En kvinnas sammanbrott

Cate Blanchett gör en plågsamt porträtt av en kvinna som förlorat allt i  Woody Allens ”Blue Jasmine”, som visats i Härnösand och Örnsköldsvik och fortsätter att visas i Härnösand under den här veckan.

”Jasmine” hette från början ”Jeanette” när hon och en annan flicka adopterades från ett barnhem. ”Jeanette” bytte förnamn till ”Jasmine” eftersom hon tycker så mycket om blått. Hon träffar en snygg och driftig man när hon går på high school. Hon hoppar av skolan före examen. Mannen bygger upp en stor förmögenhet med aktieaffärer och Jasmine lever ett liv i lyx.

Men maken åker dit när finansbubblan brister. Jasmine kastas över natten från ett liv i lyx till fullständig fattigdom. Hon reser till San Franscisco för att bo hos sin syster i hennes lägenhet. Systern är snabbköpskassör.

Filmen är en modern version av Tennesee Williams pjäs ”Linje lusta”. Filmen från 1951 är nästan lika känd som pjäsen. I filmen är det Vivien Leigh som spelar kvinnan Blanche som fallit från överklassen ned till arbetarklassen och Marlon Brando som systerns machokille Stanley Kowalski.

Det är gripande hela tiden att se Cate Blanchett.

Det finns några jämförbara kvinnoroller. Elisabeth Taylor i filmen ”Vem är rädd för Virgina Woolf” efter Edward Albees pjäs. Hon spelar hustrun till en universitetslektor som bryter samman. Det är nästan plågsamt när jag tänker på hur hon spelar, även så här 45 år senare.

Gena Rowlands spelar i John Cassavetes ”En kvinna under påverkan” en hemmafru som gör allt för att vara en bra kvinna men blir i makens ögon alltmer osammanhängande. Gena Rowlands nominerades till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Elisabeth Taylor fick en Oscar för sin roll. Cate Blanchett kommer att få en Oscar för sin roll.

”Fröken Julie” handlar förstås om mötet mellan kvinnan från överklassen och mannen från underklassen. Men handlar inte pjäsen också om en kvinna som bryter samman? En kvinna som mår dåligt när hon lever i sin klass. En kvinna som inte kan eller får leva i någon annan klass och i någon annan roll än den undergivna kvinnorollen. Självmordet är det slutgiltiga sammanbrottet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pjäsen Pygmalion och August Strindberg

G B Shaw skrev sitt mästerverk ”Pygmalion” 1912 om fonetikprofessorn Higgins som lär en flicka från slummen att tala så att alla tror att hon är en dam från överklassen. Samma år dog den författare som G B Shaw såg som den ende dramatiker som hade samma filosofi som honom. August Strindberg.

”Pygmalion” spelas just nu på Uppsala Stadsteater i en fin uppsättning. 100 år efter urpremiären. Urpremiären var på tyska i Wien 1913.

George Bernard Shaw och August Strindberg var ”an odd couple”, som det står i en stor engelska biografin om G B Shaw. Men de förenades av att de hade likartad filosofisk syn på människan och tillvaron och rörde sig åt samma politiska håll. 1908 skrev G B Shaw brev till August Strindberg och frågade om han fick komma på besök. August Strindberg svarade med ett brev som till en tredjedel var skrivet på franska, en tredjedel skriven på tyska och en tredjedel skriven på engelska.

I brevet skrev Strindberg att det skulle bli ett samtal som mellan en döv och en stum eftersom de inte talade ett gemensamt språk. Dessutom levde han ett så tillbakadraget liv och träffade bara några få vänner. Han skrev också att han led av en mänsklig sjukdom.

Men dagen efteråt fick G B Shaw ett nytt brev från August Strindberg där denne skrev att de kunde träffas på Intima teatern. G B Shaw och hans hustru reste direkt till Sverige och mötte Strindberg på Intima teatern.

Det blev precis som Strindberg sa i sitt första brev ett märkligt möte. G B Shaw talade inte franska eller tyska. August Strindberg talade inte engelska. De två dramatikerna talade därför latin med varandra.

En tid efter mötet började G B Shaw skriva en pjäs om kvinnans oberoende samt språket och de sociala konventionernas betydelse för klassamhället. En professor i fonetik slår vad med en överste, lika intresserad av språk och dialekter som honom, att han kan få ”den där hemska flickan från rännstenen” med tre månaders undervisning att tala som en dam.

Professor Higgins är en otrevlig typ men han är lika otrevlig mot hög som låg. Flickan Eliza har ingen mor och en suput till far. Higgins vinner vadet och Eliza talar som en dam. Men precis som ett litet barn som helt byter språk kan hon inte gå tillbaka till sin gamla miljö. Till Higgins häpnad måste han erkänna att han i henne har sin överman.

Pjäsen låg långt senare till grund för musikalen ”My Fair Lady”.

När pjäsen hade premiär i London 1914 ändrades slutet till ett lyckligt slut. Professor Higgins frågar Eliza om hon vill gifta sig med honom. G B Shaw ansåg att det omöjligt kunde sluta med att Higgins och Eliza blev ett par.

”My Fair Lady” blev en enorm publiksuccé som svensk musikal med Jarl Kulle som professor Higgins och Ulla Sallert som Eliza.

I Uppsala Stadsteaters Pygmalion är det Jarl Kulles dotter Linda Kulle som spelar Eliza. Hon är mycket bra, liksom Aksel Morisse som spelar professor Higgins.

När Pygmalion hade sin första premiär i Sverige, på Dramaten den 7 april 1914 spelades Eliza av Harriet Bosse, August Strindbergs sista fru.

August Strindberg dog 1912 och fick aldrig se den pjäs som den engelske dramatikern G B Shaw skrev efter att ha träffat honom.

G B Shaw fick Nobelpriset i litteratur 1925 och donerade prissumman till en kulturfond med syfte att uppmuntra det kulturella utbudet mellan Sverige och Storbritannien.

Professor Higgins (Aksel Morisse) visar med en spatel hur Eliza (Linda Kulle) ska hålla tungan för att hon ska låta som en fin dam. Higgins fonetikvän överste Pickering (Gustav Levin) ser på.

Foto: Markus Gårder

 

 

När teater drog publik i Sollefteå

Teater Västernorrlands får många lovord för sin uppsättning av P-O Enquists pjäs Tribadernas natt. Repetitionerna av pjäsen Den starkare blev en laddad sista uppgörelse mellan August Strindberg och Siri von Essen. ”Dialogen är rapp, replikerna viner blixtsnabbt genom luften som i en fäktingsduell, tempot är oavbrutet högt genom båda akterna” skrev Gregor Flakierski i sin recension efter premiären i Sundsvall.

Den recensionen (publicerad 16 oktober) lockade dock inte en större publik till Sollefteå Amatörteater den 19 oktober. Tribadernas natt spelade för en publik på 13 personer.

Jag såg pjäsen på Centrum i Ullånger i lördags. Publiken var sisådär 30-40 personer. En skaplig publiksiffra för en liten ort. Det blev också en tät föreställning som fick stående ovationer av publiken.

”Så är det alltid med teater i Sollefteå att publiken inte kommer” sa en kollega.

Jag tänkte på hur annorlunda min första teaterupplevelse i Sollefteå var. Kompisen Ulf Westman hade en känsla av att Musikteatergruppen Oktobers pjäs ”Sven Klangs Kvintett” var mycket bra och drog med mig. Vi låg på samma lucka på I21 i Sollefteå (och några år senare blev vi kollegor på samma tidning).

Det var den också, mycket bra. En stor publik, i mitt minne var salongen i Hullsta Gård den där kvällen för 37 år sedan fullsatt, fick se en pjäs om en litet danskapell som åker runt och spelar musik som publiken kan dansa till. En saxofonist ansluter till bandet och flyter ut i jazzsolon som kolliderar med kapellets konventionella dansmusik. Saxofonisten spelas av Christer Boustedt. I princip spelade han sig själv. Christer Boustedt hade kanske inte spelat med ett danskapell men hade säkert liknande erfarenheter som den saxofonist han spelade. Christer Boustedt dog vid 44 års ålder. Han var något av en svensk Charlie Parker, en skådespelande Charlie Parker. Han upprepade sin roll från teaterpjäsen i filmen Sven Klangs Kvintett och gjorde sedan fem filmroller.

Vokalissan i Sven Klangs Kvintett spelades av en skådespelare som också fick ett alldeles för kort liv. Vi är flera generationer svenskar som alltid kommer att minnas Eva Remaeus från Fem myror är fler än fyra elefanter. Hon avled i cancer 1993. Denna sällsamt begåvade skådespelare och fina sångerska avled några veckor innan hon skulle fylla 43 år.

Det är märkligt att två så begåvade musikteaterskådespelare från Sven Klangs Kvintett gick bort alldeles för tidigt vid nästan samma ålder.

Pianisten i Sven Klangs Kvintett spelades av Henric Holmberg. Han hade också skrivit pjäsen tillsammans med Ninne Olsson. Henric Holmberg har gjort många, många roller sedan dess i film och teater och har också regisserat ett antal uppsättningar. Han har också skrivit flera egna lyriska produktioner.

Den fantasilöse kapellmästaren Sven Klang spelades av Anders Granström. Han korades 2006 till Sveriges bäste berättare.

 

 

Bertil Malmbergs antinaziska mästerverk

Det är 54 år sedan Bertil Malmberg dog men flera böcker de senaste åren om hans författarskap understryker hans ställning.

Vi som såg filmen ”Excellensen” på SVT häromdagen kunde också konstatera att Bertil Malmbergs pjäs om hur den upphöjde österrikiske författaren och kulturpersonligheten Herbert von Blankenau torteras och mördas för sitt motstånd mot nazismen är ett stort litterärt verk.

Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” och Bertil Malmbergs ”Excellensen” var de två främsta exemplen på antinazism i Sverige under första halvan av 1940-talet. Bertil Malmbergs pjäs Excellensen uruppfördes i en sluten föreställning på Svenska Dramatikers Studio i Stockholm 1942. Vid den tidpunkten kunde man möjligen tänka tanken att nazismen kanske inte skulle vinna kriget. Bertil Malmbergs pjäs var också skriven när nazismen såg ut som en vinnande ideologi. Han skildrar i pjäsen en högt uppsatt och värdig kulturpersonlighet som av tidens händelser tvingas tänka efter vad han egentligen håller som livets högsta värden. Hans dotter tycker att han är en förlegad person och inleder en relation med en österrikisk ung nazist. Hon imponeras av den unge nazistens glöd och villighet att offra sitt liv för sina stora ideal.

Den unge nazisten ordnar ett utresetillstånd till von Blankenau. På tåget träffar von Blankenau en judisk vänsterjournalist som också är på väg att lämna landet. Han inser att nazisterna kommer att gripa och tortera den judiske journalisten och ger honom sitt utresetillstånd.

Han återvänder själv till sitt hem. Han kastas i ett nazistiskt fångläger. Där torteras han svårt. Hans vän, en katolsk präst, dödas. von Blankenau låtsas rymma och blir skjuten till döds. Han har talat med Gud, säger han, och förstått att det är hans uppgift.

Pjäsen och filmen slutar med att den unge nazisten fattar beslutet att lämna nazismen och ansluta sig till de tysta motståndet.

Hasse Ekman regisserade filmen Excellensen som hade premiär 1944 när nazismen var på väg att förlora kriget. Filmen är en filmversion av teaterpjäsen. Den hade varit närmast otänkbar 1942. Men Bertil Malmbergs pjäs hade alltså premiär 1942 och den blev snabbt mycket omtalad.

Bertil Malmberg var från Härnösand. Härnösand var en ganska tyskvänlig stad under 30-talet. Den tyska kryssaren Admiral Hipper med 1200 mans besättning gjorde ett flottbesök i Härnösand i juni 1938 (ett knappt år senare gick samma fartyg in i Oslofjorden).  I Härnösand fanns ett tysk konsulat där naziflaggan vajade och i staden fanns många inflytelserika personer med sympatier för Hitler. Det fanns samtidigt en starkt antinazistisk hållning hos många i Härnösand. Den stora tidningen i Härnösand, Västernorrlands Allehanda, hade en starkt antinazistisk chefredaktör i liberalen Ivar Österström. Den mindre tidningen Härnösands-Posten ägdes av arbetsgivare i Ådalen. Den bytte namn till Ångermanlands Nyheter och lades ner 1951. I samband med det köptes VA av ägaren till Ångermanlands Nyheter och VA bytte i samband med det partifärg till högerpartiet.

Både Bertil Malmberg och den andra kände författaren från Härnösand, Ludvig Nordström, var tydliga antinazister. Många svenskar vände kappa efter nazi-Tysklands förlust i Stalingrad 1942. Ludvig Nordström dog 1942. Bertil Malmberg skrev pjäsen Excellensen (en hederstitel) strax efter Anschluss, när Adolf Hitler och nazisterna införlivade Österrike med Tyskland till ett germanskt rike.

Bertil Malmberg hade stått överst på nazisternas dödslista tillsammans med Karl-Gerhard och Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels och Sjöfartstidnings redaktör, om nazisterna ockuperat Sverige som de gjorde med Norge och Danmark.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är också ganska många härnösandsbor som ser med stolthet på Marc Rizells vackra minnesmärke över Bertil Malmberg utanför Sambiblioteket, nära Härnösands domkyrka. Tandläkaren Richard Stiernström testamenterade 500 000 kronor till minnesmärket över Bertil Malmberg. Konstverket invigdes i maj i år.

 

Mästerverk eller klassiker?

Mästerverk eller klassiker?

Då och då läser man att en dataspel är ”ett mästerverk”. Blotta frekvensen av de översvallande recensionerna av datorspel – nästan varje vecka släpps något helt fantastiskt bra spel – får mig att reagera.

Dessutom reagerar jag över användningen av ordet ”mästerverk”. Ett datorspel kan inte vara ett mästerverk. Ett mästerverk är ett konstverk som fångat generationer av människor, Homeros Iliaden och Odyssén är mästerverk. Moliéres Den girige och Misantropen är mästerverk. Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia är mästerverk.

Datorspelet GTA 3 är inget mästerverk. Detta våldsförhärligande spel utnämndes till mästerverk för några år sedan i en, kanske flera, spelrecensioner.

Däremot är GTA 3 kanske en blivande klassiker – fast jag betvivlar det, äckligt spel.

Mycket annat i vår tillvaro är också klassiker. Tomas Brolins mål mot Rumänien i VM 1994 är en klassiker. ”Foppas” straff mot Kanada i OS-finalen är en klassiker. Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i VM 1958 är en klassiker.

T-forden är en klassiker. VW-Bubblan är en klassiker.

Men mästerverk och klassiker är inte samma sak. Ett mästerverk är ett konstverk skapat av en mästare. Leonardo da Vinci var en mästare. I den ursprungliga betydelsen av ordet var hans helikopter ett mästerverk, det var ju ett verk skapat av Mäster. Men ordet har i många år, säkert flera hundra år, kommit att beteckna ett konstnärligt verk som har betydelse och påverkan på människor idag, människor om 100 år, människor om 300 år, människor om 500 år.

Därmed går det heller inte att med säkerhet säga att ett verk skapat idag är ett mästerverk. Det är först när verket motstått tidens tand som det är ett mästerverk.

Nog har även den här recensenten utnämnt ett och annat mästerverk under åren. Jag är ganska säker på att The Beatles musik, mycket av den, är mästerverk. Men ytterligare några generationer bör få några ord med i bedömningen.

En kollegas bror, klassisk musiker, brukar framhålla att Beethovens musik finns på noter, och sålunda alltid kommer att vara tillgänglig. Britney Spears musik finns bara i digital form och det är inte säkert att digital musik ens kan spelas om 200 år. The Beatles musik finns på både vinylskivor – som definitivt är en teknik som klarar framtiden – och noter.

Språket är i ständig förändring, visst. Används ordet ”mästerverk” i tillräckligt många spelrecensioner blir det väl en del av vårt språk. Med det är enda sättet som ett datorspel kan bli ett mästerverk.