På väg not Nato

Försvarsuppgörelsen har en luddig skrivning om att utreda samarbete och medlemskap i internationella organisationer. Bakgrunden är allianspartiernas krav på att utreda ett Nato-medlemskap och regeringens tydliga uppfattning att ett medlemskap inte är aktuellt.

Så här lyder stycket :
Regeringen uppdrar åt en expert att ta fram en rapport som utifrån ett fristående perspektiv
analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med
länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska
området, i dag och i framtiden. Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Den
innefattar bl.a. relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena,
samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato. Analysen syftar till att tydliggöra ett brett
förhållningssätt till vår säkerhet och bidra till fördjupat samtal i vårt land om dessa frågor. Uppdraget
sträcker sig över ett år och skall redovisas i form av en skriftlig rapport till regeringen. Samråd skall

ske med ovan nämnda försvarsgrupp kring val av utredare.

Socialdemokraterna och Moderaterna tolkar skrivningen olika. Moderaterna menar att Natomedlemskap ska utredas enligt mening ett. Socialdemokraterna hänvisar till mening två om att alliansfriheten inte ska utvärderas. Folkpartiet, som står utanför uppgörelsen, håller med Socialdemokraterna och kan därmed kritisera de andra borgerliga partierna för att ha ingått en dålig uppgörelse.

Det är uppenbart att skrivningen är en kompromissprodukt för att parterna skulle kunna enas. Men då gäller det också att efteråt ha en enig tolkning. Annars kan den tilliten och förtroendet, som krävs för att uppgörelsen ska hålla, hotas.

Här skulle det inte skada om partierna kunde följa Finlands exempel. Där finns inget motstånd mot att utreda Nato-medlemskap och alla är öppna för att en förändrad verklighet kan förändra hur Finland bör ställa sig till Nato. Samtidigt kan partierna i dagens verklighet redovisa sina åsikter om Natomedlemskap, vilka är ganska lika de svenska. Samlingspartiet (M) och Svenska folkpartiet (svenskspråkigt borgerligt liberalt) är för, övriga emot eller avvaktande.

Uppgörelsen är dock i andra stycken tydlig med hur nära Sverige numera står Nato. Det står att
” Vårt samarbete med Nato ger oss möjlighet att utveckla vår militära förmåga och att bidra till kvalificerade internationella krishanteringsinsatser samt bidrar till att bygga säkerhet tillsammans med andra. Bi-och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten, särskilt det nordiska, stärker också säkerheten i vår del av världen. En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas säkerhet….

Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Den solidariska säkerhetspolitiken
förutsätter också att försvaret kan verka tillsammans med andra. Solidaritetsförklaringen ställer krav på Sveriges förutsättningar att ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.”

Det sägs att ett nära samarbete med USA är avgörande för Europas säkerhet. Den solidariska säkerhetspolitiken förutsätter att Sverige kan verka tillsammans med andra och solidaritetsförklaringen ställer krav om att Sverige ska kunna ge och ta militärt stöd.
Blir det väpnad konflikt ska Sverige vara berett att till exempel hjälpa de baltiska länderna genom militärt samarbete. Det måste ske med Nato, som har lovat att försvara de baltiska staterna eftersom de är Nato-medlemmar.

Det är tydliga skrivningar om att Sverige inte kommer att stå utanför framtida konflikter i vårt närområde. Så nog kan de borgerliga partierna trösta sig med att samarbetet med Nato blir allt närmare. Till slut kommer medlemskapet att framstå som naturligt och oundvikligt.

Rätt av Moderaterna att göra upp om försvaret

Överens. Regeringen och Alliansen minus Folkpartiet har enats om försvaret.

Foto: TT

I flera dagar rådde största möjliga tystnad om försvarsförhandlingarna. Folkpartiet valde att lämna, men sedan var det desto tystare.
Det tydde på en stark önskan om att komma överens.

Så blev det också. S-MP- regeringen och Alliansen minus Folkpartiet enades. Försvaret får 10,2 miljarder kronor på fem år, lite drygt 2 miljarder kronor per år.

Restalliansen ska ha krävt 13, 7 miljarder kr ytterligare till försvaret under fem år, medan Moderaterna tidigare hade krävt 10 miljarder kronor. Regeringen hade bjudit 6 miljarder kronor.

Mot den bakgrunden förvånar det inte att Moderaterna var med på uppgörelsen. De fick ungefär vad de från början hade begärt. Sedan går det förstås att hävda att de borde ha begärt mer, med tanke på den under långa år minskande försvarsanslagen.

Den andra svåra frågan var de borgerliga partiernas krav på en utredning om Natomedlemskap, något regeringen hade sagt nej till. Här blev det en snårig skrivning om att utreda samarbete och medlemskap i organisationer, men att analysen inte ska utvärdera den svenska alliansfriheten. Moderaterna och Socialdemokraterna har också olika tolkningar på sina respektive hemsidor.

Andra formuleringar i uppgörelsen visar dock hur mycket retoriken har förändrats. Här talas om att den solidariska säkerhetspolitiken, det vill säga vi ska hjälpa och hjälpas i kriser, är grunden för säkerhetspolitiken. Samarbetet med Nato bidrar till att bygga säkerhet tillsammans med andra och en stark transatlantisk länk, det vill säga USA:s ledarskap i Nato, är avgörande för Europas säkerhet.

Så här tyckte nog socialdemokratiska regeringar också under kalla kriget. Men de skulle aldrig ha sagt det offentligt.

I ett historiskt perspektiv handlar det om blygsamma förstärkningar. Försvarsmakten hade krävt 4 miljarder kronor om året, det blev lite drygt 2 miljarder kronor. Men där ingår kompensation för bland annat de höjda ungdomsarbetsgivaravgifterna på 340 miljoner kronor om året.

Som andel av BNP handlar det om mycket blygsamma förstärkningar. 1998 uppgick försvarets andel av BNP till 2,6 procent. 2006, när regeringen Reinfeldt tillträdde, var andelen 1,5 procent,. Nu är den runt 1,1 procent. Försvarsmaktens krav på 4 miljarder motsvarar en höjning med 0,1 procent av BNP. Dagens uppgörelse ligger på en klart lägre nivå.

Så mycket talar för att försvaret, så länge det osäkra säkerhetspolitiska läget består, fortsatt kommer att behöva höjda anslag. Därför är det bra att Folkpartiet och andra opinionsbildare fortsatt är fria att kräva ökande resurser.

Det visar också hur svårt det är att kraftigt höja anslag, jämfört med att hålla dem oförändrade. Det var katastrofalt att försvarsanslagen tillätts minska som andel av BNP så mycket och under så lång tid.

Men uppgörelsen är ändå ett trendbrott, där även Miljöpartiet står bakom en uppgörelse som syftar till att stärka militären. Det är angeläget med bred uppslutning när det handlar om försvars- och säkerhetspolitik. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) hade inte fått igenom de här höjningarna i regeringen utan en uppgörelse med borgerliga partier.

Därför var det rätt av Moderaterna att göra upp. De är ett av de två stora partierna. Ska det bli en riktigt bred uppgörelse krävs M:s medverkan. Det hade varit sämre utan någon uppgörelse än med dagens ofullkomliga.

Bek(V)ämt att vara stödparti

Nöjdast. Vänsterpartiets Ulla Andersson hade stort inflytande över regeringens vårbudget..

I presentationer, debatter och kommentarer kring vårbudgeten är Ulla Andersson (V) den som verkar nöjdast. Hon lyfter fram framgångar för Vänsterpartiet i budgeten, talar om en ny inriktning och försvarar de många skattehöjningarna.

Som alltid med Vänsterpartiet ska tillväxten och skatteintäkterna närmast komma automatiskt, möjligen hjälpta av en expansiv politik som ger mer pengar att konsumera för. Goda villkor för företag och förtegande finns aldrig med som ett villkor för tillväxt och välfärd.Marknaden är alltid ett problem, aldrig en tillgång i Vänsterpartiets retorik.

Nöjdheten visar åter att det är bekvämt att vara stödparti med inflytande. Vänsterpariet hölls utanför regeringen, men behövs för att regeringen ska få igenom sin politik. Särskilt efter Decemberöverenskommelsen, där blockpolitiken slogs fast.

(I Västerås, där blockpolitiken bröts, är Vänsterpartiet däremot ute i den politiska kylan och fick även mycket få nämndplatser)

Det gör att Vänsterpartiet kan ta ansvar för egna inslag i regeringspolitiken, men kan ta avstånd från annat regeringen gör. Den positionen har utnyttjats också av andra partier, som Dansk folkeparti i Danmark till att hålla uppe väljarstöd och påverka politiken..

Miljöpartiet har det besvärligare. Där kan varje kompromiss framställas som ett löftesbrott. Anklagelserna för brutna löften haglade mot både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Så det ligger en hel del i Erik Ullenhags (FP) påpekande att MP valde visitkorten (ministertitlar) medan V valde innehållet i politiken.

De borgerliga partierna ska nu var och en för sig lägga egna budgetförslag. De bär då göra klart att regeringen kan få igenom sin budget utan att komma överens med Vänsterpartiet.

Politiskt färgat om vad som kan kränka minoriteter

Omstridda. Både försvar och flagga haransetts kränkande för minoriteter.
Foto: TT

Så försvaret får vara med och fira nationaldagen i Umeå till slut. Det blev med rätta protester och höjda ögonbryn när arrangörerna först portade försvarets medverkan. Motivet skulle, utöver att många ville delta, vara att en del nya svenskar från minoritetsgrupper kunde ta illa upp.

Bra att politikerna grep in. Men det ser ut att vara ett mönster i sådant som tas bort med argumentet att det skulle kunna störa eller kränka minoriteter med rötter i andra länder.

Nu var det försvaret som skulle bort. Tidigare har liknande argument först fram mot skolavslutningar i kyrkor eller att ens använda svenska flaggan.

Det finns i akademiska och radikala vänsterkretsar av tradition en misstro mot kyrkan, försvaret och flaggan. Och det är just dessa som anses ställa till problem för minoriteter.

Protesterna från minoritetsgrupperna själva har däremot i stort lyst med sin frånvaro. För människor med dåliga erfarenheter av våld och förtryckande militär är det nog snarare en trygghet med ett folkligt förankrat försvar som står under de valda politikernas kontroll.

Så länge det sker i värdiga former och utan försök till religiös påverkan verkar inte heller ett kyrkobesök vid skolavslutningar vara avskräckande. Och att det skulle vara konstigt att landet har och lyfter fram den egna flaggan ter sig just – konstigt.

Så de här förslagen och “magkänslorna” handlar mer om de egna käpphästarna i delar av vänstern än om verklig omsorg om minoriteter.

Omvänd ordning Clinton-Obama bättre?

Kontrafaktiskt. Hade det varit bättre om Hillary Clinton vunnit 2008 och Barck Obama ställt upp i nästa presidentval 2016?
Foto: TT

Att Hillary Clinton vill bli president i USA var helgens minst oväntade nyhet. Hon ser ut att ha nomineringen från Demokraterna i hamn. Men Clinton var storfavorit också 2008, men förlorade mot Barack Obama i primärvalen. Så osvuret är bäst.

Också läge för kontrafaktisk historieskrivning. Tyckte då att Clinton vore bättre, då hon hade mer erfarenhet än Obama. Men det tyckte inte väljarna.

Så här i efterhand tycker jag fortfarande att det hade varit bättre med omvänd ordning. Då hade en mer erfaren Obama kunnat ställa upp i år, efter åtta år med Hillary Clinton.

Det är visserligen bra att USA har en mer positiv syn på äldre politiker än Sverige. Men vinner Clinton och blir omvald kommer hon att vara 78 år vid avgången tidigt 2025.

Det finns gott om aktiva seniorer högt upp i åldrarna, men att vara president för USA är rimligen extremt psykiskt påfrestande.

Så det kunde ha varit bättre för både Clinton och Obama om hon hade blivit nominerad och vunnit 2008. Och därmed även bättre för alla oss andra. Sedan gäller det förstås, som med alla kontrafaktisk historieskrivning, att så mycket hade kunnat hända. Men ändå…

Finska M gillar blockpolitik

Blockvän. Finlands statsminister Alexander Stubb (Saml) vill ha mer blockpolitik.

Foto: TT

Finlands statsminister Alexander Stubb (Samlingspartiet, motsvarar M) tycker att mer blockpolitik vore “fiffigt”, i varje fall på sikt. Det framgår av i en valintervju i Hufvudstadsbladet.

Det kan ha sina förklaringar i arbetet i dagens regering. De bestod ursprungligen av motsvarigheterna till V, MP, S, KD och M, därutöver liberala svenskspråkiga Svenska Folkpartiet. Vänsterförbundet och De gröna har dock lämnat regeringen, men Stubb klagar ändå över att det är svårt att få enas och få tillräckligt gjort.

Som lök på laxen går det dåligt i opinionsmätningarna för Samlingspartiet. Går det dåligt också i valet talar mycket för att det är slut på regerandet.

Det finns därför taktiska skal för Samlingspartiet att värna borgerligt samarbete som ett sätt att vara kvar i regeringen. Men nog vore det en fördel också för väljarna före valet att i alla fall få mer ledning om vilka partier som helst bildar regering tillsammans.

Tydligare regeringsalternativ borde höja det finska valdeltagandet, som är klart lägre än det svenska.

Släpp ut Löfven ur Vänsterburen

Intakt. De fyra borgerliga partisekreterarna presenterade hur Alliansen ska agera om budgeten de närmaste åren.

Foto: TT

De fyra borgerliga partierna ska behålla alliansen, men lägga enskilda budgetförslag. Utom i vår om vårändringspropositionen. Det var beskedet på DN.debatt från de fyra partisekreterarna.

Det var klokt, och sannolikt nödvändigt. Alliansen hade inte klarat att gång på gång vara tvungen att lägga ned sina röster för att hindra det egna förslaget från att vinna. Men det hade hänt varje gång om Sverigedemokraterna fortsätter att rösta på alternativet till regeringens förslag. Det hade varit närmast hopplöst att förklara.

Nu kommer problemet att uppstå, återigen förutsatt att SD säger sig stödja alliansens förslag, i omröstningarna om vårändringsbudgeten. Men sedan blir det som förra mandatperioden.

Regeringen lägger ett budgetförslag, oppositionspartierna var sitt alternativ. Då blir det aldrig en votering där SD:s röster kan avgöra. Alla borgerliga kan rösta på sina egna förslag, och sedan lägga ned sina röster.

Med en sådan ordning behöver S-MP- regeringen inte Vänsterpartiets stöd. Det borde för borgerliga väljare vara bättre att regeringen kan lägga förslag utan att behöva förhandla med Vänsterpartiet.

Här är dock inlägget på DN.debatt olycksbådande. Allianspartierna skriver att ”Stefan Löfven kan regera som statsminister för att han har ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet som innebär största partikonstellation.

Det kan möjligen vara taktiskt att tvinga Socialdemokraterna att samarbeta med Vänsterpartiet. Men sakligt är det fel. Från en liberal utgångspunkt blir politiken sämre. Och det verkar bakvänt att tvinga fram en sämre politik.

Så allianspartierna borde fortsätta att lägga egna budgetalternativ även om regeringen lägger förslag utan budgetsamarbete med Vänsterpartiet. Det viktigaste är ändå politikens innehåll.

Kändisar undviker partipolitiken

Vandringssägen. Det krävs knappast långvarigt kaffeserverande på partimöten för att få politiska uppdrag.
Foto: TT

Inför det danska folketingsvalet har flera partier försökt värva kända namn till sina listor. Men de flesta säger nej.
Värvningen av nya kända namn sägs öka. Förklaringen låter bekant från Sverige. Partilojaliteten och klassröstningen minskar, då betyder personligheter mer när väljarna bestämmer sig.

En av de tillfrågade, tidigare fackordföranden Bettina Post tycker synd om de partiaktiva som trots träget arbete blir omsprungna av kända kandidater.

Annars är den dominerande åsikten, i varje fall i den svenska debatten, att det krävs lång och trogen marktjänst, typ brygga kaffe på möten, för att komma i fråga för uppdrag. Partierna uppfattas som ovilliga att släppa in nya namn.

Det tycker jag är våldsamt överdrivet. Tror att talet om kaffebryggarkrav är en vandringssägen. Har aldrig träffat någon sådan person i verkligheten.

Tvärtom verkar partierna angelägna om att piffa upp sina listor med nya och utanför partipolitiken populära och/eller kunniga personer. Sedan är det en annan sak att partierna när nya personer väl har kommit med och blivit valda kan vara dåliga på att ta vara på kompetensen.

Här finns större fog för kritiken om slutna och gammalmodiga arbetsformer. Det kan vara svårt att komma in i grupper där de andra känner varandra väl sedan lång tid tillbaka.

Men det gäller å andra sidan fler grupper och organisationer än politiska partier. Partipiskan kan, särskilt om majoriteten är knapp eller som nu i riksdagen icke-existerande, bli besvärande.

Problemet är ändå snarare, som i Danmark, att det är så få som vill ställa upp. Det är lättare att vara politiskt oberoende och därmed slippa att placeras partipolitiskt.

Tidigare fanns det fler professorer och andra ledande akademiker, redaktörer, fackliga företrädare med flera i riksdagen. Nu är det vanligare att politiker fostras i den politiska/PR-sfären, blir förtroendevalda och därefter återgår till att bli betalda påverkare.

Det är illavarslande för kompetens och förankring, men ansvaret ligger också hos dem som avstår från att verka politiskt.

Labour verkar riktigt illa ute i Skottland

Nu är det gott om nyheter om brittiska parlamentsvalet, som äger rum 7 maj. Så det bara drygt fyra veckor kvar.

Analyserna handlar, som i DN om att de stora partierna tappar mark till mindre partierna. Men för den som jämför opinionsmätningarna med valresultatet 2010 blir det förbryllande. Labour ligger över valresultatet på 29 procent från 2010 och De Konservativa obetydligt under valresultatet på 36 procent från 2010.

Den dramatiska förändringen i stället är Liberalernas kollaps från 23 procent 2010 till 8 procent i opinionsmätningarna. Det stod partiet dyrt att gå från en oppositionsparti som kunde fånga upp proteströster till att bli ett regeringsparti.

Väljarna rör sig naturligtvis åt olika håll, men den stora nettoförändringen är minus för Liberalerna och plus för EU-fientliga Ukip, De Gröna och skotska nationalisterna i SNP.

SNP spås bli valets stora vinnare och vinna huvudelen av de 59 mandaten i Skottland. Har trott att det är överdrivet, och att Labour, som i dag har klart flest mandat i Skottland, skulle komma igen i spurten.

Men i DN-artikeln finns ett inslag från Labours kampanj i Carlisle. Där är en Labouraktivist från Glasgow, som säger att hon är där för att genom en vinst i Carlisle uppväga förluster i Skottland.

Om en skotsk valabetare inte tycker det är lönt att försvara mandat i det gamla fästet Glasgow utan åker till England för att knacka dörr måste Labour vara riktigt illa ute i Skottland. Den ögonblicksbilden talar för att SNP kan få storslam i brittiska valet, vilket vore dåligt för landets fortsatta enighet.

Svag regering får utreda hellre än besluta

Moderaterna är upprörda över att regeringen ska utreda någon form av kommunalt veto mot nya friskoleetableringar. Men inte mot att föräldrar driver byskolor, för det gillar Miljöpartiet. Utan det fick bli den vanliga slagpåsen, vinstdrivande skolor.

Det är en sak att kritisera förslagen i sak, en annan att kritisera formerna. Vi har en regering utan egen majoritet. Den har därför svårt att lägga fram många nya förslag i riksdagen.

Men den har rätt att på egen hand tillsätta utredningar. Och då gör den det.

Regeringspartierna och Vänsterpartiet är eniga om att försvåra etableringen nya friskolor. Då är det allt annat än märkligt att de utreder frågan när de inte kan få igenom förslaget rakt av i riksdagen.

Sedan är det en annan sak att utredningen kan visa sig vara slöseri med skattemedel. För det finns ingen majoritet i dag i riksdagen för att begränsa friskoleetableringar och mycket tyder på att så är fallet även när utredningen är genomförd.