Förr var de Anders med honom

Massmördaren Anders Behring Breiviks kopplingar till Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna, blir alltmer pinsamma för det partiet.

”Vi fick intrycket att Breivik bara tittade in i partiet en stund innan han försvann ut igen genom den andra dörren. Men han var med från 1997 till 2007, och framstår som långt mer central i ungdomsförbundet än vad som hittills har kommit fram.

Det är också påtagligt vilket dåligt minne många har, de i partiet som hade kontakt med honom. De kommer nästan inte ihåg någonting alls.

I partiets interna nätforum hade Breivik förnamnsumgänge med en rad av dagens mest centrala personer i Fremskrittspartier och deras ungdomsförbund” skriver VG:s ledarskribent Erik Mosveen.

Quisling såg sig som Norges frälsare

Mats Rosin mailar med anledning av min krönika om Anders Behring Breivik som den nya Quisling.

– Intressant att du drar parallellen till Vidkun Quisling. Den är ju påfallande. Konstigt att inte fler skribenter gjort samma koppling, för mig var den omedelbar. Samma frälsaranspråk, samma antimarxism, samma föregivna kristendom.

Tone Brattelis bok ”Quislings siste dager” väckte ganska stor uppmärksamhet när den spelades i Norge i fjol i dramatiserad form. Många i den yngre generationen fick veta hur övertygad landsförrädaren Vidkun Quisling var ända in i döden att han handlat riktigt och gjort det för Norge. Många unga känner knappt till mannen som ledde en fascistisk lydregering under nazisternas ockupation av Norge 1940-1944.

Saknas: En strejkbrytare minns

Aftonbladet hade visserligen rubriken nyss (snabbt ändrad) att Lars Ohly nobbade valvakan för ett ”80-årskalas” men man kan inte anklaga vänsterpartiet, eller dess företrädare, för att ha betraktat Ådalen 31 som en fest.

Inte heller strejkbrytarna kan ha tänkt på sin situation som en fest, fast de var inbjudna gäster i Ådalen 1931.

Strejkbrytarna är helt ansiktslösa personer. De hade kostymer och såg inte ut som arbetare. Fast de var ju arbetare. De utförde i alla fall arbetares jobb. Ja, de kanske till och med var ännu mer fattiga än de arbetare de ersatte. Birger Norman försökte i slutet av 60-talet i sin skildring Ådalen 31 att hitta något spår efter dem, men de var som uppslukade av jorden.

Jag har aldrig träffat eller ens hört talas om någon person som berättat om släktskap med en strejkbrytare. ”Morfar var nazist”, ”Jag var soldat i Hitlers armé” och dylikt har vi sett många exempel på. Men jag har aldrig läst någon skildring av en person som var strejkbrytare, eller heller något av någon som haft en strejkbrytare som förfader.

Var de ofruktsamma, strejkbrytarna? Söp de ner sig och dog barnlösa redan i tidigt 40-tal? Försvann de till främlingslegionen? Utvandrade de till USA?

Några fotografier togs 1931 av strejkbrytarna som via Härnösand var på väg per båt till Lunde men deras ansikten går egentligen inte att se på fotografierna.

Landshövdingen som hade kunnat bli hjälte

Landshövding Karl Johan Stenström i Härnösand hade kunnat bli en hjälte den 14 maj 1931. Han utfärdade en order om arbetsförbud för de strejkbrytare som Svenska arbetsgivareföreningen hade skickat till Ådalen. Det stora demonstrationståget – det lär ha varit det största demonstrationståget i Sverige någonsin – hade troligen stannat om demonstranterna fått vetskap om landshövdingens beslut. En klantig landsfogde misslyckades – på något än idag outrett sätt – med att få landshövdingens telegram om arbetsförbud för strejkbrytarna känt för demonstranterna. Landshövdingens beslut var en stor seger för demonstranterna. I stället tågade demonstranterna vidare mot Lunde där fem personer miste livet och fem personer sårades av militärernas kulor.

Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, rasade mot landshövdingen för hans telegram. Han anmäldes och anklagades för tjänstefel. Regeringen (frisinnade Carl Gustaf Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen K.J. Stenström och landsfogden Påhlman med vikarier. De förmåddes senare att söka andra tjänster. Stenström friades från alla anklagelser. Landsfogden dömdes så småningom till 500 kronors böter för tjänstefel.

Karl Johan Stenström framstår som en myndighetsperson av allra bästa sort. En människa som agerar med sunt förnuft. Dessutom var han en av landets då mest juridiskt kunniga personer. Han hade varit hovrättsråd och senare även minister i Karl Staafs andra ministär. Kopplingen till Karl Staaf gjorde även Stenström till en hatfigur för högern. Karl Staaf var ytterst hatad av högern.

”Stenström i Härnösand” – så kallades han i riksdagen, fast han var småländsk bondeson – dog bara två år efter Ådalen 31. Då var redan SAF:s ordförande Hjalmar von Sydow, mycket drivande i att skicka strejkbrytarna till Ådalen och mycket förbannad på Stenström, redan död. Mindre än ett år efter Ådalen 31 mördades han av sin egen mentalsjuke son.

Den störste hjälten i Lunde 14 maj 1931 var sågverksarbetaren Tore Andersson som blåste Eld upphör, och därmed räddade att antal människoliv.

Karl Johan Stenström hade kunnat bli den störste hjälten av alla, den som räddade alla människoliv. Då hade vi  inte ens hört talas om Ådalen 31. Det är synd att han inte fick bli bortglömd av rätt anledning.