Stora skrivande äktenskap

Det finns många författare som haft en hustru eller man som på olika sätt underlättat författarskapet. Däremot finns det inte alls så många exempel där författarens hustru eller man varit en jämställd och viktig förutsättning för skrivandet. Förklaringen är rimligen att författare många gånger är så egocentriska att de inte anser sig behöva en partner som tänker och skriver lika bra som de.

Jean-Paul Sartre fick Nobelpriset 1964. Hans livskamrat Simone de Beauvoir var också filosof. Hon borde ha fått Nobelpriset. Hennes största verk Det andra könet är en viktigare bok än Sartres skrifter. Sartre var mycket inflytelserik under sin livstid men Simone de Beauvoir är mycket mer inflytelserik i dag. Simone de Beauvoir var kvar vid hans sida ända tills hans död 1980. Hon dog 1986.

Det finns en nordisk relation som påminner en del om Sartres och de Beauvoirs intellektuella relation. Mia Berner (1923-2009) och Pentii Saarikoski (1937-1983) . Mia Berner skriver några rader i boken ”PS. anteckningar från ett sorgeår” om att de två ibland jämfördes med Sartre och de Beauvoir. Hon nämner humoristiskt några skillnader mellan dem men undertonen är ändå ”ja, det kanske vi är”.

Pentii Saarikoski var en av de största nordiska poeterna under förra seklet. Sociologen och poeten Mia Berner besökte Saarikoski i Finland för att tala om någonting. Vad hon skulle tala med honom om nämner hon knappt i sin mycket fina bok ”PS. anteckningar från ett sorgeår” och förmodligen hade hon också glömt varför hon reste till Saarikoski i Finland. Det blev ögonblickligt djup kärlek mellan Berner och Saarikoski. Han var i praktiken skild från sin fru. Mia Berner och Pentti Saarikoski gifte sig och bodde tillsammans på Tjörn i Bohuslän. De arbetade intensivt tillsammans. Den sista delen av Tjörn-sviten, Den dunkles danser, som kom ut efter Pentti Sarikoski död 1983, är skriven av Mia Berner och Pentti Saarikoski.

Under krigsåren flyttade familjen Saarikoski, utom fadern som hade krigstjänst, ofta. Man bodde också tidvis i Sverige. På hösten 1944 började Pentti Saarikoski i Berzeliusskolan i Norrköping. Där fick han lära sig att både skriva och läsa på svenska. 1945 återvände familjen till Finland. Mia Berner från Stavanger ingick i den norska motståndsrörelsen och hade flytt till Sverige från Norge 1943. Båda var mycket språkbegåvade. Han hade översatt James Joyce, Henry Miller, J D Salinger och antika författare som Aristoteles, Catullus, Euripides, Herakleitos, Homeros, Xenofon och Sapfo till finska. De talade med varandra på svenska. Hon skriver själv att hon inte kunde finska men ger samtidigt en del ganska intrikata exempel som snarare visar att hon nog var rätt skaplig på finska.

Pentti Saarikoski var alkoholist. Skildringen på någon sida i boken av hur tokig och vild han blev av att avstå från alkohol några dagar är den enda som kan kallas otäckt i boken. Mia Berner nämner hans alkoholism många gånger i boken men det finns nästan inga detaljerade skildringar i boken av hans supande. Men de talade om dikt, nästan ständigt. Han visade sina senaste diktrader för henne och ville ha hennes synpunkter. Ofta föreslog hon små ändringar. Han följde nästan alltid hennes råd och synpunkter. När hon hade varit borta några dagar mötte han henne på vägen. Han hittade visserligen inte så långt ut på vägen – han var så extremt opraktisk att han inte ens kunde eller ville byta en glödlampa – men hon kunde se en fladdrande lampa och förstod att det var han. Pentii Sarikoski trodde själv inte att han inte skulle bli äldre än högst 46 år. Så blev det också. Han dog plötsligt 1983. Han hade då stora leverskador och avled av en stor blödning. Han skulle fylla 46 år.

 

Mia Berner kastade alla sina kläder efter hans död och köpte nya i rött. Det var sorgens färg för henne. Pentii Sarikoskis kista var också röd. Hon flyttade så småningom tillbaka till Norge och var intensivt sysselsatt med lyrik, inte minst norsk lyrik, ända in i det sista. Hon kallade sitt sista rum på sjukvården för arbetsrum.

Andra författarpar:

Moa Martinson och Harry Martinson. De levde ihop mellan 1929 och 1939. Under den perioden skrev Moa Martinson bland annat ”Mor gifter sig”. Harry Martinson skrev bland annat ”Nässlorna blommar”. Han fick Nobelpriset 1974. Moa Martinson betraktas sedan länge som en av den svenska kvinnorörelsens viktigaste personer.

Det finns knappast något svenskt författaräktenskap som gett fler och större verk ifrån sig från både man och hustru än äktenskapet mellan Moa Martinson och Harry Martinson.

Ett annat och på sin tid ännu mer omtalat äktenskap var det mellan Ludvig ”Lubbe” Nordström (1882-1942) och Marika Stiernstedt (1875-1954) . Marika Stiernstedt skrev många romaner under 20-och 30-talet. Ludvig Nordström skrev också många romaner under samma tidpunkt. De var båda mycket framgångsrika författare. Äktenskapet var många gånger stormigt men varade mellan 1909 och 1935. Hon berättade om äktenskapet i självbiografin ”Kring ett äktenskap” 1953.

 

Foto: Lütfi Özkök