Säg nej till priserna till massmördarnas ära

Jag hoppas att Maj Sjöwall tackar nej till Jan Myrdalsällskapets stora pris Leninpriset.

Jag hoppas också att Gabriela Pichler tackar nej till Jan Myrdalsällskapets lilla pris Robespierre-priset. Priset som ärar mannen som avrättade Olympe de Gouge.

Vladimir Lenin var Sovjetunionens ledare från revolutionen 1917 till sin död 1924. Mellan åren 1919 till 1920 ökade antalet inspärrade i arbetsläger och koncentrationsläger från 16 000 till 70 000 personer. 1918 skapas de första koncentrationslägren för att hålla dem som regimen ansåg som sina fiender. På initiativ av Lenin, den andra store sovjetledaren Trotskij och hemliga polisens chef Dzerzjinskij återupprättade tsarregimens system att döma politiska fångar till fängelsestraff. Gulag-systemet orsakade många miljoner människors liv under framför allt 30-och 40-talen.

1918-1919 avrättade Lenin och sovjetmakten 1000 människor om dagen. En resolution hos bolsjevikernas centralkommitté 1919 talades det om att detta folkslag borde ”utrotas och likvideras till sista man”.

Efter revolutionen i Frankrike 1789 var Maximilien de Robespierre obestridd diktator och bedrev ett mycket blodigt skräckvälde. Robespierre såg inte kvinnor som fullvärdiga människor och lät bland annat avrätta förespråkare för kvinnlig rösträtt. Bland andra Olympe de Gouges. Hon skrev flera pjäser och en Deklaration för Kvinnors rättigheter. Några exempel: ”Kvinnan arresteras, anklagas och häktas i de fall som lagen anger. Kvinnor, liksom män, lyder lag.”

”Kvinnor och mäns bidrag till det allmänna och kostnaderna för den offentliga administrationen är jämlika; hon delar alla plikter och alla besvärliga uppgifter; därför måste vi också ha samma andel av positioner, yrken, jobb, tjänster och utmärkelser”

Olympe de Gouge avrättades för att hon med sina texter kämpade för kvinnors rättigheter.

Gabriela Pichler måste tacka nej, bestämt och tydligt, till ett pris som ärar en av historiens värsta mördare och kvinnohatare.

Maj Sjöwall ber väl inte Jan Myrdalsällskapet att torka sig därbak med sina 100 000 till en massmördares ära. Men det borde hon göra.

Maj Sjöwall skrev tillsammans med Per Wahlöö tio deckare i serien om poliskommissarien Martin Beck och hans kollegor. De tio böckerna av Sjöwall-Wahlöö har precis kommit ut i nya upplagor.

Leninpriset delas ut av Jan Myrdal på Varbergs Teater den 13: e april. Robespierre-priset delas ut vid samma tillfälle.

Gabriela Pichlers långfilmsdebut ”Äta sova dö” belönades med fyra tunga priser på Guldbaggegalan.

 

 

Hanna från Arlöv var den bästa progglåten

Ingen skiva i den svenska proggrörelsen sålde så bra som Nationalteaterns Livet är en fest. Skivbolaget MNW, det stora skivbolaget inom progrörelsen, gav ut skivan på hösten 1974 och den blev omedelbart en storsäljare. Titellåten är i konkurrens med Hoola Bandoola Bands Keops Pyramid den allra mest kända låten från proggrörelsen. Låten ”Livet är en fest” framfördes ursprungligen i en pjäs med samma namn där tre ungdomar med namnen Greven, Plast och Clown gradvis sjönk ner i alkoholism. Låten tagen ur sitt sammanhang kunde lätt uppfattas som alkoholromantisk. Det flesta förstod nog låten som en äkta och osminkad bild av alkohol.

Men inte alla. Jag minns när Nationalteatern spelade på Ådalshallen i Kramfors 1974. Haschröken låg tät. Låtarna Livet är en fest och Bängen trålar (..0m du letar efter röka… när du är i Göteborg) gick hem ordentligt.

De flesta förstod nog låten Hanna från Arlöv. Även den låten var skriven av Ulf Dageby. Sångtexten inspirerades av en intervju med den då 51-åriga tvätteriarbeterskan Hanna i KFML(r)-tidningen Proletären i början av valrörelsen 1973. Hon klagade bland annat över att det var outhärdligt hett på det tvätteri hon arbetade på i Malmö.

Jag tyckte då och tycker fortfarande att Hanna från Arlöv är den bästa låten på skivan Livet är en fest och en av de allra bästa låtarna från hela proggrörelsen. Texten har en annan och djupare dimension än om man bara tar in texten bokstavlig. På nästan varenda arbetsplats finns en människa med rak rygg, som aldrig är rädd att säga ifrån, en orädd positiv människa som vi lyssnar på.

Jag kan nog inte komma på någon kvinnlig sångerska från proggrörelsen som sjöng bättre än vad Maria Grahn gjorde i Hanna från Arlöv (tyvärr var det inte Maria Grahn som sjöng när Nationalteatern gjorde en återföreningskonsert i Göteborg i början på 90-talet).

När Sydsvenska Dagbladet 1996 sökte upp verklighetens Hanna från Arlöv visade det sig också att hon var just en sådan rakryggad och orädd människa. Hanna Löv var inte alls kommunist. Hon var inte särskilt partipolitisk men lutade mest åt socialdemokratin.

Hon var inte från Arlöv. Tvätteriet på Strömgatan i Malmö låg dock mycket nära Arlöv. Hon hade inte varit någon strejkledare. Tvätteriet hade aldrig någon strejk. Någon fläkt installerades aldrig. Tvätteriet ägdes av statliga FFV, Förenade fabriksverken.

Men Hanna Löv var mycket stolt över att ha inspirerat till sången.

Livet är en fest och Hanna från Arlöv skrevs av en viktig tonsättare i den svenska proggrörelsen. Ulf Dageby var med i Nynningen och anslöt sig därefter till Nationalteatern. Han gjorde ett antal soloskivor och har också på senare år gjort en del filmmusik. Han gjorde musiken till Stefan Jarls dokumentärfilmer Ett anständigt liv och Ett hot. Han har också skrivit musiken till ett antal Beck-filmer.

Totta Näslund, Köpmanholmens store son, var inte med i Nationalteatern när skivan Livet är en fest gjordes. Han kom med på skivan efteråt, Kåldolmar och kalsipper. Han sjunger i den näst bästa låt som Nationalteatern gjorde. ”Kolla, kolla” på LP:n Barn av vår tid.

Bertil Malmbergs antinaziska mästerverk

Det är 54 år sedan Bertil Malmberg dog men flera böcker de senaste åren om hans författarskap understryker hans ställning.

Vi som såg filmen ”Excellensen” på SVT häromdagen kunde också konstatera att Bertil Malmbergs pjäs om hur den upphöjde österrikiske författaren och kulturpersonligheten Herbert von Blankenau torteras och mördas för sitt motstånd mot nazismen är ett stort litterärt verk.

Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” och Bertil Malmbergs ”Excellensen” var de två främsta exemplen på antinazism i Sverige under första halvan av 1940-talet. Bertil Malmbergs pjäs Excellensen uruppfördes i en sluten föreställning på Svenska Dramatikers Studio i Stockholm 1942. Vid den tidpunkten kunde man möjligen tänka tanken att nazismen kanske inte skulle vinna kriget. Bertil Malmbergs pjäs var också skriven när nazismen såg ut som en vinnande ideologi. Han skildrar i pjäsen en högt uppsatt och värdig kulturpersonlighet som av tidens händelser tvingas tänka efter vad han egentligen håller som livets högsta värden. Hans dotter tycker att han är en förlegad person och inleder en relation med en österrikisk ung nazist. Hon imponeras av den unge nazistens glöd och villighet att offra sitt liv för sina stora ideal.

Den unge nazisten ordnar ett utresetillstånd till von Blankenau. På tåget träffar von Blankenau en judisk vänsterjournalist som också är på väg att lämna landet. Han inser att nazisterna kommer att gripa och tortera den judiske journalisten och ger honom sitt utresetillstånd.

Han återvänder själv till sitt hem. Han kastas i ett nazistiskt fångläger. Där torteras han svårt. Hans vän, en katolsk präst, dödas. von Blankenau låtsas rymma och blir skjuten till döds. Han har talat med Gud, säger han, och förstått att det är hans uppgift.

Pjäsen och filmen slutar med att den unge nazisten fattar beslutet att lämna nazismen och ansluta sig till de tysta motståndet.

Hasse Ekman regisserade filmen Excellensen som hade premiär 1944 när nazismen var på väg att förlora kriget. Filmen är en filmversion av teaterpjäsen. Den hade varit närmast otänkbar 1942. Men Bertil Malmbergs pjäs hade alltså premiär 1942 och den blev snabbt mycket omtalad.

Bertil Malmberg var från Härnösand. Härnösand var en ganska tyskvänlig stad under 30-talet. Den tyska kryssaren Admiral Hipper med 1200 mans besättning gjorde ett flottbesök i Härnösand i juni 1938 (ett knappt år senare gick samma fartyg in i Oslofjorden).  I Härnösand fanns ett tysk konsulat där naziflaggan vajade och i staden fanns många inflytelserika personer med sympatier för Hitler. Det fanns samtidigt en starkt antinazistisk hållning hos många i Härnösand. Den stora tidningen i Härnösand, Västernorrlands Allehanda, hade en starkt antinazistisk chefredaktör i liberalen Ivar Österström. Den mindre tidningen Härnösands-Posten ägdes av arbetsgivare i Ådalen. Den bytte namn till Ångermanlands Nyheter och lades ner 1951. I samband med det köptes VA av ägaren till Ångermanlands Nyheter och VA bytte i samband med det partifärg till högerpartiet.

Både Bertil Malmberg och den andra kände författaren från Härnösand, Ludvig Nordström, var tydliga antinazister. Många svenskar vände kappa efter nazi-Tysklands förlust i Stalingrad 1942. Ludvig Nordström dog 1942. Bertil Malmberg skrev pjäsen Excellensen (en hederstitel) strax efter Anschluss, när Adolf Hitler och nazisterna införlivade Österrike med Tyskland till ett germanskt rike.

Bertil Malmberg hade stått överst på nazisternas dödslista tillsammans med Karl-Gerhard och Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels och Sjöfartstidnings redaktör, om nazisterna ockuperat Sverige som de gjorde med Norge och Danmark.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är också ganska många härnösandsbor som ser med stolthet på Marc Rizells vackra minnesmärke över Bertil Malmberg utanför Sambiblioteket, nära Härnösands domkyrka. Tandläkaren Richard Stiernström testamenterade 500 000 kronor till minnesmärket över Bertil Malmberg. Konstverket invigdes i maj i år.

 

Mystiskt beslut om curlinghallen

Beslutet om en curlinghall i Härnösand är det mest mystiska kommunala beslut som jag sett under mina år som journalist. Hur kan man förklara att Härnösands kommun satsar 15 miljoner på en curlinghall? EU satsar 17 miljoner kronor för att curlinghallen är en ”eventarena”.

Det är den inte. Det är bara ett hastigt påhäng för att få EU-bidraget.

Det finns inga artister som passar för arenor med 1400 ståplatser. Stora publikdragande artister spelar i Fjällräven Center i Örnsköldsvik. Lite smalare artister, men fortfarande publikdragande, spelar i Härnösands Teater med 480 platser. Jazzklubben Metropol har uppåt fullsatt nästan varenda konsert, runt 150 personer.

”Det känns som om projektet har lite av Jönsson-ligans strålande idéer över sig, skriver gamle VA-chefredaktören Bo Östman i en krönika i lördagens TÅ.

Han är djupt kritiskt till hallen. Det är även absolut hela kulturlivet i Härnösand. Kulturen kommer givetvis att få vara med och betala för curlinghallen med (ännu) mindre anslag.

Idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – är emot curlinghallen.

När det kommer till kritan är jag bara säker på att två personer i Härnösand utanför curlingleden är för curlinghallen. Förre kommunalrådet Anders Gäfvert (M) och nuvarande kommunalrådet Fred Nilsson (S).

Från energibolag till curlinghallar

På måndagen debatterades Övik Energi på kommunfullmäktige i Örnsköldsvik. Som alla Örnsköldsviksbor vet kommer bolaget att behöva 900 miljoner kronor av skattebetalarna för att komma på fötter. En stor majoritet av politikerna i kommunfullmäktige sa en gång ja till satsningen på Övik Energi. Nu låter det inte riktigt så i debatten, när jag läser referatet i ÖA, men det hör till partidemokratins dramaturgi.

Lite märkligt för en utomstående var det att samma fullmäktige klubbade bygget av en ny fotbollshall. 15 miljoner kronor kommer den att kosta kommunen. Jag älskar fotboll. Det gör ofta vi kulturvänner. Men jag hade hellre sett att kulturlivet i Örnsköldsvik fått högre anslag än att att kommunen byggt en träningshall med en icke-fullstor fotbollsplan.

15 miljoner kronor är också vad en ny curlinghall kommer att kosta Härnösands kommun. I går klubbades på Härnösands kommunfullmäktige bygget av en curlinghall för 40 miljoner. Efter diverse EU-bidrag blir Härnösands kommuns del 15 miljoner kronor.

Jag läser i referatet från debatten i Tidningen Ångermanland att alla partierna utom V och SD röstade för hallen (en moderat avstod från att rösta vilket är ett sätt att rösta nej utan att göra det). SD-aren, en schaman från Hälledal, visste förmodligen inte att curling är den mest helvita sport som finns i världen. Vänsterpartiets Lars-Gunnar Hultin konstaterade i debatten:

– Hade de som finns ute på stan fått påverka hade det blivit ett rungande nej.

Den kulturarbetare i Härnösand som tycker att staden behöver en curlinghall finns inte. Så är det.

Jag tror inte heller att det finns många från idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – som tycker att staden behöver en curlinghall.

Jag talade med några från kulturlivet i går. Oron är stor över att den utpräglade kulturkommunen Härnösand nu ska bli ännu snålare med bidrag. Det som är så paradoxalt är att Härnösand är en av kommunerna i landet som satsar mest på kultur, samtidigt som kommunen också har låga anslag till kulturlivet. För tio år sedan var Härnösand den kommun i hela landet som satsade mest på kultur per invånare. Helsingborg är sedan ett antal år den kommun som satsar mest på kultur per invånare. Nu senast gick också Vara kommun förbi Härnösand. Men fortfarande är Härnösand en av de tre kommunerna i landet som satsar mest på kultur per invånare.

Hur går det här ihop med att den lilla och ganska fattiga kommunen satsar 15 miljoner kronor på en curlinghall?

Nej, det går inte alls ihop.

Men det går egentligen inte att klaga. Den borgerliga alliansen vill bygga curlinghall före det senaste valet. S och MP tog över frågan. Vad ska väljarna göra?

Det ska vara en ångermanlänning som partiledare

Vad är det med Ångermanland och svenska partiledare?

Med Stefan Löfven utses än en gång en partiledare med anknytning till Ångermanland. Stefan Löfven är ursprungligen från Undrom. Han började sitt yrkesliv som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Han föddes dock inte på Sollefteå BB, utan i Stockholm. I Sollefteå föddes däremot en annan socialdemokratisk partiledare. Mona Sahlin. Hon är förvisso så mycket stockholmare man kan bli men född i Sollefteå är hon. Hennes pappa arbetade på det socialdemokratiska partidistriktet i Sollefteå (på den tiden hade landskapen Medelpad och Ångermanland varsitt partidistrikt för S).

En av de stora partiledarna och profilerna i svensk politik kom från en annan del av Sollefteå kommun. ”Gunnar Hedlund i Rådom” var ett begrepp i svensk politik. Gunnar Hedlund ledde i många år Centerpartiet.

Han efterträddes av en annan ångermanlänning. Thorbjörn Fälldin från Ramvik, alltså Härnösands kommun. Han blev som bekant också statsminister. Den siste statsministern att stå i telefonkatalogen (men Ramvik tillhör Kramfors riktnummerområde och riksmedia, som visste att han bodde i Härnösands kommun, lyckades ändå sällan hitta honom i telefonkatalogen).

Centerpartiet verkade nästan ha haft ångermanländsk koppling som krav. Maud Olofsson, den jämte Hedlund och Fälldin, mest långlivade centerledaren är från Arnäsvall, en liten bit utanför Örnsköldsvik.

Det är också ett tydligt mönster att personen från Ångermanland ska leda endera Socialdemokraterna eller Centerpartiet. Det närmaste vi kommer en ångermanländsk partiledare för ett annat parti är Eva Goës. Härnösandsbon Eva Goës (men ursprungligen västerbottningen) var språkrör för Miljöpartiet under några år på 80-talet.