Filosofen som var som ett helgon

Simone Weil kunde klassisk grekiska när hon var 12 år. Hon ansåg att alla religioner är uttryck för andlig visdom. Själv lärde hon sig sanskrit genom att läsa ”Bhagavd Gita ”, hinduismens episka diktverk. I examen i filosofi och logik vid den franska prestigeskolan ”Ècole Normale Supérieure” var hon den bästa eleven. Den näst bästa eleven i filosofi och logik var Simone de Beauvoir.
Simone Weils föräldrar var kloka, vänliga och stöttande. De var judar från Alsace, men hade flyttat till Paris när det området blev tyskt efter ett krig 1871. Hon hade tidigt en mycket självuppoffrande sida av sin personlighet. Hon slutade äta socker, eftersom soldaterna i skyttegravarna inte fick något socker.
Hon bestämde sig tidigt för att framhäva maskulina drag och offra alla möjligheter att ha kärleksaffärer för att kunna ägna sig helhjärtat åt att förbättra de sociala förhållandena för de fattiga och svaga. Hon var mycket vacker men det syntes inte när hon gick omkring i illasittande kläder, ibland manskläder. Hon undvek alla former av fysisk kontakt. Hon kramade inte ens väninnor.
Hon skrev politiska traktat, gick i demonstrationer och stred för arbetarnas rättigheter. Under ett år jobbade hon också anonymt – hon hade egentligen en tjänst som filosofilärare – på bilfabriken Renault, för att leva som en arbetare. Men hon gick aldrig med i kommunistpartiet och blev efter 20 års ålder allt mer kritisk mot marxismen. Hon såg att en människa kunde bli lika förtryckt av en kommunistisk byråkrat som av en kapitalistisk direktör.
När Hitler kom till makten i Tyskland blev hon mycket pessimistisk om framtiden. Trotsky, den jämte Lenin främste ledaren för kommunismen i Sovjet, attackerade både henne som person och hennes idéer i flera artiklar. Han påverkades dock av hennes tankar. Det hade han ändå ingen nytta av när han avsattes och så småningom mördades av Sovjetunionens nye ledare Stalin.
1936 kämpade hon i det spanska inbördeskriget på den republikanska sidan, den demokratiska sidan. Hon var visserligen pacifist men var så usel skytt, och dessutom så närsynt, men ville offra sig för sakens skull. Dock förhindrades hon att följa med på de flesta uppdrag för att hon var så klumpig och närsynt. Hon tvingades lämna sin anarkistiska grupp. En månad efter att hon lämnat den utraderades gruppen i en strid.
Hon var uppfostrad i fullständig agnosticism, att det inte går att veta om det finns någon Gud, men hade alltid sedan barnsben haft en stark känsla för den kristna tanken ”att älska sin nästa”. Hon fick också en religiös upplevelse i en kyrka i Assisi, samma kyrka som Fransiscus av Asissi hade predikat i på 1200-talet. Fransiscus av Assisi är det kanske mest Kristus-lika helgonet.
Hon bodde 1942 i Marseille, den del av Frankrike som styrdes av den nazivänliga Vichyregimen, men familjen tog en båt till USA. Från USA tog hon sig till Storbritannien för att kunna arbeta åt den franska motståndsrörelse som de Gaulle startat.
Precis när hon skulle sändas på ett hemligt uppdrag till Frankrike blev hon dock sjuk i TBC. Hon blev ännu sämre av att nästan inte äta någonting, hon ville inte äta mer än fransmännen i det ockuperade Frankrike. Hjärtat stannade på den försvagade Simone Weil.
Hon var 34 år och i stort sett okänd när hon dog. Tio år efter hennes död var hennes verk (samlade verken är 20 volymer) hyllade, diskuterade, analyserade. Mer än 30 biografer om henne har publicerats under åren. Mellan 1995 och 2012 skrevs 2500 akademiska uppsatser om hennes verk, enligt ett universitet.
”Hon var den enda stora själen i vår tid” skrev Albert Camus 1951. Han skulle få Nobelpriset 1957 ”för att han med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.
Trots att hon var en kristen filosof är ett antal av hennes verk översatta till arabiska. Att hon som judinna var kristen filosof har inte heller, med något undantag, kritiserats.

Den nuvarande påven lever efter principen ”att älska sin nästa”. En princip som håller i alla tider, oavsett om man tror på någon Gud eller inte.

Alice Munro och kvinnan som var matematiskt geni i Stockholm

Alice Munro kom inte till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris, men Stockholm är ändå närvarande i en av hennes noveller.

Nästan alla noveller av Alice Munro utspelar sig i Kanada men det finns ett undantag där novellen inte ens utspelar sig i USA, och inte ens under nittonhundratalet.

”För mycket lycka” är också en av de ytterst få novellerna av Alice Munro som är biografisk, som berättar om namngivna personer som har levat . ”För mycket lycka” är en novell om en kvinna som var en lysande matematiker och samtidigt en lysande författare. Sofia Kovalevsky blev 1884 världens första kvinna som var professor i matematik. Hon blev samtidigt Sveriges första kvinnliga professor. Det skulle dröja ända till 1938 innan nästa kvinnliga professor i Sverige, Nanna Svartz i medicin.

Sofia ”Sonja” (det ryska smeknamnet) Kovalevskys far var officer vid det ryska artilleriet. Han uppmuntrade sin dotters intresse för naturvetenskap och matematik. Sofia Kovalevsky studerade matematik i Tyskland, bland annat privat hos en framstående matematiker. Det var vid den här tiden inte tillåtet i Tyskland för kvinnor att ta examen i matematik. 1888 vann hon det väldigt fina matematikpriset Prix Bordin för sin matematikavhandling Om en fast kropps rotation kring en fast punkt, som ansågs hålla så hög klass att hon belönades med den dubbla prissumman.

I Stockholm fanns den enda högskola som ville ge henne en tjänst. Den svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler hade sett på nära håll att kvinnor och matematik inte alls var någon oförenlig kombination. Hans syster Anne Charlotte Leffler hade debuterat som författare 1869 vid 19 års ålder och hon var också matematiskt begåvad.

Sofia Kovalevsky och Anne Charlotte Leffler var tvillingsjälar. Sofia Kovalevsky var mer matematiker än författare, Anne Charlotte Leffler var mer dramatiker och författare än matematiker. Tillsammans skrev de dramat ”Kampen för lyckan” som kom ut mindre än två år efter att Sofia Kovalevsky kommit till Sverige.

”För mycket lycka” är den centrala novellen i novellsamlingen med samma namn. Alice Munro hade läst en amerikansk biografi om Sofia Kovalevsky och fascinerats av kvinnan som var lysande matematiker i en tid när samhället ansåg att kvinnor inte hade några naturvetenskapliga talanger. Sofia Kovalevsky påminde ganska mycket om Marie Curie men i motsats till henne hade hon aldrig fått Nobelpriset, ens om hon fått ett långt liv, eftersom det inte finns något Nobelpris i matematik.

Marie Curie var den första kvinna som fick ett naturvetenskapligt Nobelpris. Hon fick det till och med två gånger, i fysik och sedan kemi, och sedan fick hennes dotter Nobelpris i kemi.

2013 utdelas fortfarande Nobelpriset framför allt till män. Undantaget 2013 var Alice Munro. 792 män och 43 kvinnor har fått Nobelpriset. De flesta kvinnliga Nobelpristagarna har fått litteraturpriset eller fredspriset.

Alice Munros mästerliga noveller förmedlar djupa inblickar i vad det är att vara människa. Novellen ”För mycket lycka” är inget undantag. Den ger också vissa inblickar i hur Alice Munro konstruerar sina noveller. Novellen handlar om en biografisk person men den är ändå inte en biografi. Hade det varit en biografi hade Anne Charlotte Leffler varit mycket närvarande. Hon är helt frånvarande i novellen. Det kan bara förklaras med att Alice Munro tyckte att novellen skulle bli sämre av att också handla om den djupa vänskapen mellan två kvinnor som både skrev och som båda förstod matematik.

I novellen får Sofia Kovalevsky lunginflammation när hon åker tåg från Danmark till Sverige. Hon samtalar med en man, han säger sig vara läkare på Bornholm, och uppmanar henne bestämt att åka färja till Sverige istället för tåg för att undvika en smittkoppsepidemi i Köpenhamn.

Någon smittkoppsepidemi fanns inte i Köpenhamn. Det hade läkaren sagt av en ingivelse. Sofia Kovalevsky får lunginflammation genom att ta en obekväm väg till Sverige. Bland annat kommenderas passagerarna att lämna tåget på grund av ett stopp och tvingas pulsa i snö. Hon kommer till slut fram till Stockholm men är sjuk. Efter några dagar till sängs dör hon. Hon får besök av bland andra Ellen Key.

I verkligheten hade hon fått besök av Anne Charlotte Leffler, systern till Gösta Mittag Leffler som själv besökte henne vid sjukbädden och såg till att hon undersöktes av hans husläkare.

I verkligheten hade Anne Charlotte Leffler, Sofia Kovalevsky, Ellen Key och Alfhild Agrell, dramatikern från Härnösand, startat den litterära gruppen ”Svältringen”.

Men hade novellen blivit bättre av Anne Charlotte Lefflers närvaro? Troligen inte. Alice Munros noveller är alltid så exakta, det finns inte ett ord, ännu mindre en hel mening som är överflödig eller betydelselös. Man läser om, går tillbaka och försöker hitta det som pekade på att det här skulle hända, och man hittar det alltid.

 

Fotnot: Rosenlarv förlag har gett ut flera böcker om och av de två kvinnor som var de mest spelade och omdiskuterade dramatikerna i Sverige på 1880-talet, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler. Den senaste boken om Anne Charlotte Leffler är ”Att skapa en framtid” . Ett antal artiklar om kulturradikalen Anne-Charlotte Leffler som bland annat innehåller ett aldrig tidigare publicerad självbiografiskt utkast.

 

Lars Molins väg till Sollefteå

Sollefteå kommun säger nej till att uppkalla en gata efter regissören och författaren Lars Molin. Ett medborgarförslag att namnge en gata i Ramsele till regissören Lars Molins gata avslogs av kommunfullmäktige i Sollefteå med hänvisning till att Lars Molins anknytning till orten är för svag. Lars Molin gick i skola i Ramsele men bodde förvisso inte i Ramsele när han gjorde Tre kärlekar, Potatishandlaren, Badjävlar, Den tatuerade änkan och de andra teveserierna och tevefilmerna.

Tyvärr är vi riktigt dåliga i Sverige på att namnge gator och torg efter kulturpersonligheter. Det finns hur många gator som helst efter bruksdisponenter och sjökaptener. Men gator och torg namnges sällan efter personer som skrivit böcker, regisserat filmer, skådespelare,  konstnärer. Den störste svensken genom tiderna har gator och torg i sitt namn runt om i världen. I Sverige finns Raoul Wallenbergs plats i Malmö och Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan i Stockholm. Där finns också två minnesmonument över Raoul Wallberg, Kirsten Ortweds stenskulpturer ”Till Raoul Wallenberg” och två arkitekters ”Vägen, ett stenklot från vilken en stenklädd väg med järnvägsspår leder till Stora synagogan i Stockholm.

Det finns ett antal gator och torg i Chile som heter Harald Edelstams torg eller väg efter den svenske diplomaten som bidrog till att rädda närmare tusen liv efter militärkuppen i Chile. Han bidrog också till att rätta ett hundratal norska motståndsmän och judar i det tyskockuperade Norge under andra världskriget.

Men det finns ingen gata i Sverige som är döpt efter den svenske diplomaten. Det finns heller ingen gata döpt efter Raoul Nordling. Den svenske generalkonsulen och affärsmannen räddade Paris från att förstöras i slutet av andra världskriget. Adolf Hitler hade gett order till den tyske befälhavaren att bränna ner Paris men Raoul Nordling lyckades övertala denne att inte göra det. Naturligtvis finns en Avenue Raoul Nordling i Paris och han blev också hedersmedborgare i Paris.

Olof Palmes torg eller plats finns på flera platser i landet, bland annat i Sundsvall, Örebro och Södertälje. Men det finns ingen Olof Palmes väg.

Thage Erlander var statsminister i 42 år i Sverige. Det finns en Tage Erlanders väg i Lund. Han studerade i Lund. I Lund finns även Östen Undéns gata och Ernst Wigforss gata.

Den utrikesminister som skällde ut Raoul Wallenbergs anhöriga för att de ville att regeringen skulle jobba hårdare för att kräva att Sovjetunionen skulle frige Raoul Wallenberg har fått en gata – men inte den man som han inte gjorde någonting för att rädda.

Sollefteå har ingen Ingrid Thulins väg efter skådespelaren som växte upp i Sollefteå och sedan hade stora roller i några av Ingmar Bergmans mest berömda filmer. Sollefteå har heller ingen Kerstin Thorvalls väg efter tecknaren och författaren som var barn i Sollefteå och sedan skrev ”Det mest förbjudna”, ”När man skjuter arbetare så” och ytterligare 64 böcker. Sollefteå har ingen Helmer Osslunds väg. Sollefteå har ingen Gunnar Hedlunds väg. Gunnar Hedlund var en av de största politiska ledarna i Sverige. Han var från Helgum i Sollefteå kommun. Gunnar Hedlund bosatte sig på hustrus föräldrars gård, Mo, som de övertog. Som rikspolitiker blev Hedlund känd som ”Hedlund i Rådom”.

August Strindberg har ingen väg i Sverige. Sollefteå kunde vara den första kommun med en August Strindbergs väg. August Strindbergs farfar var från Strinne i Multrå i Sollefteå kommun och författaren var mycket stolt över sina rötter i Strinne. Två av de tre svenska konstnärer vars verk gått för de högsta auktionspriserna har anknytning till Sollefteå. Helmer Osslund bodde i Österåsen. Hans fru hade tbc och vårdades på Österåsens sanatorium.

Kramfors har ingen Birger Normans väg. Kramfors har ingen Thage Nordholms väg (den borde finnas i Nordingrå även om han var från Kramfors).

Härnösand har en Ludvig Nordströms väg. Den ligger på Östanbäcken. Härnösand har dock ingen Alfhild Agrells väg efter kvinnan från Härnösand som var landets mest spelade och hyllade dramatiker på 1880-talet. Härnösand har ingen väg efter Sven Vallmark, radiomannen som översatte två ryska nobelpristagare. Först Doktor Zjivago av Boris Pasternak och sedan Cancerkliniken av Alexander Solzhenitsyn. Härnösand har ingen Bertil Malmbergs väg efter författaren som skrev ”Excellensen”, den berömda svenska anti-nazistiska pjäsen, ”Åke och hans värld” och några stora diktsamlingar. Det kommer ständigt nya böcker om Bertil Malmberg.

Örnsköldsvik borde ha en Hans Hedbergs Väg. Ingen kan förstå hur Hans Hedberg gjorde glasyrerna till sina keramiska fruktar. Äpplen eller päron. Alltid rätt färger.

Örnsköldsvik borde ha en Bror Marklunds Väg. Pojken från Husum blev en av Sveriges främsta skulptörer. Örnsköldsvik hedrar honom med ett fint skulptörpris och den ateljé han testamenterade till Örnsköldsvik är ett mycket fint Bror Marklund-museum bredvid Örnsköldsviks Museum.

Men till att börja med. Döp en väg i Sollefteå kommun till Lars Molins väg.

 

Bertil Malmbergs antinaziska mästerverk

Det är 54 år sedan Bertil Malmberg dog men flera böcker de senaste åren om hans författarskap understryker hans ställning.

Vi som såg filmen ”Excellensen” på SVT häromdagen kunde också konstatera att Bertil Malmbergs pjäs om hur den upphöjde österrikiske författaren och kulturpersonligheten Herbert von Blankenau torteras och mördas för sitt motstånd mot nazismen är ett stort litterärt verk.

Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” och Bertil Malmbergs ”Excellensen” var de två främsta exemplen på antinazism i Sverige under första halvan av 1940-talet. Bertil Malmbergs pjäs Excellensen uruppfördes i en sluten föreställning på Svenska Dramatikers Studio i Stockholm 1942. Vid den tidpunkten kunde man möjligen tänka tanken att nazismen kanske inte skulle vinna kriget. Bertil Malmbergs pjäs var också skriven när nazismen såg ut som en vinnande ideologi. Han skildrar i pjäsen en högt uppsatt och värdig kulturpersonlighet som av tidens händelser tvingas tänka efter vad han egentligen håller som livets högsta värden. Hans dotter tycker att han är en förlegad person och inleder en relation med en österrikisk ung nazist. Hon imponeras av den unge nazistens glöd och villighet att offra sitt liv för sina stora ideal.

Den unge nazisten ordnar ett utresetillstånd till von Blankenau. På tåget träffar von Blankenau en judisk vänsterjournalist som också är på väg att lämna landet. Han inser att nazisterna kommer att gripa och tortera den judiske journalisten och ger honom sitt utresetillstånd.

Han återvänder själv till sitt hem. Han kastas i ett nazistiskt fångläger. Där torteras han svårt. Hans vän, en katolsk präst, dödas. von Blankenau låtsas rymma och blir skjuten till döds. Han har talat med Gud, säger han, och förstått att det är hans uppgift.

Pjäsen och filmen slutar med att den unge nazisten fattar beslutet att lämna nazismen och ansluta sig till de tysta motståndet.

Hasse Ekman regisserade filmen Excellensen som hade premiär 1944 när nazismen var på väg att förlora kriget. Filmen är en filmversion av teaterpjäsen. Den hade varit närmast otänkbar 1942. Men Bertil Malmbergs pjäs hade alltså premiär 1942 och den blev snabbt mycket omtalad.

Bertil Malmberg var från Härnösand. Härnösand var en ganska tyskvänlig stad under 30-talet. Den tyska kryssaren Admiral Hipper med 1200 mans besättning gjorde ett flottbesök i Härnösand i juni 1938 (ett knappt år senare gick samma fartyg in i Oslofjorden).  I Härnösand fanns ett tysk konsulat där naziflaggan vajade och i staden fanns många inflytelserika personer med sympatier för Hitler. Det fanns samtidigt en starkt antinazistisk hållning hos många i Härnösand. Den stora tidningen i Härnösand, Västernorrlands Allehanda, hade en starkt antinazistisk chefredaktör i liberalen Ivar Österström. Den mindre tidningen Härnösands-Posten ägdes av arbetsgivare i Ådalen. Den bytte namn till Ångermanlands Nyheter och lades ner 1951. I samband med det köptes VA av ägaren till Ångermanlands Nyheter och VA bytte i samband med det partifärg till högerpartiet.

Både Bertil Malmberg och den andra kände författaren från Härnösand, Ludvig Nordström, var tydliga antinazister. Många svenskar vände kappa efter nazi-Tysklands förlust i Stalingrad 1942. Ludvig Nordström dog 1942. Bertil Malmberg skrev pjäsen Excellensen (en hederstitel) strax efter Anschluss, när Adolf Hitler och nazisterna införlivade Österrike med Tyskland till ett germanskt rike.

Bertil Malmberg hade stått överst på nazisternas dödslista tillsammans med Karl-Gerhard och Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels och Sjöfartstidnings redaktör, om nazisterna ockuperat Sverige som de gjorde med Norge och Danmark.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är också ganska många härnösandsbor som ser med stolthet på Marc Rizells vackra minnesmärke över Bertil Malmberg utanför Sambiblioteket, nära Härnösands domkyrka. Tandläkaren Richard Stiernström testamenterade 500 000 kronor till minnesmärket över Bertil Malmberg. Konstverket invigdes i maj i år.

 

Den vackra kvinnan på sedeln

Det som är värdefullt ser ofta vackert ut.

Den gamla sedeln från 1892 som Härnösands Enskilda Bank gav ut är också vacker. Kvinnan i vänsterkanten på sedeln ser ut som en vanlig vacker kvinna med blommor i håret. Kanske är hon en gudinna? Kanske är hon samma kvinna som förr satt med en stor snäcka full med pengar och har ett lejon vid sin sida på 100-kronorssedeln. Moder Svea som satt med rikets förmögenhet.

Den vackra kvinnan på sedeln från Härnösands Enskilda Bank ser inte alls ut som Moder Svea eller någon gudinna. Hon ser ut som en vanlig ung vacker kvinna. Vem var hon?

Härnösands Enskilda Bank bildades vid mitten av 1800-talet med uppgift att få fram kapital för bland annat utbyggnaden av sågverken i Ådalen och även kapital till malmfälten i Lappland. I Härnösand fanns flest miljonärer per invånare i hela Sverige.

Härnösandsbanken hade kontor från Motala i söder till Malmberget i norr. Banken fick också ge ut egna sedlar. När världen drabbades av en finansiell kris 1906 kom Härnösandsbanken i akut kris. Banken förlorade ett par miljarder kronor i dagens penningvärde. Bankkraschen skakade om hela landet.

Härnösands Enskilda Bank köptes upp av Wermlandsbanken som sedan blev Skandinaviska enskilda banken, SEB. Sverige satsade på en bankinspektion, den nuvarande bankinspektionen.

Eva-mordet var van der Kwasts första mordutredning

Det är 25 år sedan Eva-mordet begicks i Kramfors. Preskriptionstiden för mord är numera borttagen och mördaren kan åtalas även i framtiden.

Eva-mordet var den första mordutredningen för åklagaren Christer van der Kwast. Efter avslutade juridikstudier var han tingsnotarie vid Södertörns tingsrätt under 60-talets sista år, varefter han tjänstgjorde som åklagaraspirant i Umeå och Östersund. Efter en kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriksåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet. 1990 tillkännagav Socialdemokraterna att den ekonomiska brottsligheten skulle bli ett prioriterat område inom rättsväsendet och samma år utsågs van der Kwast till överåklagare.

Hans kanske främsta insats under åren som distriksåklagare var den så kallade Leasing-Consult-härvan. Tidningarna skrev mycket om finansmannen Råger Wiklund från Väja som var en av de ledande bakom Leasing-Consult. Sammanlagt 20 personer åtalades i ett stort antal rättegångar. Det mesta landade i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser.

Men det var inte så många ekonomiska brott i Västernorrland och van der Kwast fick även ägna sig åt andra brott. Han ägnade sig bland annat åt Eva-mordet. En då 32-årig man i Kramfors var skäligen misstänkt och anhållen under fem dagar. Men polisen lyckades inte få fram nog med bevis för häktning och åtal.

Christer van der Kwast fick dock ett annat mordfall i Västernorrland som gick till rättegång och fällande dom. Åklagarkammaren i Borlänge ringde och berättade att en patient på Säter erkänt mordet på pojken Johan Asplund. Minst 10 andra psykiskt sjuka människor hade erkänt mordet på Johan Asplund. Samtidigt måste erkännande kontrolleras och det betydde att Christer van der Kwast behövde en utredningsman. Han valde Seppo Pentinnen, en narkotikaspanare från Sundsvall ”som efter tjugotre år i yrket forfarande bar titeln polisassistent, i likhet med van der Kwast van vid en annan sorts brottslighet och som fram till dess fört en så gott som anonym tillvaro”, skriver Hannes Råstam i boken ”Fallet Thomas Quick”.

Thomas Quick beskrev hur han mördat Johan Asplund och styckat kroppen med bågsåg i flera delar. Han sade att han lämnat huvudet på en bergskam i Åvike, norr om Sundsvall. Alla andra kroppsdelar lade han i en pappkartong med texten Korsnäs Bröd. Han körde mot Härnösand och stannade på Sandöbron där han dumpade kartongen med innehåll i Ångermanälven.

Han åtalades och fälldes för mordet på Johan Asplund. År 2009 tog Quick tillbaka sitt erkännande i Johan-fallet. Han sökte resning vilken beviljades av Hovrätten för Nedre Norrland den 18 januari 2012. Åtalet lades ner 14 mars samma år.

Som alla i Sverige vet – även Göran Lambertz, domare i Högsta domstolen som vill rädda sin heder – utom möjligen reportern Gubb Jan Stigsson på Dala-Demokraten är Fallet Thomas Quick den kanske största rättsskandalen i modern tid. Det verkar inte troligt att någon i Sverige dömts för mer än åtta mord utan att ha begått något av dem.

Sitt första mordfall, Eva-mordet, fick Crister van der Kwast inte till åtal. Sitt andra mordfall, Johan Asplund-fallet, fick han till åtal och fällande dom. Varför anklagade han inte Thomas Quick för att ha begått Eva-mordet? Då hade det också ”klarats upp”.

Konstverket utan kraftverket

Eduard Bechtelerer bodde i Näsåker och målade många storslagna verk av Nämforsen. På sätt och vis blev han Pelle Molins efterträdare. Pelle Molin skrev novellsamlingen Ådalens Poesi, som gavs ut efter hans död, men var lika mycket målare. De verk som finns bevarade av Pelle Molin visade en fascination över den kraftfulla Nämforsen. Edvard Bechteler målade en stor tavla över Nämforsen 1942. Ungefär samtidigt bestämdes att ett stort vattenkraftverk skulle byggas på platsen. Stenhällarna med de tusental år gamla hällristningarna skulle sprängas bort och istället skulle en kraftverksdamm byggas. Så blev det inte som tur var.

Kraftverket stod färdigt 1947. Konstnären Tyra Lundgren fick då börja arbeta med ett stort monumentalverk till den stora kraftverkshallen. ”Älvens historia” invigdes 1951. Verket och kraftverkets innandöme har under sommaren visats av en arkeolog som också visat hällristningarna. Visningarna är avslutade för den här sommaren men kommer förmodligen att återupptas nästa sommar. Ni som inte sett Älvens historia har en stor upplevelse framför er.

Edvard Bechteler fortsatte att måla älven efter att kraftverket hade byggts. Han målade bland annat en stor tavla över älven (beskuren här). Ett storverk som han målade 1954. Han målade tavlan 7 år efter kraftverkets invigning. Men det finns inte ett spår av kraftverket i hans målning. Båda målningarna finns i det fina Hällristningsmuseet i Näsåker.

Det går alltså att samtidigt i Näsåker se ett stort konstnärligt verk där kraftverket står i centrum och ett annat konstverk som målades flera år senare, helt utan kraftverk.

Den tyske konstnären Eduard Bechteler kom till Sverige och Ådalsliden 1933. Han blev svensk medborgare 1943. Han dog 1983 vid 93 års ålder.

De fulaste byggnaderna i Ångermanland

Det finns några fula hus runt om i landskapet. Här är några av de fulaste i mitt tycke. Den med bred marginal allra fulaste finns längst ner på min lista.

Curlinghallen i Härnösand. Initiativtagaren till hallen kallade den för allaktivitetshall när denne person fick den politiska ledningen – först ett M-kommunalråd och sedan efter valet S-kommunalrådet som tog över – att stödja hallen. Ett antal miljoner kronor kommer skattebetalarna att få betala för att Härnösands satsning på curling. Byggnaden ser ut som en livsmedelsbutik. Några grå ränder får mig att tänka på skokartong för lite glittriga skor.

Coopvaruhuset i Kramfors. Byggnaden är ointressant i sig själv. Den vill låtsas vara ganska stilig. Det är den inte. Men jag skulle inte reagera om den låg i utkanten av ett mindre samhälle. Nu ligger den i en stad och så dumt placerad att den nästan helt skymmer de två finaste moderna byggnaderna i Kramfors. Ådalsskolan ritades i mitten av 1960-talet av den framstående arkitektfirman Gumperts. Skolan fick många lovord för sin arkitektur. Ådalsskolan invigdes av Olof Palme, som då var utbildningsminister. Ådalshallen byggdes samtidigt som Ådalsskolan. När Ådalshallen invigdes var den en av landets mest moderna idrottshallar. Det är mycket märkligt att beslutet att placera det nya varuhuset just här, framför dessa två vackra moderna byggnader, gick igenom den politiska processen. Men vackra stadskärnor revs över hela landet på 1960-talet för att ge plats åt fula Domusvaruhus och lika fula Tempovaruhus. Dagens generation har inte lärt sig av gårdagens generations misstag.

Parkeringshuset i Örnsköldsvik. Det enorma huset uppfördes häromåret av någon för mig obegriplig anledning. Har Örnsköldsvik verkligen 150 000 invånare – och som nästan alla har bil? Jag har sett en del fulare parkeringshus i svenska storstäder. Men huset står nu som en välkomnande bild när man kommer till Örnsköldsvik från söder. Huset har en så strategisk position att den har ett speciellt signalvärde. ”Så här ser det ut här i Örnsköldsvik” ropar parkeringshuset.

Härnösands domkyrka byggdes ut och invigdes i våras. Flera månader efter invigningen – jag var sjukskriven – promenerade jag förbi för att titta på utbyggnaden – och trodde inte mina ögon. De höga och synnerligen omotiverade pelarna med grå stenplattor harmonierar inte ett smack med den vita domkyrkan från 1846. Pelarna är helt otänkbara till någon enda kyrka i hela Norden.  Själva utbyggnaden harmonierar inte heller med domkyrkan. Men den har en funktionell funktion och kanske vi kan så småningom se den som en naturligt tillförd del.

Härnösands domkyrka är vacker. Det gör saken ännu värre. En kyrkorådsordförande, Torkel Selin, drev på något märkligt sätt igenom utseendet. Biskop, domprost och oppositionen i kyrkorådet måste ha rasat bakom kulisserna. Kyrkorådsordföranden hade nog inte ens sin egen kyrkorådsgrupp bakom sig. Hur som helst lämnade Torkel Selin sin post för någon månad sedan. Hur lång tid tar det innan pelarna försvinner?

OBS, bilden är inte ett montage. Det ser verkligen ut så här.

Nya Coop-varuhuset skymmer helt Kramfors vackraste moderna byggnader, Ådalsskolan och Ådalshallen. Kramfors ser nu ut som ett litet bortglömt samhälle med ett par tusen invånare.

Parkeringshuset i Örnsköldsvik har en central placering och är mycket stort. Möjligen hade parkeringshuset sett naturligt ut i Malmö eller Göteborg.

Den ny curlinghallen i Härnösand ser ut som en skokartong.

Mystiskt beslut om curlinghallen

Beslutet om en curlinghall i Härnösand är det mest mystiska kommunala beslut som jag sett under mina år som journalist. Hur kan man förklara att Härnösands kommun satsar 15 miljoner på en curlinghall? EU satsar 17 miljoner kronor för att curlinghallen är en ”eventarena”.

Det är den inte. Det är bara ett hastigt påhäng för att få EU-bidraget.

Det finns inga artister som passar för arenor med 1400 ståplatser. Stora publikdragande artister spelar i Fjällräven Center i Örnsköldsvik. Lite smalare artister, men fortfarande publikdragande, spelar i Härnösands Teater med 480 platser. Jazzklubben Metropol har uppåt fullsatt nästan varenda konsert, runt 150 personer.

”Det känns som om projektet har lite av Jönsson-ligans strålande idéer över sig, skriver gamle VA-chefredaktören Bo Östman i en krönika i lördagens TÅ.

Han är djupt kritiskt till hallen. Det är även absolut hela kulturlivet i Härnösand. Kulturen kommer givetvis att få vara med och betala för curlinghallen med (ännu) mindre anslag.

Idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – är emot curlinghallen.

När det kommer till kritan är jag bara säker på att två personer i Härnösand utanför curlingleden är för curlinghallen. Förre kommunalrådet Anders Gäfvert (M) och nuvarande kommunalrådet Fred Nilsson (S).

Från energibolag till curlinghallar

På måndagen debatterades Övik Energi på kommunfullmäktige i Örnsköldsvik. Som alla Örnsköldsviksbor vet kommer bolaget att behöva 900 miljoner kronor av skattebetalarna för att komma på fötter. En stor majoritet av politikerna i kommunfullmäktige sa en gång ja till satsningen på Övik Energi. Nu låter det inte riktigt så i debatten, när jag läser referatet i ÖA, men det hör till partidemokratins dramaturgi.

Lite märkligt för en utomstående var det att samma fullmäktige klubbade bygget av en ny fotbollshall. 15 miljoner kronor kommer den att kosta kommunen. Jag älskar fotboll. Det gör ofta vi kulturvänner. Men jag hade hellre sett att kulturlivet i Örnsköldsvik fått högre anslag än att att kommunen byggt en träningshall med en icke-fullstor fotbollsplan.

15 miljoner kronor är också vad en ny curlinghall kommer att kosta Härnösands kommun. I går klubbades på Härnösands kommunfullmäktige bygget av en curlinghall för 40 miljoner. Efter diverse EU-bidrag blir Härnösands kommuns del 15 miljoner kronor.

Jag läser i referatet från debatten i Tidningen Ångermanland att alla partierna utom V och SD röstade för hallen (en moderat avstod från att rösta vilket är ett sätt att rösta nej utan att göra det). SD-aren, en schaman från Hälledal, visste förmodligen inte att curling är den mest helvita sport som finns i världen. Vänsterpartiets Lars-Gunnar Hultin konstaterade i debatten:

– Hade de som finns ute på stan fått påverka hade det blivit ett rungande nej.

Den kulturarbetare i Härnösand som tycker att staden behöver en curlinghall finns inte. Så är det.

Jag tror inte heller att det finns många från idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – som tycker att staden behöver en curlinghall.

Jag talade med några från kulturlivet i går. Oron är stor över att den utpräglade kulturkommunen Härnösand nu ska bli ännu snålare med bidrag. Det som är så paradoxalt är att Härnösand är en av kommunerna i landet som satsar mest på kultur, samtidigt som kommunen också har låga anslag till kulturlivet. För tio år sedan var Härnösand den kommun i hela landet som satsade mest på kultur per invånare. Helsingborg är sedan ett antal år den kommun som satsar mest på kultur per invånare. Nu senast gick också Vara kommun förbi Härnösand. Men fortfarande är Härnösand en av de tre kommunerna i landet som satsar mest på kultur per invånare.

Hur går det här ihop med att den lilla och ganska fattiga kommunen satsar 15 miljoner kronor på en curlinghall?

Nej, det går inte alls ihop.

Men det går egentligen inte att klaga. Den borgerliga alliansen vill bygga curlinghall före det senaste valet. S och MP tog över frågan. Vad ska väljarna göra?