Nationalmålningen finns på Åland

Konstnären Peter Dahl är snart aktuell med en stor retrospektiv utställning på Zornmuseet i Mora. Med sina Bellmantolkningar har Peter Dahl blivit en av Sveriges högst betalda nu levande konstnärer.

Hans två meter höga och fyra meter breda monumentalmålning ”Stolta stad, Fredmans epistel nr 33”, en triptyk, en tredelad tavla såldes 2005 på auktion för då rekordhöga 5,7 miljoner kronor. Det var rekord för en levande svensk konstnär och överträffades först i fjol när Cecilia Edefalks Baby såldes för 5,9 miljoner kronor.

Vad hände med ”Stolta stad. Fredmans epistel nr 33”? Vem köpte målningen? På vilken vägg hänger den? Dagens Industri Weekend berör inte den frågan i sin stora artikel om Peter Dahl i senaste numret.

Denna nationalmålning, får vi nog kalla den, finns tyvärr inte inom landets gränser. Men den är inte långt borta och förvaras inte i ett oåtkomligt privatpalats på andra sidan jorden. I den åländske affärsmannen och konstsamlaren Anders Wiklöfs vackra hem på Åland hänger ”Stolta stad. Fredmans epistel nr 33” på en vägg. Målningen pryder också omslaget till en bok om affärsmannen Anders Wiklöfs stora konstsamling, med många stora finska och även svenska namn. Bland annat äger han förlagan till Carl Larssons stora målning Midvinterblot. En målning som även den var tänkt att bli en svensk nationalmålning.

Samlingen är inte öppen för allmänheten, men avtalade förevisningar för föreningar och turistgrupper arrangeras och en stor del av samlingen ställdes 2007 ut i Helsingfors. Jag såg den stora samlingen tillsammans med ett antal nordiska journalister sommaren 2009.

Andersudde är för övrigt en stor sevärdhet i sig. För åtskilliga miljoner kronor skapade Anders Wiklöfs Nordens kanske mest exklusiva tennisarena.

Foto: Lars Landström

Kommunisten målade kapitalisternas väggar

Göteborgs Konstmuseum ställer just nu ut verk av Diego Rivera och Frida Kahlo.

Muralmålaren Diego Rivera var under 30-talet ett betydligt större namn än sin sedermera så berömda hustru Frida Kahlo. Han var så stor att han till och med fick stora utsmyckningsuppdrag i USA. Kommunisten Diego Rivera fick dekorerade kapitalismens tempel, börsen i San Fransisco. Han dekorerade Detroit Institute of Arts i Detroit.

Men när han fick uppdraget att dekorera Rockefeller Center i New York gick det illa. Beställaren gillade inte alls att kommunisten Rivera hade målat Lenin på väggen. Man krävde att Rivera skulle plocka bort, måla över Lenin i verket ”Man at the crossroads”. Rivera vägrade. Rockefeller Center lät då förstöra hela verket. Vissa rykten säger att verket täcktes över på något sätt.

Diego Rivera fick fullt betalt för sitt arbete. Han målade senare om verket till ett konstmuseum i Mexico City. Ni kan se en del av den muralmålningen här bredvid. Han återvände också till USA flera gånger för nya utsmyckningsuppdrag.

Serierutan som blev stor konst

Serien Steve Roper var huvudserie i många år i Serie-Magasinet (i viss konkurrens med polisserien Kerry Drake).

Den amerikanska serien Steve Roper handlade om en journalist som drogs in i diverse spännande händelser. Manus till serien skrevs av en Allen Saunders. Han skrev ett antal serier. Alla utmärktes av att vara ovanligt välskrivna. Saunders serier var en slags motsvarighet till såpaserier på teve. Karaktärer kom och gick och allt rullade på ungefär som i vanliga livet.

En bit in på 1960-talet fick Steve Roper en ny tecknare. William Overgard tecknade på ett mycket rappare, modernare sätt än sin föregångare. Han var också mycket bra på att teckna den kompis till Steve Roper som fördes in i handlingen i början av 60-talet. En stubbsnaggad lastbilschaufför vid namn Mike Nomad. Han var dessutom polskättad. Serievärlden hade aldrig sett en polskättad lastbilschaufför som hjälte.

Kanske var det detta som fångade amerikanske popkonstnären Roy Lichtensteins intresse. Han gjorde flera stora målningar med motiv från serierutor från Steve Roper av William Overgard. Denne bråkade heller inte i copyright-frågan, såvitt jag vet.

Nu såldes en målning av Roy Lichtenstein. Det är Steve Roper själv som tittar in i ett titthål som skurkarna gjort. ”I can see the whole room…and there’s nobody in it!” säger han.

Priset 286 miljoner kronor på Christies auktion i New York.

Undrar hur mycket William Overgard fick när han ritade originalrutan?

Steve Jobs och Disney

Är det Disney som äger Pixar? Eller är det Pixar som äger Disney?

En av de sista stora affärerna som Steve Jobs gjorde var att han slöt avtal med Disney som innebar att Disney köpte Pixar för 7,4 miljarder dollar – i aktier. Därmed blev huvudägaren av Pixar, Steve Jobs, Disneys största aktieägare (med ungefär 7 procent av företaget).

Disneys avdelning för tecknad film skulle underställas Pixar. John Lassetter – det kreativa geniet bakom Toy Story-filmerna – och Pixars ordförande Ed Catmull skulle leda den gemensamma enheten. Det brukar vara tvärtom när det stora företaget köper det lite mindre företaget, att det mindre företaget slukas upp och tappar sin särart.

Den utmärkta biografin ”Steve Jobs” av Walter Isaacson berättar om de här turerna. Det känns som en öppen tolkning, vem som egentligen köpte vem. Disney köpte Pixar – men Steve Jobs blev största ägare av Disney.

Till saken hör att Disney inte på många år, inte sedan ”Lejonkungen” hade haft en hitfilm. Pixar hade däremot pytsat ut den ena filmen mer framgångsrik än den andra. Toy Story, Toy Story II, Monsters Inc, Rädda Nemo. Disneys chef Michael Eisner var den store förloraren. Walt Disneys brorson Roy Disney hatade Eisner. Steve Jobs gillade inte Eisner något vidare. Däremot gick Jobs och Roy Disney utmärkt ihop.

De bästa Tintin-albumen

Den pågående Tintin-hysterin kräver en personlig topplista över de bästa Tintin-albumen.

1. Enhörningens hemlighet

2. Kung Ottokars spira

3. Den mystiska stjärnan

4. Blå lotus

5. Tintin i Tibet

6. De sju kristallkulorna

7. Rackham den rödes skatt

8. Den svarta ön

9. Solens tempel

10. Månen tur och retur

Den mystiska stjärna är fruktansvärt suggestiv. När asfalten smälter och råttorna springer. När profeten springer omkring med sitt plakat om att undergången är nära. Svampen som växer i Tintins famn. Bilderna är för alltid inpräglade i mitt medvetande.

Blå lotus läste jag och det flesta med mig ganska sent. Det var en av de sista Tintin-böckerna som kom ut på svenska. Jag har därmed inte så starka inre bilder av den. Det har man ju i regel bara med det man såg och läste som barn. Men vilken historielektion, vilken skildring av de japanska fascisternas härjningar i Kina. Den köpte jag också i det svart-vita originalversionen vid ett Frankrike-besök för en del år sedan. Historien är nästan ännu bättre i originalversionen. Hergé hade blivit en mycket styv berättare och tecknare när han gjorde Blå lotus.

Blå lotus och Kung Ottokars spira smular sönder alla missuppfattningar om Hergés politiska uppfattningar. Opportunist, visst, han fortsatte ju rita Tintin i en nazistyrd dagstidning i Belgien. Men absolut inte politiskt naiv och okunnig.  Han jämförde sig själv med en busskonduktör som fortsätter att jobba på bussen under en ockupation. Han var en serietecknare som fortsatte att teckna.

Tintin i Tibet är kanske det största konstverket av alla böckerna. Hergés Persona, för att jämföra med Ingmar Bergman. Hergé lade hela sitt kunnande, absolut allt, i potten och gjorde sin mest personliga Tintin-bok.

Jag är däremot inte så svag för ”Månen tur och retur”, som ofta ligger högt på de personliga Tintin-listorna. Jag har nästan inga inre bilder från dessa album. De var förstås bra, men inte så väldigt mycket mer för mig.

En usel pappa

Det finns gott om frånvarande och/eller dåliga pappor i kulturlivet. Herbert Tingsten skrev massor av artiklar och böcker och hade nästan aldrig tid för sin dotter. I sin stora självbiografi nämnde han henne så i förbigående att till och med många i samtiden reagerade.

Barnbarnet Jill Tingsten Klackenberg berättade i den gripande boken ”I skuggan av Tingsten” om de katastrofala konsekvenserna av hans frånvaro som pappa. Hennes mor blev alkoholiserad och led svårt av den närmast obefintliga relationen med sin far. Herbert Tingsten behandlas tämligen milt av Jill Tingsten Klackenberg, men läsaren, i alla fall jag, hade känslan efter boken: Herbert Tingsten var en riktigt usel pappa.

Den störste reportern i Dagens Nyheter under Tingsten var signaturen Jolo, Jan-Olof Olsson. En av hans döttrar blev Sveriges första kvinnliga sportjournalist men dog ung som ett offer för spriten (den andra dottern är författaren och baptistpastorn Vibeke Olsson). Jag vet inget om hans faderskap men utgår från att det var ganska frånvarande. Han var en produktiv journalist och författare.

Det främsta priset i den här konstiga kategorin tar dock Pablo Picasso. Det kanske finns någon psykiskt sjuk författare som plågat sina barn fysiskt. Det måste till något sådant för att överträffa Picasso.

Den store konstnären hade otaliga kärleksaffärer och fem långa relationer. Flera av kvinnorna i hans liv tog livet av sig. Han fick fyra barn. Två med Françoise Gilon. Hon blev den enda kvinna som lämnade honom. Hon hävdade i en självbiografi att hon blev illa behandlad, misshandlad och inte stod ut med alla hans kärleksaffärer.

Det finns ett antal böcker skrivna av familjemedlemmar som i olika tonarter tecknar bilden av ett mycket självupptaget geni. En riktigt skarp bild presenterades av Marina, dotter till Paulo Picasso, en son i första äktenskapet med Olga Koklova.

I ”Picasso: Min morfar” beskriver Picasso som ett ont geni, vars skapande krävde mänskliga offer, framför allt av de som stod honom nära.

Sveriges fulaste utsmyckning?

Är det här Sveriges fulaste offentliga utsmyckning?

Utanför Systembolaget i centrala Kramfors står två groteska föremål. Fyra betonghjul som verkar bada i två baljor. Det går inte att tolka föremålen som konst. Vad är det?

Det är två så kallade kollergångar från den massaindustri som en gång i tiden fanns i Kramfors. Äldre människor som jobbat på Kramforsfabriken – den lades ner på 70-talet – kan kanske identifiera föremålen och vet hur de användes.

En av betongklumparna har dessutom fått en massa klotter. Det ser för j-kligt ut. Bort med skrotet och låt en riktig konstnär få utsmycka denna strategiska plats, som dessutom blir ännu mer strategisk när det nya Coop-varuhuset står färdigt.

Konst eller inte konst?

Konst som ser ut som konst men kanske inte är konst möter man i ett parkeringshus i centrala Uppsala. Nestor var trädgårdsmästare hos den engelska drottningen. En skylt berättar allt vad denne Nestor kunde åstadkomma med sina händer och fingrar.

Skylten upplyser dock inte om upphovsmannen till skulpturen. Konst utan upphovsman är väl inte konst? Eller är statyn av Nestor konst ändå?

Stor som en basketspelare är han åtminstone, Nestor.

Frida Kahlos lilla stora mästerverk

Alla som ser Mona Lisa på Louvren tänker: ”vad liten den är”.  Alla som ser Frida Kahlos berömda målning ”Självporträtt med avklippt hår” på Metropolitan Museum of Modern Art i New York tänker också: ”vad liten den är”.

Frida Kahlo gjorde sitt självporträtt – de flesta av hennes runt 140 målningar är självporträtt – efter att ha klippt av sig sitt hår efter att maken Diego Rivera varit otrogen.

Den lilla målningen har en sällsam kraft. Hon ser allvarlig, närmast oberörd ut. Samtidigt skriker målningen ut hennes sorg och förtvivlan. Målningen bär en själslig stämning som står i en märklig kontrast till motivets ytliga behärskning.

Afrikanskt och storslaget

Skulptören El Anatsui från Ghana visar med sitt skapande hur man kan skapa något väldigt stort av något litet och oansenligt. Av en massa läskedryckskapsyler och annat återvinningsskräp skapade han ett monumentalverk till den stora afrikanska utställningen Ars 11 på Kiasma, Finlands museum för nutida konst.

Byggnaden är en attraktion i sig själv där den ligger som ett, ja, man vet inte vad. Den amerikanske arkitekten Steven Holl tänkte sig att arkitekturen skulle tala ljusets språk.

Kiasmas nya utställning Ars 11 visar flera av de största konstnärsnamnen i Afrika.

Ett annat fantastiskt verk är skapat av den konstnär som kanske, jämte El Anatsui, är det största namnet bland afrikanska konstnärer. Romuald Hazoumé från Benin använder också återvinning i sin konst. Verket i Kiasma är ett jättelikt ”däck” som han skapat av bensindunkar av plast.

Mary Sibande, sydafrikansk konstnär, använder sig ofta i sina skulpturer av en svart kvinna i en blå klänning. Hennes verk,  med den svarta kvinnan i den blå klänningen, får besökaren att fundera. Klänningen, så kolonial och icke-afrikansk, på en kvinna som kunde vara en hushållerska säger ”nu är det vi själva som är herrefolket….men det är inte lätt att kontrollera den svarta hästen”.