Blir vi bortskämda med låg ränta?

Riksbanken sänker sin styrränta till ännu mera minus. Nu är styrräntan minus 0,5 procent. Syftet är att få upp inflationen till målet två procent. Det är svårt att argumentera emot. Riksdagen har fastställt ett inflationsmål – som Riksbanken sedan ska försöka uppnå genom att exempelvis justera räntan.

Men att under lång tid ha en så låg ränta är också förenat med problem. År efter år ligger räntan på en mycket låg nivå. Vi går in i det andra året med styrräntan på minus, vilket innebär att den som lånar till en bostad betalar mindre än två procent i ränta.

Det kan finnas en farlig vana vid detta. Även om räntan under lång tid varit väldigt låg, så är det ju inte ett normalläge. Den som köper en bostad för ett par miljoner måste betala tillbaka på sitt lån under flera årtionden. Den som köper en bostad måste kunna betala en ränta på fem, sex eller sju procent för att vara något så när säker på att klara sitt åtagande.

Och så får jag tjata lite om ränteavdragen. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna har visat någon iver att ta itu med den frågan. Det är knappast en sund ekonomisk politik att ge skattesubventioner till lån. Tillfället att börja trappa av på ränteavdragen är just nu, när vi har extremt låga räntor. Politiskt blir det en mycket svårare fråga när räntorna stiger till normala nivåer. Riksbanken kan göra mycket, men inte allt. Regeringen måste sköta finanspolitiken också…

 

 

 

 

Billigare att ringa från utlandet – trots Sveriges motstånd

Jag såg en tweet från Miljöpartiet nu på morgonen. ”Nu blir det billigare att ringa utomlands. Tack, IT-minister Mehmed Kaplan.”

Nej, säg inte tack till Mehmed Kaplan. Och tyvärr kan du inte heller säga tack till den förra regeringen. För i den här frågan var de överens. Både Reinfeldts regering och Stefan Löfvens regering har bromsat den lagstiftning om slopade roamingavgifter som nu trots allt har drivits igenom i EU. Nästa år blir det förbud mot roamingavgifter, det vill säga de extra avgifter som du får betala bara för att du ringer från ett annat land.

Det har absolut inte med avstånd att göra. Från Malmö är det närmare till Köpenhamn än till Haparanda, för att bara nämna ett exempel.

Men det handlar inte bara om avgifter. Det handlar om att vi behöver en europeisk marknad för telekommunikationer. Den uppdelade europeiska marknaden försenar införandet av ny teknik. En del länder i Afrika fick 4G före länder i Europa. Medan mobila betalningar börjar slå igenom i Sverige först nu, så var Kenya världsledande på mobila betalningar för flera år sedan.

 

Israels regering pratar med EU igen

Här är ytterligare ett exempel på den nyckfulla utrikespolitik som Israel bedriver. För en tid sedan tillkännagav Israel att landet avbryter alla kontakter med EU som rör fredsprocessen. Det innebar i praktisk handling att gemensamma arbetsgrupper mellan EU och Israel som sysslade med mänskliga rättigheter och internationella organisationer fick upplösas.

Den direkta orsaken till Israels vrede var en ny EU-lagstiftning som säger att produkter som tillverkas vid israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken ska märkas. Konsumenten ska se att produkten görs på ockuperat område. Det handlar alltså inte om någon bojkott, men visst är det en rätt kraftfull markering.

Men EU är en stor handelspartner. Dessutom en betydande politisk spelare i området. Det blir i längden ohållbart för Israel att inte prata med EU. Det borde premiärminister Netanyahu tänkt innan han gjorde sitt utspel att bryta vissa typer av kontakter med EU.

För nu pratar Israel åter igen med EU. Vid det ekonomiska toppmötet i Davos träffades Benjamin Netanyahu och EU:s utrikespolitiska talesperson Federica Mogherini helt kort. Och nu pågår samtal på lägre nivå i Jerusalem om att återupprätta mer normala relationer mellan Israel och EU.

Så där ser det ut. Först skriker den israeliska regeringen ut i högan sky. Sedan dämpas tonen. Jag skulle inte bli förvånad om samma utveckling kommer att inträffa när det gäller Sverige. Men säker kan man aldrig vara …

Går det att säga två saker samtidigt om Vivalla

Jag kan bli väldigt trött på en del attityder gentemot människorna i Vivalla. Jag kan få höra kommentarer av typen att militär borde gå in och ”rensa upp”. Rensa upp vad? Och vem ska de strida mot? Vivallaborna? Ja, då kan vi ju ge upp alla tankar på att människor i Vivalla skulle få förtroende för våra myndigheter.

Okej, hur är läget i Vivalla. Ja, det är naturligtvis ett ”problemområde”. Ett område där kriminella har fått ett alltför stort spelrum. Ett område där det råder alltför mycket av ”utanförskap”. Men det är ju inte så att Vivalla är farligt, i den meningen att du blir rånad eller nedslagen så fort du går in i området. Det blir ju bara löjligt.

Polisen Fredrik Malm uttalar sig på ett vettigt sätt i DN i dag: ”Det är absolut inte en farlig plats. Människor bor och lever här och trivs väldigt bra.”

Jag själv cyklar genom och förbi Vivalla då och då. Vi får ibland våra paket för hämtning i Vivalla centrum. Låt mig säga så här: Om jag sen en kväll går förbi en krogkö i något av Stockholms ”finare” områden, så är jag betydligt mer fundersam över min egen säkerhet än om jag åker en mörk vinterkväll till spelbutiken i Vivalla för att hämta ut ett paket.

 

Vem bestämmer egentligen i Örebro kommun

Vård och omsorg i Örebro skulle skära ner med 100 miljoner kronor. Beslut fattades. Planer utarbetades. Men sedan hände ingenting. Detta är uppseendeväckande!

Det är aldrig kul att fatta beslut om nedskärningar. Och det kan vara riktigt jobbigt att ge besked till anställda att de omplaceras eller  blir uppsagda. Det ska sägas att nedskärningen inte motsvarar en sänkt standard. En av orsakerna är att möjligheten att välja privat hemvård har införts. Kommunen har därmed tappat en del till privata företag. Pengarna går till andra aktörer än till kommunen. Men de äldre får hjälp ändå.

Så här ska en kommun fungera:  Väljarna bestämmer vilka som ska sitta i kommunfullmäktige. Fullmäktige väljer sedan kommunstyrelse och politiska nämnder. Det är dessa personer som ska leda kommunen. De ska bestämma kommunens riktning. De ska bestämma vilka stora satsningar som ska genomföras. Men de ska också fatta de obekväma besluten – alltså besluta om nedskärningar. Tjänstemännen har sedan att verkställa de politiska besluten, både de trevliga besluten och de otrevliga.

Men om tjänstemännen inte behagar verkställa besluten, så rubbas hela det demokratiska systemet. Förr eller senare kommer en utebliven nedskärning att drabba någon annan verksamhet – och detta utan att det egentligen har fattats ett politiskt beslut om det. Även det drabbar medborgarna. Och här kommer det värsta: Tjänstemännen kan inte avsättas. De kan inte ställas till svars. När du röstar i valet 2018 så stoppar du inte ner valsedlar där det står ”kulturförvaltningen”, ”äldreomsorgen” eller ”skolförvaltningen” i kuvertet. Du röstar på politiska partier som ska ta ett helhetsansvar för att styra kommunen.

Så det uteblivna genomförandet av nedskärningen inom vård och omsorg måste leda till åtgärder. Först naturligtvis att beslutet genomförs. Men medborgarna har också rätt till en genomlysning om hur det gick till när ett viktigt politiskt beslut bara rann ut i sanden. Ansvaret faller tungt på ledande tjänstemän. Var beslutet orealistiskt? Då borde de slagit larm i ett tidigt skede! Var beslutet bara jobbigt att genomföra? Den som anser det borde inte arbeta i beslutande ställning.

 

Gratis skridskor till folket!

Limpmackor och varm choklad med skinn på. Frusna fingrar och ömmande tår. Och så den där sköna, trötta känslan när man kommer in i värmen efter en dag utomhus. 

Jag växte upp med föräldrar som varje vinter släpade ut mig och min syster i skidspår och på buckliga isar – ofta med ett visst överdrivet motstånd från vår sida. Och det är först på senare år som jag insett att jag haft tur på det sättet, att få uppleva skog och natur, på cykel och skidor, med läckande gummistövlar i någon bäck någonstans och på en rostig spark längs branta backar – tills diket satte stopp på färden.

Rauland 20150402. BNC. Påske og sol over Vierli i Rauland i Telemark. Erik og Sofie griller. Pølser på bål er alltid en vinner. Foto: Jon Eeg / NTB scanpix / TT / kod 20520
Arkivfoto: Jon Eeg/NTB scanpix/TT

För många barn är det ingen självklarhet. För alldeles för många barn är sport- och fritidsaktiviteter inte ens ett alternativ. Visserligen är det ganska lätt att promenera ut i en skog, om man skulle få för sig det. Men att syssla med olika fritidsaktiviteter som kräver utrustning är dyrt. Och det betyder att det är många familjer som tvingas avstå på grund av att de inte har råd.

Därför är tanken på ett Sportotek i Örebro rent ut sagt briljant. Ja, det är vad det låter som, ett bibliotek med sportutrustning istället för böcker, där man ska kunna låna utrustning som skridskor och skidor gratis.  Det är Miljöpartiet, Moderaterna och Liberalerna i Örebro som har lagt ett gemensamt ledamotsinitiativ i Fritidsnämnden, med ett förslag om ett sådant Sportotek – något som redan finns på andra ställen i Sverige.

Arkivfoto: Henrik Montgomery/TT

Låt oss hoppas att förslaget går igenom. Så att fler barn får möjligheten att uppleva känslan av att susa fram i skidspår med vinden i håret.

Polisens satsning i Vivalla – detta kräver tålamod

Polisen i Örebro ökar närvaron på Väster och i Vialla. Tanken är att 25-30 poliser ska ha Vivalla som utgångspunkt – och arbeta i de västra delarna av stan. Jag har ofta skällt på polisen. Men den här gången är det bara att lyfta på hatten och säga: Bravo!

Det finns en rad olika skäl att öka polisens närvaro i Vivalla. Det första och viktigaste är att öka säkerheten för människorna som bor i området. Men det finns flera skäl än så. En icke föraktlig del av dem som attraheras av extrema ideologier rör sig i just småkriminella miljöer. Så det finns ett samband mellan bekämpning av ”vanlig” kriminalitet och kampen mot terrorism.

Men en satsning av det här slaget kräver både långsiktighet och tålamod. Det långsiktiga arbetet för att skapa förtroende kanske inte ger så många ”pinnar” i statistiken. Men det är en nödvändig förutsättning för att bekämpa kriminaliteten på sikt. Det här måste vara en satsning för överskådlig tid – inte ett tidsbegränsat projekt.

Det som pågår kan beskrivas som en maktkamp. Småkriminella gäng försöker sätta sina normer. Och det är ingenting som är unikt för Vivalla. När de kriminella faktiskt får ett inflytande över normbildningen, så blir det riktigt allvarligt. Det behöver inte vara en stor del av Vivallas unga som präglas av denna sjuka normbildning för att det ska få en skadlig effekt. Det märks ändå. Det är som när en grupp mobbare lyckas sätta normen på en skolgård (utan att göra några jämförelser i övrigt).

För länge sedan lärde jag känna ett antal unga narkomaner, eftersom jag umgicks med personal och elever på ett behandlingshem. Vid ett tillfälle fick ungdomarna höra en person som hade suttit i fängelse. Vi andra skulle betrakta en före detta fängelsekund som en person som misslyckats i livet. Men för en del av dessa ungdomar var det som om de nu hade fått träffa sin största idol. Han hade suttit in fängelse! På riktigt! Deras normer var alltså helt rubbade. Hierarkin i den kriminella världen hade fått sätta dagordningen. Denna person, som alltså skulle berätta vilket elände narkotikamissbruk kan leda till, blev upphöjd för att han hade begått så allvarliga brott att han hade fått fängelse. Han hade ju dessutom åkt fast, så i någon mening var han en misslyckad kriminell.

Så polisen i Vivalla ska naturligtvis sätta fast brottslingar, men också försöka bidra till att sätta nya normer – att tränga tillbaka den kriminella normbildningen. Båda dessa delar måste fungera, för att insatsen ska bli framgångsrik.

 

 

 

 

 

 

99 procent av brotten begås inte av flyktingar

Arkivfoto: TT

Under hösten och vintern har det rapporterats om ökat antal brott i Sverige i ljuset av flyktingkrisen. Kriminalitet och överfall, misshandel och våldtäkter – blir det inte bara värre? har vi frågat oss. Det hela kulminerade när DN avslöjade att polisen märkte alla insatser som kunde härledas till flyktingar med en speciell kod – och vägrade lämna ut brottsstatistik kopplad till den. ”NEJ NU FÅR DET VÄL ÄNDÅ VARA NOG!” skrek mobben. Och visst, det luktade mörkning lång väg. Spekulationerna i media och vid köksborden tilläts gå helt bananas.

STOCKHOLM 20151021  En pojke sträcker upp handen mot den söndertrasade rutan där någon vandaliserat och försökt slänga in en brandbomb. En före detta skollokal i Upplands Väsby som skulle bli ett tillfälligt boende för flyktingar utsattes i natt för skadegörelse. I anslutning till skadorna upptäcktes även en brandbomb.  Foto Pontus Lundahl / TT kod 10050

Arkivfoto: Pontus Lundahl/TT

Men nu visar en ny granskning gjord av DN att det är mindre än en procent av alla polisiära insatser som går att koppla till flyktingar. Eller om vi vänder på det: 99 procent av den svenska polisens insatser har ingenting med de flyktingar som kommit till Sverige att göra. Läs den sista meningen igen. 99 procent. Ingenting att göra med flyktingar.

Det sätter inte bara det offentliga samtalet utan också medierapporteringen under luppen. Framför allt proportionerna av den. Har rapporteringen den senaste tiden varit rättvis? Har den speglat världen som den ser ut? Och framför allt: Vilken roll har den spelat för hur allmänheten pratar om samhället?

Den sista frågan är mer av en retorisk sådan. Vi vet ju redan hur det offentliga samtalet går. Hatet och polariseringen. Främlingsfientligheten. Ja, det som snart fyller det här kommentarsfältet.

 

Reinfeldts farhågor i Örebro verkar besannas

En rad länder i Europa har i varierande grad infört restriktioner för asylsökande. Och varför ska då inte de omgivande länderna göra samma sak? Jordanien uttryckte här om dagen att landet knappast kan ta emot fler. Och just nu väntar tusentals syrier som flyr staden Aleppo utanför den turkiska gränsen som just nu är stängd. Turkiska hjälporganisationer arbetar nu på den syriska sidan av gränsen för att dela ut mat, bygga tältläger med mera.

I november var Fredrik Reinfeldt i Örebro. Det han sade om flyktingpolitiken är tänkvärt. Han sade att om vi stänger gränserna  så skickar det en signal till människor i Syrien. En signal om en omvärld som inte bryr sig. Och då finns det andra krafter som är beredda att visa att de bryr sig, nämligen extremistgrupper av olika slag.

Ju mer kaotiskt det är runt våra gränser, ju fler desperata människor som finns i och kring Syrien – desto bättre är det för Islamiska staten och dess mördargäng. Ju mindre vi bryr oss om läget för människorna i Syrien, desto bättre rekryteringsbas för Islamiska staten.

Du kan se hela hans tal i Örebro här. Talet börjar efter sex-sju minuter.

Tyvärr, det blir nog ingen skillnad för dem som utsätts för näthat

Här om dagen presenterades en statlig utredning om näthat, med förslag till lagändringar. Lagtekniskt är detta en balansgång. Å ena sidan har vi yttrandefrihet. Å andra sidan: Om människor drabbas av olika typer av trakasserier  – inte sällan för att de just utövar sin yttrandefrihet – så är ju det också en inskränkning. En kränkning av det fria ordet. Inte minst kvinnor som engagerar sig politiskt eller debatterar saker offentligt drabbas av näthat.

Utredaren föreslår lagändringar för att det ska bli lättare att klämma åt näthatarna. Bra så, i och för sig.

Men säg  att riksdagen beslutar att genomföra en rad lagändringar – hur blir det då för den som hotas och trakasseras? Tyvärr tror jag att skillnaden blir liten – för att inte säga obefintlig. För efter att anmälan lämnats in, så kommer det tillbaka ett meddelande från polisen med vändande post: Utredningen nedlagd. Och sedan kan motiven variera. Brott kan ej styrkas, är en populär variant. En annan är att spaningsuppslag saknas. Och så där kommer det att fortsätta. Det är samma upplevelse som tusentals och åter tusentals människor har, när de lämnar in anmälningar om andra typer av brott.  Det värsta är att det där meddelandet om att utredningen läggs ner kan komma även när det finns ganska konkreta uppgifter om vem gärningspersonen skulle kunna var. Det finns tyvärr ingenting som tyder på en förändring på den punkten.

Det är inte realistiskt att polisen klarar upp alla eller ens merparten av alla anmälda brott. Men polisen måste försöka klara upp en större andel. Det måste finnas en rimlig risk för näthataren att åka fast.

Jag har sagt flera gånger förut: Vi kan göra hur hårda straffskärpningar som helst. Om inte den som begår brottet tror att han kommer att åka fast, så fortsätter han med sin brottslighet. Det spelar mindre roll om vi inför fem års fängelse, tio års fängelse eller livstids fängelse.

Vi borde få ett större fokus på de rättsvårdande myndigheternas sätt att arbete och inte tänka ”hårdare straff” så fort det dyker upp ett problem i rättsväsendet.