Är det kommunens fel att jag halkar?

0731_NAINS_Cykelförbud_rosagatan_01
Förbudsskylten vid ”rosa gatan” i Örebro. Foto: Christina Eriksson

Vi har alltså en gata i stan. När det regnar blir den rosa asfalten hal. Halka kan göra att du ramlar. Ramlar du, kan du slå dig. Ett möjligt händelseförlopp. Logiska konsekvenser av eget handlande.

Kommunen, som är rädd om sina medborgare (och vårdens resurser), har satt upp en skylt vid gatan för att varna om att marken blir hal när det regnar – om att ta det försiktigt. Nu ligger ansvaret på oss.

Någon ser skylten, läser texten, bedömer risken, men väljer att cykla över gatan ändå. Det regnar. Marken är hal. Hen ramlar omkull.

Och vems fel är det? Kommunens. För kommunen borde ha satt upp en förbudsskylt, resonerar folk. Det räcker tydligen inte med att upplysa och varna oss för potentiella faror. Staten måste förbjuda oss från att utföra vissa handlingar. Precis som vi måste lagstifta om cykelhjälm och bilbälte. Det räcker inte med att vi vet att vi kan dö om vi inte skyddar oss. Vi måste tvingas till det. Vad säger det om statens syn på oss medborgare? Vad säger det om vår syn på statens ansvar? Vi låter oss omyndigförklaras och vaggas in i en falsk trygghet. En trygg tillvaro där allt är någon annans fel.

VÄGMÄRKEN
Arkivbild: Nora Lorek/TT

Två terroristdåd, utförda av israeler

Natten till i dag kastade militanta israeliska bosättare brandbomber mot två palestinska bostäder utanför Nablus. En av bostäderna var tomma. Den andra var det inte. Ett barn som var ett och ett halvt år gammalt, brändes till döds under attacken. Pappan, mamman och ett barn som är fyra år gammalt skadades. Den israeliska arméns talesperson betecknar dådet som ”judisk terror”, enligt den israeliska tidningen Haaretz.

Ytterligare ett dåd begicks under Pride-paraden i Jerusalem. En man attackerade paraden med kniv och skadade sex personer.

Uttrycket terrorism brukar annars förknippas med palestinska grupper som attackerar judar i Israel. Raketattackerna från Gaza mot Israel ska naturligtvis beskrivas som terror. Syftet är att sätta skräck i människor. Mindre uppmärksammat är att det hittills i år, enligt FN, har skett 120 attacker mot palestinier, som utförts av israeliska bosättare.

Hysterin kring lejon har funnits i århundraden

Då kan jag väl börja med att säga: Den amerikanske tandläkaren som sköt lejonet Cecil förtjänar naturligtvis kritik. Att över huvud taget jaga med pil och båge är tveksamt. Att döda en alfahanne i en lejonflock är fel. Han har själv blivit del i något som bara kan beskrivas som en hysteri. Han har betalat hundratusentals kronor för att få döda ett lejon.

I en intervju i DN berättar Jan Guillou hur han ägnade sex år åt lejonjakt innan han äntligen kunde skjuta en lejonhanne (som till skillnad frän Cecil inte var en alfahanne). Och Guillous förklaring till den speciella känslan är den här:  ”För att det är ett farligt djur och för att det är en symbol. Till exempel har lejon ända sedan medeltiden varit det absolut vanligaste djuret på vapensköldar, den enda konkurrenten är örnen. Det gör det särskilt åtråvärt.”

Sverige har två lejon i riksvapnet. Men något svenskt djur är det ju inte. Det är en symbol för styrka. Och i någon tidigare version av ett riksvapen lär ha haft tre leoparder. Kritikerna mot det mångkulturella kanske borde kräva att lejonen ersätts av björnar, älgar eller något sådant.

Så lejonhysterin har rätt gamla anor.

Men så finns det en hysteri av annat slag också. Den amerikanske tandläkaren har alltså dödat ett lejon. På sociala medier kallas han ”mördare”. Och han har fått ta emot åtskilliga hot. Han har tvingats stänga sin tandläkarmottagning. Jag skulle önska att en del av dem som nu ägnar all sin kraft åt denne tandläkare, i stället ägnade den kraften åt att hjälpa människor.

 

 

 

 

 

 

Rätt att skicka torsken till Kina!

SVT avslöjar i dag att hälften av den torsk som finns i frysdiskarna har transporterats fram och tillbaka till Kina. Vi får höra att den transporteras på fartyg med dieseldrivna kylaggregat, som släpper ut koldioxid. Men lägg märket till en detalj i reportaget. Lite senare säger reportern att det är bra både för fiskbestånden och klimatet att torsken transporteras till Kina. Förklaring: I Kina finns en kompetens för filea torsken för hand. Det innebär att mer kött kan tas till vara. Vi återkommer i frågan i morgondagens ledare.

Här kan du se SVT:s inslag.

 

Men vänta, bytte inte Försvarsmakten profilbild?

Jo,i går bytte Försvarsmakten profilbild på sin Facebooksida. Missade du det? Det är inte så konstigt. Vi hann nämligen knappt trycka på gilla innan den försvann. Men så här såg den i alla fall ut:

pride_försvaret
Profilbild hämtad från Försvarsmaktens Facebooksida.

Sett till Försvarsmaktens senaste kampanj för HBTQ-personers rättigheter under parollen ”Vissa saker ska man inte behöva kamouflera” och till deras medverkan under Stockholm Pride den här veckan, så är det ett självklart statement. I skrivande stund har bilden gillats av nästan 5500 personer och delats en bit över 200 gånger. Det låter kanske som en viral succé, men under bilden trängs också 500 kommentarer, visserligen en del positiva hurrarop, men majoriteten hatiska, hånfulla och homofobiska.

försvarasmakten-final1

försvarasmakten-final2

F2

F3

F4

F1

Efter tre timmar bytte Försvarsmakten alltså tillbaka till den här, betydligt mer neutrala profilbilden:

svartvit_försvaret
Profilbild hämtad från Försvarsmaktens Facebooksida.

Jag vill tro att det finns en helt naturlig förklaring till reträtten. För inte kan det väl vara så att Försvarsmakten, som i morgon står och viftar med regnbågsflaggor på Östermalms IP, gav efter för det homofobiska hatet?

– Vårt yttersta uppdrag är att skydda mänskliga rättigheter, något som vi inte bara säger utan även uttrycker i handling, säger Helena Hoffman, HR-strateg för frågor som rör jämlikhet och jämställdhet inom Försvarsmakten.

Om det vore sant, om Försvarsmakten på riktigt hade velat stå upp för alla människors lika värde, mot hatet, diskrimineringen och trångsyntheten som drabbar HBTQ-personer varje dag, så hade de ett perfekt tillfälle att göra det i går. Genom att bemöta och stå upp mot strömmen av hat – genom att hålla fast vid sin ställning. Det om något hade varit ett statement. Istället lade de benen på ryggen och duckade för kulorna.

Det är skillnad på att trycka upp reklamaffischer med käcka slogans om allas lika värde – och på att faktiskt delta i arbetet ute på fältet. Vilken trovärdighet får Försvarsmakten som försvarare av utsatta grupper i samhället, när de inte själva klarar av att stå emot hatet i mer än tre timmar?

hbt-forsvaret
Försvarsmaktens senaste kampanj för jämställdhet.

 

OBS! Här svarar Erik Lagersten, Försvarsmaktens informationsdirektör, på kritiken. 

”Försvarsmaktens heraldiska vapen, som är en av symbolerna för statens absoluta myndighetsutövning, ska vara tydliga, igenkänningsbara samt vara utformade på ett sätt som inte kan förväxlas med annat. Denna tydlighet uppnåddes inte genom att kombinera med regnbågsflaggan.”

5,9 miljoner dollar gör det inte lättare att andas

Gwen Carr
Eric Garners mamma, Gwen Carr, håller upp en bild av sin son. Foto: File Matthews/TT

Det har gått  ett år sedan Eric Garner kvävdes till döds. Det var den 17 juli och Eric Garner, från Staten Island i New York, stötte på polismän på gatan. De anklagade honom för att sälja lösa cigaretter, något som Garner nekade till. Anklagelsen gjorde Garner upprörd, som sa till polisen att han tröttnat på att alltid bli trakasserad av dem.

En polisman tog tag i Garner och drog honom baklänges, ner på marken. Där blev de liggande, polismannen med ett stypgrepp (som är ett förbjudet grepp inom NYPD) om Garners hals, i tjugo sekunder.

Under dessa tjugo sekunder hördes Garner säga samma sak elva gånger:

”I can’t breath” (jag kan inte andas)

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

”I can’t breath”

Sedan dog Eric Garner. I sju minuter blev han liggandes på marken, i väntan på ambulans. Inte en gång försökte polismännen att återuppliva honom.

Det var så som rörelsen ”I can’t breath” föddes – som ett motstånd mot polisens diskriminering och övervåld mot svarta medborgare.

Platsen där Eric Garner kvävdes till döds av polis. Foto: John Minchillo/TT
Platsen där Eric Garner kvävdes till döds av polis. Foto: John Minchillo/TT
Protester i New York efter Eric Garners död. Foto: John Minchillo/TT
Protester i New York efter Eric Garners död. Foto: John Minchillo/TT

I veckan meddelade New York City att Garnerns familj kommer att få ta emot skadestånd på 5,9 miljoner dollar. Det är det högsta skadestånd som delats ut för en polisskjutning –  någonsin. Och det säger en del om de senaste tidens skjutningar och våldsamma protester – och statens rädsla för de svarta motståndsrörelserna (Black life matters och I can’t breath för att nämna två).

Men man ska komma ihåg detta: Inga pengar i världen kan lindra Eric Garners familjs sorg. Inga mutor i världen kan tysta det massiva motstånd som växer sig starkare i USA.

Vad som krävs i USA är inte skadestånd, utan reformer och strukturella förändringar inom polisväsendet och samhället. Eller som Eric Garners mamma, Gwen Carr, uttryckte sig under presskonferensen i veckan:

”Don’t congratulate us; this is not a victory. The victory will come when we get justice”. (Sve: Gratulera oss inte, det här är ingen seger. Segern kommer när vi får rättvisa).

 

 

 

 

Här är filmen från polisens ingripande (varning för starka bilder):

För sent att vara efterklok

Foto: Petros Giannakouris/TT
Foto: Petros Giannakouris/TT

Dramat i Grekland går in på sin femtioelfte timma. Idag röstar det Grekiska parlamentet om det sparpaket som presenterades i går – efter 17 timmar av hårda förhandlingar i Bryssel. På bordet ligger 86 miljarder euro i stödlån, fördelat under tre år, och krav på hårda motprestationer och reformer.

Premiärminister Alexis Tsipras kommer med all sannolikhet att få till en överenskommelse i parlamentet, mycket tack vare stöd från oppositionspartierna. Men priset är högt. Flera  partimedlemmar i Tsipras egna parti har hoppat av och facket för offentliganställda i Grekland har utlyst en 24-timmarsstrejk. Det grekiska folket känner sig snuvade på sitt demokratiska inflytande – efter folkomröstningen som inte visade sig vara mer än en skenåtgärd. Det är inte många som skulle vilja byta skor med Tsipras just nu.

Protester i Aten. Foto: Emilio Morenatti/TT
Protester i Aten. Foto: Emilio Morenatti/TT

Från höger till vänster fokuserar allt fler svenska journalister på att predika för de redan frälsta om det uppenbara: Grekland borde inte ha släppts in i eurozonen från första början. Det stämmer, mycket väl. Det är vid det här laget få som har missat att Grekland myglade och trollade med siffrorna när de blev antagna till eurosamarbetet. De uppfyllde inte kraven som ställdes. Men, vad gör det för skillnad nu? Vad spelar det för roll, att vara efterklok?

Möjligen kan vi lära oss någonting av det som har hänt, men det förändrar knappast dypölen vi sitter i. Nu måste allt fokus riktas mot att få Grekland på fötter igen – inte minst för EU:s skull – oavsett hur de åkte på röven. Medicinen som ordineras är hårda krav och mer insyn.

Låt oss hoppas på ett grekiskt ”ναί” idag.

Därför behöver vi fler pridemattor

Övergångsställe med pride-tema i Toronto, Canada. Foto:  Jordan Stead/TT
Övergångsställe med pride-tema i Toronto, Canada. Foto: Jordan Stead/TT

Nora kommun rullar ut en regnbågsmatta i kommunhuset. Ja, mattan har kostat skattepengar. Nej, den kommer inte att förändra världen. Men den behövs, och vet ni varför?

På grund av de de nära trettio kommentarerna till den här artikeln. Det är ämnen som det här, HBTQ eller feminism, invandring, jämställdhet och funkfobi som tar fram det värsta ur folk. Som lockar fram Gollum ur grottan –  det mest småsinta, ljusskygga ur Svensson.

Hungary Pride March
Pridefestival i Ungern. Varje år utbryter våldsamma motdemonstrationer i samband med festivalen. HBTQ-personer utsätts dagligen för förtryck och förföljelser.   Foto: Zsolt Szigetvary/TT

Vi har en självbild av vårt land som felfritt. Sverige, världens mest jämställda land – där homosexuella par får gifta sig i kyrkan och män med barnvagn är lika vanligt som regn på midsommar. Där flickor får heta Måns och genuspedagogik introduceras redan i förskolan. Men vår skrytiga självbild är skev.

Pridefestival i Chicago, USA. Foto:  Nam Y. Huh/TT
Pridefestival i Chicago, USA. Det var först i juni i år som det blev lagligt för homosexuella par gifta sig i alla delstater i USA. Foto: Nam Y. Huh/TT

I ett helt jämställt samhälle, i ett samhälle som värderar alla medborgare lika högt, anmäls inte över 5000 hatbrott varje år. Människor slås inte blodiga för att de har fel hudfärg eller älskar en person med samma kön. I ett felfritt samhälle lider inte unga av depressioner på grund av sin sexuella läggning. De tar inte sina liv. Kvinnor misshandlas inte av sina män. De tjänar inte heller mindre pengar än sina män. I landet Perfekt används inte uttryck som ”är du bög eller?”.

Pridefestival i Colombia . Foto: Fernando Vergara/TT
Pridefestival i Colombia. Först 2011 blev det förbjudet att diskriminera HBTQ-personer i Colombia.  Foto: Fernando Vergara/TT

Ingår man i normen och skördar dess privilegium, är det svårt att se andra människors kamp för att få glida runt på samma räkmacka. Att kunna älska vem man vill, att kunna identifiera sig med vad man vill – den friheten är inte för alla. Och att negligera och bagatellisera människors kamp för samma grundläggande rättigheter, oavsett om det är kvinnor, funktionshindrade, transpersoner eller homosexuella – det är förbannat respektlöst. Bättre än så kan vi, Sverige.

India Gay Pride Parade
Pridefestival i Chennai, Indien. Homosexualitet avkriminaliserades 2009 i Indien. Foto: Arun Sankar/TT

Till er som grymtar om att det nog ändå är mest synd om heterosexuella svenskar, som får prideflaggor upptryckta i ansiktet i tid och otid. Ni som som minsann är för jämställdhet, så länge som det homosexuella paret inte hånglar framför era barn. Ta ett steg tillbaka. Andas två djupa andetag och tänk: Sitter jag i en position, där jag borde uttala mig i den här frågan? Har jag tolkningsföreträde?

Om svaret är nej, var då tyst och lyssna istället.

Pridefestival i Turkiet. Foto: Emrah Gurel/TT
Pridefestival i Turkiet. De fredliga festivaldeltagarna mötte våldsamt motstånd, med vapen och tårgas, från turkisk polis. Foto: Emrah Gurel/TT

 

 

(Ps. Heja, Nora kommun!)

Greklands regering får smaka på sin egen medicin

Det talades om ett inställt toppmöte i dag. Men så är det inte. Det är snarare ett toppmöte i en annan konstellation som nu samlas i Bryssel. Det är stats- och regeringscheferna i EU-samarbetets kärna som samlas, alltså de länder som ingår i eurosamarbetet.

Greklands premiärminister Alexis Tsipras får smaka på sin egen medicin. Tidigare har Grekland sagt nej till det ena förslaget efter det andra. Greklands regering har presenterat förslag som de andra länderna ansett oseriösa. För en dryg vecka sedan var Grekland och euroländerna i princip överens, när Tsipras plötsligt hoppade av för att i stället utlysa en folkomröstning.

Nu har Grekland till slut presenterat en rad förslag. Nu är det i stället de andra euroländerna som pressar Grekland maximalt. Trots förslagen får Grekland inte ett ja. Budskapet till Tsipras är ungefär:

– Okej, du kanske kan få en uppgörelse. Men sluta för tusan att ställa till trassel!

Strax efter klockan 16 twittrade Finlands finansminister Alexander Stubb att framsteg har gjorts och att frågan nu tas över av stats- och regeringscheferna.

Bland skeptikerna finns flera länder i Östeuropa. Om vi bara pratar ekonomisk politik så är det lätt att förstå att de har den hållningen. Flera av dessa länder har lägre levnadsstandard än Grekland, ändå har de ställt upp på nödlån till Grekland. Men det finns också en säkerhetspolitisk aspekt. President Putin hoppas mer än någon annan att eurogruppen ska misslyckas. Och det är även länderna i det forna Sovjetblocket medvetna om.

Därför agerar USA för att EU ska rädda Grekland

Jag är inte säker på att Grekland stannar kvar inom euroområdet. Det som skulle kunna hända är att eurosedlarna i de grekiska bankerna tar slut – och att alternativa betalningsmedel tvingas fram. Då blir det en de facto ”grexit”.

Det finns en risk att det politiska spelet tar överhanden över de politiska målen. Tsipras vill vara tuff i förhandlingarna. Och Merkel vill inte ge efter alltför mycket. När sådana mål tar överhanden kan det leda till att spelarna förlorar kontrollen över händelseförloppet.

För den som vill hålla koll på vad som nu händer finns det två saker att komma ihåg: 1. Euron är ett politiskt projekt i första hand.  Och så är det med hela EU-projektet. Ekonomin används för det politiska syftet att väva samman Europas länder. 2. Den grekiska krisen är en långvarig strukturell kris. Det är inte euron som har skapat en kris för Grekland. Det är Grekland som har skapat en  kris för euron.

Nu agerar USA för att rädda kvar Grekland i euron. Vi  svenskar har ända sedan 50-talet haft svårt att fatta att EU är ett politiskt projekt. Men för Obama är det uppenbart att EU både är ett politiskt projekt och ett säkerhetspolitiskt projekt.

Premiärminister Tsipras har medvetet spelat på detta genom sina kontakter med president Putin. Budskapet är ungefär ”akta er, vi kan vända oss till Ryssland om ni inte ärt snälla mot oss”. Men kan Putin  låna ut så där en 2 000 miljarder kronor till Grekland? Putin leder själv ett land som befinner sig i en  djup ekonomisk kris. Han driver ett svindyrt krig i Ukraina. Och han drar upp stora planer för hur det annekterade Krim ska knytas till Ryssland. Det  kommer att kosta miljarder!

Om Europas politiker är ansvarsfulla, kommer Grekland att använda euro även i nästa vecka. Om Grekland skulle lämna euron vilar ett tungt ansvar på de personer som ledde Europas stora länder i bnörjan av 00-talet. Det kommer jag att återkomma till.