Dagens Nyheter publicerar ett längre reportage om konstnären Lars Vilks. Han har skydd dygnet runt. Han sitter nästan i ett slags husarrest.
Mina tankar kring Lars Vilks är dubbla. Å ena sidan: Jag är hjärtligt trött på Lars Vilks. Efter den karikatyrkris som utlöstes efter att vi på NA publicerat en bild som Lars Vilks hade ritat, hade han kunnat förnya sig. Han hade kunnat byta spår och driva med något annat. Men han har blivit som besatt av muslimer och karikatyrer av deras profet. Varför inte driva med kungen eller något annat? Han har dessutom allierat sig med krafter som är minst sagt tvivelaktiga.
Å andra sidan: Att jag tycker Lars Vilks har gjort en massa knäppa saker hör på något sätt inte hit. Han har rätt att göra det han gör. Gränsen för vår yttrandefrihet finns i våra grundlagar. Under karikatyrkrisen 2007 blev jag intervjuad i flera olika sammanhang. Jag upprepade ständigt följande mening: Det som inte får sägas kan inte heller kritiseras. Jag kan alltså tycka att Lars Vilks förtjänar kritik. Men han måste ju för böveln få säga det han vill säga. Annars finns det inget att kritisera.
Om kulturarrangörer låter bli att anlita Lars Vilks för att de inte gillar det han står för – så må det vara hänt. Det ingår också i vår yttrandefrihet. Men att kulturarrangörer avstår från att anlita Lars Vilks för att de är oroliga för vad som ska hända – det är inte okej. Då utsätts han för ett slags yrkesförbud.
För Lars Vilks är terrorism inte någon teoretisk konstruktion som andra har varit med om. Han har varit med om det på riktigt. Så sent som i februari i år utsattes ett möte i Köpenham där han deltog för en väpnad attack. En person dödades och tre skadades. Tyvärr får Lars Vilks räkna med att leva med livvakter ytterligare en tid framöver. Även om både Islamiska staten och al-Qaida skulle krossas i dag, så kommer hoten mot Lars Vilks att kvarstå ett bra tag. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.
Lars Vilks måste få säga det han vill säga. Det som inte får sägas kan inte heller kritiseras.