Pjäsen Pygmalion och August Strindberg

G B Shaw skrev sitt mästerverk ”Pygmalion” 1912 om fonetikprofessorn Higgins som lär en flicka från slummen att tala så att alla tror att hon är en dam från överklassen. Samma år dog den författare som G B Shaw såg som den ende dramatiker som hade samma filosofi som honom. August Strindberg.

”Pygmalion” spelas just nu på Uppsala Stadsteater i en fin uppsättning. 100 år efter urpremiären. Urpremiären var på tyska i Wien 1913.

George Bernard Shaw och August Strindberg var ”an odd couple”, som det står i en stor engelska biografin om G B Shaw. Men de förenades av att de hade likartad filosofisk syn på människan och tillvaron och rörde sig åt samma politiska håll. 1908 skrev G B Shaw brev till August Strindberg och frågade om han fick komma på besök. August Strindberg svarade med ett brev som till en tredjedel var skrivet på franska, en tredjedel skriven på tyska och en tredjedel skriven på engelska.

I brevet skrev Strindberg att det skulle bli ett samtal som mellan en döv och en stum eftersom de inte talade ett gemensamt språk. Dessutom levde han ett så tillbakadraget liv och träffade bara några få vänner. Han skrev också att han led av en mänsklig sjukdom.

Men dagen efteråt fick G B Shaw ett nytt brev från August Strindberg där denne skrev att de kunde träffas på Intima teatern. G B Shaw och hans hustru reste direkt till Sverige och mötte Strindberg på Intima teatern.

Det blev precis som Strindberg sa i sitt första brev ett märkligt möte. G B Shaw talade inte franska eller tyska. August Strindberg talade inte engelska. De två dramatikerna talade därför latin med varandra.

En tid efter mötet började G B Shaw skriva en pjäs om kvinnans oberoende samt språket och de sociala konventionernas betydelse för klassamhället. En professor i fonetik slår vad med en överste, lika intresserad av språk och dialekter som honom, att han kan få ”den där hemska flickan från rännstenen” med tre månaders undervisning att tala som en dam.

Professor Higgins är en otrevlig typ men han är lika otrevlig mot hög som låg. Flickan Eliza har ingen mor och en suput till far. Higgins vinner vadet och Eliza talar som en dam. Men precis som ett litet barn som helt byter språk kan hon inte gå tillbaka till sin gamla miljö. Till Higgins häpnad måste han erkänna att han i henne har sin överman.

Pjäsen låg långt senare till grund för musikalen ”My Fair Lady”.

När pjäsen hade premiär i London 1914 ändrades slutet till ett lyckligt slut. Professor Higgins frågar Eliza om hon vill gifta sig med honom. G B Shaw ansåg att det omöjligt kunde sluta med att Higgins och Eliza blev ett par.

”My Fair Lady” blev en enorm publiksuccé som svensk musikal med Jarl Kulle som professor Higgins och Ulla Sallert som Eliza.

I Uppsala Stadsteaters Pygmalion är det Jarl Kulles dotter Linda Kulle som spelar Eliza. Hon är mycket bra, liksom Aksel Morisse som spelar professor Higgins.

När Pygmalion hade sin första premiär i Sverige, på Dramaten den 7 april 1914 spelades Eliza av Harriet Bosse, August Strindbergs sista fru.

August Strindberg dog 1912 och fick aldrig se den pjäs som den engelske dramatikern G B Shaw skrev efter att ha träffat honom.

G B Shaw fick Nobelpriset i litteratur 1925 och donerade prissumman till en kulturfond med syfte att uppmuntra det kulturella utbudet mellan Sverige och Storbritannien.

Professor Higgins (Aksel Morisse) visar med en spatel hur Eliza (Linda Kulle) ska hålla tungan för att hon ska låta som en fin dam. Higgins fonetikvän överste Pickering (Gustav Levin) ser på.

Foto: Markus Gårder

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *