Den okände mästaren bakom mästerverket Ångermanlandsbruden

 

Ångermanlandsbruden är en del av utställningen I brudens tid på Murberget i Härnösand. Foto: Gunnar Stattin

Ångermanlandsbruden är bland det mest karaktärsfulla som svensk folkkonst kan visa upp. En Ångermanlandsbrud kan bestå av upp till 300 olika kontursågade och rikt bemålade trästycken. Klockfodralet, kroppen, har fått en ovanlig och lång ”hals”. De feminina formerna har förstärkts och bruden har kronor, hårflätor, blommor, band, rosetter och smyckesliknande ornament.

Trots en relativt omfattande produktion går det inte att hitta två likadana Ångermanlandsbrudar. Dessutom vet vi inte ingenting om den ena av de träsnidare som gjorde Ångermanlandsbrudarna.

Ångermanlandsbrudarna är signerade av Forsberg eller Wåhlberg. Forsberg var Eric Forsberg i Nätra. Han gjorde sängar och skåp och Ångermanlandsbrudar i sin verkstad.

”Wåhlberg i Sätra” gjorde de andra Ångermanlandsbrudarna. Sätra är ett namn i Vibyggerå, som dessutom rimmade på Nätra. I uppåt 200 år trodde museimänniskor och allmogekännare i Ångermanland att denne träsnidare var en mästare i Ångermanland. Att det inte gick att hitta någon träsnidare Wåhlberg i Sätra ökade snarare attraktionskraften. Det var också självklart att bara ångermanländska snickare/träsnidare kunde komma ifråga för något som Ångermanlandsbrudar.  Ångermanlandsbrudarna fanns också i Ångermanland, ingen annanstans.

Men på 90-talet var det någon som letade i Medelpad istället för i Ångermanland. I Medelpad fanns en Wåhlberg. Sörkörarna var bönder från södra och mellersta Norrland, inte minst från Örnsköldsvik, som stannade vid anrika och redan på den tiden ganska gamla Dingersjö värdshus (från 1648) på vägen tillbaka från Stockholm, där de hade sålt skinn, skogsfågel, hantverk och lärft.

Kanske bad de en träsnidare i den trakten att snida en variant på Moraklockan som skulle vara vacker som en brud. Kanske träsnidaren Wahlberg erbjöd sörkörarna att köpa ett ur som såg ut som en brud som han hade snidat. Eller så hade de med sig ett ur som Eric Forsberg i Nätra hade snidat, ”gör någonting sånt så köper vi den”. Men det är nog minst lika troligt att Eric Forsberg fick se det ur som de ångermanländska sörkörarna hade köpt och inspirerades att göra ett liknande ur. Ingen enda Ångermanlandsbrud är som sagt det andra likt.

Det fanns en Emmanuel Wåhlberg som var inskriven som snickarlärling hos Stockholmsmästaren Chr. Hellman 1776-79. Om det var han som sedan snickrade Ångermanlandsbrudar vet vi inte. Men det är svårt att inte tro att en snickare som hade varit snickarlärling hos en mästare i Stockholm 20-25 år före Ångermanlandsbrudarna och som hette Wåhlberg inte var den okände mästaren.

 

 

Konstmuseums samling till salu

 

Vincent van Goghs målning ”Bank of the Oise at Auvers”, som den heter på engelska, är en av de många konstverk som DIA, Detroit Institute of Arts, äger.

I juli ansökte Detroit om rekonstruktion enligt Chapter 9 i den amerikanska konkurslagstiftningen. Detroit är den största amerikanska staden genom tiderna att ansöka om rekonstruktion.

Nu har konkursförvaltaren engagerat auktionsfirman Christie´s att värdera stadens tillgångar. I motsats till stadens parkeringshus och motorvägstunneln mellan Detroit och staden Windsor i Kanada är stadens stora konstsamling enklare att sälja.

Samlingen består av 60 000 verk. Verk av i stort sett alla impressionisterna, Monet, Renoir, Pisarro, Sisley, Degas och även den enda impressionisten som var kvinna och amerikan, Mary Cassatt. Här finns också verk av många äldre mästare. Sandro Botticelli, Pieter Bruegel dä, Lucas Cranach. både den älde och den yngre, Velazques, Frans Hals, Rubens, Holbein, van Dyck, Delacroix, Caravaggio, Goya är några exempel.

Jean Arp, Paul Klee, Gustav Klimt är några exempel på senare namn.

Den ende nordiske konstnär som finns i DIAs samling är Vilhelm Hammershøi. Det finns heller inga amerikanska popkonstnärers verk i samlingen. Inte heller amerikanska konstnärer från 1950-talet som Jackson Pollock.

Det beräknas ta två månader för auktionshuset Christie´s att värdera samlingen.

Konkursförvaltaren säger att det inte finns några bestämda planer att sälja verken. Men det är ingen vågad gissning att DIA blir det första offentliga konstmuseum i västvärlden att sälja sin samling. Knappast heller det sista offentliga konstmuseum som säljer sin samling.

 

Rockmusik om konstnärer och författare

Rock är kultur och det finns mycket rockmusik som handlar om kultur. Men låtarna handlar oftast om kulturskapare i musikens värld. Musiker och tonsättare.

Några av de bästa låtarna som handlar om konstnärer och författare som inte hade någonting med musik att göra.

David Bowie – Andy Warhol

David Bowies låt om Andy Warhol är den bästa beskrivningen i musik av Andy Warhol. Låten börjar utan musik. Men så småningom kommer en mycket bra melodislinga om ”Andy Warhol looks a scream…”. Texten beskriver Andy Warhol som ett stort barn. Många år senare spelade David Bowie just Andy Warhol i en mycket bra film om gatukonstnären Jean Michel Basquiat och dennes tragiskt korta liv. David Bowie var lika bra som Andy Warhol som när han sjöng om Andy Warhol.

David Bowie – Andy Warhol – 1999 Digital Remaster

Don McLean gjorde American Pie. En av rockens mest kända sånger. En lika bra, kanske ännu bättre låt, var Don McLeans sång om Vincent van Gogh. ”They could not love you. Still your life was true”.

Don McLean – Vincent

En målning av Joni Mitchell som ser ut som målningen som Vincent van Gogh gjorde av sig själv efter att ha skurit av sig örat och gett det till en servitris är omslaget till albumet ”Turbulent indigo”. Hon sjunger i låten ”Turbulent indigo” om att bli indragen i en ständigt rörlig indigoblå känsla utan nåd.

Joni Mitchell – Turbulent Indigo

Scott Walker sjöng Jacques Brels ”Amsterdam” på Scott 3. Låten handlar inte alls om konsten i Amsterdam. Den handlar om en sjöman i hamnen i Amsterdam som sjunger om livet där ute i världens hamnar. Den belgiske sångaren, låtskrivaren, skådespelaren och regissören Jacques Brels originalversion är bäst men den här är den bästa icke franskspråkiga versionen. Scott Walker är en av rockens mest egenartade artister.

Scott Walker – Amsterdam

Paul Simon gjorde en låt om ett ögonblick i målaren René Magrittes liv  på albumet ”Hearts and Bones”. Paul Simon hade sett ett fotografi av René och George Magritte på promenad med sin hund. Det blev låten ”René och George Magritte med sin hund efter kriget” som i musik och text för fram ungefär samma känsla som Rene Magrittes surrealistiska målningar gör. Ett mycket poetiskt stycke av rockmusikens störste poet.

Paul Simon – Rene And George Magritte with Their Dog After The War

Rickie Lee Jones ”The Ballad of the Sad Young Men” handlar inte om konst. Men balladen handlar om alla ledsna unga män som blir äldre och fortsätter att vara ledsna. Kanske ville de ledsna unga männen bli konstnärer? Kanske var det därför de var ledsna? En mycket vacker sång med Rickie Lee Jones personliga röst. Från albumet ”Pop Pop”.

Rickie Lee Jones – The Ballad Of The Sad Young Men

 

Huset som Bengt Lindström kunde ha målat

Gert Wingårdh ritade byggnaden som blir Ångermanlands största landmärke. Västernorrlands största landmärke är Y:et i Timrå. Båda landmärkena har Bengt Lindström gemensamt.

Färgerna har Wingårdh valt med Norrlands kanske största konstnär, Bengt Lindström, som inspirationskälla. Den elva våningar höga byggnaden i Örnsköldsvik är inspirerad av Bengt Lindströms målning ”Womans dance”. Byggnaden uppförs just nu ovanpå (!) den gamla tingsrätten i Örnsköldsvik. Tingsrätten i Örnsköldsvik är jämte landstingshuset i Härnösand det främsta exemplet i Ångermanland på arkitekturbegreppet Brutalism. Den arkitektoniskt intressanta byggnaden bevaras på ett märkligt sätt. Hela den nya byggnaden uppförs ovanpå tingsrätten. Nu kan vi som kör igenom Örnsköldsvik också se hur de första våningarna börjar sticka upp. Byggnaden ligger precis bakom det stora parkeringshuset, ovanför Paradisbadet. Så småningom kommer byggnaden att se ut som på fotomontaget.

Sommaren 2010 bildades företaget Nyberg, Kai och Wingårdh AB av Nicklas Nyberg, Torsten Kai-Larsen & Gert Wingårdh. Beslut hade fattats att bygga på och vidareutveckla ”Tingshuset” i Örnsköldsvik. Nicklas Nyberg driver den stora målerifirman Nybergs Måleri i Örnsköldsvik och är sedan många år en stor beundrare av konstnären Bengt Lindström. Han vill också sedan många år ta över ägandet av det största landmärket i söder i länet, Bengt Lindströms Y. Verket ägs av Timrå kommun som inte vill betala underhållet av verket. Bengt Lindströms änka Michèle stoppar dock en försäljning. Från vägen syns att färgen är på väg att blekna bort och på nära håll syns flera sprickor i verket.

Jag tycker att det blir ett fascinerande vackert hus. Ett landmärke för Örnsköldsvik. Gert Wingårdh är Sveriges mest kände arkitekt och har ritat ett hus inspirerat av en målning av Bengt Lindström. Det kan inte bli så mycket bättre.

Det blir precis som med Bengt Lindströms Y. Efter ett tag gillade nästan alla Y:et.

Bengt Lindström var från Härnösand i Ångermanland och ligger begravd på Säbrå kyrkogård utanför Härnösand.

Bengt Lindström är en av Sveriges internationellt mest kända konstnärer. Länsmuseet Murberget har också en fullständig samling av hela hans grafiska produktion. Den skänktes till Murberget av en stiftelse för Bengt Lindströms konst som Bengt och Michèle Lindström och Carin och Jan Kron startade i mitten på 90-talet. Stiftelsens samlade verk donerades till Midlanda konsthall i Timrå. Efter att Midlanda konsthall lades ner donerade stiftelsen konstsamlingen till länsmuseet Västernorrland Murberget.

”Womans Dance” . Målning av Bengt Lindström.

Ett märkligt verk samt ett mästerverk

Det brittiska kungahusets samling är en av de största och viktigaste konstsamlingarna i hela världen. Stolen av trä från ett belgiskt almträd är långt ifrån det värdefullaste objektet men kanske det märkligaste objektet.

The Queens Galleri vid Palace of Holyrood Palace i Edinburgh firar i år 10 år och framför allt är det Her Majesty´s Diamond Jubileee, det är 60 år sedan Elizabeth II tillträdde som monark.

Under slaget vid Waterloo stod den brittiske härföraren Wellington vid ett almträd. Många tog grenar från trädet efter slaget, trädet hade ju en sådan närhet till Wellington, Napoleons store besegrare. Ett antal år efter Waterloo gav en brittisk kung en framstående engelsk träsnidare uppdraget att snida en stol av virke från trädet. Träsnidaren arbetade intensivt med stolen i två år. De flesta sniderierna finns på baksidan av stolen. Vi som ser stolen idag kan alltså inte se dessa sniderier, stolen är placerad med ryggen mot väggen.

Agatha Bas av Rembrandt van Rijn.

Vi kan i alla fall se snideriet av ett lejon på stolens ryggstöd och förstår att lejonet är en symbol för segrarna vid Waterloo, kanske en symbol för Wellington.

Utställningen ”The treasures från the Queen´s Palaces” består av föremål som hämtats från åtta kungliga slott i Storbritannien. Många verk har aldrig visats tidigare i Skottland. Publiken får bland annat se några av det brittiska kungahusets stora samling av teckningar av Leonardo da Vinci. Brittiska kungahuset äger totalt ett par hundra teckningar av da Vinci. De är dessutom i mycket bra skick.

Besökarna på den här utställningen får bland annat se Rembrandts mästerverk från 1641. ”One of the most beautiful portraits in the Royal Collection” som det står i en boken The Royal Collection Treasures från 2008. Agatha Bas (1611-1658) var gift med en köpman i ullvaror. Hon var 30 år när Rembrandt målade hennes porträtt. Betraktaren har en känsla av att vara i direkt kontakt med kvinnan. Hennes hand vilar mot ramen på tavlan. Hennes solfjäder verkar också sticka ut utanför tavlan. Det finns också flera olika nivåer av Rembrandts målning. De fina hårstråna i hennes panna lär han ha format genom att trycka ut färg med baksidan av penseln. Hennes hud och ögon är också märkligt subtilt målade.

Det finns fem målningar av Rembrandt i Royal Collection.

I National Gallery of Scotland i Edinburgh finns ett verk av Rembrandt och ett verk som utförts på hans ateljé, där han själv också slutfört bilden. Det allra främsta Rembrandt-verket som finns i Edinburgh är ett självporträtt han gjorde vid 51 års ålder. Rembrandt är självporträttens störste mästare. Den stående utställningen med detta och många andra mästerverk har ingen entré. Statliga museer i Storbritannien har fri entré.

 

 

 

Den vackra kvinnan på sedeln

Det som är värdefullt ser ofta vackert ut.

Den gamla sedeln från 1892 som Härnösands Enskilda Bank gav ut är också vacker. Kvinnan i vänsterkanten på sedeln ser ut som en vanlig vacker kvinna med blommor i håret. Kanske är hon en gudinna? Kanske är hon samma kvinna som förr satt med en stor snäcka full med pengar och har ett lejon vid sin sida på 100-kronorssedeln. Moder Svea som satt med rikets förmögenhet.

Den vackra kvinnan på sedeln från Härnösands Enskilda Bank ser inte alls ut som Moder Svea eller någon gudinna. Hon ser ut som en vanlig ung vacker kvinna. Vem var hon?

Härnösands Enskilda Bank bildades vid mitten av 1800-talet med uppgift att få fram kapital för bland annat utbyggnaden av sågverken i Ådalen och även kapital till malmfälten i Lappland. I Härnösand fanns flest miljonärer per invånare i hela Sverige.

Härnösandsbanken hade kontor från Motala i söder till Malmberget i norr. Banken fick också ge ut egna sedlar. När världen drabbades av en finansiell kris 1906 kom Härnösandsbanken i akut kris. Banken förlorade ett par miljarder kronor i dagens penningvärde. Bankkraschen skakade om hela landet.

Härnösands Enskilda Bank köptes upp av Wermlandsbanken som sedan blev Skandinaviska enskilda banken, SEB. Sverige satsade på en bankinspektion, den nuvarande bankinspektionen.

Konstverket utan kraftverket

Eduard Bechtelerer bodde i Näsåker och målade många storslagna verk av Nämforsen. På sätt och vis blev han Pelle Molins efterträdare. Pelle Molin skrev novellsamlingen Ådalens Poesi, som gavs ut efter hans död, men var lika mycket målare. De verk som finns bevarade av Pelle Molin visade en fascination över den kraftfulla Nämforsen. Edvard Bechteler målade en stor tavla över Nämforsen 1942. Ungefär samtidigt bestämdes att ett stort vattenkraftverk skulle byggas på platsen. Stenhällarna med de tusental år gamla hällristningarna skulle sprängas bort och istället skulle en kraftverksdamm byggas. Så blev det inte som tur var.

Kraftverket stod färdigt 1947. Konstnären Tyra Lundgren fick då börja arbeta med ett stort monumentalverk till den stora kraftverkshallen. ”Älvens historia” invigdes 1951. Verket och kraftverkets innandöme har under sommaren visats av en arkeolog som också visat hällristningarna. Visningarna är avslutade för den här sommaren men kommer förmodligen att återupptas nästa sommar. Ni som inte sett Älvens historia har en stor upplevelse framför er.

Edvard Bechteler fortsatte att måla älven efter att kraftverket hade byggts. Han målade bland annat en stor tavla över älven (beskuren här). Ett storverk som han målade 1954. Han målade tavlan 7 år efter kraftverkets invigning. Men det finns inte ett spår av kraftverket i hans målning. Båda målningarna finns i det fina Hällristningsmuseet i Näsåker.

Det går alltså att samtidigt i Näsåker se ett stort konstnärligt verk där kraftverket står i centrum och ett annat konstverk som målades flera år senare, helt utan kraftverk.

Den tyske konstnären Eduard Bechteler kom till Sverige och Ådalsliden 1933. Han blev svensk medborgare 1943. Han dog 1983 vid 93 års ålder.

Klassiskt dansställe blir konstmuseum

Den klassiska dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad blir Lars Lerin-museum.
Karlstad kommun har köpt Sandgrund och konstnärens nya museum öppnar portarna sommaren 2012. Fastigheten köptes för 22 miljoner kronor och Lerin ska hyra lokalerna. Hyresavtalet innebär att det nya museet ska bli en kulturell samlingsplats, bland annat med estetiska utbildningar.
– Det är en spännande byggnad och det ska bli roligt att sätta liv på det där huset, säger Lars Lerin i ett pressmeddelande.

Därmed stängs det gamla Lars Lerin-museet på Laxholmen i Munkfors, som vi ser här ovanför.

Lars Lerin är Sveriges skickligaste akvarellist. Kanske ibland lite för skicklig för sitt eget bästa?

Men hur som helst är Lars Lerin en fantastisk konstnär. Ett Lars Lerin Museum i Sandgrund blir hur bra som helst. Lokalen ligger alldeles bredvid Värmlands Museum. Därmed understryks ytterligare att Sandgrundsudden är Karlstads kulturella centrum.

Det är lite vemodigt att Lars Lerin-museet i Munkfors därmed läggs ner. Det är en speciell känsla att se Lars Lerins konst i hans gamla hemort. Där han växte upp.

Den stora lokalen finns i ett gammal tråddrageri. Munkfors är ju en gammal bruksort. Utanför de höga fönstren brusar Klarälven. Lokalen har fått behålla karaktären av industri med ärrade betonggolv och rörledningar i taket. Jag besökte museet för några år sedan tillsammans med ett antal svenska kulturredaktörer. Vi var alla mycket imponerade (dessutom träffade vi Lars Lerin själv och såg Karin Bros ateljé men det är en annan historia)

Sandgrund är något av svensk kulturhistoria i sig själv. Sandgrund var en populär dansrestaurang mellan 1960 och 2003.

Lars Lerin Museet i Munkfors som nu läggs ner.

Foto: Lars Landström

Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.

Ett älskat vildsvin

Många barn har under åren suttit på vildsvinet utanför porten på låg-och mellanstadieskolan Brännaskolan i Härnösand. Vildsvinet är också en älskad symbol för skolan i alla möjliga sammanhang.

Ungefär lika uppskattat är vildsvinet utanför Malmö stadsbibliotek. Faktum är att det är ett precis likadant vildsvin av samma konstnär. Malmöborna känner inte till vildsvinet i Härnösand och Härnösandsborna känner inte till vildsvinet i Malmö.

Skulptören Karl Frisendahl var en av tre konstnärliga bröder från Ådalsliden. 1906 reste Carl till Paris med ekonomiskt bistånd från företagare i Ådalen. Han var elev till den store Auguste Rodin. Även de två andra bröderna Halvar och Fredrik studerade senare i Paris. Carl Frisendahl är kanske mest känd för Näcken, som finns på Historiska Museet i Stockholm. I Härnösand finns även hans byst av Pelle Molin. Diktaren av Ådalens Poesi förknippar vi med Näsåker, samma socken som Frisendahl. Carl Frisendahl dog 1948. 1965 donerade hans änka hans skulpturer, målningar, skisser och teckningar till Sundsvalls Museum. Där finns också hans ateljé i återuppbyggt skick.

Fredrik Frisendahl är mest känd för sitt flottarmonument i Sollefteå, som står mitt i Ångermanälven framför kraftverket i Sollefteå. Halvar Frisendahl är mest känd för målningen Skvadern, som han skänkte till Fornhemmet på Norra stadsberget i Sundsvall. Han gjorde också den vackra skulpturen Sorg som finns på en grav på Härnösands kyrkogård.

1935 gjorde Karl Frisendahl ”Liggande vildsvin”. Ungefär samtidigt gjorde han en lätt variation av vildsvinet där djuret har rest sig på på frambenen. Vildsvinet gör inte alls något hotfullt eller skrämmande intryck. Barn älskar att sitta på skulpturen. På Brännaskolan står vildsvinet på entrétrappen och det är mycket behändigt att sätta sig på vildsvinets rygg. I Malmö står vildsvinet på ett litet fundament och det är lite svårt för barn att komma upp på ryggen. Men det syns faktiskt på bronset att många barn klappat djuret på pälsen. Gjutningen av det helt vilande vildsvinet finns på Sundsvalls Museum.

Det var 1960 som en gjutning av den andra variationen gjordes till Malmö. Ungefär samtidigt gjordes den andra eller första gjutningen av vildsvinet – beroende på vilken som var före den andra – till Härnösand.

Namnet Carl Frisendahl är fortfarande ett aktuellt namn. Solotrombonisten i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm är dock en sentida ättling till den store skulptören.

Vildsvinet utanför stadsbiblioteket i Malmö. Foto: Lars Landström