Pippi Långstrump-filmen som bara försvann

Den första boken om Pippi Långstrump kom ut i november 1945. Boken blev direkt en stor framgång och det första kapitlet i den långa historien om Astrid Lindgrens figurer i film skrevs också redan efter några år.

Filmen om Pippi Långstrump från 1949 har ni dock inte sett. Astrid Lindgren gillade inte alls filmen. Den försvann snabbt i glömska. Filmen regisserades av Per Gunvall och manuset skrevs av Rune Waldecrantz. Per Gunvall gjorde ett antal filmer, varav Lilla Fridolf blir morfar är den kändaste. Han skrev också manus till den filmen. Rune Waldecrantz var svensk filmproducent, manusförfattare, författare och filmforskare. Han blev 1970 Sveriges förste professor i filmvetenskap.

Pippi Långstrump spelades av Viveca Serlachius. Hon var skådespelare i ett antal filmer både före och efter Pippi Långstrump. Filmen hade i övrigt ganska många bra skådespelare. Bland andra Stig Järrel, Sigge Fürst, Julia Caescar, Arne Källerud. Den fantastiske danske violinisten Svend Asmussen hade till och med en liten roll i filmen. Som brevbärare, inte violinist.

Filmens manus byggde på böckerna Pippi Långstrump, Pippi går ombord och Pippi i Söderhavet men manuset hade också lagt till ett kärlekspar. Många kritiserade också valet av en vuxen skådespelare som Pippi.

Filmen tycks ha försvunnit spårlöst. Jag har inte lyckats hitta någon bild från filmen på nätet.

Rött var färgen för hennes sorg

Rött är sorgens färg

Mia Berner (1923-2009) är en bit över 80 år på fotografiet.

Mia Berner var gift med Pentti Saarikoski. De sista åtta åren fram till sin död bodde Pentti Saarikoski på Tjörn i Bohuslän tillsammans med Mia Berner. I samarbete med henne skrev han Tjörnsviten vars sista del Den dunkles danser utkom hösten 1983, efter hans död. 1985 skrev Mia Berner boken PS om sitt liv med Pentti Saarikoski. Han var alkoholist och det var inte överraskande att han dog vid bara 46 års ålder. Mia Berner och Pentti Saarikoski var mycket viktiga för varandra.

Efter hans död flyttade Mia Berner tillbaka till Norge. Hon kom från Stavanger och ingick i den norska motståndsrörelsen under kriget. 1943 flydde hon till Sverige. I nästan 60 år bodde hon och verkade i Sverige som sociolog och författare. Hon var runt 80 år gammal när hon bestämde sig för flytta tillbaka till Norge. Hon bosatte sig i Oslo och hade en intensiv kontakt med norska poeter. Hon tog också tillbaka sitt norska medborgarskap. Hon kallade sitt sista rum på vårdhemmet för arbetsrum fast hon visste att det var hennes dödsrum. Ända in i det sista, 89 år gammal, arbetade hon intensivt. Mia Berner hade ett mycket starkt nordisk perspektiv. Hon läste alla nordiska språk, till och med finska. Hennes norska diktsamling ”Et lesekur for vinden” samlade några av de dikter hon skrivit under åren. Hon översatte själv dikterna, som hon skrivit på svenska, till norska.

Poeten Steinar Opstad kom för någon vecka sedan ut med sin första diktsamling på svenska. Han är sedan ganska länge en av Norges främsta poeter och Den lyckligaste av alla ensamheter (Ellerströms förlag) innehåller ett urval från hans 5 diktsamlingar. Marie Lundqvist har gjort urvalet och översatt dikterna till svenska. Recensionen publicerades på kultursidan i september.

Steinar Opstad samtalade intensivt med Mia Berner om lyrik. Hans dikt Hon i rött i Den lyckligaste av alla ensamheter är tillägnad Mia Berner. Några strofer:

När jag kommer på besök

vill Mia att jag ska ta på mig

Penttis efterlämnade tofflor

Då blir du med tiden

en bättre poet, säger hon


När Pentti dog kastade Mia alla sina kläder

och köpte nya röda

för hennes sorg var röd

I dikten Savn i Et lesekur for vinden uttrycker Mia Berner sin saknad efter Pentti Saarikoski:

Når vi begge er døde

kan vi være sammen

dag og natt, natt och dag

Sitte och tie eller jobbe med hvert vårt

Felle en kommentar

om en bok vi har lest og diskutere

Se samma morgentåke lette

bortenfor samma klyne av hus

Jeg savner ham alltid

når vi er sammen

Men er han bort

lant och lenge

er det savnet

jeg savner

Foto. Marte Monrad Hansen

Lästips i sommar

Det finns ingen period under hela året som är bättre än sommaren när det gäller att läsa böcker. Jag läser alltid många böcker men aldrig så många som under sommarsemestern.

Vi har också lite öppnare sinne under sommaren när det handlar om vilka böcker vi läser. Jag själv läser sällan deckare under det övriga året. Men under sommaren läser jag gärna deckare.

Jag säger dock som Tomas Brolin lär ha svarat på frågan ”Vad läser du för bok när du har tid över?” om någon skulle fråga ”Läser du Camilla Läckberg när du har tid över?”

”Så mycket tid över har jag aldrig!” sa Tomas Brolin och så säger jag om Camilla Läckberg. Jag har aldrig tid över till Camilla Läckberg.

På en öde ö, när jag inte har något annat att göra, kan jag läsa en deckare av Liza Marklund.  Men inte en deckare av Camilla Läckberg.

Men här är ett antal böcker för sommarläsning.

Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Arnaldur Indriðason: Glasbruket

Den isländske författaren måste vara Nordens bästa deckarförfattare. Hans romaner är knappt ens deckare. Kommissarien Erlendur med barnen från ett helt misslyckat äktenskap, knarkande dottern och alkoholiserade sonen, kan aldrig släppa tankarna på varför han överlevde en snöstorm i ungdomen och varför brodern dog.

Jules Verne kan och bör man läsa då och då under hela livet. Kanske är den här romanen den jag älskar allra mest av Jules Verne. Den kom i ny svensk upplaga nyligen.

Jules Verne: Den hemlighetsfulla ön

Karl Olov Knausgårds ”Min kamp” är en stor läsupplevelse. De sex böckerna behöver inte läsas i ordning.  Den allra bästa boken är kanske:

Knausgård: Min kamp 2

Finskan Sofia Oksanens roman ”Utrensning” fick Nordiska rådets litteraturpris 2010. Den är också den bästa nordiska roman jag läst på senare år. Oerhört gripande roman som gör det förflutna i Estland levande i dagens verklighet. Slutet övermannar läsaren. Jag darrar nästan när jag tänker på det.

Oksanen: Utrensning

Alla som sett Steven Spielbergs Tintin-film m å s t e läsa the real thing, seriealbumet. Filmen är underhållande. Men Hergés seriealbum tillhör de 50 bästa böcker alla kategorier som någonsin gjorts. Filmen tillhör de 2000 bästa filmerna som gjorts de senaste fem åren i USA.

Hergé: Enhörningens hemlighet

I ämnet tecknade serier måste också framhållas Tove Janssons serier om Mumintrollen. Romanerna om Mumintrollen är förvisso viktigast. Men Tove Jansson gjorde även drygt 20 tecknade serier och de finns nu i en oerhört vackert samling. Sex volymer som säljs var för sig. Tove Jansson var helt utpumpad på slutet, av att hon måste rita en nya serieremsa varje dag. Men detta märks inte på serierna.

Allra bäst är de allra första serierna:

Tove Janssons Samlade Serier del 1

Andra lästips i sommar. I de flesta fall finns de i nyutgivna pocketupplagor:

Johan Theorin: Skumtimmen

Kristian Lundberg: Yarden

Sven Bertil Taube: Ord och många visor

Zlatan Ibrahimovic: Jag är Zlatan

Herta Müller: Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv  (eller Andningsgunga, eller Flackland av Nobelpristagaren 2009)

Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Susanne Alakoski: Svinalängorna

Annika Östberg: Ögonblick som förändrar livet

Helena Henschen: I skuggan av ett brott

Lena Einhorn: Ninas resa

Walter Isaacson: Steve Jobs. En biografi

Tranströmer: Samlade dikter 1954-1996 (det finns en inbunden komplett samling. Men det här är en pocketbok).

Brontë: Jane Eyre

Denna fantastiska roman kom visserligen ut redan 1847 men den har precis kommit i en ny svensk pocketupplaga. Den finns också i en ny bra serieroman utgiven av förlaget Argasso i Örnsköldsvik.

Strindberg: Hemsöborna

Den gamla teveserien från 1960-talet som vi nyss kunde se var förstås strålande. Romanen innehåller partier som inte ens nämns i teveserien. Romanen är mycket bra, gripande och underhållande. Det gör inte alls något om ni såg teveserien.

August Strindbergs tidning kom, sågs och försvann direkt

Hur hade Strindbergs tidning blivit?

I litteraturhistorikern Elena Balzamos nya bok ”Skrifdon och papper, brefkort, frimärken (Lind & Co) läser jag Strindbergs brev till Rudolf Wall, DN:s grundare och redaktör, angående projektet att ge ut en egen tidning.

Strindberg skriver att han utarbetat projektet under två månaders tid. Tidningen ska heta Stockholms Gazette. Den ska utkomma varje lördag och innehålla:

1. Nytt (Notiser från atelierna, musikaliska akademien, arkitekterna).

2. Konst.

3. Slöjd

4. Litteratur

5. Teater

6. Musik

7. Korrespondens

8. En artikel typ ”En förmiddag i Kongl Biblioteket för 30 år sedan”.

9. Gammalt, små utdrag ur kända författares lif, utdrag ur svenska tidningar.

10. Följetong. Originalbitar i två à tre nummer.

Tidningen skall endast söka sig in i Stockholm, Upsala och Göteborg.

Strindberg har också funderat på att vinna ”fruntimmerna”, kanske med att ta in en moderevy en gång i månaden.

Strindberg hade gjort en ordentligt ekonomisk kalkyl också. Det första numret skulle ge en vinst på 225 kronor.  Strindberg är dock en försiktig general och skriver:

”Afdrar jag härifrån 75 % missräkning som jag med min beprövade olycks-probabilitet kan påräkna, så återstår Netto 57 kronor. hvarmed jag är nöjd.”

Troligen sändes brevet aldrig iväg till Rudolf Wall.

Faktum är dock att Stockholms Gazette kom ut i ett enda nummer, den 23 september 1876. Några pengar blev inte över. Däremot blev det en drastisk episod i En dåres försvarstal.

Den öppenhjärtige Zlatan

Zlatan Ibrahimovics självbiografi ”Jag är Zlatan” avviker från alla tidigare svenska fotbollsmemoarer.

När fotbollsspelare förr i tiden skrev böcker – d v s berättade för en spökskrivare, oftast en journalist – hade barndomen nästan alltid något rosa över sig. Nästan alla fotbollsspelare kom från arbetarklass. Men de var ordning och reda i hemmen. ”Jag minns aldrig att jag behövde gå hungrig från bordet” är ett citat. Det vill säga, jag vet inte varifrån det kommer men jag är ganska säker på att det förekommer i någon bok.

Lennart ”Nacka” Skoglund var den fotbollsspelare som mest påminde om Zlatan. De båda var ju också stjärnor i samma klubb, Inter. En superteknisk fotbollsspelare som snabbt nådde enorma framgångar. Den självbiografi som han, eller snarare hans agent/promotor Torsten Adenby skrev, heter En miljon för en klackspark och kom ut 1956. Boken är rolig att läsa men innehåller inga öppenhjärtigheter. Nacka var då välbetald (för sin tid, med vår tids mått var han grovt underbetald) proffsspelare i italienska Inter. Det kom ytterligare en bok ”Jag hänger med”. Den har jag inte läst men ni kan ju gissa hur många öppenhjärtigheter den innehöll. Nackas liv började då paja på allvar.

Gunnar Nordahls ”Guld och gröna planer” och Gunnar Grens ”Med Grenoli i Italien” såldes ganska bra på sin tid och berättar mycket om hur Nordahl och Grens karriärer i Italien såg ut. Gunnar Gren skrev till och med ytterligare tre böcker. Nils Liedholm, den tredje i legendariske Grenoli, blev också den i trion som fick avrunda med den allra sista boken. Det är Magnus Höjer som är författare till ”Söndagens hjälte” men det är Nils Liedholm som berättar. Det är oerhört sympatiskt men väldigt städat.

Därmed inte sagt att en fotbollsspelares memoarer behöver vara fulla med skildringar av misär. Den allra bästa fotbollsmemoarboken jag läst är den engelska legendaren Stanley Matthews ”The Way it Was” (ej översatt). Sir Stanley – han blev alltså adlad, bara en sån sak – berättar om hur pappan drillade honom med olika övningar, som skulle göra honom snabbare med fötterna. ”Drillar” för kanske tankarna till de överspända föräldrar som tror att barnen ska ordna de stora pengarna i hockeyrinkarna, på fotbollsplanerna och tennisbanorna. Så var inte alls fallet. Stanley Matthews pappa var en positiv supporter. Det är nästan rörande att läsa om den fina relationen mellan pappan och sonen. Stanley Matthews blev också en oerhört oengelsk fotbollsspelare. Han var en dribbler av Guds nåde. Under VM i Brasilien 1950 var det en europeisk spelare som imponerade på den brasilianska publiken. Tyvärr var det inte Stanley Matthews. Utan Sveriges Nacka Skoglund.

Men hade Stanley Matthews fått spela hade han garanterat imponerat på publiken. Han var en av de mest brasilianska europeiska spelare som funnits. Han var inte med på planen när England förlorade sensationellt mot USA i gruppspelet. Han hade varit på personlig turné i Kanada och anslutit sig senare. Den engelska uttagningskommittén tyckte att han kunde få vila sig till slutspelsmatcherna. Med Stanley Matthews på planen hade England vunnit lätt mot USA. Han hade dribblat på kanten och matat inlägg och målen hade garanterat ramlat in.

Nykteristen Stanley Matthews besökte en pub en enda gång i hela sitt liv. Den gången beställde han ett glas cider som han bara läppjade på.

Tillbaka till Zlatans bok. Efter 70 sidor har Zlatan berättar om sin karriär som cykeltjuv, hur han fick stryk av sin mamma, hur han fick leva på rostat bröd hos pappan som aldrig hade något annat än starköl i kylskåpet (”jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle”). Han har berättar om halvbroderns fruktansvärda bråk med pappan. Halvsyrran med knarkproblemen. Han har berättat om socialens vårdnadsutredning som slutade med att han hamnade hos pappan.

Zlatan håller öppet för att han kanske hade blivit kriminell om han inte blivit fotbollsspelare. Men han är absolut entydig på en punkt. Hur illa det än hade gått så hade han aldrig någonsin knarkat.  Han hatar alla droger och gifter, inklusive tobak och alkohol. Superteknisk drogmotståndare. Kanske är han vår Stanley Matthews.

Zlatan är den förste öppenhjärtige memoarskrivande svenske fotbollsspelaren. Bilden från i söndags när Zlatan återigen blev matchvinnare för Milan.

Foto: Luca Bruno AP

Pris till jävlar och feministers utrotares ära

Författaren Sven Lindqvist får Jan Myrdals stora pris – Leninpriset – på 100 000 kronor för 2012. Poeten Jenny Wrangborg får Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset – på 10 000 kronor.

Ledarsidorna får hantera analysen av att det idag 2012 tilldelas ett pris som heter Leninpriset.

Jag orkar inte tycka något om att en författare tilldelas ett pris med namn efter en man med väldigt många människoliv på sin meritlista. Jag kan dock inte låta bli att tycka att det är extra märkligt att just Sven Lindqvist får priset. För några år sedan skrev han en bok med titeln ”Utrota varenda jävel”. Nej, den handlade inte om Lenins bolsjeviker. De ville inte utrota varenda jävel, bara en del jävlar, som exempelvis självägande bönder. Sven Lindqvists bok handlade om vita kolonialister i Afrika och Asien. Han argumenterar i boken för att Andra världskriget och Förintelsen i många avseenden var en fortsättning på den europeiska imperialismen och rasismen.  En utmärkt bok. Jag delar också hans analys.

Att ge en författare Leninpriset för att han skrivit om massmord och utrotning är mycket märkligt. Kina gav nyligen fredspris till Rysslands Putin, ett nyinstiftat fredspris. Tillvaron är full av märkligheter.

Robespierre-priset sedan. Det priset är uppkallat efter en av historiens blodigaste män. Efter den franska revolutionen 1789 fick en man vid namn Maximilien de Robespierre makten. Han menade att försvaret av revolutionens höga ideal mot dess yttre och inre fiender krävde terrorn för att förverkligas.

Han ansåg till exempel att kvinnor inte är fullvärdiga människor. Han lät bland annat avrätta förespråkare för kvinnlig rösträtt, däribland den mest kända franska feministen. Han startade också en personkult som var lika bisarr som den nordkoreanska personkulten. Som tur var kortlivad. Robespierre avsattes och avrättades 1794.

Robespierre-priset till en feministisk (?) poet. Det är mycket, mycket märkligt.

Fotnot: Jenny Wrangborg medverkar också som fristående krönikör på ÖA:s ledarsida.

Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.

Ondska och tro

Varför hänvisar onda människorna ofta till sin tro? Slavägaren i den amerikanska södern som piskade sin slav till döds och ansåg sig ha Gud på sin sida. Terroristen som spränger människor i luften är helt övertygad om att ha Allah på sin sida.

Är de troende, de onda människorna? Nej, naturligtvis inte. Men de anser nog även djupt i sitt inre att de är starkt troende människor.

En av de starkaste bilder jag fått på många år fick jag av en tunn bok som skrevs 1845. Fredrick Douglass Narrative of the Life of Frederick Douglass, an American Slave

Fredrick Douglass hade lyckats rymma från slaveriet i söder och skrev den tunna skriften på uppmaning från några ledande person bakom kampen för att avskaffa slaveriet. Han hade en vit far, en slavägare som våldtagit hans svarta mor. Han lärde sig läsa i stort sett på egen hand. Han blev senare den förste svarte man som besökte Vita huset och skakade hand med en president (Abraham Lincoln).

Han själv klarade sig från fysisk bestraffning under sina år som slav. Han var en bit över 20 år när han lyckades rymma till norra USA.

Men hans beskrivningar av den tortyr som praktiserades av vissa slavägare är plågsamma att läsa. ”De absolut värsta är de religiösa. De som säger att de har Gud på sin sida” skriver han.

Han beskriver hur en sådan, djupt religiös slavägare, hade en ung kvinnlig slav bunden i stallet i dagar. Han piskade henne en stund. Blev trött, gick tillbaka till huset, läste Bibeln några timmar. Gick tillbaka till slaven och piskade en stund. Detta pågick i någon vecka innan slaven till slut avled.

De onda diktatorerna är däremot sällan eller aldrig religiösa. Hitler var inte det minsta kristen. Det var en ganska vanlig uppfattning i äldre antisemitism att judarna hade dödat Jesus. Det argumentet tog Hitler till av taktiska skäl i kontakter med kyrkan.

Josef Stalin hade gått prästseminarium i sin ungdom men var ännu mer uttalad ateist. Han behövde heller inte ställa sig in hos kyrkan. Den hade absolut ingenting att säga till om under kommunismen.

Arabvärlden har och har haft många diktatorer helt utan religiös tro. Khadaffi var nog ingen suput och gillade grönt. Men svenska ärkebiskopen är troligen mer muslim än vad Khadaffi var.

De bästa Tintin-albumen

Den pågående Tintin-hysterin kräver en personlig topplista över de bästa Tintin-albumen.

1. Enhörningens hemlighet

2. Kung Ottokars spira

3. Den mystiska stjärnan

4. Blå lotus

5. Tintin i Tibet

6. De sju kristallkulorna

7. Rackham den rödes skatt

8. Den svarta ön

9. Solens tempel

10. Månen tur och retur

Den mystiska stjärna är fruktansvärt suggestiv. När asfalten smälter och råttorna springer. När profeten springer omkring med sitt plakat om att undergången är nära. Svampen som växer i Tintins famn. Bilderna är för alltid inpräglade i mitt medvetande.

Blå lotus läste jag och det flesta med mig ganska sent. Det var en av de sista Tintin-böckerna som kom ut på svenska. Jag har därmed inte så starka inre bilder av den. Det har man ju i regel bara med det man såg och läste som barn. Men vilken historielektion, vilken skildring av de japanska fascisternas härjningar i Kina. Den köpte jag också i det svart-vita originalversionen vid ett Frankrike-besök för en del år sedan. Historien är nästan ännu bättre i originalversionen. Hergé hade blivit en mycket styv berättare och tecknare när han gjorde Blå lotus.

Blå lotus och Kung Ottokars spira smular sönder alla missuppfattningar om Hergés politiska uppfattningar. Opportunist, visst, han fortsatte ju rita Tintin i en nazistyrd dagstidning i Belgien. Men absolut inte politiskt naiv och okunnig.  Han jämförde sig själv med en busskonduktör som fortsätter att jobba på bussen under en ockupation. Han var en serietecknare som fortsatte att teckna.

Tintin i Tibet är kanske det största konstverket av alla böckerna. Hergés Persona, för att jämföra med Ingmar Bergman. Hergé lade hela sitt kunnande, absolut allt, i potten och gjorde sin mest personliga Tintin-bok.

Jag är däremot inte så svag för ”Månen tur och retur”, som ofta ligger högt på de personliga Tintin-listorna. Jag har nästan inga inre bilder från dessa album. De var förstås bra, men inte så väldigt mycket mer för mig.

”Nicke” var som ett djur i en skogsglänta

Jag kan inte mycket om ishockey men har inte kunnat undgå att Modo och Timrå för närvarande ligger sist i elitserien.

De två brukslagen i Västernorrland, båda med en massaindustri på knuten, hade kanske en ljusare syn på framtiden på 60-talet. Musikjournalisten Håkan Lagher förlorar sig i hockeynostalgi i sin nya bok ”Dylan. En kärlekshistoria”. Lagher minns hur han kanske ”aldrig varit lyckligare än när ”Picke” Andersson petade in 2-1 bakom Skellefteås VM-hjältemålvakt Klimpen Häggroth”. Lagher växte upp i Sundsvall.

Han noterade spelarnas kännetecken. Han studerade ”Nicke” Johansson i Alfredshems IK – klubben som blev Modo – som spelade hela matcher nonstop. Lahger iakttog honom i matchavbrotten:

”Han andades tungt och långsamt, det ångade ur hans mun och om hans matchtröja. Det var som att se ett djur i en skogsglänta. Han väntade på ett byte eller lystrade efter en jägare som närmade sig. En kropp i vila. Fullständigt avslappnad, men redo för strid. Han stod och hängde på klubban snett framför målvakten medan lagkamraterna åkte och bytte. När det var dags för nersläpp åkte han några skär, riste lite på kroppen som ville han väcka den efter den korta vilan”.

Lahger minns också Olle Åhman. En osannolik profil i Wiftsta/Östrand (som blev Timrå). Kom fram som 16-årigt underbarn. Usel skridskoåkare men verkade kunna göra vad han ville med puck och klubba.

”Jag hade inte mycket till övers för slitvargar som Håkan Pettersson och Svante Granholm. Lite tråkiga, lite gråa. ”Lill-Strimma” Svedberg och ”Bulla” Berggren var mina män”.

Lahger kommer mot slutet av kapitlet ihåg att boken handlade om Dylan. Han försöker knyta ihop kapitelsäcken med att Bob Dylan drömde om en karriär som musiker och hade en manager, Albert Grossman, som hjälpte honom att göra drömmen verklig.

Men betydde inte hockey något även för den unge Bob Zimmerman därhemma i Minnesota? Dylan nämner inget om det i sin självbiografi. Men Minnesota är hockeykultur i USA.

Nicke Johansson i Tre kronors tröja mot Sovjet i ishockey-VM. Lars-Göran Nilsson närmast och ”Honken” Holmqvist stod i målet.