Våld mot kvinnor – ett mansproblem

I dag är det Internationella kvinnodagen. Och även om det är fint att hylla kvinnor med blommor och choklad en dag som denna, bör vi hålla i minnet vad dagen egentligen handlar om: Kampen för kvinnors rättigheter. Politiskt inflytande, rätt till sin kropp, frihet och makt över sin ekonomi – ja, listan kan göras lång.

En fråga som dyker upp den åttonde mars varje år, är mäns våld mot kvinnor. Det är på något vis ofrånkomligt när vi pratar om kvinnoförtryck.

Jackson Katz är en framstående utbildare och föreläsare i anti-sexism. I det här klippet introducerar han oss för ett paradigmskifte i hur vi ser och pratar om våld mot kvinnor; Kanske är det inte en kvinnofråga, utan en mansfråga, resonerar han. Och kanske behöver vi inte fler kvinnor, utan fler män som engagerar sig, om vi ska komma till rätta med problemet.

 

Se det inspirerande klippet här:

Nu hetsar jag mot både kommunister och SD! Hua!

Påtagligt många av Sverigedemokraternas anhängare anser att vi sysslar med hets, så fort vi kritiserar partiet. Det spelar liksom ingen roll om vi kritiserar SD i en enskild politisk sakfråga eller om det handlar om att beskriva partiets nazistiska rötter – och hur de rötterna syns även i dag.

Det finns de som ständigt tjatar om hur viktigt det är att de själva får komma till tals, men aldrig någonsin säger något om att det är viktigt att andra kommer till tals.

Det är intressant att det finns påtagliga likheter mellan SD-retoriken och den som används av Kommunistiska partiet. Partiet utnyttjar naturligtvis den amerikanska imperialismens produkter för att komma ut med sitt budskap. På Facebook hittar jag nedanstående inlägg – med en retorik som har påtagliga likheter med den retorik som används av SD-anhängarna.

Så här står det i Kommunistiska partiets Facebook-inlägg:

”Kommunistiska partiet och vårt ungdomsförbund RKU är återigen utsatta för antikommunistiska hets i borgerliga media. Självklart har vi inte låtit det stå oemotsagt och gått till motangrepp. Läs de antikommunistiska artiklarna här och de svar vi fått publicerade hittills”.

Den ”borgerliga pressen” som ”hetsar” mot Kommunistiska partiet har alltså publicerat inläggen från Kommunistiska partiet. Det är precis så demokratin ska fungera. Vi kritiserar odemokratiska rörelser. Men vi låter dem också komma till tals.

Hoppsan, nu har jag alltså ”hetsat” mot både Kommunistiska Partiet och mot Sverigedemokraterna i en och samma blogg. Hua!

Ännu en icke ödesdag för EU

Det blev som väntat. Mötet mellan EU:s ledare och Turkiets premiärminister blev inte någon ödesstund för EU. Snarare ytterligare ett möte med en viljeinriktning. Här är de beslutspunkter som finns med från toppmötet:

”återsända alla nya irreguljära migranter som reser över från Turkiet till de grekiska öarna, varvid EU ska täcka kostnaderna,
• för varje syrier som återtas av Turkiet från de grekiska öarna vidarebosätta en annan syrier från Turkiet i EU:s medlemsstater inom ramen för gällande åtaganden,
• påskynda genomförandet av färdplanen för viseringsliberalisering med alla medlemsstater i syfta att häva viseringskraven för turkiska medborgare senast i slutet av juni 2016,
• påskynda utbetalningen av det ursprungligen allokerade beloppet på tre miljarder euro för att säkerställa finansieringen av en första omgång projekt före slutet av mars och besluta om ytterligare finansiering för flyktingfaciliteten for syrier,
• så snart som möjligt genomföra förberedelser inför beslutet om öppnande av nya kapitel i anslutningsförhandlingarna på grundval av Europeiska rådets slutsatser från oktober 2015,
• samarbeta med Turkiet i varje gemensam insats för att förbättra de humanitära förhållandena inne i Syrien, vilket skulle göra det möjligt för lokalbefolkningen och flyktingar att bo i områden som är säkrare.”

Det finns naturligtvis massor av frågetecken kring detta. Hur ska det gå till att återsända alla som kommer från Turkiet? Och nu har länder som Ungern och Polen (som tidigare sagt nej till kvotflyktingar) medverkat till ett beslut som innebär att åtagande att EU ska ta emot flyktingar som lever i Turkiet.

Den turkiska regeringens önskemål om mer pengar ligger på is. Däremot ska EU-länderna påskynda utbetalningar som redan utlovats. Men det handlar om att ge pengar för att förbättra läget för flyktingarna i Turkiet, inte om att fylla på den turkiska statskassan.

Vi ska också notera att det har skett en förändring av läget i Syrien. Det eld upphör som utlystes för en tid sedan verkar trots allt fungera något så när. Kan det vara början på ett lugnare läge för människorna i Syrien, så påverkar det naturligtvis flyktingströmmen.

Uttalandet säger också att EU:s ledare har hållit en diskussion med den turkiska premiärministern om mediernas situation i Turkiet. I klartext: statens övertagande av oppositionstidningen Zaman. Fast på EU:s sida finns det nu åtminstone två länder – Polen och Ungern – som också sysslar med att försöka kväsa medier som inte passar den sittande regimen. Ungerns Viktor Orban har i ett tal sagt att han strävar efter att avskaffa den liberala staten. Som alternativa modeller nämnde han bland annat Turkiet.

 

Nej, toppmötet är inte ett ödestoppmöte

Det var eftermiddag. Ännu ett toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer var slut. Jag började packa ihop mina grejer. En kollega som satt bredvid sade med ironisk ton. ”Ännu ett historiskt möte”.

Just i dag hålls ett möte med EU:s  stats- och regeringschefer i Bryssel. Av rubrikerna kan man nästan förledas att tro att hela EU:s existens avgörs just i dag. Men jag kan garantera: Så är det inte. Det är faktiskt sällan som toppmöten är så oerhört avgörande.

Det handlar snarare om ett politiskt gnetande. Redan den 17-18 mars ska EU:s stats- och regeringschefer åter igen prata om migrationspolitiken. Men inte heller det mötet kommer att komma med det stora Alexanderhugget, som löser flyktingkrisen.

Det är snarare realistiskt att beskriva det som att varje möte tar några steg framåt (och ibland kanske bakåt, beroende på hur vi ser det).

Låt mig gå tillbaka till den stora utvidgningen av EU 2004 – som onekligen var en historisk händelse. Här är några hållpunkter på beslut vid toppmöten:

1992: Kriterierna för medlemskap för nya medlemsländer fastställs, de så kallade Köpenhamnskriterierna.

1997 -Regeringscheferna överens om processen mot medlemskap. Sverige fick igenom ”regattaprincipen” alltså att de länder som ligger efter ska inkluderas om de kommer ikapp i sina ansträngningar.

1999. Turkiet blir kandidatland. Beslut vid toppmötet i Helsingfors.

2000  Nytt fördrag förhandlas fram i Nice – med rösträttsregler för blivande medlemsländer.

2001 Vid toppmötet i Göteborg namnges länder som kan vara aktuella för medlemskap.

2002 Förhandlingarna om medlemskap avslutas med tio länder.

2004 Utvidgningen äger rum. EU får tio nya medlemsländer.

Som synes: Det är en rad olika beslut som leder till utvidgningen. Och så kommer det även att vara i migrationspolitiken.

 

 

 

 

Jag har läst sista numret av viktig dagstidning?

Jag har laddat ner lördagens nummer av den turkiska tidningen Zamans engelska version. Förmodligen det sista numret där Zaman fungerar som en vanlig – och kritiskt granskande tidning.

När det har hänt saker i Turkiet har Zaman varit en bra källa. Men Zamans rapportering, dess kommentarer och dess politiska krönikörer har uppenbarligen inte passat den turkiska regimen. Tidningen har nu satts under statlig tvångsförvaltning.

När jag var i Turkiet för tolv år sedan kunde jag konkret bevittna en rad positiva förändringar. Under ledning av den dåvarande premiärminstern Erdogan genomfördes en rad politiska reformer som ökade yttrandefriheten, stärkte rättsväsendet och gjorde det lättare för landets minoriteter.

Nu har Erdogan blivit president. Och han verkar lida av en politisk paranoia. Han ser fiender överallt. Han försöker tysta kritiska medier. Tvångsförvaltningen av Zaman är bara ett exempel.

 

Rasmus Persson har rätt – sprututdelning är ett stickspår

Tror jag det blir en narkotikapolitisk katastrof om Örebro börjar dela ut sprutor till narkomaner? Nej, det tror jag inte. Är fria sprutor ett bra sätt att komma framåt i frågan? Nej, inte det heller.

Vi har två lagar som reglerar vård av missbrukare. En som handlar om unga missbrukare. Och en som rör vuxna missbrukare. Båda lagarna är tydliga. En missbrukare som riskerar att skada sig själv eller andra ska erbjudas behandling. Om personen inte går med på frivillig behandling ska personen vårdas med tvång. Det ger minst sagt märkliga signaler om missbrukaren då kan vända sig till en offentlig vårdinstitution eller en myndighet och få fria sprutor.

Det är missbruksvården vi ska fokusera kring. Hur ska vi se till att de missbrukare som faktiskt söker vård omedelbart får ta del av de behandlingsprogram som finns. Det kräver att vi satsar mer pengar. Och det kräver att vi avlastar kommunerna från den kostnad som behandling innebär. Dygnskostnaden kan vara flera tusen kronor. Vi kan ju tänka oss vad det innebär för en liten kommun som Ljusnarsberg.

 

Okej, jag säger det igen – detta borde vara privat

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har fått en son. Detta borde inte vara en offentlig angelägenhet. Den nyfödda prinsen borde, liksom sin syster, själv kunna välja sin framtid. Han kanske vill jobba för någon aktivistorganisation, typ Republikanska föreningen. Han kanske vill bli en ledande civilingenjör. Han kanske vill bilda opinion för – eller rent av mot – invandring. Han kanske vill engagera sig i Föreningen för vetenskap och folkbildning som ägnar sig åt att bekämpa vidskepliga idéer. Eller så kanske han vill ägna sin tid åt astrologi och spådom.

Men han föds in i en monarki, där han blir en del av tronföljden. Även om chansen/risken att han blir kung är liten, så förväntas han när han blir vuxen vara en del av det offentliga hovet. Med sitt namn ska han främja lagom goda ändamål, men de får inte vara för kontroversiella.

Naturligtvis gratulerar vi kronprinsessan  och prins Daniel. Men det känns så förlegat att någon ska kalla till en presskonferens för att berätta att familjen har fått en son.

 

Dom i dag: Ungern bryter mot rättsstatens principer

I dag kom en viktig dom i Migrationsdomstolen i Stockholm. Det gäller två ärenden där Migrationsverket beslutat att skicka tillbaka asysökande till Ungern, i enlighet med EU:s Dublinförordning, alltså den lag som reglerar vilket EU-land som ska behandla en asylansökan.

Jag återkommer med en kommentar om domen i papperstidningen. Men har nöjer jag mig med att citera ett par meningar ur domen:

”Kommissionären (alltså Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, min anm) har bedömt att den ungerska asyllagstiftningen och dess tillämpning inte överensstämmer med internationell och europeisk standard vad gäller mänskliga rättigheter.”

”Asylproceduren är alltför påskyndad, användningen av förvarsbestämmelserna och förhållandena i förvaren är problematiska och den allmänt negativa attityden gentemot migranter som både uttrycks av och uppmuntras av myndigheterna i Ungern inverkar negativt på integrationen av asylsökande och flyktingar i det ungerska samhället.”

Ungern kritiseras också för sitt sätt att låsa in asylsökande. Det det sker godtyckligt – det kan till exempel räcka med att den asylsökande anger ett annat destinationsland än Ungern. I domen heter det att ”ingen får berövas sin frihet av andra skäl än som föreskrivs i lag”.

 

 

Sven Wollter, kommunismen och kompromisser …

I dagens Aftonbladet kommenterar Peter Kadhammar ett uttalande av skådespelaren Sven Wollter. Sven Wollter har sagt så här: ”Jag retar mig på politiska makthavare som står och är oförskämda mot varandra i tv och efteråt går ut och klappar om varandra.”

Ja, vad är alternativet frågar sig Peter Kadhammar. Att de ger sig ut och slåss? Jag skulle kunna knyta an till vad Örebros nya kommunstyrelseordförande Kenneth Nilsson sade i NA:s opinionspodd. Kompromisser är ”the shit”. Väldigt mycket i vår värld handlar om kompromisser. Om att försöka få stridande viljor att enas. Det gäller i svensk inrikespolitik. Och det gäller också i lägen där människor stridit på liv och död. Var hade Sydafrika befunnit sig utan kompromisser och utan människor som valde att klappa om varandra i stället för att ge sig ut och slåss? Ja sannolikt hade landet kastats ut i ett förödande inbördeskrig, av typ Syrien.

Men Sven Wollter har en förvriden världsbild. Han är medlem i Kommunistiska partiet som hyllar Stalin. Här nedan är ett utdrag ur en intervju i tv-programmet Min Sanning.

I programmet frågar Sven Wollter sig varför han skulle överge kommunismen när han ser hur världen ser ut. Ja, utan kapitalismen hade vi haft sämre sjukvård, sämre miljö och mer fattigdom. 220 personer rycks upp ur fattigdomen för varje minut.  Kommunismen har skapat förtryck i alla länder där den har förverkligats.  Den har också skapat fattigdom och stagnation.