Okej, jag säger det igen – detta borde vara privat

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har fått en son. Detta borde inte vara en offentlig angelägenhet. Den nyfödda prinsen borde, liksom sin syster, själv kunna välja sin framtid. Han kanske vill jobba för någon aktivistorganisation, typ Republikanska föreningen. Han kanske vill bli en ledande civilingenjör. Han kanske vill bilda opinion för – eller rent av mot – invandring. Han kanske vill engagera sig i Föreningen för vetenskap och folkbildning som ägnar sig åt att bekämpa vidskepliga idéer. Eller så kanske han vill ägna sin tid åt astrologi och spådom.

Men han föds in i en monarki, där han blir en del av tronföljden. Även om chansen/risken att han blir kung är liten, så förväntas han när han blir vuxen vara en del av det offentliga hovet. Med sitt namn ska han främja lagom goda ändamål, men de får inte vara för kontroversiella.

Naturligtvis gratulerar vi kronprinsessan  och prins Daniel. Men det känns så förlegat att någon ska kalla till en presskonferens för att berätta att familjen har fått en son.

 

Dom i dag: Ungern bryter mot rättsstatens principer

I dag kom en viktig dom i Migrationsdomstolen i Stockholm. Det gäller två ärenden där Migrationsverket beslutat att skicka tillbaka asysökande till Ungern, i enlighet med EU:s Dublinförordning, alltså den lag som reglerar vilket EU-land som ska behandla en asylansökan.

Jag återkommer med en kommentar om domen i papperstidningen. Men har nöjer jag mig med att citera ett par meningar ur domen:

”Kommissionären (alltså Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, min anm) har bedömt att den ungerska asyllagstiftningen och dess tillämpning inte överensstämmer med internationell och europeisk standard vad gäller mänskliga rättigheter.”

”Asylproceduren är alltför påskyndad, användningen av förvarsbestämmelserna och förhållandena i förvaren är problematiska och den allmänt negativa attityden gentemot migranter som både uttrycks av och uppmuntras av myndigheterna i Ungern inverkar negativt på integrationen av asylsökande och flyktingar i det ungerska samhället.”

Ungern kritiseras också för sitt sätt att låsa in asylsökande. Det det sker godtyckligt – det kan till exempel räcka med att den asylsökande anger ett annat destinationsland än Ungern. I domen heter det att ”ingen får berövas sin frihet av andra skäl än som föreskrivs i lag”.

 

 

Sven Wollter, kommunismen och kompromisser …

I dagens Aftonbladet kommenterar Peter Kadhammar ett uttalande av skådespelaren Sven Wollter. Sven Wollter har sagt så här: ”Jag retar mig på politiska makthavare som står och är oförskämda mot varandra i tv och efteråt går ut och klappar om varandra.”

Ja, vad är alternativet frågar sig Peter Kadhammar. Att de ger sig ut och slåss? Jag skulle kunna knyta an till vad Örebros nya kommunstyrelseordförande Kenneth Nilsson sade i NA:s opinionspodd. Kompromisser är ”the shit”. Väldigt mycket i vår värld handlar om kompromisser. Om att försöka få stridande viljor att enas. Det gäller i svensk inrikespolitik. Och det gäller också i lägen där människor stridit på liv och död. Var hade Sydafrika befunnit sig utan kompromisser och utan människor som valde att klappa om varandra i stället för att ge sig ut och slåss? Ja sannolikt hade landet kastats ut i ett förödande inbördeskrig, av typ Syrien.

Men Sven Wollter har en förvriden världsbild. Han är medlem i Kommunistiska partiet som hyllar Stalin. Här nedan är ett utdrag ur en intervju i tv-programmet Min Sanning.

I programmet frågar Sven Wollter sig varför han skulle överge kommunismen när han ser hur världen ser ut. Ja, utan kapitalismen hade vi haft sämre sjukvård, sämre miljö och mer fattigdom. 220 personer rycks upp ur fattigdomen för varje minut.  Kommunismen har skapat förtryck i alla länder där den har förverkligats.  Den har också skapat fattigdom och stagnation.

 

Vem tänker egentligen på Abeba Aregawi?

Okej, en ny dopingskandal. Och samfällt kommer fördömanden av Abeba Aregawi, löparstjärnan som blev svensk medborgare.

Hennes kopplingar till Sverige är inte jättestarka. Men jag tycker att Johan Rudström i Upsala Nya Tidning skriver tänkvärt om vad som har hänt. Den närmaste parallellen är väl Ludmila Engquist, som ertappades med doping när hon försökte göra en ny idrottskarriär. Johan Rudström skriver:

”Men i ett avseende är de båda lika. I samma ögonblick som de förknippas med dopning tar alla ögonblickligen sin hand från dem och de förvandlas åter till en ryska och en etiopiska.”

Hela hans artikel kan du läsa här.

I morgon blir det mycket Somalia i tidningen

Men nu jobbar jag med att göra ett uppslag om Somalia till morgondagens tidning. Det är inget vi brukar göra. Men den här gången tycker vi att det är rätt.

I morgon kommer Somalias president Hassan Sheikh Mohamud till Sverige. Och det är så vitt jag kan erinra mig första gången någonsin som en somalisk president kommer på officiellt besök. Som protokollet kräver kommer han bland annat att träffa kungen.

Igår gick jag och en medarbetare runt i Vivalla och frågade somalier som bor i området vad de anser om besöket. Inte oväntat är de flesta nöjda med att han kommer. Som en av personerna antydde: För många är Somalia liktydigt med krig, krig och krig. Nu ser människor att det finns något annat också. Lite kunglig glans kombinerat med en somalisk statschef. Låt vara att jag själv är en hängiven republikan.

Under de senaste åren har det skett en stabilisering av södra Somalia. Visserligen härjar fortfarande terroriströrelsen Al-Shabaab. Men rörelsen har inte längre kontroll över någon del av huvudstaden Mogadishu. Det går att flyga reguljärt till Mogadishu – faktiskt med ett flygbolag som ingår i samma allians som vårt eget SAS.

Varför gör vi då detta? Jo, det bor tusentals somalier i Örebro. Och vi är ännu fler som möter dem på gatan. Jag anser att det finns ett allmänt intresse att berätta vad Somalia är för land. Det gör vi i morgondagens tidning.

KU, Jonas Millard och den politiska teatern

Jonas Millard, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, övervägde att KU-anmäla statsminister Stefan Löfven för hans uttalande om att han tror på Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Men Millard skriver också att han är tveksam till ”om vi rent kommunikativt tjänar på att KU-anmäla honom” i ett sms till partiledaren Jimmie Åkesson.

Tyvärr är detta ingen överraskning. Konstitutionsutskottet används mer för att klippa till en politisk motståndare än för att verkligen utreda om statsråd har följt regeringsformen när de har utfört sina uppdrag. Anmälaren hoppas på två saker. Dels ska regeringen förlora på att nyheten kablas ut att ”statsministern har KU-anmälts”. Dels ska regeringen förlora på den process som KU-anmälan leder till. Alltså en politisk teater där statsrådet frågas ut i riksdagen.

KU ska som sagt användas när statsråd missköter sig, när de exempelvis bryter mot regeringsformen när de utför sitt uppdrag. KU ska inte användas för att ett oppositionsparti allmänt surar över att statsrådet X, Y eller Z driver en viss politisk linje. Sådant ska skötas inom ramen för andra utskott – och under debatterna i riksdagens kammare. Sedan avgör väljarna vart fjärde år vem som ska styra landet.

Ibland kan utspelen i KU bli rent pinsamma. Moderaterna KU-anmälde till exempel statsminister Stefan Löfven för hans sätt att sköta regeringens flyktingpolitik. Då svarade Socialdemokraterna med en motanmälan mot den förre statsministern Fredrik Reinfeldt. Detta är KU-anmälningar på låtsas. Ingenting annat.

I sak finns det skäl att utreda vad Stefan Löfven sade. Statsministern gjorde sig inte skyldig till förtal genom att peka ut Christer Pettersson eftersom Pettersson är död. Och mänskligt är det förståeligt att statsministern vill stödja Lisbeth Palme. Men som statsråd ska han låta polisen sköta sitt uppdrag utan någon som helst politisk inblandning. Det vore intressant om KU opartiskt och sakligt granskade var gränserna går. Är oppositionspartierna intresserade av det? Eller är de mest intresserad av den politiska teatern?

 

 

Oj, vad politiskt det blev på Oscarsgalan!

Under gårdagens Oscarsgala hettade det till ordentligt. Även om galan är uttalad opolitisk har den allt mer kommit att bli en arena för skådespelare, att på bästa sändningstid, stå upp för olika politiska och sociala samhällsfrågor. Och årets gala var sannerligen inget undantag.

Det började med att skådespelaren och komikern Chris Rock höll ett tio minuter långt inledningstal som uteslutande handlade om överrepresentationen av vita skådespelare i Hollywood – och inte minst bland de nominerade vid Oscarsgalan. Ärligt, bitvis rått och fruktansvärt viktigt. Se talet här:

https://www.youtube.com/watch?v=GBadiCVY-tk

Sedan blev det Lady Gagas tur att uppträda. För en tid sedan berättade Gaga (egentligen Stefani Germanotta) att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp som tonåring. Sedan avslöjandet har hon allt mer kommit att blir ett ansikte utåt i frågan om sexuellt våld – inte minst för att uppmärksamma och sätta stopp för alla sexuella övergrepp som äger rum ute på amerikanska campus.

Det känslosamma framförandet av Gaga, som delade scenen med andra offer för sexuellt våld, möttes av stående ovationer och tårar. Och det är inte svårt att förstå varför. Se klippet här (tyvärr inte i en pangbra upplösning):

https://www.youtube.com/watch?v=vunc0M-BFgg

Personligen tycker jag att det känns uppfriskande med den här typen av statements under Oscarsgalan (jag vet att det finns många som inte håller med mig här). Snyggast outfits och bäst tacktal i all ära, men varför inte utnyttja att världens samlade blickar under en kväll är riktade mot en scen – för att vidröra viktigare ämnen? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur?

 

Nej, Stefan Löfven, du vet inte vem som mördade Palme.

Stefan Löfven uttalade sig i helgen om mordet på statsminister Olof Palme. Exakt så här sade han, enligt Dagens Nyheter: ”Det finns en person som är dömd och senare frikänd. Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson, och då tror jag på det”.

Det är sådant som kan leda till anmälningar till Konstitutionsutskottet, och det med viss rätt. Statsministern ska inte uttala sig i skuldfrågan. En av orsakerna till att mordutredningen havererade var att den styrdes politiskt. I stället för att utgå från mordplatsen snickrades teorier ihop om vem som eventuellt hade intresse att mörda Olof Palme. Då uppstod PKK-spåret – som, ledde mordutredningen käpprätt åt fanders. Dessutom tvingades en justitieminister att avgå.

Christer Pettersson är den enda personen i hela världen som har papper på att han inte har mördat Olof Palme. Eller för att vara mera exakt: Hovrätten har kommit fram till att bevisen mot Christer Pettersson inte håller. Och Högsta domstolen har avvisat en resningsansökan från åklagarsidan. De nya skäl som åklagarsidan presenterades räckte alltså inte för att  ärendet skulle prövas på nytt.

När utrikesminister Margot Wallström fick motsvarande fråga uppträdda hon mer korrekt: Hon vägrade att ta ställning i skuldfrågan och konstaterade att det är en sak för polisen.