Månad: februari 2016

Jonas Millard, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, övervägde att KU-anmäla statsminister Stefan Löfven för hans uttalande om att han tror på Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Men Millard skriver också att han är tveksam till ”om vi rent kommunikativt tjänar på att KU-anmäla honom” i ett sms till partiledaren Jimmie Åkesson.

Tyvärr är detta ingen överraskning. Konstitutionsutskottet används mer för att klippa till en politisk motståndare än för att verkligen utreda om statsråd har följt regeringsformen när de har utfört sina uppdrag. Anmälaren hoppas på två saker. Dels ska regeringen förlora på att nyheten kablas ut att ”statsministern har KU-anmälts”. Dels ska regeringen förlora på den process som KU-anmälan leder till. Alltså en politisk teater där statsrådet frågas ut i riksdagen.

KU ska som sagt användas när statsråd missköter sig, när de exempelvis bryter mot regeringsformen när de utför sitt uppdrag. KU ska inte användas för att ett oppositionsparti allmänt surar över att statsrådet X, Y eller Z driver en viss politisk linje. Sådant ska skötas inom ramen för andra utskott – och under debatterna i riksdagens kammare. Sedan avgör väljarna vart fjärde år vem som ska styra landet.

Ibland kan utspelen i KU bli rent pinsamma. Moderaterna KU-anmälde till exempel statsminister Stefan Löfven för hans sätt att sköta regeringens flyktingpolitik. Då svarade Socialdemokraterna med en motanmälan mot den förre statsministern Fredrik Reinfeldt. Detta är KU-anmälningar på låtsas. Ingenting annat.

I sak finns det skäl att utreda vad Stefan Löfven sade. Statsministern gjorde sig inte skyldig till förtal genom att peka ut Christer Pettersson eftersom Pettersson är död. Och mänskligt är det förståeligt att statsministern vill stödja Lisbeth Palme. Men som statsråd ska han låta polisen sköta sitt uppdrag utan någon som helst politisk inblandning. Det vore intressant om KU opartiskt och sakligt granskade var gränserna går. Är oppositionspartierna intresserade av det? Eller är de mest intresserad av den politiska teatern?

 

 

Under gårdagens Oscarsgala hettade det till ordentligt. Även om galan är uttalad opolitisk har den allt mer kommit att bli en arena för skådespelare, att på bästa sändningstid, stå upp för olika politiska och sociala samhällsfrågor. Och årets gala var sannerligen inget undantag.

Det började med att skådespelaren och komikern Chris Rock höll ett tio minuter långt inledningstal som uteslutande handlade om överrepresentationen av vita skådespelare i Hollywood – och inte minst bland de nominerade vid Oscarsgalan. Ärligt, bitvis rått och fruktansvärt viktigt. Se talet här:

https://www.youtube.com/watch?v=GBadiCVY-tk

Sedan blev det Lady Gagas tur att uppträda. För en tid sedan berättade Gaga (egentligen Stefani Germanotta) att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp som tonåring. Sedan avslöjandet har hon allt mer kommit att blir ett ansikte utåt i frågan om sexuellt våld – inte minst för att uppmärksamma och sätta stopp för alla sexuella övergrepp som äger rum ute på amerikanska campus.

Det känslosamma framförandet av Gaga, som delade scenen med andra offer för sexuellt våld, möttes av stående ovationer och tårar. Och det är inte svårt att förstå varför. Se klippet här (tyvärr inte i en pangbra upplösning):

https://www.youtube.com/watch?v=vunc0M-BFgg

Personligen tycker jag att det känns uppfriskande med den här typen av statements under Oscarsgalan (jag vet att det finns många som inte håller med mig här). Snyggast outfits och bäst tacktal i all ära, men varför inte utnyttja att världens samlade blickar under en kväll är riktade mot en scen – för att vidröra viktigare ämnen? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur?

 

Stefan Löfven uttalade sig i helgen om mordet på statsminister Olof Palme. Exakt så här sade han, enligt Dagens Nyheter: ”Det finns en person som är dömd och senare frikänd. Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson, och då tror jag på det”.

Det är sådant som kan leda till anmälningar till Konstitutionsutskottet, och det med viss rätt. Statsministern ska inte uttala sig i skuldfrågan. En av orsakerna till att mordutredningen havererade var att den styrdes politiskt. I stället för att utgå från mordplatsen snickrades teorier ihop om vem som eventuellt hade intresse att mörda Olof Palme. Då uppstod PKK-spåret – som, ledde mordutredningen käpprätt åt fanders. Dessutom tvingades en justitieminister att avgå.

Christer Pettersson är den enda personen i hela världen som har papper på att han inte har mördat Olof Palme. Eller för att vara mera exakt: Hovrätten har kommit fram till att bevisen mot Christer Pettersson inte håller. Och Högsta domstolen har avvisat en resningsansökan från åklagarsidan. De nya skäl som åklagarsidan presenterades räckte alltså inte för att  ärendet skulle prövas på nytt.

När utrikesminister Margot Wallström fick motsvarande fråga uppträdda hon mer korrekt: Hon vägrade att ta ställning i skuldfrågan och konstaterade att det är en sak för polisen.

 

 

Det positiva är att forskare har hittat nya sätt att förhindra spridningen av hiv-viruset. Det effektivaste sättet har visat sig vara för kvinnor att svälja en tablett om dagen, med förebyggande hiv-medicin. Problemet är att är svårt att åstadkomma den typen av kontinuitet som tabletterna kräver, i de fattigaste områdena i Afrika där spridningen är som störst. Så vad annars? Näst bäst är en virusdödande gel som kvinnan kan stryka på slidan vid samlag. Men inte heller det har visat sig vara så smidigt och enkelt för kvinnor att använda sig av i vardagen. Dessutom: Vem hinner hala fram tuben med gel, när samlaget kommer plötsligt – som en våldtäkt?

Den nya lösningen är en vaginalring, en fem centimeter stor plastring som utsöndrar förebyggande hiv-medicin, som sätts in i slidan och byts ut efter en månad (lite som en menskopp). De promotas som säkra och lätta för kvinnan att hantera, och dessutom: De märks inte vid samlag. Visserligen har det visat sig att de bara skyddar 30 procent av kvinnorna från hivinfektioner. Men forskarvärlden verkar ändå rätt nöjd med resultatet. Det är ju bättre än ingenting, eller hur?

 

Det negativa är att ansvaret återigen landar på kvinnan, att skydda sig mot andras handlingar. Anledningarna till att hiv fortsätter att spridas i världen, är lika många som komplexa. En vanlig förklaring är den okunskap och de myter om viruset som fortfarande förekommer på många håll. Men framför allt handlar den fortsatta spridningen (främst till kvinnor) om män som, av en rad olika anledningar, vägrar använda kondom. Och det handlar om kvinnor som dagligen utsätts för sexuella övergrepp, av hiv-positiva män.

Så, i väntan på att män ska sluta våldta kvinnor (i Sydafrika anmäls 147 våldtäkter om dagen) och börja använda kondom, ja då får väl vaginalringar ses som någon slags framgång.

 

 

Läs mer:

New York Times

Sveriges radio

Amnesty

Unicef

 

EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena. Det sade utrikesminister Margot Wallström när hon läste upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen.

Egentligen en självklarhet sedan flera år tillbaka. Men det är först nu det sägs i klartext.

För Sverige är det till exempel viktigare att påverka EU än att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Visst kan det betyda något att sitta i säkerhetsrådet, inte minst om vi agerar i samråd med andra EU-länder. Men säkerhetsrådet är helta tiden beroende av stormakters välvilja.

EU kan däremot göra en hel del av egen kraft. Några exempel:  Införa sanktioner mot Ryssland efter landets ingripande i Ukraina. Rädda 250 000 flyktingar genom en insats i Medelhavet. Agera för att länder i Öst- och Centraleuropa kan minska sitt beroende av rysk gas. Medverka till att freden upprätthålls i länderna på Balkan.  Inom ramen för EU kan Sverige hjälpa Frankrike att bekämpa den Islamiska staten. Ingen dålig meritlista, faktiskt.

 

Londons borgmästare Boris Johnson har tagit ställning: Han tänker kampanja för att Storbritannien ska lämna EU. Han var en gång i tiden Bryssel-korrespondent för Daily Telegraph, där han vräkte ur sig den ena sensationen efter den andra. En nyhet som han ”avslöjade” var att EU-skulle införa ett standardmått på kondomer. En annan var att EU-högkvarteret skulle sprängas i luften.

Hans ställningstagande i EU-frågan handlar sannolikt inte bara om att han är EU-skeptiker. Ett nej till EU-medlemskap skulle bli svårt att bära för premiärminister David Cameron. Och om Cameron skulle avgå, kommer Boris Johnson att ha goda chanser att bli landets näste premiärminister.

Han har beskrivits som Storbritanniens Berlusconi. Och visst finns det likheter. Han gör saker som skapar rubriker. Mer än en hustru har bokstavligen kastat ut honom ur bostaden på grund av otrohetsaffärer.  Men han är också förespråkare för det mångkulturella samhället och för att homosexuella ska få gifta sig.

Se gärna BBC-dokumentären om Boris Johnson. En knapp timma lång. Klart sevärd.

Minns ni när en skola i Laxå plockade bort pepparkaksgubbarna ur luciatåget ett år? Det var 2012 och händelsen blev en riksnyhet – uppblåst bortom alla rimliga proportioner.

 

Magnus Betnér nämner händelsen i föreställningen ”En skam för Sverige”. Det och mycket mer, här:

Individens ansvar är en grundläggande princip för alla rättsstater. Det gäller även när det är stora kollektiv som står för de olagliga handlingarna. Om en hop fotbollshuliganer kastar sten med mera, så är det ändå varje individ för sig som måste utredas och fällas. När Göteborgskravallerna inträffade var polisen tvungen att utreda var och en för sig. Åklagaren var tvungen att bevisa att personen X, personen Y och personen Z hade kastat sten eller utfört andra olagliga handlingar. Och så måste det vara i en rättsstat. Finns det ett tvivel så ska personen frias.

Men nu förespråkar Inger Enkvist, kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida att vi ska överväga att straffa kollektiv i stället för individer. Hon gör det med utgångspunkt från händelserna i Köln på nyårsnatten. Exakt så här skriver hon:

”Både när det gäller polisarbete och domstolar är Europa inställt på att konstatera en viss individs ansvar för en handling och inte gruppers. Händelsen väcker frågan ifall det behövs förändringar utifrån erfarenheter som denna.”

Jag har den senaste tiden fascinerats av spionprins  prinsessan. Noor Inayat Khan hetta hon. Dotter till en amerikansk mamma och en indisk pappa. Hon växte upp med sufismen – en riktning inom Islam – och uppfostrades till pacifist. Under andra världskriget drog hon en slutsats av detta: Hon måste bidra till kampen mot nazismen, men utan att döda någon. Hon skickades till det ockuperade Frankrike som spion och telegrafist. Genomsnittlig överlevnad för detta uppdrag var sex veckor. Här är en dokumentär om Noor Inayat Khan.

Som väntat finns det nu en uppgörelse mellan de 28 medlemsländerna om de framtida villkoren för Storbritannien.

En av de svåraste knäckfrågorna var under vilka villkor som Storbritannien ska ha möjlighet att begränsa vissa sociala förmåner för EU-medborgare som arbetar i landet. Storbritannien ska i viss lägen kunna säga att en person måste ha arbetat i landet i fyra år innan han eller hon får del av dessa förmåner. Men hur länge ska Storbritannien kunna tillämpa dessa regler? Utgångsbudet från Storbritannien var 13 år. Utgångsbudet från en grupp länder i Östeuropa var fem år. Resultat av förhandlingen: Sju år.

Barnbidrag som betalas ut till barn i andra EU-länder ska kunna indexregleras. Men formuleringarna ändrades en aning. Från början talades det om att de skulle indexregleras efter mottagarlandets levnadsstandard. Nu står det levnadsförhållanden. Vad det nu innebär?

Sedan får britterna igenom en del rena symbolfrågor, som att landet inte ska vara bundet att delta i en allt djupare europeisk integration, att euroländerna inte får kuckilura för mycket för sig själva. Beslut som rör de 28 medlemsländerna ska också fattas i hela EU-kretsen. Men det är en självklarhet som gäller redan nu.

De som kräver att Storbritannien ska lämna EU måste pressas på vad deras alternativ är. Vilket förhållande till EU ska Storbritannien ha om landet lämnar EU? En sak är klar: EU kommer i hög grad att lagstifta i Storbritannien även om landet skulle lämna EU.