En journalist som är ”darrig dilettant”?

Jag vet inget om Peter Bratt. Jag vet inte om han var en bra journalist när han fick dela Stora Journalistpriset för IB-avslöjandet med Jan Guillou. 

I många år har Jan Guillou framställt Peter Bratt som en dålig journalist. Jag har ingen uppfattning i den frågan.

Men är han så dålig att han är ”en darrig dilettant”? Leif GW Persson använder den formuleringen i sin nya memoarbok ”Gustavs grabb”  (recenseras av mig på morgondagens kultursida).

Det är Geijer-affären som spökar. Peter Bratt hade i Dagens Nyheter avslöjat att rikspolischefen skickat ett PM till statsministern där han varnat för justitieministerns kontakter med prostituerade. Statsministern skrämde skiten ur tidningen och krävde en dementi. Justitieminister Geijer fick också 50 000 i skadestånd för att tidningen (helt riktigt) påstått att han var en horköpare.

Ilskan mot statsminister Olof Palme går att ta på. Men kanske blev det också lite över till Peter Bratt. Ilska över att Bratt inte slogs för sin story? Det verkar inte ha varit han som avslöjat Leif GW Persson som ”läckan” i Geijeraffären. Det är Jan Guillou som avslöjar detta. Men honom blev Leif GW Persson kompis istället.

Carl Bildt kan inte överleva det här

Sitter Carl Bildt fortfarande kvar som utrikesminister 2014 lovar jag att äta upp någonting riktigt osmakligt.

Det brukar sägas att Sverige är ett land som bara klarar en fråga åt gången. Vi har också en samförståndskultur som ogillar att åsikter spretar åt alla möjliga håll. Vi vill kunna prata med varandra över fikat och lunchbordet utan att bli ovänner. Jag tror att det är huvudskälet till att det svenska rasist- och opportunistpartiet bara fick lite över fyra procent i valet (och nu ligger betydligt lägre i opinionssiffrorna). Det har som bekant gått mycket bättre för de andra rasist- och opportunistpartierna i de övriga nordiska länderna (även om de nu kommit ordentligt med grus i rasistmaskineriet, efter valen i Norge och Danmark).

Några svenska åsikter just nu som vi är överens om: Benny Andersson är dagens Astrid Lindgren. Han är svensken som alla svenskar älskar. Vi tycker också mycket om Kronprinsessan Victoria. Zlatan har varit svår att få in i det svenska samförståndstänket, men när han nyss sjukskrev sig och åkte på älgjakt och därmed visade att han är en riktig svensk försvann de sista invändningarna.

Vi kanske inte vet mycket om Dawit Isaak men vi är väldigt överens om att han måste släppas ur Eritreas fängelse. De som inte bryr sig om Dawit Isaak tillhör den engagerade delen av rasist-och opportunist-Sverige, en liten skara. Så fort en journalist nämner Dawit Isaaks namn dyker en kommentar på nätet upp: ”Han är inte svensk”. Det är några hundra personer som sköter det här kommenterandet.

Carl Bildt har suttit som utrikesminister sedan 2007. På den tiden har han inte lyckats förflytta Dawit Isaak en millimeter från golvet på sin cell – han saknar brits, ligger på golvet – mot cellens dörr. Vi vet i o f s inte vad Carl Bildt har gjort, om han gjort just någonting överhuvudtaget. Han vill inte tala om det.

Carl Bildt hade möjligen kunnat överleva som utrikesminister med Dawit Isaak som en ständigt närvarande skugga på väggen bakom honom. Men han kan inte överleva fallet med de fängslade svenskarna i Etiopen.

”Utrikesminister Carl Bild har haft personliga ekonomiska intressen i den etiopiska Ogadenprovinsen. Kanske var det dessa journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ville undersöka. Carl Bildts förflutna inom Lundinkoncernen urholkar gång på gång hans trovärdighet som utrikesminister” skriver journalisten Leo Lagercrantz i en debattartikel på SVT:s hemsida.

Det svenska samförståndet säger just nu att Carl Bildt inte kan fortsätta som utrikesminister.

Röda Korset kommer tillbaka från sin onda dröm

Jag lyckades läsa Bernt Hermeles utmärkta bok om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner, Guldsot, utan att spy. Men det var inte långt ifrån. Jag var illamående hela tiden när jag läste om Johan af Donner.

Mannen som stal av världens fattiga för att leva lyxliv är en vidrig och föraktlig person. Han får gärna stämma mig, om han kan bevisa motsatsen.

Det finns dock flera hedervärda personer i den här historien. En sådan är Sirkka Gustafsson. Hon var Johan af Donners sekreterare. Hon var givetvis den första som genomskådade hans bedrägerier. Man kan som bekant lura nästan hela världen, inklusive familjen (som dock i det här fallet inte tycks vara särskilt lurad) men aldrig sin egen sekreterare.

I mars 2010 sa hon upp sig efter mer än tio år på Röda Korset. Det var inte främst af Donners bedrägerier som fick henne att lämna Röda Korset. Det var hur ledningen hanterade den efterföljande krisen:

– Jag tyckte Christer (Zettergren, generalsekretare) och Bengt (Westerberg, ordförande) var fega. Jag måste kunna titta uppåt, eller åtminstone i ögonhöjd, på mina chefer för att kunna respektera dem. Nu såg jag bara ner på dem.

Johan af Donner gör mig spyfärdig. Christer Zettergren och Bengt Westerberg ger mig samma känsla som man får efter en magsjuka. Helt slut – men glad att det nu är över.

Röda Korset kommer att resa sig från det här. Det krävs mycket, mycket mer än så för att knäcka en så hedervärd rörelse.

Duell om presidentposten?

Texas-guvernören Rick Perry har kastat sig in i kampen att bli president. Perry är en politiker av en typ som vi känner igen från västernfilmerna. Han säger själv i en intervju att han mycket väl skulle kunna jogga med ett vapen (hur man nu förvarar ett vapen i en joggingdress).

Perry är som en västernfigur. Han sköt en coyote på en uppvisning i fjol, han hävdade att den hotade hans hund.

På 1800-talet var det inte ovanligt i USA att politiker utmanade motståndare på duell. Självaste Abraham Lincoln ingick faktiskt i en sådan duell. I sista stund blev den inte av. Någon lyckades övertala politikern som utmanat Lincoln på duell att lägga ner. Lincoln skämdes för saken, men han hade troligen fullföljt duellen, om han hade blivit tvungen.

Vad händer om Rick Perry utmanar Barack Obama på duell? Om Obama får välja vapen – och det får den utmanade enligt duell-reglerna – blir det basketboll.

http://news.yahoo.com/blogs/ticket/elected-president-rick-perry-could-still-jog-gun-190824495.html

Vem fick Annika Östberg fri?

Det verkar inte finnas någon speciell diplomatisk metod för att få svenskar fria från fängelser. Den tysta diplomatin i fallet Dawit Isaak har lyckats vara tyst, men den har inte lyckats med någonting annat.

Annika Östberg såg länge ut att bli ett typiskt svenskt fall. Den ene generalkonsulen i Los Angeles efter den andra ryckte i trådar. Svenska UD ryckte i trådar. Svenska ministrar, inklusive minst en statsminister, skrev brev. Ingvar Carlsson skrev till och med ett brev till USA:s president. Amerikanska advokater försökte. Svenska advokater, inklusive Leif Silbersky, försökte.

Ingenting lyckades. Men den 24 februari 2009 kom ett brev från guvernörens utsände där han på slutet i brevet förklarar att han ”have approved your request for transfer to Sweden”. Annika Östberg hade då suttit i 28 år i fängelse och kunde inte tro sina ögon.

Arnold Schwarzenegger var guvernör i Kalifornien när beslutet fattades. Det är inte rimligt att tro att han inte fattade det avgörande beslutet.

Annika Östbergs självbiografi, som ges ut i dag (recenseras på onsdagens kultursida) ger dock ingen ledtråd. Hon tackar ”mitt hemland och mina medmänniskor för deras kamp att få hem mig”. Den långa listan av personer hon tackar innehåller inte något namn på någon svensk diplomat eller politiker. Advokaten Johan Ödlund är ett stort undantag. Hans ”vältaliga plädering” gav henne ett tidsbegränsat straff, och det i sin tur var själva grundkravet för en överflyttning till Sverige.

Kanske utelämnandet förklaras av att hon vill skydda en person som gjorde något extra, som kanske gick över de diplomatiska gränserna för att uppnå resultat?

Men kanske var det bara så enkelt att det var Annika Östbergs tur att få en vinstlott efter ett helt liv med bara nitlotter?

En enda tysk euro

Kanske euro-samarbetet kan rädda i en mindre form? Någon eller några av de euro-länder med stark ekonomi får kvarstå.

Jag hörde på radio att det bara är Tyskland av euro-länderna som har en riktigt stark ekonomi. Tyskland får köra vidare ensamma med euron.

Den kanske behöver ett nytt namn, för att markera skillnaden. Den kunde heta Deutsch Kronen…nä, det är Österrike som kör med kronor…Deutsche Pund….nä, det är ju England.

Deutche Mark! Förkortat D-mark. Vad sägs om det?

Punkt slut om euron

Jag röstade Ja till euron i folkomröstningen.

Däremot var jag inte ute och cyklade i kärnkraftomröstningen. Där röstade jag Nej.

Instinkten att aldrig stå för sina felaktiga analyser sitter djupt inom oss. Vi försöker alltid blanda bort korten, lyfta fram ”varför det blev som det blev” och vad vi egentligen tyckte. Titta på tokhögern i USA idag. De röstade på George W Bush och stödde hans krig och skattesänkningar. Nu hör jag på radion från nåt republikanskt visa-upp-möte hur Michelle Bachman, en av de tokigaste i tokhögern, lyfter fram att hon ”alltid konsekvent varit…emot Obama”.

Det finns miljoner andra exempel. Har någon någonsin hört utrikesminister Carl Bildt säga att han haft fel någon gång? Han är förmodligen själv helt övertygad om att detta aldrig har hänt.

Vore det inte mycket enklare, rakare, mindre tidsödande om vi bara sa ”jag hade fel” istället för alla blommiga retoriska pastejer som bara ska dölja faktum?

Jag hade fel om euron. Punkt slut.

En vardagsrasists bekännelser

”Hade angreppet varit utfört av en muslim hade jag anklagat hela den muslimska världen. Varje mörk person i väst och med skägg hade hamnat i kategorin ”SKYLDIG”.  Jag tror jag hade blivit så full av hat att jag hade blivit fysiskt sjuk av det”, skriver den helt vanlige människan Bjørnar Nordahl i en krönika i norska Dagbladet.

En häpnadsväckande text.

Han förklarar hur han tänkte fram till massmordet. Hur han nu funderar över hur händelsen ska påverka honom. ”Efter de sista veckornas händelser har jag blivit mer medveten om hur delat samhället är, det samhälle vi är en del av. Mitt bidrag till delniningen har varit att jag varit ense med de flesta onyanserade utspel”.

http://www.dagbladet.no/2011/08/11/kultur/debatt/kronikk/innvandring/17635689/