Nej, toppmötet är inte ett ödestoppmöte

Det var eftermiddag. Ännu ett toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer var slut. Jag började packa ihop mina grejer. En kollega som satt bredvid sade med ironisk ton. ”Ännu ett historiskt möte”.

Just i dag hålls ett möte med EU:s  stats- och regeringschefer i Bryssel. Av rubrikerna kan man nästan förledas att tro att hela EU:s existens avgörs just i dag. Men jag kan garantera: Så är det inte. Det är faktiskt sällan som toppmöten är så oerhört avgörande.

Det handlar snarare om ett politiskt gnetande. Redan den 17-18 mars ska EU:s stats- och regeringschefer åter igen prata om migrationspolitiken. Men inte heller det mötet kommer att komma med det stora Alexanderhugget, som löser flyktingkrisen.

Det är snarare realistiskt att beskriva det som att varje möte tar några steg framåt (och ibland kanske bakåt, beroende på hur vi ser det).

Låt mig gå tillbaka till den stora utvidgningen av EU 2004 – som onekligen var en historisk händelse. Här är några hållpunkter på beslut vid toppmöten:

1992: Kriterierna för medlemskap för nya medlemsländer fastställs, de så kallade Köpenhamnskriterierna.

1997 -Regeringscheferna överens om processen mot medlemskap. Sverige fick igenom ”regattaprincipen” alltså att de länder som ligger efter ska inkluderas om de kommer ikapp i sina ansträngningar.

1999. Turkiet blir kandidatland. Beslut vid toppmötet i Helsingfors.

2000  Nytt fördrag förhandlas fram i Nice – med rösträttsregler för blivande medlemsländer.

2001 Vid toppmötet i Göteborg namnges länder som kan vara aktuella för medlemskap.

2002 Förhandlingarna om medlemskap avslutas med tio länder.

2004 Utvidgningen äger rum. EU får tio nya medlemsländer.

Som synes: Det är en rad olika beslut som leder till utvidgningen. Och så kommer det även att vara i migrationspolitiken.

 

 

 

 

Publicerat av

Lars Ströman

2 reaktioner till “Nej, toppmötet är inte ett ödestoppmöte”

  1. Turkarna fortsätter med sin utpressning , och du vill ha in dessa i EU , det säger alt om din syn på demokrati!

    1. En förutsättning för turkiskt medlemskap är att landet demokratiseras. Jag anser att det vore bra om Turkiet blev en demokrati. Tycker inte du det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *