Månad: november 2015

Dagens Nyheter publicerar ett längre reportage om konstnären Lars Vilks. Han har skydd dygnet runt. Han sitter nästan i ett slags husarrest.

Mina tankar kring Lars Vilks är dubbla. Å ena sidan: Jag är hjärtligt trött på Lars Vilks. Efter den karikatyrkris som utlöstes efter att vi på NA publicerat en bild som Lars Vilks hade ritat, hade han kunnat förnya sig. Han hade kunnat byta spår och driva med något annat. Men han har blivit som besatt av muslimer och karikatyrer av deras profet. Varför inte driva med kungen eller något annat? Han har dessutom allierat sig med krafter som är minst sagt tvivelaktiga.

Å andra sidan: Att jag tycker Lars Vilks har gjort en massa knäppa saker hör på något sätt inte hit. Han har rätt att göra det han gör. Gränsen för vår yttrandefrihet finns i våra grundlagar. Under karikatyrkrisen 2007 blev jag intervjuad i flera olika sammanhang. Jag upprepade ständigt följande mening: Det som inte får sägas kan inte heller kritiseras.  Jag kan alltså tycka att Lars Vilks förtjänar kritik. Men han måste ju för böveln få säga det han vill säga. Annars finns det inget att kritisera.

Om kulturarrangörer låter bli att anlita Lars Vilks för att de inte gillar det han står för  – så må det vara hänt. Det ingår också i vår yttrandefrihet. Men att kulturarrangörer avstår från att anlita Lars Vilks för att de är oroliga för vad som ska hända – det är inte okej. Då utsätts han för ett slags yrkesförbud.

För Lars Vilks är terrorism inte någon teoretisk konstruktion som andra har varit med om. Han har varit med om det på riktigt. Så sent som i februari i år utsattes ett möte i Köpenham där han deltog för en väpnad attack. En person dödades och tre skadades. Tyvärr får Lars Vilks räkna med att leva med livvakter ytterligare en tid framöver. Även om både Islamiska staten och al-Qaida skulle krossas i dag, så kommer hoten mot Lars Vilks att kvarstå ett bra tag. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Lars Vilks måste få säga det han vill säga. Det som inte får sägas kan inte heller kritiseras.

Den man som greps misstänkt för förberedelse till terrorbrott är släppt. Okej ska vi då säga att Säpo gjorde fel. Inte, inte på grundval av det vi vet nu.

Mannens advokat säger att det fanns ett material om mannen och att det fanns saker att reda ut. Nu har mannen suttit i förhör. Saker och ting har klarlagts. Och åklagaren har kommit fram till att han inte längre är misstänkt för terrorbrott.

Just nu har vi ingen aning om vad åklagaren hade för material när mannen anhölls i sin frånvaro. Om några år kan vi förhoppningsvis granska materialet. Då kan det finnas skäl att granska och kanske kritisera. Men just nu kan vi konstatera att rättsväsendet har skött sig enligt regelboken. Rättsstaten ska vi aldrig kompromissa bort i namn av terroristbekämpning!

För en stund sedan voterade Folkpartiets landsmöte om rektorers utbildning. I en motion som bland annat undertecknats av Christina Örnebjär från Örebro, föreslås att även den som inte har en anställning som rektor ska få en chans att gå rektorsutbildningen. Ett sätt att öppna flera karriärvägar för lärare. Partiledningen ville anse motionen besvarad. Men efter votering fick Christina Örnebjär med flera igenom sitt förslag. Beslutet är alltså:

”Att Folkpartiet liberalerna uttalar som sin mening att rektorsutbildningen öppnas upp även för den som inte redan har en anställning som skolledare”.

Det är i och för sig ingen dramatik i detta. Det här är den typ av ”nederlag” som partiledningar får räkna med när ombuden samlas.

I eftermiddag ska Folkpartiets landsmöte diskutera skattepolitik. Och det som ska diskuteras är ett förslag som partiledningen lade fram för några veckor sedan. I korthet handlar det om att sänka inkomstskatterna och i stället höja andra skatter. Det ska också kombineras med en grön skatteväxling, det vill säga att skatter höjs på till exempel kemikalier och bilar som släpper ut mycket avgaser.

I december 2014 fälldes regeringens budget genom att SD röstade för Alliansens budgetalternativ. Det var logiskt för Alliansen att faktiskt lägga fram det som var de fyra partiernas gemensamma ekonomiska plattform inför valet. De hade ju dessutom suttit i regeringen bara några månader tidigare.

Nu säger Jan Björklund att han kan tänka sig att göra en bred skatteuppgörelse med regeringen. Om Stefan Löfven är smart så bjuder han in till överläggningar. Om Stefan Löfven fick med sig mittenpartierna på en skatteuppgörelse, så har han majoritet i riksdagen, under förutsättning att Miljöpartiet är med i båten. Och en skatteuppgörelse är igen dålig förutsättning för att göra upp även om andra ekonomiska frågor.

Blir det Alliansens död?

Alliansen fladdrar rätt betänkligt just nu. Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor skickar ut den ena testballongen efter den andra. Och det värsta är att de inte verkar tänka sig särskilt noga för. Så kan partier inte agera som tänker sig att hamna i regeringsställning. Nåja, de är väl, liksom statsminister Stefan Löfven, rätt ovana i sina roller.

Men 1990-1991 genomfördes en bred skattereform, där Moderaterna stod utanför. Hösten 1991 blev Carl Bildt statsminister i en fyrpartiregering. Så en skatteuppgörelse behöver i sig inte innebära slutet för Alliansen.

Efter terrorattacker, som de i Paris i helgen, är det många i samhället som känner oro. Vi vänder och vrider på omständigheter och teorier, tidsaxlar och verser i Koranen, för att försöka förstå. För att försöka greppa det hittills ogreppbara.

Men det är inte bara vuxna som bär runt på klump i bröstet. Barn förstår också när något är fel. Barn snappar upp. Och hur förklarar vi för ett barn att oskyldiga människor på en restaurang, likt den som de själva har ätit på någon gång, har blivit dödade – av absolut ingen anledning alls? Hur möter vi deras oro och frågor? Eller för all del: Hur pratar vi med barnen om de svarta, hotfulla rubriker som fyller svenska löpsedlar idag?

I ett klipp från franska Canal+ intervjuas en pappa och hans son när de pratar om helgens händelser i Paris. Klippet har kommit att spridas som en löpeld i sociala medier. Men det är värt att se, om inte annat så för att värma hjärtat lite.

Intervjun med pojken och pappan börjar 6.20 in i klippet.

Frankrike har begärt militär hjälp från de andra EU-länderna för att bekämpa Islamiska staten. Enligt telegrammen har alla 27 länder har sagt ja. Det innebär nu att Sverige skulle kunna hamna i läget att vi skickar Gripen-flygplan för att bomba den Islamiska statens ställningar. Men Finland har juridiska svårigheter med att ge militär hjälp.

Frankrike har åberopat artikel 42 i EU-fördraget. Där står det bland annat följande:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.” Formuleringen ”alla till buds stående medel” innebär militära medel.

Nästa mening i fördraget är riktad till de få medlemsländer i EU som är militärt alliansfria: ”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Så Sverige behöver inte säga ja till Frankrikes begäran, enligt EU:s fördrag. Men politiskt har Sverige ändå lovat att ställa upp i den här typen av situationer.

I den utrikespolitiska deklaration som utrikesministern läser upp i februari varje år sägs det bland annat att ”hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder.” Och lite senare kommer ett löfte: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.”

Här lovar alltså Sverige att ställa upp för andra EU-länder och för andra nordiska länder. Nästan alla dessa länder råkar dessutom vara med i Nato. Nu finns det tusen andra skäl att ställa upp för Frankrike, även om vi bortser från EU-fördraget och den utrikespolitiska deklarationen. Men det är ändå intressant att Sverige politiskt är i en situationen som innebär att Sverige inte har mycket att välja på när Nato-landet Frankrike ber om militär hjälp.

”Jajamensan”, svarar Sverige.

Nyheten är följande: En femtonårig dansk tjej är på väg hem på sin cykel, när tre män överfaller henne. De drar henne av cykeln och börjar antasta henne. Vad de inte vet är att hon har tränat kampsport och kan försvara sig. Hon sparkar den ene mannen över revbenen och slår den andre i huvudet – och de flyr (förmodligen rätt överraskade) från platsen. Flickan klarar sig undan, fysiskt oskadd.

Det är det här vi delar idag. Nyheten om en femtonårig flicka som lyckades slå sig fri från övergrepp, med kommentarer som ”Girlpower”, ”You go girl!”, ”Rätt åt dem” och ”Haha, snopet!”. Ja, vi skrattar åt det. För det här måste väl ändå vara en positiv nyhet, i det annars oändliga flödet av död, terror och IS-bekämpning? Hon kom ju undan för tusan –  det förtjänar väl ändå en like.

Och varför inte egentligen? Varför skulle vi inte tycka att det är muntert, när till och med Aftonbladet presenterar nyheten som underhållning – som en klickmagnet som ska få det att klia i fingrarna efter mer. Eller för att citera ingressen:

En 15-årig tjej var på väg hem, när hon överfölls av tre män. Det skulle de aldrig ha gjort.

Det skulle de aldrig ha gjort. Varför inte? tänker vi och klickar in på artikeln. Varför skulle tre män inte överfalla en ensam femtonårig flicka?

Med risk för att vara den som pissar på någons parad: Det här är inte det minsta roligt. Mäns våld mot kvinnor är inte underhållning. Det är ingen vinst för kvinnor eller för samhället i stort att ett av tusentals offer kom undan. Och att vi tycker det, att vi skrattar och busvisslar åt den här flickans ”tur”, säger en del om hur vi, inte minst från medias sida, ser på mäns våld mot kvinnor – som ett accepterat normalläge, där fokus riktas mot offret, snarare än gärningsmannen.

Ett praktexempel på detta felriktade fokus avtecknar sig senare i samma artikel i Aftonbladet, när Henrik Duus vid Nordsjällandspolisen ges utrymme att uttala sig. Han understryker att han inte uppmanar till våld, utan att var och en måste bedöma situationen. Han säger att flickan i fråga hade skinn på näsan.

Vad är det vi pratar om här egentligen? Jo, flickans självförsvar och huruvida det är okej att ta till våld för att försvara sig mot våld. Det kanske låter som ett radikalt förslag, men hur vore det om vi istället pratade om de tre männen och deras oprovocerade attack mot henne?

Den här gången hade flickan tur. Men vad händer nästa gång, när gärningsmannen väljer ut en flicka (eller pojke, för den delen) som istället för kampsport har spelat piano eller dansat balett, och som inte kan försvara sig mot vuxna mäns våld? En flicka som inte har ”skinn på näsan”. Hur roligt tycker vi att det är då?

Terrorister slog på fredagksvällen till på sex platser i Paris. Den här gången handlar det alltså inte om en ”ensam galning”, utan om en koordinerad attack som sannolikt har förberetts under lång tid.

I storleksordning kan attackerna  i  Paris jämföras med attackerna mot flera pendeltåg i Madrid år 2004, då 191 personer mördades. Året därefter attackerades  London. Då mördades 52 personer.

Terrorismens logik är  ofta att  provocera fram en motreaktion, att få myndigheterna i det berörda landet att inskränka mänskliga fri- och rättigheter. Så det är precis det vi ska undvika. USA:s president Barack Obama beskrev attackerna i Paris som en attack mot hela mänskligheten. Det är en träffande beskrivning.

På 70-talet fanns det flera extrema grupper på vänsterkanten som terroriserade Europa, den mest kända var Baader Meinhof-ligan i Tyskland. Dess syfte var att provocera fram en motreaktion från den tyska staten som i sin tur  skulle  leda till att ”arbetarklassen” reste sig mot det kapitalistiska systemet. Men Tysklands arbetarklass föredrog marknadsekonomi och frihet. Och den östtyska arbetaklassen ville ha en återförening med Västtyskland.

Extremister som bedriver terror i Islams namn vill gärna  skapa en situation där samexistens mellan olika religioner inte  är möjlig. Så de har inget emot att terrordåd följs av brända moskéer. Just därför ska vi slå vakt om religionsfriheten och skydda religiösa byggnader, vilken religion det än handlar om.

 

I dag kom tingsrättens dom. Hör och häpna: Barnmorskan Ellinor Grimmarks, som stämde region Jönköpings län för att hon nekats jobb som barnmorska på grund av att hon vägrade utföra abort, nekas skadestånd. Hennes talan avslås. Istället måste hon stå för landstingets rättegångskostnader på drygt 925 000 kronor. Snopet!

Därmed fastslås (kanske en gång för alla) att: Arbetet som barnmorska är frivilligt. I arbetet som barnmorska ingår det att utföra abort och alltså är det ett rimligt krav att ställa som arbetsgivare. Precis som att en brandman ska släcka bränder.

Slutsats: Vill du inte utföra abort (oavsett anledning eller övertygelse) bör du inte arbeta som barnmorska – eller uppröras över att ingen vill anställa dig.

 

 

Ett av huvudförslagen som Kristdemokraterna lade fram i dag var att upprätta särskilda transitenheter för asylsökande. Där ska det göras en snabbutredning – och sedan ska asylsökande slussas vidare. I de fall då asylansökan är uppenbart ogrundad ska personen avvisas. Det förtjänar att påpekas att ungefär 40 procent fick avslag av Migrationsverket de första tio månaderna i år.

Vi hade den här typen av transitenheter på början 2000-talet. De fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och Norrköping. Så det finns erfarenheter att falla tillbaka på.

I princip är KD-förslaget möjligt att genomföra, inom ramen för gällande regler. Men det finns naturligtvis ett antal följdfrågor som måste utredas och diskuteras. Hur stängda eller öppna ska dessa transitläger vara? Vilka befogenheter ska polisen ha. Här var Ebba Bush Thor rätt vag.

KD föreslår också ett ökat statligt ansvar för ensamkommande barn, att Migrationsverket ska kunna låna handläggare från andra myndigheter och skärpta ålderskontroller för ensamkommande. Men medicinska ålderskontroller nämns inte.

Men Kristdemokraterna är så att säga med  på banan. De lägger förslag som på ett principiellt plan är genomförbara, till skillnad från Moderaterna.