Den öppenhjärtige Zlatan

Zlatan Ibrahimovics självbiografi ”Jag är Zlatan” avviker från alla tidigare svenska fotbollsmemoarer.

När fotbollsspelare förr i tiden skrev böcker – d v s berättade för en spökskrivare, oftast en journalist – hade barndomen nästan alltid något rosa över sig. Nästan alla fotbollsspelare kom från arbetarklass. Men de var ordning och reda i hemmen. ”Jag minns aldrig att jag behövde gå hungrig från bordet” är ett citat. Det vill säga, jag vet inte varifrån det kommer men jag är ganska säker på att det förekommer i någon bok.

Lennart ”Nacka” Skoglund var den fotbollsspelare som mest påminde om Zlatan. De båda var ju också stjärnor i samma klubb, Inter. En superteknisk fotbollsspelare som snabbt nådde enorma framgångar. Den självbiografi som han, eller snarare hans agent/promotor Torsten Adenby skrev, heter En miljon för en klackspark och kom ut 1956. Boken är rolig att läsa men innehåller inga öppenhjärtigheter. Nacka var då välbetald (för sin tid, med vår tids mått var han grovt underbetald) proffsspelare i italienska Inter. Det kom ytterligare en bok ”Jag hänger med”. Den har jag inte läst men ni kan ju gissa hur många öppenhjärtigheter den innehöll. Nackas liv började då paja på allvar.

Gunnar Nordahls ”Guld och gröna planer” och Gunnar Grens ”Med Grenoli i Italien” såldes ganska bra på sin tid och berättar mycket om hur Nordahl och Grens karriärer i Italien såg ut. Gunnar Gren skrev till och med ytterligare tre böcker. Nils Liedholm, den tredje i legendariske Grenoli, blev också den i trion som fick avrunda med den allra sista boken. Det är Magnus Höjer som är författare till ”Söndagens hjälte” men det är Nils Liedholm som berättar. Det är oerhört sympatiskt men väldigt städat.

Därmed inte sagt att en fotbollsspelares memoarer behöver vara fulla med skildringar av misär. Den allra bästa fotbollsmemoarboken jag läst är den engelska legendaren Stanley Matthews ”The Way it Was” (ej översatt). Sir Stanley – han blev alltså adlad, bara en sån sak – berättar om hur pappan drillade honom med olika övningar, som skulle göra honom snabbare med fötterna. ”Drillar” för kanske tankarna till de överspända föräldrar som tror att barnen ska ordna de stora pengarna i hockeyrinkarna, på fotbollsplanerna och tennisbanorna. Så var inte alls fallet. Stanley Matthews pappa var en positiv supporter. Det är nästan rörande att läsa om den fina relationen mellan pappan och sonen. Stanley Matthews blev också en oerhört oengelsk fotbollsspelare. Han var en dribbler av Guds nåde. Under VM i Brasilien 1950 var det en europeisk spelare som imponerade på den brasilianska publiken. Tyvärr var det inte Stanley Matthews. Utan Sveriges Nacka Skoglund.

Men hade Stanley Matthews fått spela hade han garanterat imponerat på publiken. Han var en av de mest brasilianska europeiska spelare som funnits. Han var inte med på planen när England förlorade sensationellt mot USA i gruppspelet. Han hade varit på personlig turné i Kanada och anslutit sig senare. Den engelska uttagningskommittén tyckte att han kunde få vila sig till slutspelsmatcherna. Med Stanley Matthews på planen hade England vunnit lätt mot USA. Han hade dribblat på kanten och matat inlägg och målen hade garanterat ramlat in.

Nykteristen Stanley Matthews besökte en pub en enda gång i hela sitt liv. Den gången beställde han ett glas cider som han bara läppjade på.

Tillbaka till Zlatans bok. Efter 70 sidor har Zlatan berättar om sin karriär som cykeltjuv, hur han fick stryk av sin mamma, hur han fick leva på rostat bröd hos pappan som aldrig hade något annat än starköl i kylskåpet (”jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle”). Han har berättar om halvbroderns fruktansvärda bråk med pappan. Halvsyrran med knarkproblemen. Han har berättat om socialens vårdnadsutredning som slutade med att han hamnade hos pappan.

Zlatan håller öppet för att han kanske hade blivit kriminell om han inte blivit fotbollsspelare. Men han är absolut entydig på en punkt. Hur illa det än hade gått så hade han aldrig någonsin knarkat.  Han hatar alla droger och gifter, inklusive tobak och alkohol. Superteknisk drogmotståndare. Kanske är han vår Stanley Matthews.

Zlatan är den förste öppenhjärtige memoarskrivande svenske fotbollsspelaren. Bilden från i söndags när Zlatan återigen blev matchvinnare för Milan.

Foto: Luca Bruno AP

En kommentar till “Den öppenhjärtige Zlatan”

  1. Härligt att du verkar gillar Zlatan,

    Jag anser att Härnösand behöver mer Zlatananda. Detta är precis vad jag tycker att nästan uteslutande alla folkvalda visade när de tog beslutet om nya curlinghallen. Jag vet att politikerna läst på noga inför beslutet och jag vet beslutet förvånar många men man måste våga förvåna för att kunna förändra. Kulturen i Härnösand kommer gynnas av curlinghallen på många vis,inte minst realekonomiskt eftersom satsningar inom alla områden behövs för att utveckla ett samhälle ekonomiskt, Härnösand har i årtionden skrattats åt eftersom en stor del av invånarna varit mer emot än för ekonomisk utveckling i form av nya etableringar och Härnösand behöver vinnare som väljer att lyckas igen, igen och igen och detta handlar om att göra aktiva modiga val och inte välja den enkla förlorarsidan.

    Vid år 2015 kommer Härnösand ha fler investeringar än någonsin och 2012 blir startskottet på detta. Välj att vara del av den vinnande sidan eftersom ingen vill investera bland förlorare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *