Filosofen som var som ett helgon

Simone Weil kunde klassisk grekiska när hon var 12 år. Hon ansåg att alla religioner är uttryck för andlig visdom. Själv lärde hon sig sanskrit genom att läsa ”Bhagavd Gita ”, hinduismens episka diktverk. I examen i filosofi och logik vid den franska prestigeskolan ”Ècole Normale Supérieure” var hon den bästa eleven. Den näst bästa eleven i filosofi och logik var Simone de Beauvoir.
Simone Weils föräldrar var kloka, vänliga och stöttande. De var judar från Alsace, men hade flyttat till Paris när det området blev tyskt efter ett krig 1871. Hon hade tidigt en mycket självuppoffrande sida av sin personlighet. Hon slutade äta socker, eftersom soldaterna i skyttegravarna inte fick något socker.
Hon bestämde sig tidigt för att framhäva maskulina drag och offra alla möjligheter att ha kärleksaffärer för att kunna ägna sig helhjärtat åt att förbättra de sociala förhållandena för de fattiga och svaga. Hon var mycket vacker men det syntes inte när hon gick omkring i illasittande kläder, ibland manskläder. Hon undvek alla former av fysisk kontakt. Hon kramade inte ens väninnor.
Hon skrev politiska traktat, gick i demonstrationer och stred för arbetarnas rättigheter. Under ett år jobbade hon också anonymt – hon hade egentligen en tjänst som filosofilärare – på bilfabriken Renault, för att leva som en arbetare. Men hon gick aldrig med i kommunistpartiet och blev efter 20 års ålder allt mer kritisk mot marxismen. Hon såg att en människa kunde bli lika förtryckt av en kommunistisk byråkrat som av en kapitalistisk direktör.
När Hitler kom till makten i Tyskland blev hon mycket pessimistisk om framtiden. Trotsky, den jämte Lenin främste ledaren för kommunismen i Sovjet, attackerade både henne som person och hennes idéer i flera artiklar. Han påverkades dock av hennes tankar. Det hade han ändå ingen nytta av när han avsattes och så småningom mördades av Sovjetunionens nye ledare Stalin.
1936 kämpade hon i det spanska inbördeskriget på den republikanska sidan, den demokratiska sidan. Hon var visserligen pacifist men var så usel skytt, och dessutom så närsynt, men ville offra sig för sakens skull. Dock förhindrades hon att följa med på de flesta uppdrag för att hon var så klumpig och närsynt. Hon tvingades lämna sin anarkistiska grupp. En månad efter att hon lämnat den utraderades gruppen i en strid.
Hon var uppfostrad i fullständig agnosticism, att det inte går att veta om det finns någon Gud, men hade alltid sedan barnsben haft en stark känsla för den kristna tanken ”att älska sin nästa”. Hon fick också en religiös upplevelse i en kyrka i Assisi, samma kyrka som Fransiscus av Asissi hade predikat i på 1200-talet. Fransiscus av Assisi är det kanske mest Kristus-lika helgonet.
Hon bodde 1942 i Marseille, den del av Frankrike som styrdes av den nazivänliga Vichyregimen, men familjen tog en båt till USA. Från USA tog hon sig till Storbritannien för att kunna arbeta åt den franska motståndsrörelse som de Gaulle startat.
Precis när hon skulle sändas på ett hemligt uppdrag till Frankrike blev hon dock sjuk i TBC. Hon blev ännu sämre av att nästan inte äta någonting, hon ville inte äta mer än fransmännen i det ockuperade Frankrike. Hjärtat stannade på den försvagade Simone Weil.
Hon var 34 år och i stort sett okänd när hon dog. Tio år efter hennes död var hennes verk (samlade verken är 20 volymer) hyllade, diskuterade, analyserade. Mer än 30 biografer om henne har publicerats under åren. Mellan 1995 och 2012 skrevs 2500 akademiska uppsatser om hennes verk, enligt ett universitet.
”Hon var den enda stora själen i vår tid” skrev Albert Camus 1951. Han skulle få Nobelpriset 1957 ”för att han med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.
Trots att hon var en kristen filosof är ett antal av hennes verk översatta till arabiska. Att hon som judinna var kristen filosof har inte heller, med något undantag, kritiserats.

Den nuvarande påven lever efter principen ”att älska sin nästa”. En princip som håller i alla tider, oavsett om man tror på någon Gud eller inte.

Alice Munro och kvinnan som var matematiskt geni i Stockholm

Alice Munro kom inte till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris, men Stockholm är ändå närvarande i en av hennes noveller.

Nästan alla noveller av Alice Munro utspelar sig i Kanada men det finns ett undantag där novellen inte ens utspelar sig i USA, och inte ens under nittonhundratalet.

”För mycket lycka” är också en av de ytterst få novellerna av Alice Munro som är biografisk, som berättar om namngivna personer som har levat . ”För mycket lycka” är en novell om en kvinna som var en lysande matematiker och samtidigt en lysande författare. Sofia Kovalevsky blev 1884 världens första kvinna som var professor i matematik. Hon blev samtidigt Sveriges första kvinnliga professor. Det skulle dröja ända till 1938 innan nästa kvinnliga professor i Sverige, Nanna Svartz i medicin.

Sofia ”Sonja” (det ryska smeknamnet) Kovalevskys far var officer vid det ryska artilleriet. Han uppmuntrade sin dotters intresse för naturvetenskap och matematik. Sofia Kovalevsky studerade matematik i Tyskland, bland annat privat hos en framstående matematiker. Det var vid den här tiden inte tillåtet i Tyskland för kvinnor att ta examen i matematik. 1888 vann hon det väldigt fina matematikpriset Prix Bordin för sin matematikavhandling Om en fast kropps rotation kring en fast punkt, som ansågs hålla så hög klass att hon belönades med den dubbla prissumman.

I Stockholm fanns den enda högskola som ville ge henne en tjänst. Den svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler hade sett på nära håll att kvinnor och matematik inte alls var någon oförenlig kombination. Hans syster Anne Charlotte Leffler hade debuterat som författare 1869 vid 19 års ålder och hon var också matematiskt begåvad.

Sofia Kovalevsky och Anne Charlotte Leffler var tvillingsjälar. Sofia Kovalevsky var mer matematiker än författare, Anne Charlotte Leffler var mer dramatiker och författare än matematiker. Tillsammans skrev de dramat ”Kampen för lyckan” som kom ut mindre än två år efter att Sofia Kovalevsky kommit till Sverige.

”För mycket lycka” är den centrala novellen i novellsamlingen med samma namn. Alice Munro hade läst en amerikansk biografi om Sofia Kovalevsky och fascinerats av kvinnan som var lysande matematiker i en tid när samhället ansåg att kvinnor inte hade några naturvetenskapliga talanger. Sofia Kovalevsky påminde ganska mycket om Marie Curie men i motsats till henne hade hon aldrig fått Nobelpriset, ens om hon fått ett långt liv, eftersom det inte finns något Nobelpris i matematik.

Marie Curie var den första kvinna som fick ett naturvetenskapligt Nobelpris. Hon fick det till och med två gånger, i fysik och sedan kemi, och sedan fick hennes dotter Nobelpris i kemi.

2013 utdelas fortfarande Nobelpriset framför allt till män. Undantaget 2013 var Alice Munro. 792 män och 43 kvinnor har fått Nobelpriset. De flesta kvinnliga Nobelpristagarna har fått litteraturpriset eller fredspriset.

Alice Munros mästerliga noveller förmedlar djupa inblickar i vad det är att vara människa. Novellen ”För mycket lycka” är inget undantag. Den ger också vissa inblickar i hur Alice Munro konstruerar sina noveller. Novellen handlar om en biografisk person men den är ändå inte en biografi. Hade det varit en biografi hade Anne Charlotte Leffler varit mycket närvarande. Hon är helt frånvarande i novellen. Det kan bara förklaras med att Alice Munro tyckte att novellen skulle bli sämre av att också handla om den djupa vänskapen mellan två kvinnor som både skrev och som båda förstod matematik.

I novellen får Sofia Kovalevsky lunginflammation när hon åker tåg från Danmark till Sverige. Hon samtalar med en man, han säger sig vara läkare på Bornholm, och uppmanar henne bestämt att åka färja till Sverige istället för tåg för att undvika en smittkoppsepidemi i Köpenhamn.

Någon smittkoppsepidemi fanns inte i Köpenhamn. Det hade läkaren sagt av en ingivelse. Sofia Kovalevsky får lunginflammation genom att ta en obekväm väg till Sverige. Bland annat kommenderas passagerarna att lämna tåget på grund av ett stopp och tvingas pulsa i snö. Hon kommer till slut fram till Stockholm men är sjuk. Efter några dagar till sängs dör hon. Hon får besök av bland andra Ellen Key.

I verkligheten hade hon fått besök av Anne Charlotte Leffler, systern till Gösta Mittag Leffler som själv besökte henne vid sjukbädden och såg till att hon undersöktes av hans husläkare.

I verkligheten hade Anne Charlotte Leffler, Sofia Kovalevsky, Ellen Key och Alfhild Agrell, dramatikern från Härnösand, startat den litterära gruppen ”Svältringen”.

Men hade novellen blivit bättre av Anne Charlotte Lefflers närvaro? Troligen inte. Alice Munros noveller är alltid så exakta, det finns inte ett ord, ännu mindre en hel mening som är överflödig eller betydelselös. Man läser om, går tillbaka och försöker hitta det som pekade på att det här skulle hända, och man hittar det alltid.

 

Fotnot: Rosenlarv förlag har gett ut flera böcker om och av de två kvinnor som var de mest spelade och omdiskuterade dramatikerna i Sverige på 1880-talet, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler. Den senaste boken om Anne Charlotte Leffler är ”Att skapa en framtid” . Ett antal artiklar om kulturradikalen Anne-Charlotte Leffler som bland annat innehåller ett aldrig tidigare publicerad självbiografiskt utkast.

 

Ge Fredrik Sjöberg stol nr 11 i Svenska Akademien

Akademiledamoten Ulf Linde var redan som 17-åring specialist på Ernst Josephson. Han var jazzmusiker, spelade vibrafon på 1950-talet. Han var expert på Marcel Duchamp. Han skrev ett antal böcker. Han var chef för Thielska galleriet. Han var många saker men kanske framför allt något så ovanligt som en renässansmänniska. Kanske den enda på senare år i Svenska Akademien.

Det finns ingen Ulf Linde-liknande person att ersätta Ulf Linde. Men han borde ersättas med en person som har ögon för konsten. Förvisso har nästan alla akademiledamöter ögon för konsten men det är inte riktigt samma som att förknippa konsten så intimt med livet och existensen.

Ersätt Ulf Linde med författaren, översättaren och biologen Fredrik Sjöberg. Han funderar i sin senaste bok, ”Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent”, över två bortglömda och märkliga svenska konstnär. Olof Ågren var en jämtländsk bondson som hyllades redan som ung och som strax efter det stora genombrottet gav fan i alltihopa och flyttade till östra Småland där han drog sig fram som fattig bonde. Lotte Laserstein var judinna på flykt från Ostpreussen som kom till Sverige strax före krigsutbrottet. Hennes målningar var snudd på mästerverk men sedan blev målningarna allt sämre.

Fredrik Sjöberg har skrivit ett antal essäböcker på ett språk som verkar enkelt och vardagligt men som drar läsaren in i det han skriver. Han är ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien. Han är hedersdoktor vid Lunds universitet och hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Ge denna renässansmänniska stol nummer 11 i Svenska Akademien.

Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

Pjäsen Pygmalion och August Strindberg

G B Shaw skrev sitt mästerverk ”Pygmalion” 1912 om fonetikprofessorn Higgins som lär en flicka från slummen att tala så att alla tror att hon är en dam från överklassen. Samma år dog den författare som G B Shaw såg som den ende dramatiker som hade samma filosofi som honom. August Strindberg.

”Pygmalion” spelas just nu på Uppsala Stadsteater i en fin uppsättning. 100 år efter urpremiären. Urpremiären var på tyska i Wien 1913.

George Bernard Shaw och August Strindberg var ”an odd couple”, som det står i en stor engelska biografin om G B Shaw. Men de förenades av att de hade likartad filosofisk syn på människan och tillvaron och rörde sig åt samma politiska håll. 1908 skrev G B Shaw brev till August Strindberg och frågade om han fick komma på besök. August Strindberg svarade med ett brev som till en tredjedel var skrivet på franska, en tredjedel skriven på tyska och en tredjedel skriven på engelska.

I brevet skrev Strindberg att det skulle bli ett samtal som mellan en döv och en stum eftersom de inte talade ett gemensamt språk. Dessutom levde han ett så tillbakadraget liv och träffade bara några få vänner. Han skrev också att han led av en mänsklig sjukdom.

Men dagen efteråt fick G B Shaw ett nytt brev från August Strindberg där denne skrev att de kunde träffas på Intima teatern. G B Shaw och hans hustru reste direkt till Sverige och mötte Strindberg på Intima teatern.

Det blev precis som Strindberg sa i sitt första brev ett märkligt möte. G B Shaw talade inte franska eller tyska. August Strindberg talade inte engelska. De två dramatikerna talade därför latin med varandra.

En tid efter mötet började G B Shaw skriva en pjäs om kvinnans oberoende samt språket och de sociala konventionernas betydelse för klassamhället. En professor i fonetik slår vad med en överste, lika intresserad av språk och dialekter som honom, att han kan få ”den där hemska flickan från rännstenen” med tre månaders undervisning att tala som en dam.

Professor Higgins är en otrevlig typ men han är lika otrevlig mot hög som låg. Flickan Eliza har ingen mor och en suput till far. Higgins vinner vadet och Eliza talar som en dam. Men precis som ett litet barn som helt byter språk kan hon inte gå tillbaka till sin gamla miljö. Till Higgins häpnad måste han erkänna att han i henne har sin överman.

Pjäsen låg långt senare till grund för musikalen ”My Fair Lady”.

När pjäsen hade premiär i London 1914 ändrades slutet till ett lyckligt slut. Professor Higgins frågar Eliza om hon vill gifta sig med honom. G B Shaw ansåg att det omöjligt kunde sluta med att Higgins och Eliza blev ett par.

”My Fair Lady” blev en enorm publiksuccé som svensk musikal med Jarl Kulle som professor Higgins och Ulla Sallert som Eliza.

I Uppsala Stadsteaters Pygmalion är det Jarl Kulles dotter Linda Kulle som spelar Eliza. Hon är mycket bra, liksom Aksel Morisse som spelar professor Higgins.

När Pygmalion hade sin första premiär i Sverige, på Dramaten den 7 april 1914 spelades Eliza av Harriet Bosse, August Strindbergs sista fru.

August Strindberg dog 1912 och fick aldrig se den pjäs som den engelske dramatikern G B Shaw skrev efter att ha träffat honom.

G B Shaw fick Nobelpriset i litteratur 1925 och donerade prissumman till en kulturfond med syfte att uppmuntra det kulturella utbudet mellan Sverige och Storbritannien.

Professor Higgins (Aksel Morisse) visar med en spatel hur Eliza (Linda Kulle) ska hålla tungan för att hon ska låta som en fin dam. Higgins fonetikvän överste Pickering (Gustav Levin) ser på.

Foto: Markus Gårder

 

 

Lars Molins väg till Sollefteå

Sollefteå kommun säger nej till att uppkalla en gata efter regissören och författaren Lars Molin. Ett medborgarförslag att namnge en gata i Ramsele till regissören Lars Molins gata avslogs av kommunfullmäktige i Sollefteå med hänvisning till att Lars Molins anknytning till orten är för svag. Lars Molin gick i skola i Ramsele men bodde förvisso inte i Ramsele när han gjorde Tre kärlekar, Potatishandlaren, Badjävlar, Den tatuerade änkan och de andra teveserierna och tevefilmerna.

Tyvärr är vi riktigt dåliga i Sverige på att namnge gator och torg efter kulturpersonligheter. Det finns hur många gator som helst efter bruksdisponenter och sjökaptener. Men gator och torg namnges sällan efter personer som skrivit böcker, regisserat filmer, skådespelare,  konstnärer. Den störste svensken genom tiderna har gator och torg i sitt namn runt om i världen. I Sverige finns Raoul Wallenbergs plats i Malmö och Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan i Stockholm. Där finns också två minnesmonument över Raoul Wallberg, Kirsten Ortweds stenskulpturer ”Till Raoul Wallenberg” och två arkitekters ”Vägen, ett stenklot från vilken en stenklädd väg med järnvägsspår leder till Stora synagogan i Stockholm.

Det finns ett antal gator och torg i Chile som heter Harald Edelstams torg eller väg efter den svenske diplomaten som bidrog till att rädda närmare tusen liv efter militärkuppen i Chile. Han bidrog också till att rätta ett hundratal norska motståndsmän och judar i det tyskockuperade Norge under andra världskriget.

Men det finns ingen gata i Sverige som är döpt efter den svenske diplomaten. Det finns heller ingen gata döpt efter Raoul Nordling. Den svenske generalkonsulen och affärsmannen räddade Paris från att förstöras i slutet av andra världskriget. Adolf Hitler hade gett order till den tyske befälhavaren att bränna ner Paris men Raoul Nordling lyckades övertala denne att inte göra det. Naturligtvis finns en Avenue Raoul Nordling i Paris och han blev också hedersmedborgare i Paris.

Olof Palmes torg eller plats finns på flera platser i landet, bland annat i Sundsvall, Örebro och Södertälje. Men det finns ingen Olof Palmes väg.

Thage Erlander var statsminister i 42 år i Sverige. Det finns en Tage Erlanders väg i Lund. Han studerade i Lund. I Lund finns även Östen Undéns gata och Ernst Wigforss gata.

Den utrikesminister som skällde ut Raoul Wallenbergs anhöriga för att de ville att regeringen skulle jobba hårdare för att kräva att Sovjetunionen skulle frige Raoul Wallenberg har fått en gata – men inte den man som han inte gjorde någonting för att rädda.

Sollefteå har ingen Ingrid Thulins väg efter skådespelaren som växte upp i Sollefteå och sedan hade stora roller i några av Ingmar Bergmans mest berömda filmer. Sollefteå har heller ingen Kerstin Thorvalls väg efter tecknaren och författaren som var barn i Sollefteå och sedan skrev ”Det mest förbjudna”, ”När man skjuter arbetare så” och ytterligare 64 böcker. Sollefteå har ingen Helmer Osslunds väg. Sollefteå har ingen Gunnar Hedlunds väg. Gunnar Hedlund var en av de största politiska ledarna i Sverige. Han var från Helgum i Sollefteå kommun. Gunnar Hedlund bosatte sig på hustrus föräldrars gård, Mo, som de övertog. Som rikspolitiker blev Hedlund känd som ”Hedlund i Rådom”.

August Strindberg har ingen väg i Sverige. Sollefteå kunde vara den första kommun med en August Strindbergs väg. August Strindbergs farfar var från Strinne i Multrå i Sollefteå kommun och författaren var mycket stolt över sina rötter i Strinne. Två av de tre svenska konstnärer vars verk gått för de högsta auktionspriserna har anknytning till Sollefteå. Helmer Osslund bodde i Österåsen. Hans fru hade tbc och vårdades på Österåsens sanatorium.

Kramfors har ingen Birger Normans väg. Kramfors har ingen Thage Nordholms väg (den borde finnas i Nordingrå även om han var från Kramfors).

Härnösand har en Ludvig Nordströms väg. Den ligger på Östanbäcken. Härnösand har dock ingen Alfhild Agrells väg efter kvinnan från Härnösand som var landets mest spelade och hyllade dramatiker på 1880-talet. Härnösand har ingen väg efter Sven Vallmark, radiomannen som översatte två ryska nobelpristagare. Först Doktor Zjivago av Boris Pasternak och sedan Cancerkliniken av Alexander Solzhenitsyn. Härnösand har ingen Bertil Malmbergs väg efter författaren som skrev ”Excellensen”, den berömda svenska anti-nazistiska pjäsen, ”Åke och hans värld” och några stora diktsamlingar. Det kommer ständigt nya böcker om Bertil Malmberg.

Örnsköldsvik borde ha en Hans Hedbergs Väg. Ingen kan förstå hur Hans Hedberg gjorde glasyrerna till sina keramiska fruktar. Äpplen eller päron. Alltid rätt färger.

Örnsköldsvik borde ha en Bror Marklunds Väg. Pojken från Husum blev en av Sveriges främsta skulptörer. Örnsköldsvik hedrar honom med ett fint skulptörpris och den ateljé han testamenterade till Örnsköldsvik är ett mycket fint Bror Marklund-museum bredvid Örnsköldsviks Museum.

Men till att börja med. Döp en väg i Sollefteå kommun till Lars Molins väg.

 

Rockmusik om konstnärer och författare

Rock är kultur och det finns mycket rockmusik som handlar om kultur. Men låtarna handlar oftast om kulturskapare i musikens värld. Musiker och tonsättare.

Några av de bästa låtarna som handlar om konstnärer och författare som inte hade någonting med musik att göra.

David Bowie – Andy Warhol

David Bowies låt om Andy Warhol är den bästa beskrivningen i musik av Andy Warhol. Låten börjar utan musik. Men så småningom kommer en mycket bra melodislinga om ”Andy Warhol looks a scream…”. Texten beskriver Andy Warhol som ett stort barn. Många år senare spelade David Bowie just Andy Warhol i en mycket bra film om gatukonstnären Jean Michel Basquiat och dennes tragiskt korta liv. David Bowie var lika bra som Andy Warhol som när han sjöng om Andy Warhol.

David Bowie – Andy Warhol – 1999 Digital Remaster

Don McLean gjorde American Pie. En av rockens mest kända sånger. En lika bra, kanske ännu bättre låt, var Don McLeans sång om Vincent van Gogh. ”They could not love you. Still your life was true”.

Don McLean – Vincent

En målning av Joni Mitchell som ser ut som målningen som Vincent van Gogh gjorde av sig själv efter att ha skurit av sig örat och gett det till en servitris är omslaget till albumet ”Turbulent indigo”. Hon sjunger i låten ”Turbulent indigo” om att bli indragen i en ständigt rörlig indigoblå känsla utan nåd.

Joni Mitchell – Turbulent Indigo

Scott Walker sjöng Jacques Brels ”Amsterdam” på Scott 3. Låten handlar inte alls om konsten i Amsterdam. Den handlar om en sjöman i hamnen i Amsterdam som sjunger om livet där ute i världens hamnar. Den belgiske sångaren, låtskrivaren, skådespelaren och regissören Jacques Brels originalversion är bäst men den här är den bästa icke franskspråkiga versionen. Scott Walker är en av rockens mest egenartade artister.

Scott Walker – Amsterdam

Paul Simon gjorde en låt om ett ögonblick i målaren René Magrittes liv  på albumet ”Hearts and Bones”. Paul Simon hade sett ett fotografi av René och George Magritte på promenad med sin hund. Det blev låten ”René och George Magritte med sin hund efter kriget” som i musik och text för fram ungefär samma känsla som Rene Magrittes surrealistiska målningar gör. Ett mycket poetiskt stycke av rockmusikens störste poet.

Paul Simon – Rene And George Magritte with Their Dog After The War

Rickie Lee Jones ”The Ballad of the Sad Young Men” handlar inte om konst. Men balladen handlar om alla ledsna unga män som blir äldre och fortsätter att vara ledsna. Kanske ville de ledsna unga männen bli konstnärer? Kanske var det därför de var ledsna? En mycket vacker sång med Rickie Lee Jones personliga röst. Från albumet ”Pop Pop”.

Rickie Lee Jones – The Ballad Of The Sad Young Men

 

Författare som valde självmord

Det finns en del författare som begått självmord. Men de har sällan tagit sina liv på våldsamma sätt. Kanske är det något i författandet, att skriva böcker, att skapa romankaraktärer, att fundera över livets mening, som motverkar våldsamma självmord,  fast det borde vara tvärtom?

Ernest Hemingway (1899-1961) sköt sig själv med sitt jaktgevär. Han var en av få författare som var jägare, kanske den ende Nobelpristagaren i litteratur som också hade jagat en hel del. Han tyckte också mycket om tjurfäktning. Han skrev ett reportage om tjurfäktning i tidningen Life. Reportaget gavs många år efter hans död ut som en bok.

Hemingway hade överlevt två flygplanskrascher med skadade njurar och lever. På grund av njurproblemen fick han högt blodtryck och blodtrycksmedicinen gav honom depressioner. Han kunde inte skriva längre, drack allt mer och lades in flera gånger för avgiftning. Han fick många elchocksbehandlingar. En morgon några dagar innan han skulle fylla 62 år sköt han sig med jaktgevär.

Jack London (1876-1916) påstods ha tagit självmord. I dödscertifikatet stod istället att han dog av den uremi som följde efter akut kolik. Sådan kolik orsakas ofta av njurstenar. Han dog troligen av urinförgiftning efter njurstenar. Det är bisarrt att Jack Londons död ansågs ha varit ett självmord men förklaringen är helt enkelt att man hela tiden skrev av varandra. Någon skrev direkt efter hans död att Jack London hade tagit självmord och sedan fortsatte ryktet om självmord att leva i många år.

Nobelpristagaren Harry Martinson (1904-1978) tog däremot sitt liv på ett mycket plågsamt och långsammare sätt. Han begick sepukku med en sax. Sepukku är en form av harakiri. Man skär upp sin mage. En sekond hugger av huvudet. Harry Martinson hade ingen sekond. Akademikollegan Lars Gyllensten skildrade detaljerna i sina memoarer. Gyllensten ansåg att den mobbning som han menade drabbade Martinson efter att denne tilldelats Nobelpriset i litteratur var en bidragande faktor till att Martinson tog sitt liv. Lars Gyllensten var särskilt kritisk mot Olof Lagercrantz.

En del författare har tagit självmord genom att drunkna. Virginia Woolf (1888-1941) fyllde sina fickor på en överrock med stenar och gick ut i River Ouse. Hon hade precis avslutat sin sista roman och drabbats av samma svåra depression som hon kämpat med några gånger under sitt liv.

Hjalmar Gullberg (1888-1961) var inte bara född samma år som Virginia Woolf. Han tog också sitt liv på samma sätt. Han led mot slutet av sitt liv av en svår nervsjukdom. Efter en behandling i respirator ville han inte uppleva det igen. Han tog sitt liv genom att dränka sig i en sjö.

Hjalmar Gullberg var en framstående poet under många år. Hans berömda dikt ”Död Amazon” handlar om Karin Boye som precis tagit självmord.

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås!

Starka trupper ha enligt TT

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås

Karin Boye (1900-1941) tog självmord genom att ta en överdos sömntabletter. Hon hittades vid en stor sten. Hennes käresta Margot Hanel (som inte var med henne i Alingsås) tog en månad efter Boyes död även hon sitt liv. Karin Boye var i Alingsås för att hjälpa väninnan Anita Nathorst. Anita Nathorst dog i cancer i augusti samma år.

Stora skrivande äktenskap

Det finns många författare som haft en hustru eller man som på olika sätt underlättat författarskapet. Däremot finns det inte alls så många exempel där författarens hustru eller man varit en jämställd och viktig förutsättning för skrivandet. Förklaringen är rimligen att författare många gånger är så egocentriska att de inte anser sig behöva en partner som tänker och skriver lika bra som de.

Jean-Paul Sartre fick Nobelpriset 1964. Hans livskamrat Simone de Beauvoir var också filosof. Hon borde ha fått Nobelpriset. Hennes största verk Det andra könet är en viktigare bok än Sartres skrifter. Sartre var mycket inflytelserik under sin livstid men Simone de Beauvoir är mycket mer inflytelserik i dag. Simone de Beauvoir var kvar vid hans sida ända tills hans död 1980. Hon dog 1986.

Det finns en nordisk relation som påminner en del om Sartres och de Beauvoirs intellektuella relation. Mia Berner (1923-2009) och Pentii Saarikoski (1937-1983) . Mia Berner skriver några rader i boken ”PS. anteckningar från ett sorgeår” om att de två ibland jämfördes med Sartre och de Beauvoir. Hon nämner humoristiskt några skillnader mellan dem men undertonen är ändå ”ja, det kanske vi är”.

Pentii Saarikoski var en av de största nordiska poeterna under förra seklet. Sociologen och poeten Mia Berner besökte Saarikoski i Finland för att tala om någonting. Vad hon skulle tala med honom om nämner hon knappt i sin mycket fina bok ”PS. anteckningar från ett sorgeår” och förmodligen hade hon också glömt varför hon reste till Saarikoski i Finland. Det blev ögonblickligt djup kärlek mellan Berner och Saarikoski. Han var i praktiken skild från sin fru. Mia Berner och Pentti Saarikoski gifte sig och bodde tillsammans på Tjörn i Bohuslän. De arbetade intensivt tillsammans. Den sista delen av Tjörn-sviten, Den dunkles danser, som kom ut efter Pentti Sarikoski död 1983, är skriven av Mia Berner och Pentti Saarikoski.

Under krigsåren flyttade familjen Saarikoski, utom fadern som hade krigstjänst, ofta. Man bodde också tidvis i Sverige. På hösten 1944 började Pentti Saarikoski i Berzeliusskolan i Norrköping. Där fick han lära sig att både skriva och läsa på svenska. 1945 återvände familjen till Finland. Mia Berner från Stavanger ingick i den norska motståndsrörelsen och hade flytt till Sverige från Norge 1943. Båda var mycket språkbegåvade. Han hade översatt James Joyce, Henry Miller, J D Salinger och antika författare som Aristoteles, Catullus, Euripides, Herakleitos, Homeros, Xenofon och Sapfo till finska. De talade med varandra på svenska. Hon skriver själv att hon inte kunde finska men ger samtidigt en del ganska intrikata exempel som snarare visar att hon nog var rätt skaplig på finska.

Pentti Saarikoski var alkoholist. Skildringen på någon sida i boken av hur tokig och vild han blev av att avstå från alkohol några dagar är den enda som kan kallas otäckt i boken. Mia Berner nämner hans alkoholism många gånger i boken men det finns nästan inga detaljerade skildringar i boken av hans supande. Men de talade om dikt, nästan ständigt. Han visade sina senaste diktrader för henne och ville ha hennes synpunkter. Ofta föreslog hon små ändringar. Han följde nästan alltid hennes råd och synpunkter. När hon hade varit borta några dagar mötte han henne på vägen. Han hittade visserligen inte så långt ut på vägen – han var så extremt opraktisk att han inte ens kunde eller ville byta en glödlampa – men hon kunde se en fladdrande lampa och förstod att det var han. Pentii Sarikoski trodde själv inte att han inte skulle bli äldre än högst 46 år. Så blev det också. Han dog plötsligt 1983. Han hade då stora leverskador och avled av en stor blödning. Han skulle fylla 46 år.

 

Mia Berner kastade alla sina kläder efter hans död och köpte nya i rött. Det var sorgens färg för henne. Pentii Sarikoskis kista var också röd. Hon flyttade så småningom tillbaka till Norge och var intensivt sysselsatt med lyrik, inte minst norsk lyrik, ända in i det sista. Hon kallade sitt sista rum på sjukvården för arbetsrum.

Andra författarpar:

Moa Martinson och Harry Martinson. De levde ihop mellan 1929 och 1939. Under den perioden skrev Moa Martinson bland annat ”Mor gifter sig”. Harry Martinson skrev bland annat ”Nässlorna blommar”. Han fick Nobelpriset 1974. Moa Martinson betraktas sedan länge som en av den svenska kvinnorörelsens viktigaste personer.

Det finns knappast något svenskt författaräktenskap som gett fler och större verk ifrån sig från både man och hustru än äktenskapet mellan Moa Martinson och Harry Martinson.

Ett annat och på sin tid ännu mer omtalat äktenskap var det mellan Ludvig ”Lubbe” Nordström (1882-1942) och Marika Stiernstedt (1875-1954) . Marika Stiernstedt skrev många romaner under 20-och 30-talet. Ludvig Nordström skrev också många romaner under samma tidpunkt. De var båda mycket framgångsrika författare. Äktenskapet var många gånger stormigt men varade mellan 1909 och 1935. Hon berättade om äktenskapet i självbiografin ”Kring ett äktenskap” 1953.

 

Foto: Lütfi Özkök

 

 

 

 

 

Svenska Akademien behöver en ny Knut Ahnlund

Knut Ahnlund avled i onsdags, 89 år gammal. Sedan 1983 har han innehaft stol nummer sju i Svenska Akademien. 1989 protesterade han, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten mot att Svenska Akademien inte fördömde de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie. Sture Ahlén var då ständig sekretare i Svenska Akademien. Sture Ahlén ansåg inte att det var förenligt med Svenska Akademiens roll och ställning att uttala ett fördömande och fick också en majoritet med sig.

Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade Svenska Akademien definitivt. Knut Ahnlund fanns med ytterligare några år. När österrikiske dramatikern Elfriede Jelinek fick Nobelpriset 2005 ville han lämna Svenska Akademien. Men ingen kan lämna Svenska Akademien. Lars Gyllensten dog 2006. Kerstin Ekmans stol fortsätter att stå tom. Knut Ahnlunds stol nummer 17 kommer nu att få en ny innehavare.

Jag hoppas att det blir en ledamot som har kraft och integritet att säga nej när någon föreslår en vice ordförande i kinesiska författarförbundet till Nobelpriset. Mu Yan som Nobelpristagare är en lika stor skam som när Svenska Akademien 1965 gav Michail Sjolochov Nobelpriset i litteratur. Hans kändaste roman ”Stilla flyter Don” hade inga problem med censuren i Sovjetunionen. Michail Sjolochov var högt uppsatt i det sovjetiska författarförbundet. En författare som smidigt anpassade sig till censuren. Ingen människa läser honom idag.

Ingen människa kommer i framtiden att läsa romaner av Mo Yan. Han är en snäll och medgörlig författare som diktaturen tycker om för att han inte bråkar och ställer till problem. Nobelpristagen Hertha Müller rasar mot att han får Nobelpriset. Hon har fullständigt rätt. Mo Yan måste kräva att fredspristagaren Liu Xiaobo släpps ur från sitt fängelsestraff i tal i Blå hallen som direktsänds i Kina. Jag hoppas att han gör det men jag tror inte att han gör det.

Sjolosjov fick Nobelpriset 1965. Svenska Akademien hade retat upp Sovjet med att ge Boris Pasternak Nobelpriset 1958. Han tilläts inte ens att ta emot Nobelpriset. Två år senare dog han. Sju år senare gjorde Svenska Akademien väl med Sovjet genom att ge diktaturens favoritförfattare Michail Sjolochov Nobelpriset. Svenska Akademien gav Nobelpriset till diktaren Gao Xingjian 2000. Han är en persona non grata för det kinesiska kommunistpartiet som hade satt honom i livstids fängelse för länge sedan, om han nu inte i tid lämnat både Kina och det kinesiska medborgarskapet (han är fransk medborgare).

12 år senare gör Svenska Akademien väl med Kina och ger priset till en partigodkänd författare.

Svenska Akademien behöver sådana ledamöter som Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Knut Ahnlund. Svenska Akademien behöver inte en till författare som inte protesterar när Göran Malmqvist vill att en partigodkänd kinesisk författare som han själv har översatt ska få Nobelpriset.

 

Inget försvar hade klarat Strindberg och Zlatan

Jag är övertygad om att August Strindberg hade varit en bra fotbollsspelare om fotboll hade funnits i hans ungdom.

Skådespelaren Åke Arvidsson gör i höst August Strindberg i Teater Västernorrlands uppsättning av P-O Enquists pjäs Tribadernas natt (Härnösands teater i kväll tisdag 6 november och Folkan i Övik på fredag kväll 9 november). Åke Arvidsson är också fotbollstränare. Han berättade för mig att replikerna i en bra teaterpjäs är som situationer i fotboll. Spelaren som får en passning utanför motståndarens straffområde spelar inte till sin egen målvakt på andra sidan planen. Det finns några få naturliga saker att göra med bollen.

Det är på samma sätt med en teaterpjäs. I bra teater har den andra repliken en naturlig koppling till den första repliken. Gisela Nilsson, som gör en mycket bra Siri von Essen i Tribadernas natt, har lika stora textmassor som Åke Arvidsson att hålla reda på. Men det är inte riktigt så svårt som det låter. Siri von Essen gör någonting när hon ska säga sin replik. Hon kanske tar på sig en sko, knäpper en knapp, borstar håret. Den handlingen hjälper skådespelaren att minnas repliken som ska sägas. Skådespelarna har också repeterat i åtta veckor före premiären.

Fotboll kom till Sverige via Storbritannien under 1870-talet. Men det var först på 1890-talet som organiserad fotboll började utövas i Sverige och man skapade den första svenska serien, Svenska mästerskapet i fotboll, som pågick till 1925 då Allsvenskan uppstod.

August Strindberg var mellan 20 år och 30 år när fotbollen började spelas i Sverige. Han nämner inte fotboll eller bollar i sina skrifter (Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade verk är snart komplett, 72 volymer stor) med något undantag. Det här stycket kommer från en novell i Giftas I:

Pang! så kom en boll och slog honom rätt på skjortvecket. Han flög upp som en retad geting och ville ta reda på den brottslige, då han såg ett litet fult flickansikte skratta sig mitt i ögonen, och bakom henne en arbetare i helgdagskläder och panamahatt, som leendetog flickan i hand och frågade om det gjorde ont, och så såg han en hel hop tjänstefolk och gardister som skrattade. Han tittade efter en poliskonstapel, ty han kände sig kränkt i sina rättigheter som människa, men när han fick se konstapeln i förtroligt samspråk med barnets mamma, förlorade han all lust att bråka, och gick direkt till Norrmalmstorg för att ta en droska och åka till söder upp till bokhandlaren, ty nu kunde han icke vara ensam längre. När han kommit upp i droskan kände han sig någorlunda skyddad, och nu torkade han med näsduken sitt skjortbröst, som blivit dammigt av bollen.

I Strindbergiana, den årligen återkommande bokserien, återgavs en intervju som en tidning i Stockholm gjorde på 20-talet med en äldre dam. August Strindberg hade varit lärare på hennes skola. Hon hade lekt med en boll och tappat bollen precis när August Strindberg kom förbi. Han hade tagit emot bollen och vänligt gett tillbaka den till flickan. Troligen läste jag in mer än vad som stod där. Men jag fick en bild av att han ganska elegant tog emot bollen.

August Strindberg var också konstnär och amatörmusiker. Han var en av Sveriges främsta konstnärer någonsin. August Strindberg spelade gitarr men jag har inte läst någon beskrivning av hur han spelade. August Strindberg ägde fem olika gitarrer (minst en var en luta). Hans enda komposition är Forskarlens sång, som han skrev till sitt skådespel Kronbruden. Noterna förvaras på Musik- och teaterbiblioteket. Lyssna på Forskarlens sång på http://www.statensmusikverk.se/tag/forskarlens-sang/

Hans äldre bror Carl Axel Strindberg var kompositör, sångtextförfattare och cellist och pianist.

Teater, romaner, noveller, konst, musik, vetenskap, biologi. Det är klart att August Strindberg hade spelat fotboll om han hade fötts 40-50 år senare. Jag tror att han hade spelat med en speciell och oförutsägbar kreativitet. Jag tror att Zlatan Ibrahimovic står närmast August Strindberg av svenska fotbollsspelare. Zlatan är nominerad till Augustpriset för sina memoarer. Zlatan är excentrisk, en konstnärsnatur.

Nu är Zlatan i Frankrike. August Strindberg bodde periodvis i Frankrike under sitt kringflackande liv. Han skrev också verken Les Plaidoyer d´un fou (En dåres försvarstal) och Sylva Sylvarum (en naturvetenskaplig bok) direkt på franska.

August Strindberg och Zlatan Ibrahimovic. Inget försvar hade klarat dem båda.