabsplacerad. Han var inte i lervällingen i skyttegravarna. Han umgicks på god fot med officerarna av vilka många var judar. Det var en judisk officer som ombesörjde att han fick sitt järnkors.

    Skulle Hitler av enbart taktiska skäl utpeka judarna som fienden med stort F? Mot det talar att judetransporter till och mellan läger pågick ända in mot krigsslutet och att de transporterna, till försvarsmaktens förtvivlan, hade företräde på järnvägarna. Ändå: Den mest intressanta frågan är när Hitler blev antisemit! Och savaren i hans bok går inte att lita på.

    Lennart Henriksson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *