Pris till jävlar och feministers utrotares ära

Författaren Sven Lindqvist får Jan Myrdals stora pris – Leninpriset – på 100 000 kronor för 2012. Poeten Jenny Wrangborg får Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset – på 10 000 kronor.

Ledarsidorna får hantera analysen av att det idag 2012 tilldelas ett pris som heter Leninpriset.

Jag orkar inte tycka något om att en författare tilldelas ett pris med namn efter en man med väldigt många människoliv på sin meritlista. Jag kan dock inte låta bli att tycka att det är extra märkligt att just Sven Lindqvist får priset. För några år sedan skrev han en bok med titeln ”Utrota varenda jävel”. Nej, den handlade inte om Lenins bolsjeviker. De ville inte utrota varenda jävel, bara en del jävlar, som exempelvis självägande bönder. Sven Lindqvists bok handlade om vita kolonialister i Afrika och Asien. Han argumenterar i boken för att Andra världskriget och Förintelsen i många avseenden var en fortsättning på den europeiska imperialismen och rasismen.  En utmärkt bok. Jag delar också hans analys.

Att ge en författare Leninpriset för att han skrivit om massmord och utrotning är mycket märkligt. Kina gav nyligen fredspris till Rysslands Putin, ett nyinstiftat fredspris. Tillvaron är full av märkligheter.

Robespierre-priset sedan. Det priset är uppkallat efter en av historiens blodigaste män. Efter den franska revolutionen 1789 fick en man vid namn Maximilien de Robespierre makten. Han menade att försvaret av revolutionens höga ideal mot dess yttre och inre fiender krävde terrorn för att förverkligas.

Han ansåg till exempel att kvinnor inte är fullvärdiga människor. Han lät bland annat avrätta förespråkare för kvinnlig rösträtt, däribland den mest kända franska feministen. Han startade också en personkult som var lika bisarr som den nordkoreanska personkulten. Som tur var kortlivad. Robespierre avsattes och avrättades 1794.

Robespierre-priset till en feministisk (?) poet. Det är mycket, mycket märkligt.

Fotnot: Jenny Wrangborg medverkar också som fristående krönikör på ÖA:s ledarsida.

Så småningom har alla varit med i filmen

Nästan alla som var födda på 10-talet och 20-talet i Ådalen var med i demonstrationståget 1931. Nästan alla som är födda i Ådalen under 1950-talet var statister vid Bo Widerbergs inspelning av filmen Ådalen 31. Jag själv är nog den ende 50-talist från Kramfors som jag säkert vet inte var med som statist vid inspelningen av Ådalen 31.

Samma sak kommer att inträffa om 40 år med inspelningen i Sollefteå av scenerna ur ”The girl with the Dragon Tattoo”. Idag är det bara webredaktören Erik Sjölander och ytterligare några personer – jag tror det var ungefär 40 personer som staterade – som verkligen var med. Erik Sjölander kan tydligt, om än hastigt, ses som ”Man on a trainstation”.

Om 40 år kommer nästan alla människor i Sollefteå som har rätt ålder – och några som inte ens var födda när filmen spelades in – att ha varit med som statister vid inspelningen. Själv passerade jag, frun, sonen, syster, systerson, mor Sollefteå just den dagen. Vi stannade också under en timme. Vi gick inte upp till järnvägsstationen och filminspelningen. Men om 40 år – om jag fortfarande lever då – var jag med som statist på inspelningen.

Lars Ohly hade spelat fotboll mot Nacka Skoglund (men ingen kom ihåg att 12-åringen Ohly var med). Björn Ranelid var fruktansvärt snabb på 100 meter (men troligen inte näst snabbast i Sverige).

Vi människor är helt enkelt väldigt bra på att fylla i det som fattas för att minnesbilderna ska bli intressanta. 

Foto: Stefan Sundkvist

Klassiskt dansställe blir konstmuseum

Den klassiska dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad blir Lars Lerin-museum.
Karlstad kommun har köpt Sandgrund och konstnärens nya museum öppnar portarna sommaren 2012. Fastigheten köptes för 22 miljoner kronor och Lerin ska hyra lokalerna. Hyresavtalet innebär att det nya museet ska bli en kulturell samlingsplats, bland annat med estetiska utbildningar.
– Det är en spännande byggnad och det ska bli roligt att sätta liv på det där huset, säger Lars Lerin i ett pressmeddelande.

Därmed stängs det gamla Lars Lerin-museet på Laxholmen i Munkfors, som vi ser här ovanför.

Lars Lerin är Sveriges skickligaste akvarellist. Kanske ibland lite för skicklig för sitt eget bästa?

Men hur som helst är Lars Lerin en fantastisk konstnär. Ett Lars Lerin Museum i Sandgrund blir hur bra som helst. Lokalen ligger alldeles bredvid Värmlands Museum. Därmed understryks ytterligare att Sandgrundsudden är Karlstads kulturella centrum.

Det är lite vemodigt att Lars Lerin-museet i Munkfors därmed läggs ner. Det är en speciell känsla att se Lars Lerins konst i hans gamla hemort. Där han växte upp.

Den stora lokalen finns i ett gammal tråddrageri. Munkfors är ju en gammal bruksort. Utanför de höga fönstren brusar Klarälven. Lokalen har fått behålla karaktären av industri med ärrade betonggolv och rörledningar i taket. Jag besökte museet för några år sedan tillsammans med ett antal svenska kulturredaktörer. Vi var alla mycket imponerade (dessutom träffade vi Lars Lerin själv och såg Karin Bros ateljé men det är en annan historia)

Sandgrund är något av svensk kulturhistoria i sig själv. Sandgrund var en populär dansrestaurang mellan 1960 och 2003.

Lars Lerin Museet i Munkfors som nu läggs ner.

Foto: Lars Landström

Höga Kustens kommun

Svenska orter med -fors som slutändelse är sällan eller aldrig expanderande orter. Den där forsen i ortsnamnet gjorde en gång att orten var expansiv. I den strida forsen anlade entreprenören på 1700-talet en stånghammare för järntillverkning eller en vattensåg. Orten var då inte mycket mer än en liten prick på kartan, om den ens fanns på den tidens karta.

Bengtsfors i Dalsland höll på att gå under när stora underleverantören Lear flyttade sin tillverkning till Göteborg. Fabriken hade 800 anställda i Bengtsfors. Degerfors järnverk, med anor till 1600-talet, flyttades för några år sedan till Sheffield i England. Häromdagen hörde vi att Orrefors Kosta Boda ska minska ytterligare på personalen i sina tillverkningsorter, bland dem den anrika glastillverkningsorten Orrefors. Det torde finnas en Orrefors-vas i de flesta svenska hem. Det finns också ett sågverk i småländska Orrefors. Det var en vattensåg som en gång gav orten dess namn.

Hagfors i Värmland har fortfarande sitt stålverk kvar, Uddeholm AB, och orten är nog den som mest påminner om Kramfors. Ett ganska ung samhälle som uppstod när ett antal järnverk slogs samman vid en å, en fors. Hagfors är lite mindre än Kramfors (alltså tätorten Kramfors, inte kommunen).  Profilen som aktiv näringslivskommun har Hagfors också gemensam med Kramfors.

Kramfors var en gång ett litet jordbrukssamhälle. En Christoffer Kramm från Livland (Lettland) invandrade och anlade 1742 en vattensåg i Skvällsån. Namnet Kramfors uppstod långt senare. Samhället borde egentligen stavas Krammfors. När jag var liten uttalade många äldre människor namnet med kort a-, som ”Krammfors”.

Kramfors har tappat mycket av sin industriella historia. Fortfarande finns en massafabrik kvar, Väjafabriken. Fortfarande finns ett stort sågverk, Bollstasågen. Men dessa verksamheter kommer inte att expandera personalmässigt i framtiden.

Jag tror ändå att Kramfors kan ha en ljus framtid att se fram emot, med nya Botniabanan, en toppmodern järnväg som går rakt igenom staden.

Men jag tror på en ännu ljusare framtid om kommunen byter namn.

Pärlan i kommunen heter Höga kusten.

Höga kustens kommun.

Hur många svenska kommuner skulle inte vara avundsjuka på ett sådant kommunnamn? En kommun som kan presentera sig med sådana här bilder?

Foto: Tove Lind Landström

En del röster är födda stora

När jag lyssnar på Maria Callas (fina samlingen ”La Divina” som toppade listorna i början av 90-talet) tänker jag på wailingar.

Men operasångare wailar inte.  Operan använder termen koloratur. Uppslagsverket talar om ”snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar”.

Rock-och popvärlden talar om ”wailingar”. Det är väl inte riktigt samma sak, men närapå, tror jag. Det gjordes en gång en doktorsavhandling i musik om Tommy Körbergs ”wailingar”. Jag törs inte ens försöka definiera ”wailingar”. Men vi hör att det finns ett hela tiden närvarande klagande vibrato i rösten.

Legendariske sångpedagogen Thorsten Föllinger berättade för mig en gång – han gav i många år undervisning för eleverna på den sceniska sånglinjen på Kapellsbergs musiklinje på Härnösands folkhögskola – att den enda svenska sångare han inte hade några råd att ge till var Tommy Körberg.

– ”Jag kan inte lära dig någonting, fortsätt bara att sjunga”, sade Thorsten Föllinger till Tommy Körberg.

En del röster är födda stora. Jussi Björling hade också en sådan röst. Tommy Körberg sjöng i somras på turnén med Benny Anderssons Orkester ett nummer som Jussi Björling ofta framförde. ”Vad passar bättre än att vår egen Jussi får sjunga det här numret” introducerade Benny Andersson när jag såg och hörde konserten utanför Mariefreds slott i somras.

Tommy Körberg har förstås ett helt annat röstläge än tenoren Jussi Björling. Men det handlar om naturröst. Oavsett om det handlar om Maria Callas, Jussi Björling eller Tommy Körberg.

Leksaksmuseum i tingshuset är en lysande idé

Tingshuset i Sollefteå kan mycket väl vara Ångermanlands vackraste byggnad. Folke Zetterwalls arkitektur med sin fornnordiska prägel är väl inte direkt min tekopp – funkis-estet som jag är – men byggnaden förtjänar verkligen att vara byggnadsminnesmärke. Ja, för några år sedan röstades byggnaden fram till en av Sveriges tio vackraste och mest intressanta byggnader.

Det är utomordentligt glädjande att trion Hervor Sjödin, Sven Selinder och Marianne Selinder nu köper tingshuset och stoppar den tokiga ägarkarusell som pågått de senaste åren.

Trion bollar nu med en tanke som är så lysande att den måste bli av. Att tingshuset blir hem för Tomtens leksaksmuseum. Ett unikt leksaksmuseum i en unik byggnad. Det blir garanterat en sevärdhet.

Bragdguldvinnare vi minns

Therese Alshammar får årets Bragdguld.

Det kan inte helt uteslutas att knappt någon om sisådär 50 år känner igen hennes namn. Jag är inte förklenande om simning – är det någon sport som alltid kommer att finnas så är det en så naturlig sport för människan som simning. Däremot räcker det med att titta på tidigare vinnare för att inse att det finns ett bäst före-datum både för idrottare och idrottsmän.

Sven ”Sleven” Säfwenberg fick Bragdguldet 1933 för att han gjorde en så fantastisk match i bandymålet i det årets SM-final. Grosshandlarsonen och Uppsalapojken ”Sleven” spelade i hemmalaget IFK Uppsala (vart tog den föreningen vägen?) som vann med hela 11-1 mot värmländska IK Göta. Att bara släppa i ett enda mål i en SM-final är imponerande, men långt ifrån unikt i bandyhistorien. Massor av målvakter har släppt in 0 eller 1 mål i finalerna.

”Sleven” är den senaste – törs vi säga siste? – bandyspelare som belönats med Bragdguldet.

Möjligen är segling inte heller samma bragd-fähiga sport som när Sven Sahlén vann Bragdguldet 1927. På den tiden var det heller inte så viktigt att Bragdvinnaren var en man eller kvinna av folket. Sven Sahlén – som senare grundade Sahlénrederierna – var en trevlig prick – det finns massor av vittnesmål om den saken – men definitivt från överklassen.

Tidernas svagaste Bragdguld torde vara det som delades ut 1952. Valter Nyström fick det för att han kom sexa på 10 000 meter på OS i Helsingfors. Juryn valde dock att betona att han slog svenskt rekord på sträckan. Men Bragdguld för ett svensk rekord? Det är väl ungefär lika svagt.