Från energibolag till curlinghallar

På måndagen debatterades Övik Energi på kommunfullmäktige i Örnsköldsvik. Som alla Örnsköldsviksbor vet kommer bolaget att behöva 900 miljoner kronor av skattebetalarna för att komma på fötter. En stor majoritet av politikerna i kommunfullmäktige sa en gång ja till satsningen på Övik Energi. Nu låter det inte riktigt så i debatten, när jag läser referatet i ÖA, men det hör till partidemokratins dramaturgi.

Lite märkligt för en utomstående var det att samma fullmäktige klubbade bygget av en ny fotbollshall. 15 miljoner kronor kommer den att kosta kommunen. Jag älskar fotboll. Det gör ofta vi kulturvänner. Men jag hade hellre sett att kulturlivet i Örnsköldsvik fått högre anslag än att att kommunen byggt en träningshall med en icke-fullstor fotbollsplan.

15 miljoner kronor är också vad en ny curlinghall kommer att kosta Härnösands kommun. I går klubbades på Härnösands kommunfullmäktige bygget av en curlinghall för 40 miljoner. Efter diverse EU-bidrag blir Härnösands kommuns del 15 miljoner kronor.

Jag läser i referatet från debatten i Tidningen Ångermanland att alla partierna utom V och SD röstade för hallen (en moderat avstod från att rösta vilket är ett sätt att rösta nej utan att göra det). SD-aren, en schaman från Hälledal, visste förmodligen inte att curling är den mest helvita sport som finns i världen. Vänsterpartiets Lars-Gunnar Hultin konstaterade i debatten:

– Hade de som finns ute på stan fått påverka hade det blivit ett rungande nej.

Den kulturarbetare i Härnösand som tycker att staden behöver en curlinghall finns inte. Så är det.

Jag tror inte heller att det finns många från idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – som tycker att staden behöver en curlinghall.

Jag talade med några från kulturlivet i går. Oron är stor över att den utpräglade kulturkommunen Härnösand nu ska bli ännu snålare med bidrag. Det som är så paradoxalt är att Härnösand är en av kommunerna i landet som satsar mest på kultur, samtidigt som kommunen också har låga anslag till kulturlivet. För tio år sedan var Härnösand den kommun i hela landet som satsade mest på kultur per invånare. Helsingborg är sedan ett antal år den kommun som satsar mest på kultur per invånare. Nu senast gick också Vara kommun förbi Härnösand. Men fortfarande är Härnösand en av de tre kommunerna i landet som satsar mest på kultur per invånare.

Hur går det här ihop med att den lilla och ganska fattiga kommunen satsar 15 miljoner kronor på en curlinghall?

Nej, det går inte alls ihop.

Men det går egentligen inte att klaga. Den borgerliga alliansen vill bygga curlinghall före det senaste valet. S och MP tog över frågan. Vad ska väljarna göra?

Det ska vara en ångermanlänning som partiledare

Vad är det med Ångermanland och svenska partiledare?

Med Stefan Löfven utses än en gång en partiledare med anknytning till Ångermanland. Stefan Löfven är ursprungligen från Undrom. Han började sitt yrkesliv som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Han föddes dock inte på Sollefteå BB, utan i Stockholm. I Sollefteå föddes däremot en annan socialdemokratisk partiledare. Mona Sahlin. Hon är förvisso så mycket stockholmare man kan bli men född i Sollefteå är hon. Hennes pappa arbetade på det socialdemokratiska partidistriktet i Sollefteå (på den tiden hade landskapen Medelpad och Ångermanland varsitt partidistrikt för S).

En av de stora partiledarna och profilerna i svensk politik kom från en annan del av Sollefteå kommun. ”Gunnar Hedlund i Rådom” var ett begrepp i svensk politik. Gunnar Hedlund ledde i många år Centerpartiet.

Han efterträddes av en annan ångermanlänning. Thorbjörn Fälldin från Ramvik, alltså Härnösands kommun. Han blev som bekant också statsminister. Den siste statsministern att stå i telefonkatalogen (men Ramvik tillhör Kramfors riktnummerområde och riksmedia, som visste att han bodde i Härnösands kommun, lyckades ändå sällan hitta honom i telefonkatalogen).

Centerpartiet verkade nästan ha haft ångermanländsk koppling som krav. Maud Olofsson, den jämte Hedlund och Fälldin, mest långlivade centerledaren är från Arnäsvall, en liten bit utanför Örnsköldsvik.

Det är också ett tydligt mönster att personen från Ångermanland ska leda endera Socialdemokraterna eller Centerpartiet. Det närmaste vi kommer en ångermanländsk partiledare för ett annat parti är Eva Goës. Härnösandsbon Eva Goës (men ursprungligen västerbottningen) var språkrör för Miljöpartiet under några år på 80-talet.

August Strindbergs tidning kom, sågs och försvann direkt

Hur hade Strindbergs tidning blivit?

I litteraturhistorikern Elena Balzamos nya bok ”Skrifdon och papper, brefkort, frimärken (Lind & Co) läser jag Strindbergs brev till Rudolf Wall, DN:s grundare och redaktör, angående projektet att ge ut en egen tidning.

Strindberg skriver att han utarbetat projektet under två månaders tid. Tidningen ska heta Stockholms Gazette. Den ska utkomma varje lördag och innehålla:

1. Nytt (Notiser från atelierna, musikaliska akademien, arkitekterna).

2. Konst.

3. Slöjd

4. Litteratur

5. Teater

6. Musik

7. Korrespondens

8. En artikel typ ”En förmiddag i Kongl Biblioteket för 30 år sedan”.

9. Gammalt, små utdrag ur kända författares lif, utdrag ur svenska tidningar.

10. Följetong. Originalbitar i två à tre nummer.

Tidningen skall endast söka sig in i Stockholm, Upsala och Göteborg.

Strindberg har också funderat på att vinna ”fruntimmerna”, kanske med att ta in en moderevy en gång i månaden.

Strindberg hade gjort en ordentligt ekonomisk kalkyl också. Det första numret skulle ge en vinst på 225 kronor.  Strindberg är dock en försiktig general och skriver:

”Afdrar jag härifrån 75 % missräkning som jag med min beprövade olycks-probabilitet kan påräkna, så återstår Netto 57 kronor. hvarmed jag är nöjd.”

Troligen sändes brevet aldrig iväg till Rudolf Wall.

Faktum är dock att Stockholms Gazette kom ut i ett enda nummer, den 23 september 1876. Några pengar blev inte över. Däremot blev det en drastisk episod i En dåres försvarstal.

Den öppenhjärtige Zlatan

Zlatan Ibrahimovics självbiografi ”Jag är Zlatan” avviker från alla tidigare svenska fotbollsmemoarer.

När fotbollsspelare förr i tiden skrev böcker – d v s berättade för en spökskrivare, oftast en journalist – hade barndomen nästan alltid något rosa över sig. Nästan alla fotbollsspelare kom från arbetarklass. Men de var ordning och reda i hemmen. ”Jag minns aldrig att jag behövde gå hungrig från bordet” är ett citat. Det vill säga, jag vet inte varifrån det kommer men jag är ganska säker på att det förekommer i någon bok.

Lennart ”Nacka” Skoglund var den fotbollsspelare som mest påminde om Zlatan. De båda var ju också stjärnor i samma klubb, Inter. En superteknisk fotbollsspelare som snabbt nådde enorma framgångar. Den självbiografi som han, eller snarare hans agent/promotor Torsten Adenby skrev, heter En miljon för en klackspark och kom ut 1956. Boken är rolig att läsa men innehåller inga öppenhjärtigheter. Nacka var då välbetald (för sin tid, med vår tids mått var han grovt underbetald) proffsspelare i italienska Inter. Det kom ytterligare en bok ”Jag hänger med”. Den har jag inte läst men ni kan ju gissa hur många öppenhjärtigheter den innehöll. Nackas liv började då paja på allvar.

Gunnar Nordahls ”Guld och gröna planer” och Gunnar Grens ”Med Grenoli i Italien” såldes ganska bra på sin tid och berättar mycket om hur Nordahl och Grens karriärer i Italien såg ut. Gunnar Gren skrev till och med ytterligare tre böcker. Nils Liedholm, den tredje i legendariske Grenoli, blev också den i trion som fick avrunda med den allra sista boken. Det är Magnus Höjer som är författare till ”Söndagens hjälte” men det är Nils Liedholm som berättar. Det är oerhört sympatiskt men väldigt städat.

Därmed inte sagt att en fotbollsspelares memoarer behöver vara fulla med skildringar av misär. Den allra bästa fotbollsmemoarboken jag läst är den engelska legendaren Stanley Matthews ”The Way it Was” (ej översatt). Sir Stanley – han blev alltså adlad, bara en sån sak – berättar om hur pappan drillade honom med olika övningar, som skulle göra honom snabbare med fötterna. ”Drillar” för kanske tankarna till de överspända föräldrar som tror att barnen ska ordna de stora pengarna i hockeyrinkarna, på fotbollsplanerna och tennisbanorna. Så var inte alls fallet. Stanley Matthews pappa var en positiv supporter. Det är nästan rörande att läsa om den fina relationen mellan pappan och sonen. Stanley Matthews blev också en oerhört oengelsk fotbollsspelare. Han var en dribbler av Guds nåde. Under VM i Brasilien 1950 var det en europeisk spelare som imponerade på den brasilianska publiken. Tyvärr var det inte Stanley Matthews. Utan Sveriges Nacka Skoglund.

Men hade Stanley Matthews fått spela hade han garanterat imponerat på publiken. Han var en av de mest brasilianska europeiska spelare som funnits. Han var inte med på planen när England förlorade sensationellt mot USA i gruppspelet. Han hade varit på personlig turné i Kanada och anslutit sig senare. Den engelska uttagningskommittén tyckte att han kunde få vila sig till slutspelsmatcherna. Med Stanley Matthews på planen hade England vunnit lätt mot USA. Han hade dribblat på kanten och matat inlägg och målen hade garanterat ramlat in.

Nykteristen Stanley Matthews besökte en pub en enda gång i hela sitt liv. Den gången beställde han ett glas cider som han bara läppjade på.

Tillbaka till Zlatans bok. Efter 70 sidor har Zlatan berättar om sin karriär som cykeltjuv, hur han fick stryk av sin mamma, hur han fick leva på rostat bröd hos pappan som aldrig hade något annat än starköl i kylskåpet (”jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle”). Han har berättar om halvbroderns fruktansvärda bråk med pappan. Halvsyrran med knarkproblemen. Han har berättat om socialens vårdnadsutredning som slutade med att han hamnade hos pappan.

Zlatan håller öppet för att han kanske hade blivit kriminell om han inte blivit fotbollsspelare. Men han är absolut entydig på en punkt. Hur illa det än hade gått så hade han aldrig någonsin knarkat.  Han hatar alla droger och gifter, inklusive tobak och alkohol. Superteknisk drogmotståndare. Kanske är han vår Stanley Matthews.

Zlatan är den förste öppenhjärtige memoarskrivande svenske fotbollsspelaren. Bilden från i söndags när Zlatan återigen blev matchvinnare för Milan.

Foto: Luca Bruno AP