Nej-sidan leder dansk EU-omröstning

På torsdag är det folkomröstning om ett av fyra de danska förbehållen mot EU-samarbetet. Den här gången gäller det rättspolitiken.

Det händer onekligen med dramatiska saker om EU, men ett danskt nej vore ändå ännu ett litet bakslag, som skulle sänka EU:s redan i dag  tilltygade självförtroende.

Nej-sidan har gått fram, och ser ut att ha ett litet övertag. Mycket verkar sig likt från andra danska folkomröstningar. En bred majoritet av partierna, inklusive V:s systerparti Socialistisk folkeparti säger ja till att lämna det allmänna förbehållet och i stället sluta avtal i varje enskild fråga. De menar att det skulle göra polisarbete med mera mer effektivt.

Nej-partierna är vänsteryttern Enhetslistan, högerpopulistiska Dansk folkeparti och frihets- och marknadsinriktade Liberal alliance. De vill inte ge EU mer inflytande. Enligt en artikel i Politiken har Storbritannien, som ses som en förebild för många EU-skeptiker i Danmark,  en ordning som påminner om den ja-partierna förespråkar.

Det verkar inte påverka nej-sidan, som ser ut att rida på en allmän EU-skeptisk våg. Rädslan för att EU ska fatta överstatliga beslut om flyktingar finns också, trots att det inte berörs i det här förbehållet. Så just nu pekar det mesta på ett nej och ett tilltufsade ja-partier.

Om något lär det göra Danmark mer slutet mot flyktingar, ja-partierna lär få svårare att våga stå emot Dansk folkepartis ständiga krav på skärpningar. Det skulle göra det svårare för den svenska regeringen att få gehör för en mer rimlig fördelning inom EU av asylsökande.

 

 

 

Nättrollen är sig lika

Den brittiska kvalitetstidningen the Guardian har ägnat mycket utrymme åt Sverige och SD på senare tid. En video med intervjuer med unga Sverigedemokrater, (de flesta dock nu uteslutna) har fått stor spridning på sociala medier.

I dag finns en analys av den skärpta flyktingpolitiken av Andrew Brown, som själv verkar ha bott i Sverige. Jag uppfattar den som i grunden förstående för att den svenska regeringen ansåg sig behöva dra i nödbromsen. Brown verkar även tycka att alltför många svenska politiker alltför länge hellre använde en idealistisk karta än tog intryck av en allt bistrare verklighet. Till slut dog drömmen om att ge alla en fristad.

Väl så intressant som själva artikeln är att läsa kommentarsfälten. Även i the Guardian, som anses vara den humana vänsterliberalismens flaggskepp i Storbritannien är det många kommentarer som är starkt kritiska mot invandring. Och jag tycker inte de verkar ha läst artikeln utan utgår ifrån att Brown  tycker att hög invandring är bra och att den politiska ”eliten” som Guardians kolumnister struntar i verkligheten etcetera.

Det känns igen. Nättrollen för inget nyanserat resonemang, utan det handlar om att angripa och misstänkliggöra. Det även när skribenter som i det här fallet  är förstående inför beslut om hårdare tag. Trollen verkar påfallande lika i Storbritannien och Sverige. De kommer med sina arga påståenden nästan oavsett vad som står i artikeln de kritiserar.

Osäkert om Turkiet och Ryssland

26-led-erd-put

Har blivit osams. Turkiets president Erdogan och Rysslands president Putin har kommit i konflikt efter nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan.

Foto: TT

Skrev  igår en mycket oroad och andraledare om krisen mellan Turkiet och Ryssland. Varnade för en okontrollerad upptrappning likt starten av första världskriget, där slutet blev en katastrof ingen sannolikt önskade eller förutsåg.

Det var förhoppningsvis för alarmistiskt. Experter och analytiker tror att alla parter har intresse av att undvika en kraftig upptrappning. Men samtidigt kommer rapporter om nya ryska åtgärder mot Turkiet. Finska Hufvudstadsbladet, vars artikel först gjorde mig orolig,  har en ny artikel som andas oro för vad Ryssland kan göra för att hämnas på Turkiet.

Agerade båda parter rationellt borde krisen lösas. Både Ryssland och Turkiet har mycket att förlora på en upptrappning.

Presidenterna Putin i Ryssland  och Erdogan i Turkiet är i mycket varandras likar. De har svårt att acceptera politiska nederlag och vill dominera respektive lands politik. Båda anklagas för att berika sig själva och styra medierna. De har också tidigare haft goda relationer med varandra.

Risken är dock att två sådana auktoritära och självöverskattande personer inte agerar klokt och försiktigt i den uppkomna krisen. Det fortsätter att för mig vara det mest oroande i det  uppkomna läget.

 

Smärtsamt med nödvändigt

Det slog ned som en bomb. Regeringen föreslår att kraftigt skärpa Sveriges asylpolitik och anpassa den till EU:s miniminivå.
Även om socialdemokratiska ministrar hade sänt ut tydliga signaler om att läget var på väg att bli ohållbart var innehållet oväntat.
De permanenta uppehållstillstånden slopas till förmån för tillfälliga för alla skyddsbehövande utom för kvotflyktingar. Kraven för anhöriginvandring skärps. Det ska bara vara möjligt att återförenas med den närmaste familjen, och den asylbeviljade ska kunna försörja de familjemedlemmar som kommer hit. För ensamkommande flyktingbarn ska medicinsk åldersbedömning införas.
Vice statsminister Åsa Romson var nästan gråt-färdig under presskonferensen. Man förstår varför.
För Miljöpartiet är en öppen migrationspolitik en av huvudfrågorna.
180-graderssvängningen är både förvånande och naturlig på samma gång. För bara något år sedan rådde i praktiken politisk konsensus om att inte ändra den inslagna vägen.
Men de återkommande larmrapporterna har förändrat situationen.
Under de senaste två månaderna har Sverige tagit emot 80 000 asylsökande. Det hade ingen väntat.
Migrationsverket klarar inte längre av sitt uppdrag.
Det stämmer att asylprocesserna måste bli effektivare, arbetsmarknaden anpassa sig efter ett samhälle med fler ingångsjobb och att det måste bli enklare att bygga hyresrätter.
Men det räcker inte. Sådana förändringar måste ändå till. Men det kommer att ta tid och hjälper inte de flyktingar som nu tvingas sova på gatan.
Att Sverige inte bara erbjuder människor att ta sig in genom landets fysiska gränser, utan också ges möjlighet att bli en del av samhället, är grunden i en human flyktingpolitik.
Det klarar inte Sverige i dagsläget. Även om staten kan låna pengar eller omfördela från biståndet kan bostäder, svensklärare och arbetsplatser inte trollas fram över en natt eller två.
”Bör” implicerar ”kan”, sa filosofen Emmanuel Kant. Sverige bör vara ett öppet land.
Ska öppenheten gälla även i framtiden måste migrationsmottagandet få en chans att återhämta sig.

Bättre och bättre dag för dag

Ibland kan det bli väl mycket dystra nyheter. Särskilt när november ändå är grå och blöt. Som professor Hans Rosling ständigt framhåller är det mycket som blir bättre i  världen. Detta trots alla larmrapporter, eller för att alla varningar leder till åtgärder.

Ofta kommer rapporter om att naturkatastroferna blir fler och kraftigare, möjligen på grund av global uppvärmning. Men det blir färre och färre som som dör vid klimatkatastrofer.

Veganrörelsen är minst sagt aktiv med utspel och debattartiklar mot köttätande var och varannan dag. Det ökande köttätandet gör mycket kraftfoder går att ge föda åt kor och andra djur, när det kunde användas som mat för människor. Men nu finns hopp om att avla fram kor som ska ge mycket mjölk, men klara sig på gräs och annat grovfoder. Den ska  inte behöva kraftfoder, så sojan kan överlåtas till människan. Låter lockande, tror också på andra rapporter om att insekter kan vara en bra proteinkälla i framtiden.

Slutligen finns tecken på att det stora matsvinnet ändå minskar, butikerna börjar sälja ”knasiga” grönsaker, så att den morot inte kastas bara för att den ser märklig ut.

Så visst finns det saker att glädjas åt i höstrusket.

 

 

 

Dags sluta gråta för Argentina?

23-led-argentina-2

Maktskifte. Argentina har fått en ny president.

Argentina kan ha tagit ett viktigt steg framåt genom att välja Mauricio Macri till president. Landet har under årtionden ”underpresterat”, ett tidigare rikt land har fallit tillbaka.

Peronistpartiet har i olika skepnader gång på gång kommit tillbaka, men misslyckats med den ekonomiska politiken. Ofta har det varit vänsterpopulism som under de senaste presidenterna makarna Kirchener, men under 1990-talet förde president Carlos Menem en mer marknadsinriktad politik, där den argentinska valutan skrevs fast till dollarn.

Det tog en ända med förskräckelse, och borde ha varit en varning för att ha valutaunioner mellan länder på olika ekonomiska nivåer. Dollarns upp- och nedgång slog hårt mot Argentinas ekonomi.

Peronisterna har aldrig förmått genomföra en rejäl kamp mot korruptionen eller reformera ekonomin. De har vunnit val på löften om överbud och konflikter. Det är långt ifrån säkert att den nya presidentens löften om kamp mot korruption marknadsinriktade reformer och en mindre konfrontationsinriktad utrikespolitik, bland annat om Falklandsöarna, lyckas.

Men det kan ändå finnas en möjlighet att ge Argentina en nystart. Låt oss hoppas att det är dags att sluta gråta över Argentinas ständiga misslyckanden.

Nu gäller liberal med stort L eller litet l

Så är Folkpartiet ett minne blott. Ja, inte partiet, men partinamnet. Det kan ta en stund av vänja sig vid att tala om Liberalerna, men sådant brukar efter ett tag vara etablerat.

Här finns dock några problem att fundera över. Många utanför Folkpartiet kallar sig också liberaler, Centerpartisten Fredrick Federlay blev nyligen vald till vice ordförande i EU-liberalernas parti. Om någon i framtiden kallar sig liberal, är det då en ideologisk beteckning eller en partibeteckning?

Tidningar, bland annat VLT har, på ledarsidan kallat sig  liberala och har förkortningen (lib). Andra på ledarsidan liberala tidningar har använt oberoende eller obunden liberal. VLT har tyckt att oberoende är inget som behöver påpekas utan ska  framgå av självständigt ställningstagande i sakfrågor. Men hur blir det om Liberalerna vill ha beteckningen (LIB), kommer läsarna då att tolka in en koppling i tidningar med beteckningen (lib)?

Svårigheten har funnits i länder som Storbritannien och Kanada, där Liberalerna länge har hetat Liberal party. TT säger dock att partibeteckningen (L) bör användas, vilket är mer som de andra partiernas (S) (M) (KD) med mera. Svenska partier skrivs också numera som stor bokstav.

I Storbritannien görs skillnad mellan liberal med litet l och Liberal med stort L. Det första betecknar personer som allmänt anser sig vara liberaler, det senare de som är aktiva i eller stödjer Liberal. Vi borde kunna göra något liknande, en Liberal är med i Liberalerna, en liberal kan vara med i flera partier eller vara partipolitiskt oberoende.

Genom TT:s regler borde ledarsidor inte heller behöva beteckning. Liberalerna är (L), tidningar kan vara (lib) utan att de borde blandas samman. Så VLT fortsätter, åtminstone tillsvidare , att kalla sig (lib), men står inte närmare eller längre ifrån Folkpartiet/Liberalerna (L) än tidigare.

Misstänkt är inte lika med skyldig

Så har då den för förberedelse till terrorbrott misstänkte 22-åringen släppts. Som jag skrev i ett tidigare inlägg att de var bra att polisen hade gripit den misstänkte terroristen, men varndade för att det verkade finnas flera frågetecken.

De har nu lett till att mannen har släppts. Det är på sitt sätt glädjande att polisen agerar i ett läge med hot och att rättssamhället fungerar och att om bevisen saknas släpps den misstänkte. Det är dock lätt att förstå vilken skada de offentliga misstankarna har orsakat den nu frisläppte mannen.

Händelserna understryker att det också i dessa oroliga tider gäller att hålla huvudet kallt och se till att nya åtgärder är genomtänkta och blir effektiva. Ett förslag jag tycker verkar rimligt är mer kameraövervakning av flyktingboenden för att hindra mordbrännare.

Rättssamhället måste dock bevaras så att åtalade bara döms om deras brott står bortom rimligt tvivel. Det är är öppenhet, demokrati och rättssamhälle som skiljer oss från totalitära terrorister och då fortsatt behöver värnas. Vi ska inte bekämpa terrorister genom att bli som dem.

Terrorism är "vardagsmat" i Nigeria

Bra att polisen grep den misstänkte terroristen. Men nog verkar det finnas en hel del frågetecken kring gripandet. Så det är bara att hoppas att rätt person har gripits.

Samtidigt pågår betydligt mer dramatiska händelser på andra håll. I Mali är det ett gisslandrama. DN har en tankeväckande sammanfattning över hur många som dödades i terrordåd förra året.

Det är helt andra och större tal för länder som Irak, Nigeria eller Afghanistan än för västländer. Det är viktigt att påminnas om, men jag tror inte på anklagelserna om att vi skulle värdera ”vita” liv mer eller på en ”vithetsnorm” för hur terroroffer bedöms.

Närhetsprincipen är en bättre förklaring. Det som ligger många nära, och dit hör för svenskar europeiska storstäder som London och Paris, berör mer. Därför fick också Anders Behring Breiviks terrormord i Norge så stor uppmärksamhet. Vi förstår språket, många svenskar arbetar i Norge, de svenska politiska partiernas ungdomsförbund har likt AUF sommarläger.

Attacker i Mellanöstern får också mer uppmärksamhet än vad som händer i Nigeria och andra västafrikanska länder, trots att Boko Haram 2014 dödade flest människor av alla terrorgrupper. Det hör nog i sin tur samman med att det finns betydligt fler svenskar med rötter i Mellanöstern än i Västafrika.

Jag har dock själv  en gång på 1980–talet med en grupp från ungdomsorganisationer besökt Kano i norra Nigeria. Då var det inte alls lika farligt, tänker ofta med vemod på att stora delar av Nigeria har blivit en så terrorutsatt plats. Då blev vi också varnade för den höga våldsbrottsligheten, men inte för politisk terrorism.

16-åringar får göra mer i Storbritannien

Det har blivit politisk strid om rösträttsåldern i den brittiska folkomröstningen om EU. Den konservativa regeringen vill ha 18 år, samma som i allmänna val. Andra partier förespråkar att 16-åringar, som i folkomröstningen om skotsk utbrytning, ska ha rösträtt i EU-omröstningen.

Nu har överhuset, där De konservativa saknar egen majoritet, ställt sig bakom rösträtt för 16-åringar i folkomröstningen. De folkvalda underhuset har sista ordet, men det kan göra att folkomröstningen inte kan hållas tidigare än i oktober nästa år. Skulle premiärminister David Cameron nå en uppgörelse med övriga EU talar mycket för att han och regeringen vill ha folkomröstningen så snart som möjligt.

Här finns utrymme för fortsatt dramatik. I formfrågan kan det tyckas märkligt att det icke folkvalda överhuset förhalar något som ingick i regeringspartiets valmanifest. Å andra sidan är det valsystemet, inte väljarna, som har givit De Konservativa majoritet i underhuset.

Bland annat Liberalerna kräver att 16-åringar också bör få rösta i nationella val. I den länkade artikeln menar Liberalernas partiledare Tim Farron att eftersom 16-åringar får gå med i armén och gifta sig bör det också få rösta.

Nu är verkligheten som så ofta mer komplicerad. 16-åringar får gå med i den brittiska yrkesmilitären, men de får inga stridande befattningar förrän de har fyllt 18 år. 16- och 17- åringar får gifta sig, men bara om föräldrarna ger sitt tillstånd. Här verkar det dock finnas möjligheter att överklaga.

Fast enklare verkar  för dem som bor i England eller Wales vara att resa till Skottland. För där behöver 16- och 17-åringar inte föräldrars tillstånd för att gifta sig.

I Sverige finns också förespråkare, som Miljöpartiet, för att 16-åringar ska få rösta. Här tycker jag det är enkelt och logiskt att säga nej. Vi blir myndiga, får köra bil och gifta oss när vi fyller 18. Här är trenden på andra områden snarare att det blir fler åldersgränser och att de flyttas uppåt.

Då vore det att ta för lätt på rösträttens betydelse om åldersgränsen för denna viktiga demokratiska rättighet skulle vara lägre än myndighetsåldern.

I Storbritannien är argumenten för starkare, 16-åringar får redan göra mer än i Sverige. Men det finns redan restriktioner för 16-18 åringar om militär och att få giftas , så jag tycker det verkar mer rimligt att behålla 18 år som gräns för rösträtt.

Sedan kan britterna också fundera på att höja åldern för att få giftas, den har varit 16 år sedan 1929.