Inget försvar hade klarat Strindberg och Zlatan

Jag är övertygad om att August Strindberg hade varit en bra fotbollsspelare om fotboll hade funnits i hans ungdom.

Skådespelaren Åke Arvidsson gör i höst August Strindberg i Teater Västernorrlands uppsättning av P-O Enquists pjäs Tribadernas natt (Härnösands teater i kväll tisdag 6 november och Folkan i Övik på fredag kväll 9 november). Åke Arvidsson är också fotbollstränare. Han berättade för mig att replikerna i en bra teaterpjäs är som situationer i fotboll. Spelaren som får en passning utanför motståndarens straffområde spelar inte till sin egen målvakt på andra sidan planen. Det finns några få naturliga saker att göra med bollen.

Det är på samma sätt med en teaterpjäs. I bra teater har den andra repliken en naturlig koppling till den första repliken. Gisela Nilsson, som gör en mycket bra Siri von Essen i Tribadernas natt, har lika stora textmassor som Åke Arvidsson att hålla reda på. Men det är inte riktigt så svårt som det låter. Siri von Essen gör någonting när hon ska säga sin replik. Hon kanske tar på sig en sko, knäpper en knapp, borstar håret. Den handlingen hjälper skådespelaren att minnas repliken som ska sägas. Skådespelarna har också repeterat i åtta veckor före premiären.

Fotboll kom till Sverige via Storbritannien under 1870-talet. Men det var först på 1890-talet som organiserad fotboll började utövas i Sverige och man skapade den första svenska serien, Svenska mästerskapet i fotboll, som pågick till 1925 då Allsvenskan uppstod.

August Strindberg var mellan 20 år och 30 år när fotbollen började spelas i Sverige. Han nämner inte fotboll eller bollar i sina skrifter (Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade verk är snart komplett, 72 volymer stor) med något undantag. Det här stycket kommer från en novell i Giftas I:

Pang! så kom en boll och slog honom rätt på skjortvecket. Han flög upp som en retad geting och ville ta reda på den brottslige, då han såg ett litet fult flickansikte skratta sig mitt i ögonen, och bakom henne en arbetare i helgdagskläder och panamahatt, som leendetog flickan i hand och frågade om det gjorde ont, och så såg han en hel hop tjänstefolk och gardister som skrattade. Han tittade efter en poliskonstapel, ty han kände sig kränkt i sina rättigheter som människa, men när han fick se konstapeln i förtroligt samspråk med barnets mamma, förlorade han all lust att bråka, och gick direkt till Norrmalmstorg för att ta en droska och åka till söder upp till bokhandlaren, ty nu kunde han icke vara ensam längre. När han kommit upp i droskan kände han sig någorlunda skyddad, och nu torkade han med näsduken sitt skjortbröst, som blivit dammigt av bollen.

I Strindbergiana, den årligen återkommande bokserien, återgavs en intervju som en tidning i Stockholm gjorde på 20-talet med en äldre dam. August Strindberg hade varit lärare på hennes skola. Hon hade lekt med en boll och tappat bollen precis när August Strindberg kom förbi. Han hade tagit emot bollen och vänligt gett tillbaka den till flickan. Troligen läste jag in mer än vad som stod där. Men jag fick en bild av att han ganska elegant tog emot bollen.

August Strindberg var också konstnär och amatörmusiker. Han var en av Sveriges främsta konstnärer någonsin. August Strindberg spelade gitarr men jag har inte läst någon beskrivning av hur han spelade. August Strindberg ägde fem olika gitarrer (minst en var en luta). Hans enda komposition är Forskarlens sång, som han skrev till sitt skådespel Kronbruden. Noterna förvaras på Musik- och teaterbiblioteket. Lyssna på Forskarlens sång på http://www.statensmusikverk.se/tag/forskarlens-sang/

Hans äldre bror Carl Axel Strindberg var kompositör, sångtextförfattare och cellist och pianist.

Teater, romaner, noveller, konst, musik, vetenskap, biologi. Det är klart att August Strindberg hade spelat fotboll om han hade fötts 40-50 år senare. Jag tror att han hade spelat med en speciell och oförutsägbar kreativitet. Jag tror att Zlatan Ibrahimovic står närmast August Strindberg av svenska fotbollsspelare. Zlatan är nominerad till Augustpriset för sina memoarer. Zlatan är excentrisk, en konstnärsnatur.

Nu är Zlatan i Frankrike. August Strindberg bodde periodvis i Frankrike under sitt kringflackande liv. Han skrev också verken Les Plaidoyer d´un fou (En dåres försvarstal) och Sylva Sylvarum (en naturvetenskaplig bok) direkt på franska.

August Strindberg och Zlatan Ibrahimovic. Inget försvar hade klarat dem båda.

 

Därför försvann den bäste hjälten av alla

Var tog Tarzan vägen? Varför försvann han?

När jag var liten gick jag på matiné-bio varje söndag på biografen Roxy i Kramfors. Biografen är borta sedan länge men minnet av Tarzan är starkt. Jag såg Johnny Weissmüller i sina första filmer som Tarzan. Weissmüller var helt otrolig. Alla äventyrshjältar såg ganska otränade ut på den tiden, lite lösa i hullet sådär. De flesta kunde inte ens ta av sig skjortan.

Men Johnny Weissmüllers vältrimmade kropp…och som han simmade sen….jag blir nästan tagen idag när jag tänker på hur han klöv vattenytan och crawlade så snabbt och snyggt. Jag hade ju ingen aning då om att den här Tarzan spelades av en före detta olympisk simmästare. Johnny Weissmüller var och är den enda olympiska mästare som blivit filmstjärna. Simhopparen Ester Williams blev stor filmstjärna men hon hade inte ens varit med i ett OS (hon skulle ha varit med i OS 1940 men det blev ju inget sånt).

Det närmaste idrottsman och filmstjärna är faktiskt precis som jag från Kramfors. Dolph Lundgren – Hans som han hette när han gick på Ådalsskolan i Kramfors, han hade skåpet i andra ändan av skolan  – blev Europamästare i karate innan han blev actionstjärna i Hollywood.

Tillbaka till Tarzan. En engelskt adligt par dör i en afrikansk djungel. En aphona tar hand om deras lilla baby och uppfostrar honom. Nåja, uppfostrar är kanske mycket sagt. Hur som helst tycker jag att det är en mycket bra historia som Edgar Rice Burroughs hittade på. Jag tycker också att den är möjlig. Det finns fall där barn överlevt i djurs vård. Varför skulle inte en apa, vår närmaste släkting, kunna ta hand om ett människobarn? Spiderman, Superman, Ironman och så vidare. Hur troliga är de? Den ende superhjälten som har lite trovärdig är Batman eftersom han saknar superkrafter.

Jag tror att anledningen till att det inte gjorts någon ny Tarzan-film på många år är enkel. Tarzan har ingen dräkt. En superhjälte ska ha en dräkt. Dräkten ger också möjligheter att tjäna mycket pengar på royalty till tillverkare som gör dockor.

Tarzan har bara sina, vad ska man kalla dem? Byxor? Ett skinnstycke i alla fall. Hulken är den enda figur som inte har någon dräkt men vem skulle å andra sidan kalla Hulken för superhjälte?

Det finns inga stora pengar att tjäna på Tarzan. Det är därför denne starke, modige, smidige, trovärdige hjälte har försvunnit.

 

 

Mystiskt beslut om curlinghallen

Beslutet om en curlinghall i Härnösand är det mest mystiska kommunala beslut som jag sett under mina år som journalist. Hur kan man förklara att Härnösands kommun satsar 15 miljoner på en curlinghall? EU satsar 17 miljoner kronor för att curlinghallen är en ”eventarena”.

Det är den inte. Det är bara ett hastigt påhäng för att få EU-bidraget.

Det finns inga artister som passar för arenor med 1400 ståplatser. Stora publikdragande artister spelar i Fjällräven Center i Örnsköldsvik. Lite smalare artister, men fortfarande publikdragande, spelar i Härnösands Teater med 480 platser. Jazzklubben Metropol har uppåt fullsatt nästan varenda konsert, runt 150 personer.

”Det känns som om projektet har lite av Jönsson-ligans strålande idéer över sig, skriver gamle VA-chefredaktören Bo Östman i en krönika i lördagens TÅ.

Han är djupt kritiskt till hallen. Det är även absolut hela kulturlivet i Härnösand. Kulturen kommer givetvis att få vara med och betala för curlinghallen med (ännu) mindre anslag.

Idrottsrörelsen – förutom curlingfolket förstås – är emot curlinghallen.

När det kommer till kritan är jag bara säker på att två personer i Härnösand utanför curlingleden är för curlinghallen. Förre kommunalrådet Anders Gäfvert (M) och nuvarande kommunalrådet Fred Nilsson (S).

Den öppenhjärtige Zlatan

Zlatan Ibrahimovics självbiografi ”Jag är Zlatan” avviker från alla tidigare svenska fotbollsmemoarer.

När fotbollsspelare förr i tiden skrev böcker – d v s berättade för en spökskrivare, oftast en journalist – hade barndomen nästan alltid något rosa över sig. Nästan alla fotbollsspelare kom från arbetarklass. Men de var ordning och reda i hemmen. ”Jag minns aldrig att jag behövde gå hungrig från bordet” är ett citat. Det vill säga, jag vet inte varifrån det kommer men jag är ganska säker på att det förekommer i någon bok.

Lennart ”Nacka” Skoglund var den fotbollsspelare som mest påminde om Zlatan. De båda var ju också stjärnor i samma klubb, Inter. En superteknisk fotbollsspelare som snabbt nådde enorma framgångar. Den självbiografi som han, eller snarare hans agent/promotor Torsten Adenby skrev, heter En miljon för en klackspark och kom ut 1956. Boken är rolig att läsa men innehåller inga öppenhjärtigheter. Nacka var då välbetald (för sin tid, med vår tids mått var han grovt underbetald) proffsspelare i italienska Inter. Det kom ytterligare en bok ”Jag hänger med”. Den har jag inte läst men ni kan ju gissa hur många öppenhjärtigheter den innehöll. Nackas liv började då paja på allvar.

Gunnar Nordahls ”Guld och gröna planer” och Gunnar Grens ”Med Grenoli i Italien” såldes ganska bra på sin tid och berättar mycket om hur Nordahl och Grens karriärer i Italien såg ut. Gunnar Gren skrev till och med ytterligare tre böcker. Nils Liedholm, den tredje i legendariske Grenoli, blev också den i trion som fick avrunda med den allra sista boken. Det är Magnus Höjer som är författare till ”Söndagens hjälte” men det är Nils Liedholm som berättar. Det är oerhört sympatiskt men väldigt städat.

Därmed inte sagt att en fotbollsspelares memoarer behöver vara fulla med skildringar av misär. Den allra bästa fotbollsmemoarboken jag läst är den engelska legendaren Stanley Matthews ”The Way it Was” (ej översatt). Sir Stanley – han blev alltså adlad, bara en sån sak – berättar om hur pappan drillade honom med olika övningar, som skulle göra honom snabbare med fötterna. ”Drillar” för kanske tankarna till de överspända föräldrar som tror att barnen ska ordna de stora pengarna i hockeyrinkarna, på fotbollsplanerna och tennisbanorna. Så var inte alls fallet. Stanley Matthews pappa var en positiv supporter. Det är nästan rörande att läsa om den fina relationen mellan pappan och sonen. Stanley Matthews blev också en oerhört oengelsk fotbollsspelare. Han var en dribbler av Guds nåde. Under VM i Brasilien 1950 var det en europeisk spelare som imponerade på den brasilianska publiken. Tyvärr var det inte Stanley Matthews. Utan Sveriges Nacka Skoglund.

Men hade Stanley Matthews fått spela hade han garanterat imponerat på publiken. Han var en av de mest brasilianska europeiska spelare som funnits. Han var inte med på planen när England förlorade sensationellt mot USA i gruppspelet. Han hade varit på personlig turné i Kanada och anslutit sig senare. Den engelska uttagningskommittén tyckte att han kunde få vila sig till slutspelsmatcherna. Med Stanley Matthews på planen hade England vunnit lätt mot USA. Han hade dribblat på kanten och matat inlägg och målen hade garanterat ramlat in.

Nykteristen Stanley Matthews besökte en pub en enda gång i hela sitt liv. Den gången beställde han ett glas cider som han bara läppjade på.

Tillbaka till Zlatans bok. Efter 70 sidor har Zlatan berättar om sin karriär som cykeltjuv, hur han fick stryk av sin mamma, hur han fick leva på rostat bröd hos pappan som aldrig hade något annat än starköl i kylskåpet (”jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle”). Han har berättar om halvbroderns fruktansvärda bråk med pappan. Halvsyrran med knarkproblemen. Han har berättat om socialens vårdnadsutredning som slutade med att han hamnade hos pappan.

Zlatan håller öppet för att han kanske hade blivit kriminell om han inte blivit fotbollsspelare. Men han är absolut entydig på en punkt. Hur illa det än hade gått så hade han aldrig någonsin knarkat.  Han hatar alla droger och gifter, inklusive tobak och alkohol. Superteknisk drogmotståndare. Kanske är han vår Stanley Matthews.

Zlatan är den förste öppenhjärtige memoarskrivande svenske fotbollsspelaren. Bilden från i söndags när Zlatan återigen blev matchvinnare för Milan.

Foto: Luca Bruno AP

Så småningom har alla varit med i filmen

Nästan alla som var födda på 10-talet och 20-talet i Ådalen var med i demonstrationståget 1931. Nästan alla som är födda i Ådalen under 1950-talet var statister vid Bo Widerbergs inspelning av filmen Ådalen 31. Jag själv är nog den ende 50-talist från Kramfors som jag säkert vet inte var med som statist vid inspelningen av Ådalen 31.

Samma sak kommer att inträffa om 40 år med inspelningen i Sollefteå av scenerna ur ”The girl with the Dragon Tattoo”. Idag är det bara webredaktören Erik Sjölander och ytterligare några personer – jag tror det var ungefär 40 personer som staterade – som verkligen var med. Erik Sjölander kan tydligt, om än hastigt, ses som ”Man on a trainstation”.

Om 40 år kommer nästan alla människor i Sollefteå som har rätt ålder – och några som inte ens var födda när filmen spelades in – att ha varit med som statister vid inspelningen. Själv passerade jag, frun, sonen, syster, systerson, mor Sollefteå just den dagen. Vi stannade också under en timme. Vi gick inte upp till järnvägsstationen och filminspelningen. Men om 40 år – om jag fortfarande lever då – var jag med som statist på inspelningen.

Lars Ohly hade spelat fotboll mot Nacka Skoglund (men ingen kom ihåg att 12-åringen Ohly var med). Björn Ranelid var fruktansvärt snabb på 100 meter (men troligen inte näst snabbast i Sverige).

Vi människor är helt enkelt väldigt bra på att fylla i det som fattas för att minnesbilderna ska bli intressanta. 

Foto: Stefan Sundkvist

Bragdguldvinnare vi minns

Therese Alshammar får årets Bragdguld.

Det kan inte helt uteslutas att knappt någon om sisådär 50 år känner igen hennes namn. Jag är inte förklenande om simning – är det någon sport som alltid kommer att finnas så är det en så naturlig sport för människan som simning. Däremot räcker det med att titta på tidigare vinnare för att inse att det finns ett bäst före-datum både för idrottare och idrottsmän.

Sven ”Sleven” Säfwenberg fick Bragdguldet 1933 för att han gjorde en så fantastisk match i bandymålet i det årets SM-final. Grosshandlarsonen och Uppsalapojken ”Sleven” spelade i hemmalaget IFK Uppsala (vart tog den föreningen vägen?) som vann med hela 11-1 mot värmländska IK Göta. Att bara släppa i ett enda mål i en SM-final är imponerande, men långt ifrån unikt i bandyhistorien. Massor av målvakter har släppt in 0 eller 1 mål i finalerna.

”Sleven” är den senaste – törs vi säga siste? – bandyspelare som belönats med Bragdguldet.

Möjligen är segling inte heller samma bragd-fähiga sport som när Sven Sahlén vann Bragdguldet 1927. På den tiden var det heller inte så viktigt att Bragdvinnaren var en man eller kvinna av folket. Sven Sahlén – som senare grundade Sahlénrederierna – var en trevlig prick – det finns massor av vittnesmål om den saken – men definitivt från överklassen.

Tidernas svagaste Bragdguld torde vara det som delades ut 1952. Valter Nyström fick det för att han kom sexa på 10 000 meter på OS i Helsingfors. Juryn valde dock att betona att han slog svenskt rekord på sträckan. Men Bragdguld för ett svensk rekord? Det är väl ungefär lika svagt.

Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.

”Nicke” var som ett djur i en skogsglänta

Jag kan inte mycket om ishockey men har inte kunnat undgå att Modo och Timrå för närvarande ligger sist i elitserien.

De två brukslagen i Västernorrland, båda med en massaindustri på knuten, hade kanske en ljusare syn på framtiden på 60-talet. Musikjournalisten Håkan Lagher förlorar sig i hockeynostalgi i sin nya bok ”Dylan. En kärlekshistoria”. Lagher minns hur han kanske ”aldrig varit lyckligare än när ”Picke” Andersson petade in 2-1 bakom Skellefteås VM-hjältemålvakt Klimpen Häggroth”. Lagher växte upp i Sundsvall.

Han noterade spelarnas kännetecken. Han studerade ”Nicke” Johansson i Alfredshems IK – klubben som blev Modo – som spelade hela matcher nonstop. Lahger iakttog honom i matchavbrotten:

”Han andades tungt och långsamt, det ångade ur hans mun och om hans matchtröja. Det var som att se ett djur i en skogsglänta. Han väntade på ett byte eller lystrade efter en jägare som närmade sig. En kropp i vila. Fullständigt avslappnad, men redo för strid. Han stod och hängde på klubban snett framför målvakten medan lagkamraterna åkte och bytte. När det var dags för nersläpp åkte han några skär, riste lite på kroppen som ville han väcka den efter den korta vilan”.

Lahger minns också Olle Åhman. En osannolik profil i Wiftsta/Östrand (som blev Timrå). Kom fram som 16-årigt underbarn. Usel skridskoåkare men verkade kunna göra vad han ville med puck och klubba.

”Jag hade inte mycket till övers för slitvargar som Håkan Pettersson och Svante Granholm. Lite tråkiga, lite gråa. ”Lill-Strimma” Svedberg och ”Bulla” Berggren var mina män”.

Lahger kommer mot slutet av kapitlet ihåg att boken handlade om Dylan. Han försöker knyta ihop kapitelsäcken med att Bob Dylan drömde om en karriär som musiker och hade en manager, Albert Grossman, som hjälpte honom att göra drömmen verklig.

Men betydde inte hockey något även för den unge Bob Zimmerman därhemma i Minnesota? Dylan nämner inget om det i sin självbiografi. Men Minnesota är hockeykultur i USA.

Nicke Johansson i Tre kronors tröja mot Sovjet i ishockey-VM. Lars-Göran Nilsson närmast och ”Honken” Holmqvist stod i målet.

”Hammaren” – en idol är död

När jag var ung delades världen, i alla fall den lilla världen i lilla Kramfors, upp i två delar. En mindre del som spelade med Hasse Alsér-racket och en större del som spelade med Kjell Johansson-racket eller Stellan Bengtssson-racket. Hasse Alsérs racket var ergonomiskt, format efter ett handgrepp. Kjell Johansson och Stellan Bengtssons racketar var raka, utan krusiduller.

Hasse Alsér var min stora idol. Han dog ung i en stor svensk flygolycka. Därmed skulle världen aldrig mer få se dubbelparet Hans Alsér och Kjell Johansson, världsmästare i dubbel 1967 och 1969 (Alsér hade visserligen redan lagt av och var förbundskapten för Västtyskland men ändå). Min näst största idol var Kjell Johansson. Han kallades ”Hammaren” för sin fruktansvärda forehand. Vi hann knappt se ”hammaren” i slowmotion.

Man kan säga att han var en kantboll ifrån att bli Sveriges förste världsmästare i singel i bordtennis. Han var ytterst nära att vinna en VM-final. Han hade dessutom en oerhört sympatisk framtoning.

Nu är ”Hammaren” död. Han var en stor svensk idrottsman.