Månad: januari 2016

Nu har sanktionerna mot Iran lättats. Den iranska regeringen ger sig nu ut i Europa för att ”shoppa”. Det handlar inte om några småbelopp. Här om dagen slöts överenskommelser med Italien som är värda 18 miljarder dollar. Företrädare för Iran har talat om att landet tänker köpa flygplan av den europeiska flygtillverkaren airbus. Först talades det om 114 passagerarplan. Sedan om 160.

Efter många år av sanktioner finns ett uppdämt behov i Iran att modernisera landet.

Under början av 80-talet levererade lastbilstillverkarna Scania och Volvo tusentals lastbilar till Iran.  Så det skulle inte förvåna att öppningen leder till att tillverkningsföretag i Örebro län får ett lyft. Typ Volvo i Hallsberg eller Meritor i Lindesberg.

Det är i grunden bra att Iran börjar handla med omvärlden. Många vanliga människor i Iran skriker efter mer kontakter med omvärlden. Kvinnorna i Teheran protesterar mot de idiotiska klädkoderna, genom att demonstrativt visa så mycket hår som möjligt under slöjan. Fler kontakter med omvärlden leder till att fler iranier ser alternativa samhällsmodeller. Vi ska också komma ihåg att Iran är mer öppet än exempelvis Saudiarabien.

Men Iran är fortfarande ett land som avrättar minderåriga. Iran är fortfarande ett land där den högste andlige ledaren förnekar Förintelsen. Så det jag är rädd för är att vi med ökad handel också blir tystare gentemot de övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i landet. Se till exempel hur försiktigt omvärlden behandlar Kina.

Åter igen vill jag nämna Margot Wallström. När hon kritiserade Saudiarabien för dess repressiva rättssystem, där folk avrättas med svärd, svarade landet med motåtgärder. Vissa politiker på framför allt högerkanten nämner märkligt nog Saudiarabien som ett negativt exempel – ett argument mot Margot Wallström. Vi ska snarare vara stolta över att Margot Wallström sade det hon sade. Och vi ska hoppas att hon vågar säga det om Iran, även om Iran köper grejer för miljarder i Sverige.

 

Regeringen vill sätta en åldersgräns för sociala medier. Barn ska ha sina föräldrars tillstånd. Jag har svårt att förstå vad regeringen försöker lösa med det.

Idioter finns på sociala medier. Här utdelas mer eller mindre förtäckta hot. Här sprids rasistisk smörja. Här lever den ”svans” som Sverigedemokraterna officiellt tar avstånd från.  Inte minst kvinnor som uttrycker politiska åsikter kan  få ta del av både det  ena och det andra. Från allmänt nedlåtande skitprat till illa förtäckta  hot om att de ska våldtas. Ja, det förekommer ju också rätt öppna  hot i den riktningen.

Nog händer det att ungdomar bär sig korkat åt på nätet, just för att de är ungdomar. Men framför allt: Jag kan bli häpen över hur illa vuxna människor beter sig på nätet.

Föräldrar har onekligen ett ansvar för vad deras barn gör. Det är ju liksom själva definitionen av barn. Om  föräldern tycker det är okej att skriva ”hora” som tillmäle på nätet, så kommer sannolikt sonen att skriva samma sak. Barn gör inte sällan som sina föräldrar. Och det löser vi inte genom att föräldern  undertecknar ett särskilt tillstånd för barnet att vara ute på Facebook eller Twitter.

 

I december tar SJ över ansvaret som operatör för Tåg i Bergslagen. De som kör tågen, kollar biljetter och säljer kaffe kommer alltså att vara SJ-anställda. Jag är ju inte någon jätteentusiast för SJ. Men jag hoppas naturligtvis på det bästa.

Under ungefär tio år åkte jag varje dag med Tåg i Bergslagen. Den allra första tiden var det SJ som körde tågen. Sedan blev det Tågkompaniet. Det blev en förändring till det bättre när Tågkompaniet tog över. Men det kan också finnas fördelar med SJ. Till exempel har SJ större möjligheter att svara i telefon och ge upplysningar vid förseningar och inställda tåg på kvällar och  helger.

SJ-chefen säger i dagens NA att målet är att fördubbla antalet resenärer på Tåg i Bergslagen. Det är en god ambition. Och det går nog om SJ verkligen sätter resenären i centrum. Om det blir en försening är det inte ett tekniskt problem, utan problemet är de personer som sitter i tåget.

För några år sedan skulle jag åka till Mjölby med Tåg i Bergslagen/Tågkompaniet.  Tåget blev försenat med någon timma – alltså en försening som inte var särskilt dramatiskt. Men  Tågkompaniet bjöd resenärer på pizza. Vid flera andra tillfällen har Tågkompaniet bjudit på kaffe när det försenade tåget äntligen kommit till stationen. Just nu sitter jag på ett SJ-tåg till Stockholm. Här finns inte ens kaffe i en automat. Det fanns automater för några år sedan, men de krånglade så mycket att de togs bort.

På stationen i Örebro finns en reklamtavla som talar om att 98 procent av Tåg i Bergslagens resenärer mellan Örebro och Gävle är nöjde. 98 procent! Att klarar det blir  en utmaning för SJ. Lycka till!

 

I början av 2006 hamnade Danmark mitt i en global kris. Den danska tidningen Jyllands-Posten ordnade en karikatyrtävling där tecknare uppmanades att göra karikatyrer på profeten Mohammed. Det blev demonstrationer i flera muslimska länder. Byggnader med kopplingar till Danmark sattes i brand.

En hel del av oroligheterna var rimligtvis iscensatta av diktatoriska regimer som vill avleda uppmärksamheten mot en yttre fiende. Avskyvärt i sig!

Jag skrev om detta när det hände. Och jag tycker lika dant i dag som jag tyckte då. Å ena sidan: Danska tecknare måste få göra vilka teckningar de vill. Det är dansk lag som gäller. Det är dansk lag som sätter gränserna för vad som får sägas.  Å andra sidan: Naturligtvis var tävlingen en medveten provokation riktad mot Danmarks muslimer. En del av teckningarna var avskyvärda. Och det borde exempelvis företrädare för den danska regeringen ha sagt. Dels för att det var så. Dels för att det sannolikt hade mildrat krisen. Men då tyckte danska politiker att det stred mot deras principer att recensera teckningar. Danmarks regering vägrade också att ta emot en delegation av muslimska ambassadörer som ville diskutera ärendet med Danmark.

Nu har  tidningar i Storbritannien gjort karikatyrer av danska symboler, med anledning av den lag som säger att dansk polis ska kunna beslagta asylsökandes värdesaker, för att betala deras vistelse i landet. En bild föreställer ”Den lilla sjöjungfrun” med juveler och halsband. En annan avbildar Danmarks statsminister. På armen har en en armbindel med en dansk flagga och en dödskallesymbol och pratbubblan: ”Its offensive to compare us with the nazis.”

Nej, det är naturligtvis inte rättvist att jämföra dagens Danmark med nazism. Men samtidigt är det ju lite av ”In Your face”. För den här gången har de danska politikern inga principiella invändningar mot att kommentera bilder som de anser vara smaklösa. I den ena intervjun efter den andra berättar de hur illa de anser att bilden är. Det är naturligtvis deras rätt! Men särskilt konsekvent är det inte.

NA hamnade ju i centrum för ett karikatyrbråk 2007. Svenska UD hade rätt nära kontakt med sina danska kollegor. På flera punkter valde den svenska regeringen att göra precis tvärt om, jämfört med Danmark. Statsminister Fredrik Reinfeldt betonade vikten av dialog. Han träffade företrädare för muslimska organisationer i Sverige. Han bjöd in de muslimska ländernas ambassadörer. Men i den strikt juridiska frågan intog Reinfeldt samma hållning som den danska regeringen hade gjort några år tidigare: Regeringar fattar inte publiceringsbeslut.

 

 

 

Regeringen börjar nu dra upp planer för att utvisa upp mot 80 000 personer från Sverige. Planerna väcker kritik. Och kritiken går i stort sett ut på att om staten planerar för att en viss andel av de asylsökande utvisas, så kan det påverka de rättsvårdande myndigheterna, det vill säga Migrationsverket och domstolarna.

Jag tycker inte att det är ett hållbart argument. De siffror jag har tagit del av från 2014 och de första tio månaderna 2015 tyder på att ungefär 40 procent av de asylsökande får ett nej. Sådant kan i och för sig ändras genom att nya grupper av asylsökande kommer eller genom att läget i vissa länder förändras. Men regeringen och myndigheter måste ändå ha någon form av planeringsförutsättningar.

Det är också smart att regeringen tänker sig ett samarbete med till exempel Tyskland om avvisningar.

Sverige har inte fri invandring. En asylansökan ska prövas. Den som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av politisk uppfattning, religiös tro, sexuell läggning med med mera, ska få stanna i enlighet med Genèvekonventionen. Den som riskerar tortyr, dödsstraff, att bli offer för urskillningslöst våld med mera, ska få stanna enligt så kallade alternativa skyddsskäl. Och nästan alla som beviljas uppehållstillstånd har något av dessa två skyddsskäl.

De som inte uppfyller lagens krav ska utvisas. I bästa fall frivilligt. I sämsta fall med tvång. Och staten måste också ha en planering för hur dessa utvisningar ska gå till – och hur många. De rättsvårdande myndigheterna ska ha tillräcklig integritet för att fatta beslut utan hänsyn till statens planering.

De kallas lite beskt för ”våldtäktslampor”. Belysningen och lyktstolparna, ofta med onormalt starkt ljus, som kommunen sätter upp i riskområden. I parker, mörka passager och skymda utrymmen utomhus. För några år sedan märkte jag, och många kvinnor med mig, att de dök upp på fler platser runt omkring Örebro. Ja, egentligen började det väl efter våldtäktsmannen Niklas Eliassons framfart.

Syftet med ”våldtäktslamporna” är att medborgare ska känna sig trygga och säkra att gå ut på kvällarna om de offentliga miljöerna är upplysta. Det finns en poäng med det. Men trygghet handlar naturligtvis om mer än lampor. Och dessutom: När man pratar om överfall på offentliga platser så är det bra att komma ihåg att det framför allt är män som drabbas – och inte av våldtäkt, utan av misshandel. Våld mot kvinnor är vanligare i hemmet.

Under dagens kommunfullmäktige debatterades en motion om ökad trygghet i Örebro. Motionen från Daniel Granqvist (M) innehåller bland annat förslag om att åtgärda trasig belysning och klotter – och det inom 48 timmar efter felanmälan.

Trots att diskussionen blev livlig och gled iväg åt flera håll, var det ändå ett uttalande som stack ut. Charlotte Edberger Jangdin (C), vice ordförande i tekniska nämnden, menade att om vi hela tiden pratar om hur otrygg vår stad är, så kommer fler att känna sig otrygga. Det blir en självuppfyllande profetia. Och visst kan man skrämma upp människor med domedagsprofetior. Men så var inte fallet i KF dag, utan det handlade snarare om att sakligt och nyktert diskutera läget.

Eller låt oss formulera frågan så här: Skulle färre män misshandlas på väg hem från krogen om vi inte pratade om problemet med att män misshandlas? Skulle färre kvinnor våldtas? Nej, jag tror inte det. Problem försvinner inte bara för att man blundar för dem. Men med det sagt: Det finns inte heller någon anledning att trissa upp stämningen.

De senaste årens trygghetsundersökningar från Brå, talar nämligen sitt tydliga språk: Vi känner oss faktiskt allt tryggare.

Det dröjde inte länge innan de främlingsfientliga tonerna gjorde sig hörda under kommunfullmäktige idag. Först rörde debatten de sexuella trakasserier som ägt rum på Gustavsvik, och kommunalråd Daniel Edström (SD) var snabb med att peka på nyanlända pojkar som ett hot mot svenska kvinnor. Därefter lyfte Edström frågan om var ”tiggarbarnen” befinner sig på vinterhalvåret och fortsatte med att prata om ”tiggarbosättningarna” i Örebro. Det krävdes inte mycket fantasi för att lista ut var SD:s förtroendevalda ville leda debatten.

Hur SD:s politik och retorik ska bemötas och debatteras, har varit föremål för otaliga diskussioner under åren (inte minst under de senaste månaderna) – och är lika aktuellt på nationell som lokal nivå. Därför var det glädjande att se hur både Lennart Bondeson (KD) och Rasmus Persson (C) skötte det med bravur idag. De lyckades båda på ett sakligt och respektfullt sätt att skjuta ner de lågt flygande fördomarna som riktades mot såväl nyanlända som EU-migranter.

 

Eller som Bondesson bemötte Edström i frågan om sexuella trakasserier: ”Vi löser inte de här problemen med SD:s människosy”. Det har han helt rätt i.

Inrikesminister Anders Ygeman har ändrat uppfattning om EU:s framtida gränsstyrka. Han anser nu att det kan finnas lägen då EU:s gränsstyrka måste sättas in i ett medlemsland som struntar i den yttre gränskontrollen, även om det berörda landets regering inte vill.

Ståndpunkten är logisk. Vill vi ha passfrihet inom Europa eller inom Norden, så måste vi kunna lita på att den yttre gränskontrollen fungerar. Alltså gränskontrollen gentemot länder som inte ingår i det passfria Europa. Det handlar inte bara om en vacker tanke om en mer gränslös värld. I städer som Malmö och Haparanda skulle det ställa till stor skada om integrationen inte fungerar.  De båda städerna Haparanda i Sverige och Torneå i Finland har till exempel en gemensam busstation – som råkar ligga på den svenska sidan.

Mer om detta i morgondagens ledarkrönika.

Men nu har moderaten Ulrika Karlsson ilsknat till. Hon har anmält Anders Ygeman till konstitutionsutskottet. Han har efter ett informellt (alltså inte beslutande) möte med EU:s inrikes och justitieministrar uttryckt en ändrad uppfattning i frågan.

Inför ett beslutande möte ska berörd minister förankra sin ståndpunkt i EU-nämnden. Men detta var inte ett beslutande möte.

Alltså: Svensk minister uttrycker en uppfattning i en fråga. Då blir han anmäld till konstitutionsutskottet. Jodå, det hör till spelet att ministrar anmäls till höger och vänster. Oppositionen får uppmärksamhet varje gång en anmälan lämnas in. Det är något som syns.

Men att anmäla en minister bara för att han offentligt – inför väljarna – talar om vad han tycker, känns i tunnaste laget. Anders Ygeman har med sin nya ståndpunkt ändrat spelplanen. De som är emot överstatlighet har alla chanser att argumentera och driva offentlig debatt. Det hade ur demokratisk synpunkt varit värre om Anders Ygeman väntat med att berätta vad han anser. Då hade möjligheterna att för dem som tycker annorlunda blivit sämre.

Så Ulrika Karlssons anmälan känns faktiskt mest som kortsiktigt spel.

Efter att ha suttit inspärrad i tre veckor i Kina släpptes svensken Peter Dahlin – och har nu kommit hem. Av allt att döma är det hans arbete för en människorättsorganisation som ledde till att han arresterades.

Men vi får nu inte glömma att ytterligare en svensk medborgare hålls fängslad. Han heter Gui Minhai, förläggare och bokhandlare som var verksam i Hongkong. Och hans fall är särskilt allvarligt. Hongkong lämnades över till Kina av Storbritannien 1997, med löftet att Kina skulle tillämpa ”ett land – två system”. Yttrandefriheten i Hongkong skulle inte röras. Men Gui Minhai försvann under en resa till Thailand och har sedan förts till Kina. Det är särskilt allvarligt att den kinesiska ledningen inte respekterar den yttrandefrihet som har funnits i Hongkong.

UD måste alltså fortsätta att utöva påtryckningar mot Kina, både om Gui Minhais frigivning och om att Kina borde respektera Hongkongs status.

 

I dag, den 26 januari, är det exakt 60 år sedan som Finland fick tillbaka Porkala av Sovjetunionen. Porkala udde ligger väster om Helsingfors. När Finland tvingades backa för en rad sovjetiska krav efter andra världskriget ingick att Porkala skulle arrenderas ut till Sovjetunionen under 50 år. 7 000 personer tvingades utrymma området. Sovjetunionen upprättade en marinbas med anläggningar som bland annat skulle tåla ett kärnvapenanfall. De ryska trupperna på Porkala udde hade tillgång till artilleri som kunde nå Helsingfors.

Det kom som en överraskning när Finlands dåvarande president Paasikivi tillkännagav att Porkala skulle lämnas tillbaka till Finland. Tillkännagivandet kom den 17 september 1955.

Det var för övrigt Paasikivi som formade den finska utrikespolitiken gentemot Ryssland, som innebar att Finland skulle förankras i västvärlden och Norden samtidigt som landet förde en lågmäld och försiktig politik gentemot Sovjetunionen. Hans efterträdare Kekkonen fortsatte på samma linje. Begreppet ”Kekkonen-Paasikvi-linjen” nämndes ofta i finsk politisk debatt under det kalla kriget.

Tidningen Hufvudstadsbladet skriver så här i dagens ledare:

”I historiens ljus ser man att det var i grevens tid som Porkala återlämnades. Tövädret mellan stormakterna tog slut på hösten samma år, när Sovjetunionen kommenderade sina trupper att krossa revolten i Ungern. Lyckligtvis behövde Finland inte bekymra sig över vad som hände i Porkala”.