En del röster är födda stora

När jag lyssnar på Maria Callas (fina samlingen ”La Divina” som toppade listorna i början av 90-talet) tänker jag på wailingar.

Men operasångare wailar inte.  Operan använder termen koloratur. Uppslagsverket talar om ”snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar”.

Rock-och popvärlden talar om ”wailingar”. Det är väl inte riktigt samma sak, men närapå, tror jag. Det gjordes en gång en doktorsavhandling i musik om Tommy Körbergs ”wailingar”. Jag törs inte ens försöka definiera ”wailingar”. Men vi hör att det finns ett hela tiden närvarande klagande vibrato i rösten.

Legendariske sångpedagogen Thorsten Föllinger berättade för mig en gång – han gav i många år undervisning för eleverna på den sceniska sånglinjen på Kapellsbergs musiklinje på Härnösands folkhögskola – att den enda svenska sångare han inte hade några råd att ge till var Tommy Körberg.

– ”Jag kan inte lära dig någonting, fortsätt bara att sjunga”, sade Thorsten Föllinger till Tommy Körberg.

En del röster är födda stora. Jussi Björling hade också en sådan röst. Tommy Körberg sjöng i somras på turnén med Benny Anderssons Orkester ett nummer som Jussi Björling ofta framförde. ”Vad passar bättre än att vår egen Jussi får sjunga det här numret” introducerade Benny Andersson när jag såg och hörde konserten utanför Mariefreds slott i somras.

Tommy Körberg har förstås ett helt annat röstläge än tenoren Jussi Björling. Men det handlar om naturröst. Oavsett om det handlar om Maria Callas, Jussi Björling eller Tommy Körberg.

Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.

Basisten är mest långlivad

Varför är alltid basisterna siste man att lämna gruppen.

Nåja, inte alltid. Men det är faktiskt påfallande ofta som just basisten är den siste originalmedlemmen i gruppen. Trummisar och gitarrister och sångare knarkar ihjäl sig. Sällan eller aldrig basisterna. Jag kan bara komma på jazzbasisten Jaco Pastorius som dog missbrukardöden. Men virtuosen Pastorius var å andra sidan en basist som var stjärna.

Kollegan nöjesredaktören tror att det beror på att basisterna är vana att stå i skuggan. De slipper de värsta fallgroparna som stjärnorna måste hoppa över. Vem känner igen basisten i Led Zeppelin? Han kommer inte ens in på krogen som vip-are.

Nöjesredaktören skriver just på en artikel om Smokie som ska spela i Örnsköldsvik. Den ende originalmedlemmen är basisten. Förstås.

Nu kom jag på ännu en basist som knarkade ihjäl sig. Rick Danko i The Band. Han var heller inte en basist som stod i skuggan och utgör således ett undantag från regeln.

Bill Wyman fyller 75 år

Bill Wyman fyller 75 år idag.

När det begav sig, när man var ung och lyssnade på The Rolling Stones, trodde man att den där uttryckslöse basisten var den yngste i bandet. Jo, Mick såg väl yngre ut, men näst yngst efter Mick var han nog.

Men i själva verket var Bill Wyman äldst i bandet. Han hade ett ungt utseende och en – till och med i rocksammanhang, Elton John är väl enda flintisen? – frodig hårväxt.

För ett antal år sedan kom hans självbiografi. Han hade lämnat bandet och skrev helt fritt om hur han uppfattat sakerna under sina år i The Rolling Stones.

Det som fastnat särskilt hos mig var hur han beskrev Mick Jagger och Keith Richards mobbing av gitarristen Brian Jones. Wyman anklagade Mick & Keith för Brian Jones död (Jones dog efter en fest, han hade då precis blivit fockad från bandet av Mick och Keith, vilket tystades ner i det läget).