Hur är det med tiggare och kriminella nätverk?

Flera av de frågor vi har fått under de här dagarna handlar om kriminella nätverk. Har vi träffat på sådana när vi pratat med tiggare och tidningsförsäljare?

Det vi själva har träffat på är att det finns grupperingar av tiggare som ”mutar in” ett område – och så försöker de hålla andra tiggare borta. Vi har till exempel hört berättelser om att hot har förekommit. I något fall säger personen att hen har vänt sig till polisen eller vakter för att få dem att uppmärksamma hoten.

Vi gör intervjuer med en handfull romer som på olika sätt har hamnat i Örebro – och vi lyssnar på deras berättelser. Vi kan inte dra några säkra slutsatser av det. Men den bild vi har fått är att det finns hierarkier även bland tiggarna. Det finns de som tar sig friheten att muta in revir. Det finns de som arbetar tillsammans i familjer. Och så finns det de som arbetar helt ensamma. Bland dem vi har pratat med sover de allra flesta i bilar. Någon enstaka sover under en bro.

Kalla Fakta gjorde ett reportage om en man som var offer för människohandel. Men reportern Nicke Nordmark säger att hans uppfattning är att de allra flesta inte är offer för människohandel.

Karin Åström är lektor på Umeå Universitet och har forskat om människohandel. Hon säger till forskning.se att ”majoriteten av tiggarna är inte utsatta för människohandel”. Men det är naturligtvis illa, även det är en minoritet. Och glöm inte att det kan finnas annat som är brottsligt i samband med detta. Det är till exempel olagligt att hota människor. Det är också olagligt att trakassera en tiggare.

 

 

Vilka är människorna som tigger?

Den första dagen av vår projektvecka börjar lida mot sitt slut. Oj, vilken urladdning det har varit. Tack vare Aaron Israelson, som talar rumänska, har vi fått ta del av fem romers otroliga berättelser och livsöden.

Först träffade vi den tjugoåriga tidningsförsäljaren Alina, med fyra barn och en svårt sjuk mamma i Rumänien. Därefter artonåriga Anca med kinderna fulla av fräknar, som en gång drömde om att bli advokat, men som aldrig fick gå i skolan. Nu väntar hon sitt andra barn.

Utanför Coop sprang vi på Stela och Nicolae, paret med 44 barnbarn som efter nio år i Sverige drömmer om att flytta hem. Och så Milian med den gröna militärmössan, vars hus förintades av en flodvåg för lite mer än ett år sedan – och lämnade honom med ingenting. När vi träffade honom hade han inte ätit på två dagar.

IMG_0100
Dagens arbete. Fotograf Filip Erlind fotograferar Milian.

 

Visst är det många hemska historier som vi har fått ta del av idag. Men det är inte allt. Hos Alina, Anca, Stela, Nicolae och Milian  finns en delad värme och livsvilja. De släpper in oss, skrattar och pratar om framtiden. Och det känns oerhört fint att få dela det med dem.

 

I morgon fortsätter arbetet.

 

Tidningsförsäljare från Moldavien i Örebro

Vi har under dagen träffat på en tidningsförsäljare från Moldavien här i Örebro. Det är intressant eftersom Moldavien inte är med i EU.

Moldavien har en minst sagt brokig historia. Det har omväxlande tillhört Ryssland, Sovjet och Rumänien. Men efter Sovjetväldets fall blev Moldavien en självständig stat. Moldavien ingår inte i EU – och därmed gäller inte den fria rörligheten för moldaver. Däremot infördes visumfritt resande mellan Moldavien och EU under förra året.

Och eftersom Rumänien och Moldavien båda är rumänsktalande länder så finns det säkert goda möjligheter för en moldavisk rom att ta sig till Sverige via Rumänien.

Alina har fyra barn hemma i Rumänien

För en stund sedan pratade vi med en tjej som heter Alina och som säljer tidningar här i Örebro. Tidningarna har hon varit och köpt i Oslo. Principen brukar vara att du köper tidningen för 25 kronor och säljer den för 100 kronor. Alina har sin man kvar i Rumänien. Han har fått någon form av sysselsättning i ett åtgärdsprogram. Men Alina får inte vara med där, eftersom hon anses för ung.

Hon säger att hon inte har något annat väl än att kämpa för sina barn och för sin familj. Hon skickar hem pengar varje månad, hon sover i en bil tillsammans med några andra rumäner. Hon har varit i Sverige ungefär två veckor. Men hon räknar med att åka tillbaka till Rumänien i oktober. Flera gånger när vi pratar med henne understryker hon hur mycket hon längtar efter sina barn och sin familj.

NA:s ledarredaktion pratar med tiggarna

Under den här veckan kommer NA:s ledarredaktion att ägna en stor del av tiden åt tiggarna. Vi har tagit hjälp av journalisten Aaron Israelson som talar rumänska, har skrivit en bok om tiggarna och som nu har planer på att starta en gatutidning i Rumänien.

Vår utgångspunkt: Ge tiggarna ett ansikte, låt dem komma till tals. Vi kommer att arbeta på ett förslag till åtgärdsplan för att komma tillrätta med problemet, på europeisk nivå, på nationell nivå och lokalt.

Det här är en komplex fråga. Grundproblemet finns i tiggarnas hemländer (även den aspekten kommer vi att försöka belysa). Det handlar om omfattande diskriminering av romer i länder som Rumänien och Bulgarien. Där måste det ske förändringar. Men vad ska vi göra fram till dess? Kan vi ge dem annat att göra än att sitta med en kopp framför sig? Så sent om idag rapporterar medier om en tiggare som satt utanför ett mäklarkontor Sundsvall. Hon är nu på väg att få jobb på mäklarkontoret.

Och någonstans måste vi också fundera över hur vi själva förhåller oss. Många väljer att titta bort när vi går förbi tiggaren. En del väljer att lägga en femkrona i koppen. Andra väljer att trakassera tiggarna. Ett sådant exempel upplevde jag själv i Stockholm för en tid sedan. En man snodde tre skor (inte tre par, utan tre udda skor) och kastade framför tiggaren som stod utanför butiken. Ett omskrivet exempel var mannen som snodde en Ipad – sedan gav han den till en tiggare – och polisanmälde henne för stöld. Han åkte själv fast.

Vi kommer att berätta vad vi gör här på ledarbloggen. Och så småningom kommer vi att publicera en serie reportage i papperstidningen – med kommentarer om hur vi ser på tiggarna.