Apropå flyktingkrisen: Jag älskar EU-byråkrater

Jo,  jag vet. Så kanske bara en EU-nörd kan uttrycka sig. Men om vi nu utgår från att jag dessutom tycker att asylrätten är viktig,  så upprepar jag åter igen: Jag älskar EU-byråktare – nåja, ibland i varje fall.

Så här ligger det nämligen till: För någon vecka sedan slöt EU:s stats- och regeringschefer en överenskommelse med Turkiet. Principen var enkel: De som flyr från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. I utbyte ska EU-länderna i stället plocka flyktingar från Turkiet och låta dem bosätta sig i EU.  Det låter ju praktiskt, om vi bortser från den lilla detaljen att det strider med både EU:s lagar och principen om indivudell prövning av asyl.

Fördelen med byråkraterna på EU-kommissionen är att de  i allmänhet är rätt noga med att följa internationell rätt, EU:s fördrag  och de EU-lagar  som gäller. Så när byråkraterna nu granskat besluten från förra veckan,  så har de  lagt fram en konkretisering som åtminstone delvis går på tvärs mot stats- och regeringschefernas önskan om snabb och enkel lösning på problemet.

Kommissionen säger bland annat följande:

1. Det måste åtminstone ske någon sorts prövning av den asylsökandes skäl innan personen skickas  tillbaka till Turkiet. Och den prövningen ska dessutom kunna överklagas. Med en snabb process skulle det åtminstone ta en vecka  per person.

2. Lagändringar måste ske i både Grekland och Turkiet för att kunna sjösätta systemet.

3. Först när ovanståend punkter är genomförda kan EU  överväga ett system för överföring av flyktingar från Grekland  till Turkiet – och därefter  från Turkiet till EU.

Jag är nu på väg till Bryssel för att bevaka torsdagens och fredagens   EU-toppmöte. En och annan regeringschef kommer att riva stora tussar av sitt hår när han eller hon granskar EU-kommissionens förslag.

 

 

Nej, det dödliga våldet har inte ökat

TT går ut med ett meddelande som säger att det skett en kraftig ökning av antalet mord i Sverige. Fel! Den siffra som TT går ut med är att det var 103 fall av dödligt våld 2015. Ja, det är en ökning om vi jämför med 2014. Då var det 87 konstaterade fall av dödligt våld, enligt Brottsförebyggande rådet.

Men 2012 var antalet fall 68. Var det någon som gick ut med nyheten om en ”kraftig minskning” av dödligt våld när det årets siffror publicerades? Nej. För det är också fel slutsats.

Sanningen är att antalet offer för dödligt våld är så lågt att det inte går att dra några slutsatser av ett enstaka år. Vi måste göra betydligt längre serier,  för att få ett statistiskt underlag.

Så här har antalet konstaterade fall av dödligt våld sett ut under de senaste åren (källa är Brottsförebyggande rådet, utom siffran för 2015):

2002: 98

2003: 81

2004: 102

2005: 83

2006: 91

2007: 111

2008: 82

2009: 93

2010: 91

2011: 81

2012: 68

2013: 87

2014: 87

2015: 103, enligt TT.

Fantastiska reaktioner på lördagens reportage om Somalia

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig när vi förberedde och publicerade tre ledarsidor om Somalia på lördagen. Jag har fått rätt många mejl – och massor med reaktioner på sociala medier. Jag hade nog trott att vi skulle få en hel del skäll. Men faktiskt inte. Framför allt verkar reportaget (huvudtexten ligger på nätet) ha lästs av somalier runt om i Sverige – och faktiskt runt om i världen, men även av nyfikna svenskar. Vi alla möter somalier när vi går runt på stan. Men vad är det för land de kommer från? Vad har landet för historia? Varför hade de anledning att fly till Sverige?  Det är frågeställningar som har ett allmänintresse. Jag hoppas att lördagens text åtminstone delvis gav svar på sådana frågor.

En kommentar som värmde särskilt var från en ung somalier som är uppväxt i Sverige och som sade att personen inte hade fått klart för Somalia en gång i tiden var ett väl fungerande land, att Mogadishu faktiskt var en relativt säker stad att promenera omkring i. Det låg så att säga i världsbilden att Somalia alltid hade präglats av inbördeskrig och katastrofer.

När jag träffar människor och Somalia kommer upp som ämne så säger jag ofta: Somalia är ett fantastiskt land. Det brukar leda till att folk tittar lite konstigt på mig. Det är naturligtvis nedslående att Somalia så länge präglats av konflikter och svält. Men det är också ett land med ett fantastiskt kultur, en matkultur som jag uppskattar. Det finns också en nästan ursinnig individualism inbyggd i den somaliska nomadkulturen.

Jag har också fått en del kritiska kommentarer. Till exempel en kvinna som läser statskunskap som menar att jag har missuppfattat historien kring den förre presidenten Siad Barres styre. Hon ringde till och med upp och vi diskuterade saken. Hur länge jag än följt utvecklingen i Somalia så är naturligtvis mitt perspektiv inte det enda som gäller. Historien är ofta komplex. Så jag uppskattar även sådana kritiska kommentarer.

Lördagens tidning handlade ju inte bara om Somalia. I bilagan Print hade vi en längre intervju med polisen Fredrik Malm, som arbetar i Vivalla. Vi hade ett reportage om en hip hop-grupp i Vivalla. Så på lördagen åkte jag och kollegan Veronika Ljung-Nielsen till Vivalla för att dela ut tidningar. Sådant har jag gjort flera gånger under min tid på NA. Men det har aldrig varit så roligt som i Vivalla i lördags. Intresset för tidningen var stort. Och flera gånger blev jag stående eller sittande med människor som ville diskutera innehållet i tidningen.

Vivalla börjar bli ett av mina favoritområden i Örebro.

 

Nej, du ska inte välja riksdag eller kommunfullmäktige från hemmet

Det är ju populärt med digitala omröstningar och digitala opinionsmätningar numera. Just i dag kan du till exempel gå in på na.se och rösta ja eller nej till om det var rätt av polisen i Östersund att varna kvinnor för att gå ut ensamma på nätterna.

Men justitieminister Morgan Johansson säger nej till att låta människor rösta till kommunfullmäktige, regionfullmäktige eller riksdagen via datorn där hemma. Och han har rätt.

Det finns en poäng med att kräva att väljaren ska gå till en vallokal. Ordningsreglerna säger att det bara får vara en person i taget i valbåset. Det är bara den personen som råkar stå där som vet vilken valsedel han eller hon lägger i valkuvertet. Möjligen är det någon därhemma som domderar och kräver att personen ska rösta på ett visst sätt. Men det är till slut bara den som står där inne som vet vilket partis valsedel som ligger i kuvertet och vilket namn som han eller hon kryssar för.

Kort sagt: Ska vi garantera valhemligheten, så måste väljaren gå till en vallokal – där det råder vissa ordningsregler. Annars äventyras en av grundpelarna i den svenska demokratin. Stå på dig Morgan Johansson!

Våld mot kvinnor – ett mansproblem

I dag är det Internationella kvinnodagen. Och även om det är fint att hylla kvinnor med blommor och choklad en dag som denna, bör vi hålla i minnet vad dagen egentligen handlar om: Kampen för kvinnors rättigheter. Politiskt inflytande, rätt till sin kropp, frihet och makt över sin ekonomi – ja, listan kan göras lång.

En fråga som dyker upp den åttonde mars varje år, är mäns våld mot kvinnor. Det är på något vis ofrånkomligt när vi pratar om kvinnoförtryck.

Jackson Katz är en framstående utbildare och föreläsare i anti-sexism. I det här klippet introducerar han oss för ett paradigmskifte i hur vi ser och pratar om våld mot kvinnor; Kanske är det inte en kvinnofråga, utan en mansfråga, resonerar han. Och kanske behöver vi inte fler kvinnor, utan fler män som engagerar sig, om vi ska komma till rätta med problemet.

 

Se det inspirerande klippet här:

Nu hetsar jag mot både kommunister och SD! Hua!

Påtagligt många av Sverigedemokraternas anhängare anser att vi sysslar med hets, så fort vi kritiserar partiet. Det spelar liksom ingen roll om vi kritiserar SD i en enskild politisk sakfråga eller om det handlar om att beskriva partiets nazistiska rötter – och hur de rötterna syns även i dag.

Det finns de som ständigt tjatar om hur viktigt det är att de själva får komma till tals, men aldrig någonsin säger något om att det är viktigt att andra kommer till tals.

Det är intressant att det finns påtagliga likheter mellan SD-retoriken och den som används av Kommunistiska partiet. Partiet utnyttjar naturligtvis den amerikanska imperialismens produkter för att komma ut med sitt budskap. På Facebook hittar jag nedanstående inlägg – med en retorik som har påtagliga likheter med den retorik som används av SD-anhängarna.

Så här står det i Kommunistiska partiets Facebook-inlägg:

”Kommunistiska partiet och vårt ungdomsförbund RKU är återigen utsatta för antikommunistiska hets i borgerliga media. Självklart har vi inte låtit det stå oemotsagt och gått till motangrepp. Läs de antikommunistiska artiklarna här och de svar vi fått publicerade hittills”.

Den ”borgerliga pressen” som ”hetsar” mot Kommunistiska partiet har alltså publicerat inläggen från Kommunistiska partiet. Det är precis så demokratin ska fungera. Vi kritiserar odemokratiska rörelser. Men vi låter dem också komma till tals.

Hoppsan, nu har jag alltså ”hetsat” mot både Kommunistiska Partiet och mot Sverigedemokraterna i en och samma blogg. Hua!

Ännu en icke ödesdag för EU

Det blev som väntat. Mötet mellan EU:s ledare och Turkiets premiärminister blev inte någon ödesstund för EU. Snarare ytterligare ett möte med en viljeinriktning. Här är de beslutspunkter som finns med från toppmötet:

”återsända alla nya irreguljära migranter som reser över från Turkiet till de grekiska öarna, varvid EU ska täcka kostnaderna,
• för varje syrier som återtas av Turkiet från de grekiska öarna vidarebosätta en annan syrier från Turkiet i EU:s medlemsstater inom ramen för gällande åtaganden,
• påskynda genomförandet av färdplanen för viseringsliberalisering med alla medlemsstater i syfta att häva viseringskraven för turkiska medborgare senast i slutet av juni 2016,
• påskynda utbetalningen av det ursprungligen allokerade beloppet på tre miljarder euro för att säkerställa finansieringen av en första omgång projekt före slutet av mars och besluta om ytterligare finansiering för flyktingfaciliteten for syrier,
• så snart som möjligt genomföra förberedelser inför beslutet om öppnande av nya kapitel i anslutningsförhandlingarna på grundval av Europeiska rådets slutsatser från oktober 2015,
• samarbeta med Turkiet i varje gemensam insats för att förbättra de humanitära förhållandena inne i Syrien, vilket skulle göra det möjligt för lokalbefolkningen och flyktingar att bo i områden som är säkrare.”

Det finns naturligtvis massor av frågetecken kring detta. Hur ska det gå till att återsända alla som kommer från Turkiet? Och nu har länder som Ungern och Polen (som tidigare sagt nej till kvotflyktingar) medverkat till ett beslut som innebär att åtagande att EU ska ta emot flyktingar som lever i Turkiet.

Den turkiska regeringens önskemål om mer pengar ligger på is. Däremot ska EU-länderna påskynda utbetalningar som redan utlovats. Men det handlar om att ge pengar för att förbättra läget för flyktingarna i Turkiet, inte om att fylla på den turkiska statskassan.

Vi ska också notera att det har skett en förändring av läget i Syrien. Det eld upphör som utlystes för en tid sedan verkar trots allt fungera något så när. Kan det vara början på ett lugnare läge för människorna i Syrien, så påverkar det naturligtvis flyktingströmmen.

Uttalandet säger också att EU:s ledare har hållit en diskussion med den turkiska premiärministern om mediernas situation i Turkiet. I klartext: statens övertagande av oppositionstidningen Zaman. Fast på EU:s sida finns det nu åtminstone två länder – Polen och Ungern – som också sysslar med att försöka kväsa medier som inte passar den sittande regimen. Ungerns Viktor Orban har i ett tal sagt att han strävar efter att avskaffa den liberala staten. Som alternativa modeller nämnde han bland annat Turkiet.

 

Nej, toppmötet är inte ett ödestoppmöte

Det var eftermiddag. Ännu ett toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer var slut. Jag började packa ihop mina grejer. En kollega som satt bredvid sade med ironisk ton. ”Ännu ett historiskt möte”.

Just i dag hålls ett möte med EU:s  stats- och regeringschefer i Bryssel. Av rubrikerna kan man nästan förledas att tro att hela EU:s existens avgörs just i dag. Men jag kan garantera: Så är det inte. Det är faktiskt sällan som toppmöten är så oerhört avgörande.

Det handlar snarare om ett politiskt gnetande. Redan den 17-18 mars ska EU:s stats- och regeringschefer åter igen prata om migrationspolitiken. Men inte heller det mötet kommer att komma med det stora Alexanderhugget, som löser flyktingkrisen.

Det är snarare realistiskt att beskriva det som att varje möte tar några steg framåt (och ibland kanske bakåt, beroende på hur vi ser det).

Låt mig gå tillbaka till den stora utvidgningen av EU 2004 – som onekligen var en historisk händelse. Här är några hållpunkter på beslut vid toppmöten:

1992: Kriterierna för medlemskap för nya medlemsländer fastställs, de så kallade Köpenhamnskriterierna.

1997 -Regeringscheferna överens om processen mot medlemskap. Sverige fick igenom ”regattaprincipen” alltså att de länder som ligger efter ska inkluderas om de kommer ikapp i sina ansträngningar.

1999. Turkiet blir kandidatland. Beslut vid toppmötet i Helsingfors.

2000  Nytt fördrag förhandlas fram i Nice – med rösträttsregler för blivande medlemsländer.

2001 Vid toppmötet i Göteborg namnges länder som kan vara aktuella för medlemskap.

2002 Förhandlingarna om medlemskap avslutas med tio länder.

2004 Utvidgningen äger rum. EU får tio nya medlemsländer.

Som synes: Det är en rad olika beslut som leder till utvidgningen. Och så kommer det även att vara i migrationspolitiken.

 

 

 

 

Jag har läst sista numret av viktig dagstidning?

Jag har laddat ner lördagens nummer av den turkiska tidningen Zamans engelska version. Förmodligen det sista numret där Zaman fungerar som en vanlig – och kritiskt granskande tidning.

När det har hänt saker i Turkiet har Zaman varit en bra källa. Men Zamans rapportering, dess kommentarer och dess politiska krönikörer har uppenbarligen inte passat den turkiska regimen. Tidningen har nu satts under statlig tvångsförvaltning.

När jag var i Turkiet för tolv år sedan kunde jag konkret bevittna en rad positiva förändringar. Under ledning av den dåvarande premiärminstern Erdogan genomfördes en rad politiska reformer som ökade yttrandefriheten, stärkte rättsväsendet och gjorde det lättare för landets minoriteter.

Nu har Erdogan blivit president. Och han verkar lida av en politisk paranoia. Han ser fiender överallt. Han försöker tysta kritiska medier. Tvångsförvaltningen av Zaman är bara ett exempel.

 

Rasmus Persson har rätt – sprututdelning är ett stickspår

Tror jag det blir en narkotikapolitisk katastrof om Örebro börjar dela ut sprutor till narkomaner? Nej, det tror jag inte. Är fria sprutor ett bra sätt att komma framåt i frågan? Nej, inte det heller.

Vi har två lagar som reglerar vård av missbrukare. En som handlar om unga missbrukare. Och en som rör vuxna missbrukare. Båda lagarna är tydliga. En missbrukare som riskerar att skada sig själv eller andra ska erbjudas behandling. Om personen inte går med på frivillig behandling ska personen vårdas med tvång. Det ger minst sagt märkliga signaler om missbrukaren då kan vända sig till en offentlig vårdinstitution eller en myndighet och få fria sprutor.

Det är missbruksvården vi ska fokusera kring. Hur ska vi se till att de missbrukare som faktiskt söker vård omedelbart får ta del av de behandlingsprogram som finns. Det kräver att vi satsar mer pengar. Och det kräver att vi avlastar kommunerna från den kostnad som behandling innebär. Dygnskostnaden kan vara flera tusen kronor. Vi kan ju tänka oss vad det innebär för en liten kommun som Ljusnarsberg.