Kerstin Ekman om vackra Kramfors

Kramfors var Ångermanlands vackraste stad, kanske Sveriges vackraste stad. Istället såg Kramfors politiker till att Kramfors blev en ful stad.

Kerstin Ekman är inte nådig i sin nya roman ”Grand final i skojarbranschen”. Det är hennes huvudperson – båda huvudpersonerna kommer från Kramfors – som talar, men det är alldeles tydligt att det är Kerstin Ekmans röst som hörs.
”Därför har Kramfors politiker, liksom alla andra män som haft makt och kraft att gestalta landet efter sin livssyn, placerat sitt gråa Domus, sitt ännu gråare Folkets hus och sina regnstrimmade grusgrå hyreslängor så eftertryckligt i gatunätet att ingen kom komma ens att tänka på skog, klippor eller blåa vatten som ju är farliga för samhällsandan.”

”Ingen kommun har en så utsökt belägenhet som den, där den ligger vid Ångermanälvens mynningsvik kransad av skogiga berg och när ända ut till Höga kustens röda granitklippor”.

Romanfigur från Kramfors

Det är inte så ofta huvudpersonen i en roman av en känd svensk författare är från Kramfors.

Den välkända författarinnan Lillemor Troj i Kerstin Ekmans nya roman ”Grand Final i skojarbranschen” är dock just från Kramfors. Inte nog med det. Romanens intrig bygger på att en annan person skrivit Lillemor Trojs romaner under åren. Denne andre är också från Kramfors. Kerstin Ekman låter i inledningen – året är 1953 och platsen Uppsala – den andre försöka få kontakt med Lillemor Troj . Lillemor Troj låtsas inte se henne och ”det berodde på att jag är från Kramfors. Det är hon också fast det ville hon inte bli påmind om. Hon sa alltid att hon tog studenten i Härnösand.”

Kerstin Ekman bodde i Härnösand under en längre period på 70-talet.

Exministern och den långa pressläggningen

”Med andan i halsen” är en bok från Teknikföretagen som innehåller ”reflektioner över innovationsanda, ingenjörskonst och industrikultur”.

Här finns ett antal fina texter. Alexandra Pascalidous berättar om hur hon, ”fönsterputsarens dotter” kunde dua statsministern. John-Henrik Holmberg, Maria Wetterstrand, Katrine Kielos, Caroline af Ugglas är några andra namn bland skribenterna.

Ett namn avviker dock. När blev Sven Otto Littorin en känd skribent? Littorin var arbetsmarknadsminister och avgick brådstörtat förra sommaren efter att Aftonbladet aviserat att tidningen tänkte skriva om att han köpt sextjänster av en prostituerad. Han har dementerat, men inte polisanmält tidningen för ärekränkning, och som sagt, han avgick.

Detta skedde i juli 2010. Den långa pressläggningen gör alltså att boken kommer ut först nu? För det var väl inte i kraft av detta som Teknikföretagen ville ha honom med: Han är också lite känd för att han på regeringens hemsida uppgav att han hade en doktorsgrad från Fairfax University i USA. Ett köpt papper från ett internetföretag.  Skolan existerar inte i den riktiga akademiska världen. Han tog senare bort denna uppgift från sin CV.

”Min grundläggande tro är att den stora jobbpotentialen framöver ligger i inkrementell innovation i existerande företag” skriver han på ett ställe i boken med den långa pressläggningen.

Eller var det för att Littorin skriver så bra som Teknikföretagen absolut ville ha honom med i den här boken?

Lista de sämsta böckerna

Jag roade mig med att fundera över vilka böcker som är de sämsta jag läst. Jag har recenserat böcker i många år och gissningsvis läst sisådär 0,007 procent av alla böcker som kommit ut på svenska på senare år.

Jag var ganska säker på att Percy Barneviks ”Jag vill förändra världen” skulle komma in på listan. Men det gör den inte. Den är skriven på trist näringslivsprosa, visar en snudd på megaloman självuppfattning och erbjuder ett minimum av insyn i Percy Barneviks privata värld. Men svensk modern näringslivshistoria skildras av en som var med i den absoluta toppen och det är förstås mycket värdefullt.

Min 10-i-topp-lista över de sämsta svenska böckerna under de sista 10 åren:

1. Börje Ahlstedt – Från min loge på Dramaten

2. Ulf Lundell – Värmen

3. Christina Jutterström – Uppfostrad av män

4. Björn Ranelid – David Puma och drottning Silvia

5. Fredrik Ohlsson – Ingenting är längesedan

6. Torbjörn Säfve – I Goyas tecken

7. Maja Lundgren – Myggor och tigrar

8. Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann

9. Leif GW Persson – Gustavs grabb

10. Carolina Gynning – Ego girl

Listen är förstås våldsamt subjektiv. Jag har speciellt svårt för böcker med stora pretentioner, som ropar ut ”Se så bra jag är som författare!”.

Börje Ahlstedt slog alla rekord i slöhet genom att inte ens skriva sin bok själv. Han mässade den ena magsura dumheten efter den andra till en journalist istället. Den fick bara skaplig kritik av en enda kritiker, såvitt jag kunde se. Dagens Nyheters gamle teaterkritiker var den som offrade sitt anseende.

Christina Jutterström lyckades under en lång och framgångsrik karriär som mediachef aldrig själv lära sig hur man skriver för att det ska bli intressant.

Carolina Gynnings ”Ego girl” är är en rätt skapligt berättad bok. Den finns med på listan därför att det som berättas är så frånstötande hedonistiskt. Och så är det en av få böcker i den här lättviktiga kändisgenren som jag faktiskt läste. Skådespelaren Fredrik Ohlsons minnesbok ”Ingenting är längesedan” recenserades nog inte på många kultursidor. Jag läste dock denna dåliga bok.

Det finns inga deckare med på listan. Jag läser nästan inga deckare men kan föreställa mig att några svenska deckare hade hamnat på den här listan om jag hade läst dem.

Hur ser era listor ut?

En usel pappa

Det finns gott om frånvarande och/eller dåliga pappor i kulturlivet. Herbert Tingsten skrev massor av artiklar och böcker och hade nästan aldrig tid för sin dotter. I sin stora självbiografi nämnde han henne så i förbigående att till och med många i samtiden reagerade.

Barnbarnet Jill Tingsten Klackenberg berättade i den gripande boken ”I skuggan av Tingsten” om de katastrofala konsekvenserna av hans frånvaro som pappa. Hennes mor blev alkoholiserad och led svårt av den närmast obefintliga relationen med sin far. Herbert Tingsten behandlas tämligen milt av Jill Tingsten Klackenberg, men läsaren, i alla fall jag, hade känslan efter boken: Herbert Tingsten var en riktigt usel pappa.

Den störste reportern i Dagens Nyheter under Tingsten var signaturen Jolo, Jan-Olof Olsson. En av hans döttrar blev Sveriges första kvinnliga sportjournalist men dog ung som ett offer för spriten (den andra dottern är författaren och baptistpastorn Vibeke Olsson). Jag vet inget om hans faderskap men utgår från att det var ganska frånvarande. Han var en produktiv journalist och författare.

Det främsta priset i den här konstiga kategorin tar dock Pablo Picasso. Det kanske finns någon psykiskt sjuk författare som plågat sina barn fysiskt. Det måste till något sådant för att överträffa Picasso.

Den store konstnären hade otaliga kärleksaffärer och fem långa relationer. Flera av kvinnorna i hans liv tog livet av sig. Han fick fyra barn. Två med Françoise Gilon. Hon blev den enda kvinna som lämnade honom. Hon hävdade i en självbiografi att hon blev illa behandlad, misshandlad och inte stod ut med alla hans kärleksaffärer.

Det finns ett antal böcker skrivna av familjemedlemmar som i olika tonarter tecknar bilden av ett mycket självupptaget geni. En riktigt skarp bild presenterades av Marina, dotter till Paulo Picasso, en son i första äktenskapet med Olga Koklova.

I ”Picasso: Min morfar” beskriver Picasso som ett ont geni, vars skapande krävde mänskliga offer, framför allt av de som stod honom nära.

Varför ska vi bry oss om Ulf Lundell?

Såg ni intervjun med Ulf Lundell i SVT:s Babel i förra veckan? Jag har först nu hämtat mig så att jag kan blogga några rader om den stund i Lundelland som tevetittarna fick.

Den storskäggige mannen satt i en fåtölj och tittade ut genom ett fönster och svarade ”öh…he-he….nä…öh…he-he” i olika variationer när den stackars intervjuaren försökte få verkliga svar på sina verkliga frågor. Inte en enda gång kastade han en blick på intervjuaren, noterade knappt hennes närvaro. Intervjun varade sisådär 10 minuter och var de absolut mest bortkastade minuterna under SVT:s hela verksamhetsår 2011 så här långt.

Detta följdes upp med ett studiosamtal som trots allt var lite mer upplysande. Inte ens Lundell-vännen Håkan Lahger lyckades förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss om Ulf Lundell.

En kollega hävdar att Ulf Lundell hör till den lilla skaran halvgamla män som gärna använder ordet ”sköte” om kvinnans könsorgan. Ulf Lundell, Björn Ranelid, Marcus Birro, Ernst Brunner är några författare som har problem med sina gammelmodiga kvinnobilder. Som ser kvinnan som beundrare och stöttare av det manliga missförstådda geniet och som hyllar riktiga kvinnor, som har stil nog att vara som det manliga geniet anser att en kvinna ska vara.

Förmodligen är det August Strindberg som spökar i bakgrunden, som en förebild. Geniet som bara kan leva i ensamhet, och som samtidigt lever på drömmen om den rätta kvinnan, den vackra kvinnan som han, den självklare mannen, vill lägga ner som en jägare lägger ner ett byte.

Ulf Lundell ligger dock lågt med sexskildringar i sin nya roman ”Allt i rörelse”.

Kanske han lärde sig något när han gjorde bort sig sig totalt med att skicka ett svårt mansgrisigt brev till en kvinnlig kritiker, som publicerade brevet i en antologi.

Folkets mest älskade poet

Jublet som mötte Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekretare, när han meddelade att Nobelpriset 2011 tilldelats Tomas Tranströmer var av idrottsklass. Ett sånt jubel man hör när Zlatan gör mål i en VM-kvalmatch eller när Ingemar Stenmark vinner ett slalomlopp.

Tomas Tranströmer är älskad av alla, inte bara av kritikerna utan precis lika mycket av svenska folket. Min dotter, 24 år, köpte den vackra utgåvan av samlade verk som Albert Bonniers gav ut i våras, inför poetens 80-årsdag. Hon har sedan dess haft näsan i boken och älskar den.

Min mamma, 81 år gammal, fick den boken av dottern – hon köpte två exemplar – och läser sina favoritdikter om och om igen.

Tomas Tranström förenar svenskar, ung som gammal.

Tomas Tranströmer är helt enkelt folkets mest älskade poet.

Han får Nobelpriset

I fjol tippade Maria Hamberg från Ullånger, kritiker på Allehanda och Helsingborgs Dagblad, rätt Nobelpristagare. Hon var den enda svenska kritiker som förutsåg att Mario Vargas Llosa skulle få Nobelpriset i litteratur 2010. Han hade tippats i många år, men hans namn hade slutat nämnas sedan flera år när han till slut fick det.

I år tippar Maria Hamberg att en franskspråkig författare från Marocko får priset. Tahar Ben Jelloun.

– Denna bländande frånvaro av ljus var en fantastisk roman. Jag tyckte också att hans berättelse om hans mors sista tid i livet var mycket bra (Min mamma).

– En arabisk författare känns rätt med den arabiska våren. Assia Djebar från Algeriet, visst. Nawal el Saadawi är däremot inte riktigt, riktigt i klass för Nobelpriset, tycker jag. Hon skriver viktiga böcker om viktiga frågor men det räcker inte för ett Nobelpris, säger Maria Hamberg.

Jag själv tippar kanadensiskan Margaret Atwood. Jag tror framför allt på en kvinnlig författare som skriver på ett världsspråk. Den algeriska författaren Assia Djebar är mycket bra och skriver på världsspråket franska. Hon gav 15 gånger pengarna på Unibet. Ett odds som Unibet kan få ångra.

Nyhetschefen på Tidningen Ångermanland Marcus Melinder, kritiker på Allehandas kultursida, hoppas – men tror egentligen inte – att amerikanen Don De Lillo får Nobelpriset. Han tror lite mer på att Haruki Murakami kan få – och definitivt förtjänar-  Nobelpriset.

Kulturpersonlighet i Härnösand får föreläsningssal

Härnösands kommun och Mittuniversitetet inviger en ny föreläsningssal i Sambiblioteket på tisdag. Salen är döpt efter en kulturpersonlighet från Härnösand.

Olof Högberg och Ludvig Nordström har redan sal och rum på Sambiblioteket. Franz Michael Franzén står staty av Carl Milles i slottsparken alldeles bredvid Sambiblioteket.

Men det borde nog bli Agrell-rummet. Alfhild Agrell var född i Härnösand (hon är begravd på Säbrå kyrkogård). Hon och kollegan Ann-Charlotte Leffler var de mest spelade dramatikerna i Sverige under 1880-talet, till August Strindbergs förtryt. Båda har fått stor renässans på senare år och hyllas som mästarinnor. Alfhild Agrell skrev ett slags svar på Henrik Ibsens Ett dockhem med sin pjäs ”Räddad”. Agrells pjäs var dock mer radikal och mer pessimistisk när det gäller kvinnans möjligheter till självförverkligande i äktenskapet.

I dramerna Dömd och Ensam tog hon upp ofta mödrars problem.

Hon hade ett besvärligt förhållande till sin hemstad. När en pjäs av henne spelades i Härnösand lär den ha blivit utbuad för att härnösandsborna kände igen sig i pjäsens bild av en ganska inkrökt liten småborgerlig stad.

Snällt=sämre verk

Varför blir ljusa och vänliga verk nästan alltid sämre än de mörka verken? 

Det finns inte många av världslitteraturens största namn som kommit undan med att skriva roligt. Mark Twain är inte i sällskap med särskilt många författare. Ångest, olyckor, tragedier däremot är nästan alltid ämnet för de stora litterära verken.

Serieskaparen Mats Jonsson från Kramfors (Stensätter utanför Bollstabruk närmare bestämt) är ett exempel på detta. Hans nya serieverk ”Mats kamp” berättar om hans kärlek till sin dotter. Frun blir gravid, går på tester, föder, barnet är gulligt, börjar på dagis, fortsätter att vara gulligt, byter dagis.

Redan titeln berättar att Karl Ove Knausgård är förebilden. I ”Min kamp 2”, som kom på svenska före sommaren, berättar Knausgård om hur frun föder barn, de börjar på dagis, han älskar dem.

Knausgård gör dock stor litteratur av det som inte borde kunna bli stor litteratur.

Mats Jonsson blir jämförd med sitt eget storverk ”Pojken i skogen”, det självbiografiska verk om uppväxten i Stensätter som kanske är den främsta serieroman som gjorts i Sverige. I den jämförelsen är ”Mats kamp” helt underlägsen.

Snäll, vänligt och gulligt=sämre verk. Tyvärr är det nog så.