På all(män) begäran: Jo, kvinnor väljer att bära hijab. Här är några förklaringar till varför

Arkivfoto: Mohammad Hannon/ AP Photo/TT
Arkivfoto: Mohammad Hannon/ AP Photo/TT

Det är samma visa varje gång. Jag skriver en text som berör kvinnors frihet. Kvinnors beslutsrätt över sin kropp, valfrihet över sitt liv, eller som i det här fallet: Över sin klädsel.

Och tre, två, ett. PANG!

Skiten träffar fläkten.

Inom loppet av några timmar dukar min inkorg under av trycket från alla arga mäns versaler. Eller ”arga” är förresten en underdrift. Fullständigt vanvettiga, aortapulserande män. Tänk Karl-Alfred med rött ansikte och rök som kommer ut ur öronen.

Så också den här gången.

I veckan skrev jag om förbuden mot burkinis som börjar dyka upp på allt fler håll i Frankrike. Jag skrev att ett förbud mot kvinnors kläder inte är förenligt med ett öppet, liberalt samhälle med religionsfrihet.

Och hur fint det än är med män som plötsligt fylls med överväldigande engagemang för kvinnors frihet, så är den efterföljande diskussionen minst sagt enkelriktad. Ja, den kan sammanfattas ungefär så här:

”SLÖJA ÄR FÖRTRYCK” och ”ALLA MUSLIMSKA KVINNOR ÄR FÖRTRYCKTA”

När jag påpekar att det förvisso är sant i vissa fall, men att verkligheten rymmer en större färgpalett än vitt och svart, låter nästa replik så här:

”MEN BEVISA ATT KVINNOR VÄLJER DET SJÄLVA DÅ!!!!”

FILE - In this March 8, 2016, file photo, Fencer Ibtihaj Muhammad poses for photos at the 2016 Olympic Team USA media summit in Beverly Hills, Calif. Muhammad would be the first American to compete in the Olympics wearing a hijab. (AP Photo/Jae C. Hong, File)
Under OS i Rio har den amerikanska fäktaren Fencer Ibtihaj Muhammad blivit känd som ”hijabi zorro”. Hon är den första amerikanen som tävlar i OS – iklädd hijab. Arkivfoto: Jae C. Hong/AP Photo/TT

Så nu, för att slippa upprepa mig. För att inte föra någon annans talan. För att försöka nyansera diskussionen om hijab och niqab – kanske inte för att ändra någons åsikt, men för att öppna upp för tanken om att det är en komplex fråga utan enkla svar. Här, varsågod.

Var tyst och lyssna en stund. Reflektera. Fråga. Sen kan du mejla mig igen.

New York Times: ”Hijabi World”

LA Times: ”My hijab is my voice”

Hanna Yusuf (The Guardian): ”My hijab has nothing to do with oppression. It’s a feminist statement”

Roger Cohen (New York Times): ”Olympians in Hijab and Bikini”

Så går det när journalister ska ta ansvar

På bild: politikern och före detta kolumnisten Michael Gove, för brexit-sidan Arkivfoto: Stefan Rousseau/AP/TT
På bild: politikern och före detta kolumnisten Michael Gove, för brexit-sidan. Arkivfoto: Stefan Rousseau/AP/TT

Under DN:s dag i Almedalen diskuterades bland annat brexit. Anne Applebaum, amerikansk-polsk kolumnist för Washington Post, var inte blyg med att svinga mot brexit-sidans ledare.

Hon poängterade att flera av de pådrivande på brexit-sidan, bland annat Boris Johnson och Michael Grove, är journalister och kolumnister – och att det är en av förklaringarna till ledarskapskaoset som uppstått efter folkomröstningen.

Det är nämligen en sak att skriva krönikor och driva opinion, att argumentera våldsamt och med stora ord. Det är en annan sak att sedan tvingas ta ansvar för det man lovat, påpekade Anne Applebaum. Visst finns det en svidande sanning i det.

Det finns ju en anledning till att politiker ofta är försiktiga med att lova för mycket. Se bara vad som kan hända annars…

Nazismen största hotet för kommunerna

Under morgonen hölls ett seminarium om våldsbejakande extremism i Almedalen. Bland annat diskuterades regeringens nya strategi – pådriven av Mona Sahlin och nu presenterad av den tillförordnade samordnaren, Daniel Norlander.

Lägesbilden ser ut så här: Det är högerextremism som upplevs som det största hotet och problemet för Sveriges kommuner. Det är dessa krafter som är på frammarsch – vi ser det inte minst på orter där nazister sitter med i fullmäktige. Men medan det blåser hårdare från höger verkar vänsterextremismen minska, enligt utredningen. En förklaring kan vara att flera kända vänsterextremer just nu avtjänar straff.

Och förstås: Våldsbejakande islamism och radikalisering är ett problem för många kommuner. Men att fokus så uteslutande riktas mot den här typen av extremism, förklarar Daniel Norlander med att det är en relativ ny företeelse i Sverige. Högerextremism är vi vana vid, i det här landet. Våldsbejakande islamism är ett ”nytt” hot.

Lite krasst kan man säga att det krävdes ett nytt hot, en ny form av extremism, för att all typ av politisk och religiös extremism skulle börja tas på allvar.

Nazister med fanor på Riddarholmen i Stockholm Foto: Fredrik Persson/TT
Nazister med fanor på Riddarholmen i Stockholm Foto: Fredrik Persson/TT

En spark i baken på Fotbollförbundet?

Foto: Veronica Ljung-Nielsen
Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Efter helgens händelser i Örebro, när en NA-kollega blev överfallen och en ÖSK-spelare spottad på av fotbollssupportrar, sätter nu en av Allsvenskans största sponsorer ned foten. Försäkringsbolaget Folksam har länge varit en av Allsvenskans viktigaste samarbetspartners, även om de under de senaste åren har valt att minska sin synlighet på läktarna i samband med de allsvenska matcherna. Varför? Av en enkel anledning: Den destruktiva supporterkulturen som vuxit sig allt starkare. Let’s face it: Att som företag synas tillsammans med maskerade huliganer som står och och vevar med illegala begaleldar medan de skriker ”låt han dö” är ingen boost för varumärket.

Kanske är det här precis vad som krävs för att sparka igång förändringsarbetet inom den stelbenta fotbollsvärlden. Politiken har stakat ut hårdare regler och lagar. Polisen har utarbetat strategier och gränsöverskridande samordning. Men ändå fortsätter en klick (det här är naturligtvis diskuterbart) av fotbollssupportrar att med könsord och snedfyllor inta arenor, torg och gator runt om i Sverige. Trots nationella strategier och löften om hårdare tag, ligger röken från de illegala bengalerna tjock över läktarna. Och på Fotbollförbundets kontor rycker man förstrött på axlarna och kräver ansvar av någon annan.

Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Men om de senaste årens skandaler på och runt landets fotbollsarenor inte är motivationskraft nog för förändring, så kanske pengar är det. Det är egentligen ganska enkelt: Allsvenskan och de centrala fotbollsorganisationerna har inte råd att förlora sponsorer och samarbetspartners. Och detta faktum skapar en bra position för de sistnämnda parterna, som har en möjlighet att ställa krav och påverka riktningen och utvecklingen för sporten. Som Folksam gör nu.

Folksam är en av de första att hota med att se över sitt engagemang om inget görs för att komma till rätta med den destruktiva delen av supporterkulturen i Allsvenskan. Vad händer om fler följer efter?

Kanske är det äntligen dags för Svenska Fotbollförbundet och Svensk Elitfotboll att kavla upp ärmarna…

 

 

Läs min krönika om helgens händelser här. 

Läs Folksams VD och koncernchef, Jens Henriksson, och Lars-Inge Svensson, chef Folksam idrott debattartikel i Aftonbladet här.

Våld mot kvinnor – ett mansproblem

I dag är det Internationella kvinnodagen. Och även om det är fint att hylla kvinnor med blommor och choklad en dag som denna, bör vi hålla i minnet vad dagen egentligen handlar om: Kampen för kvinnors rättigheter. Politiskt inflytande, rätt till sin kropp, frihet och makt över sin ekonomi – ja, listan kan göras lång.

En fråga som dyker upp den åttonde mars varje år, är mäns våld mot kvinnor. Det är på något vis ofrånkomligt när vi pratar om kvinnoförtryck.

Jackson Katz är en framstående utbildare och föreläsare i anti-sexism. I det här klippet introducerar han oss för ett paradigmskifte i hur vi ser och pratar om våld mot kvinnor; Kanske är det inte en kvinnofråga, utan en mansfråga, resonerar han. Och kanske behöver vi inte fler kvinnor, utan fler män som engagerar sig, om vi ska komma till rätta med problemet.

 

Se det inspirerande klippet här:

Oj, vad politiskt det blev på Oscarsgalan!

Under gårdagens Oscarsgala hettade det till ordentligt. Även om galan är uttalad opolitisk har den allt mer kommit att bli en arena för skådespelare, att på bästa sändningstid, stå upp för olika politiska och sociala samhällsfrågor. Och årets gala var sannerligen inget undantag.

Det började med att skådespelaren och komikern Chris Rock höll ett tio minuter långt inledningstal som uteslutande handlade om överrepresentationen av vita skådespelare i Hollywood – och inte minst bland de nominerade vid Oscarsgalan. Ärligt, bitvis rått och fruktansvärt viktigt. Se talet här:

https://www.youtube.com/watch?v=GBadiCVY-tk

Sedan blev det Lady Gagas tur att uppträda. För en tid sedan berättade Gaga (egentligen Stefani Germanotta) att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp som tonåring. Sedan avslöjandet har hon allt mer kommit att blir ett ansikte utåt i frågan om sexuellt våld – inte minst för att uppmärksamma och sätta stopp för alla sexuella övergrepp som äger rum ute på amerikanska campus.

Det känslosamma framförandet av Gaga, som delade scenen med andra offer för sexuellt våld, möttes av stående ovationer och tårar. Och det är inte svårt att förstå varför. Se klippet här (tyvärr inte i en pangbra upplösning):

https://www.youtube.com/watch?v=vunc0M-BFgg

Personligen tycker jag att det känns uppfriskande med den här typen av statements under Oscarsgalan (jag vet att det finns många som inte håller med mig här). Snyggast outfits och bäst tacktal i all ära, men varför inte utnyttja att världens samlade blickar under en kväll är riktade mot en scen – för att vidröra viktigare ämnen? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur?

 

Vaginalring i all ära… men det är ingen lösning

Sudanese refugees walk in Abou Shouk refugee camp, on the outskirts of the north Darfur capital of el Fasher, Sudan, Wednesday, April 7, 2010. The United States says it respects the decision by Southern Sudan's main political party to boycott local polls in the country's north but still wants Sudan's first multiparty elections in a quarter-century to begin next week. Afrika. (AP Photo/Nasser Nasser)
Arkivfoto: AP Photo/Nasser Nasser

 

Det positiva är att forskare har hittat nya sätt att förhindra spridningen av hiv-viruset. Det effektivaste sättet har visat sig vara för kvinnor att svälja en tablett om dagen, med förebyggande hiv-medicin. Problemet är att är svårt att åstadkomma den typen av kontinuitet som tabletterna kräver, i de fattigaste områdena i Afrika där spridningen är som störst. Så vad annars? Näst bäst är en virusdödande gel som kvinnan kan stryka på slidan vid samlag. Men inte heller det har visat sig vara så smidigt och enkelt för kvinnor att använda sig av i vardagen. Dessutom: Vem hinner hala fram tuben med gel, när samlaget kommer plötsligt – som en våldtäkt?

Den nya lösningen är en vaginalring, en fem centimeter stor plastring som utsöndrar förebyggande hiv-medicin, som sätts in i slidan och byts ut efter en månad (lite som en menskopp). De promotas som säkra och lätta för kvinnan att hantera, och dessutom: De märks inte vid samlag. Visserligen har det visat sig att de bara skyddar 30 procent av kvinnorna från hivinfektioner. Men forskarvärlden verkar ändå rätt nöjd med resultatet. Det är ju bättre än ingenting, eller hur?

 

Young girls from South Africa take part in a play by animal rights activists outside the site of the World Summit on Sustainable Development, at the Sandton Convention Centre in Johannesburg Wednesday Sept. 4 2002. The summit concluded on Wednesday. (AP Photo/Dario Lopez Mills) COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN Code: 436
Arkivbild: TT

Det negativa är att ansvaret återigen landar på kvinnan, att skydda sig mot andras handlingar. Anledningarna till att hiv fortsätter att spridas i världen, är lika många som komplexa. En vanlig förklaring är den okunskap och de myter om viruset som fortfarande förekommer på många håll. Men framför allt handlar den fortsatta spridningen (främst till kvinnor) om män som, av en rad olika anledningar, vägrar använda kondom. Och det handlar om kvinnor som dagligen utsätts för sexuella övergrepp, av hiv-positiva män.

Så, i väntan på att män ska sluta våldta kvinnor (i Sydafrika anmäls 147 våldtäkter om dagen) och börja använda kondom, ja då får väl vaginalringar ses som någon slags framgång.

 

 

Läs mer:

New York Times

Sveriges radio

Amnesty

Unicef

 

Gratis skridskor till folket!

Limpmackor och varm choklad med skinn på. Frusna fingrar och ömmande tår. Och så den där sköna, trötta känslan när man kommer in i värmen efter en dag utomhus. 

Jag växte upp med föräldrar som varje vinter släpade ut mig och min syster i skidspår och på buckliga isar – ofta med ett visst överdrivet motstånd från vår sida. Och det är först på senare år som jag insett att jag haft tur på det sättet, att få uppleva skog och natur, på cykel och skidor, med läckande gummistövlar i någon bäck någonstans och på en rostig spark längs branta backar – tills diket satte stopp på färden.

Rauland 20150402. BNC. Påske og sol over Vierli i Rauland i Telemark. Erik og Sofie griller. Pølser på bål er alltid en vinner. Foto: Jon Eeg / NTB scanpix / TT / kod 20520
Arkivfoto: Jon Eeg/NTB scanpix/TT

För många barn är det ingen självklarhet. För alldeles för många barn är sport- och fritidsaktiviteter inte ens ett alternativ. Visserligen är det ganska lätt att promenera ut i en skog, om man skulle få för sig det. Men att syssla med olika fritidsaktiviteter som kräver utrustning är dyrt. Och det betyder att det är många familjer som tvingas avstå på grund av att de inte har råd.

Därför är tanken på ett Sportotek i Örebro rent ut sagt briljant. Ja, det är vad det låter som, ett bibliotek med sportutrustning istället för böcker, där man ska kunna låna utrustning som skridskor och skidor gratis.  Det är Miljöpartiet, Moderaterna och Liberalerna i Örebro som har lagt ett gemensamt ledamotsinitiativ i Fritidsnämnden, med ett förslag om ett sådant Sportotek – något som redan finns på andra ställen i Sverige.

Arkivfoto: Henrik Montgomery/TT

Låt oss hoppas att förslaget går igenom. Så att fler barn får möjligheten att uppleva känslan av att susa fram i skidspår med vinden i håret.

99 procent av brotten begås inte av flyktingar

Arkivfoto: TT

Under hösten och vintern har det rapporterats om ökat antal brott i Sverige i ljuset av flyktingkrisen. Kriminalitet och överfall, misshandel och våldtäkter – blir det inte bara värre? har vi frågat oss. Det hela kulminerade när DN avslöjade att polisen märkte alla insatser som kunde härledas till flyktingar med en speciell kod – och vägrade lämna ut brottsstatistik kopplad till den. ”NEJ NU FÅR DET VÄL ÄNDÅ VARA NOG!” skrek mobben. Och visst, det luktade mörkning lång väg. Spekulationerna i media och vid köksborden tilläts gå helt bananas.

STOCKHOLM 20151021  En pojke sträcker upp handen mot den söndertrasade rutan där någon vandaliserat och försökt slänga in en brandbomb. En före detta skollokal i Upplands Väsby som skulle bli ett tillfälligt boende för flyktingar utsattes i natt för skadegörelse. I anslutning till skadorna upptäcktes även en brandbomb.  Foto Pontus Lundahl / TT kod 10050

Arkivfoto: Pontus Lundahl/TT

Men nu visar en ny granskning gjord av DN att det är mindre än en procent av alla polisiära insatser som går att koppla till flyktingar. Eller om vi vänder på det: 99 procent av den svenska polisens insatser har ingenting med de flyktingar som kommit till Sverige att göra. Läs den sista meningen igen. 99 procent. Ingenting att göra med flyktingar.

Det sätter inte bara det offentliga samtalet utan också medierapporteringen under luppen. Framför allt proportionerna av den. Har rapporteringen den senaste tiden varit rättvis? Har den speglat världen som den ser ut? Och framför allt: Vilken roll har den spelat för hur allmänheten pratar om samhället?

Den sista frågan är mer av en retorisk sådan. Vi vet ju redan hur det offentliga samtalet går. Hatet och polariseringen. Främlingsfientligheten. Ja, det som snart fyller det här kommentarsfältet.