Väntat klimatavtal bättre än väntat

Dagen gick utan att det blev något klimatavtal. Men på något sätt kändes det i nyhetsrapporteringen att det skulle gå att enas.

Framåt kvällen blev avtalet också klubbat. Det var inte överraskande att länderna skulle nå ett avtal den här gången. Genom att inte göra målen bindande för varje land gick det lättare att nå enighet. Det stod klart redan före Parismötet.

Det är dock ändå en prestation att nå ett avtal i FN där alla länder har vetorätt. Avtalet verkar också mer ambitiöst än väntat, men mål om en temperaturökning under 2 grader, uppföljningar vart femte år och löften om att överföra pengar för att underlätta fattiga ländernas insatser för klimatet.

Ett skäl vid sidan av politiken för att det kan gå lättare är den tekniska utvecklingen. Nya metoder kan ge lägre kostnader och göra det lättare att nå målen. Då brukar också det politiska motståndet minska.

Men naturligtvis finns återstående frågetecken om det blir tillräckligt med konkreta åtgärder för att nå utsläppsmålen. Presidentvalet i USA är också viktigt för om landet fortsatt ska vara aktivt i arbetet för att minska klimatutsläppen.

"Store ledare"varning på Moderaternas pressmeddelanden

11-led-kinberg-batra

Berest. Moderaternas pressmeddelanden handlar ofta om var Anna Kinberg Batra har varit och vilka hon har träffat.

Foto: TT

Ofta kommer pressmeddelande på mejlen från Moderaterna om vad partiledaren Anna Kinberg Batra gör.

Här från de två december och november:

Anna Kinberg Batra besöker CDU:s partikongress
Anna Kinberg Batra besöker Finland för att diskutera säkerhet- och försvarspolitik
Anna Kinberg Batra träffar Afghanistans president Ashraf Ghani
Anna Kinberg Batra besöker Amfibieregementet
Anna Kinberg Batra besöker Malmö
Anna Kinberg Batra besöker Berlin
Anna Kinberg Batra träffar Jens Stoltenberg

Det är utmärkt att en partiledare reser och att en statsministerkandidat träffar viktiga personer i och utanför Sverige. Men att ständigt peka ut det i pressmeddelanden kan leda tankarna fel.

Så där brukar det låta om ledare i diktaturer. En stor del av informationen om dem handlar om var de är och vilka de träffar.

Så Moderaterna kan behöva se upp. Annars finns risken att deras pressmeddelanden om Kinberg Batra låter lite för mycket som ”nyheter”  som handlar  ”stora” och ”älskade” ledare är i andra länder vi inte vill ta efter.
 

 

Ändå bra med lång lång kampanj i USA

09-led-donald

Farlig pratkvarn. Presidentkandidaten Donald Trump.

Foto: TT

Har ofta klagat över hur orimligt lång valkampanjen är inför presidentvalet i USA. Men Donald Trumps allt konstigare uttalanden har fått mig att tänka om.

Det är elva månader kvar till valet, men redan har kampanjen på gått i månader. I januari börjar nomineringsmöten och primärval, i sommar nomineras kandidaterna och först därefter börjar den nationella valkampanjen mellan huvudkandidaterna. Inte konstigt om många väljare tröttnar på politik.

Men det finns en fördel. Kandidaterna måste under en lång tid visa ett de håller måttet. Det blir viktigare i ett system där partierna har sämre kontroll. Nya kandidater kan slå sig in utan att ha byggt upp en förtroende bland partimedlemmarna.

Affärsmannen Donald Trump har varit i blickpunkten genom allt mer provocerande uttalanden. Det är som om han varje vecka behöver säga något uppseendeväckande för att hålla sig kvar i rampljuset.

Hittills har detta lyckats. Trump leder i opinionsmätningarna för att bli nominerad som Republikanernas kandidat.

Nu är han i välförtjänt blåsväder för att ha krävt totalstopp för muslimer att besöka USA. Det har också ställt till stora problem för Republikanerna.

Även om det finns sätt för Trump att bli nominerad talar ändå det mesta för att han är på väg att gå in i väggen. För vad ska han hitta på nästa vecka, eller veckan därefter, för att väcka uppmärksamhet? Det går inte att köra en kampanj ett helt år på turbo.

Den långa kampanjtiden ger därför väljarna bättre möjlighet att genomskåda Trump och Republikanerna en chans att hitta en bättre kandidat.

 

25 procent är nyckeln i snurrigt valsystem i Frankrike

marine

Valsystemstrassel.    Nationella frontens Marine Le Pen ger motståndarna huvudbry inför andra omgången i de franska regionalvalen.

Foto: TT

De franska regionalvalen fortsätter att vara en stor nyhet. Högerextrema Nationella frontens framgångar analyseras och de traditionella partierna famlar efter en motstrategi.

Mycket av de stora partiernas taktiska bekymmer beror på det franska valsystemet, något jag tycker har fått en undanskymd plats i analyserna.

Så här räknas rösterna (för er som förstår franska) enligt franska inrikesministeriet:

1) Attribution des sièges entre les listes (art. L. 338 et suivants)

Il est attribué à la liste qui a obtenu le plus de voix dans la région une prime égale au quart du nombre des sièges à pourvoir, arrondi à l’entier supérieur. En cas d’égalité de suffrages entre les listes arrivées en tête, ces sièges sont attribués à la liste dont les candidats ont la moyenne d’âge la plus élevée.
Les autres sièges sont répartis entre toutes les listes qui ont obtenu plus de 5 % des suffrages exprimés à la représentation proportionnelle suivant la règle de la plus forte moyenne.
Si plusieurs listes ont la même moyenne pour l’attribution du dernier siège, celui-ci revient à la liste qui a obtenu le plus grand nombre de suffrages. En cas d’égalité de suffrages, le siège est attribué au plus âgé des candidats susceptibles d’être proclamés élus.

Frankrike är sedan partisplittringen under fjärde republiken inriktat på att skapa stabila majoriteter, och det sker nästan alltid genom två valomgångar. I EU-valen har dock EU drivit igenom proportionella val (som i Sverige, partierna får ungefär samma andel mandat som röstandel), vilket har givit Nationella fronten fler mandat i EU-parlamentet än i andra valda församlingar.

I nationella val är det enpersonsvalkretsar, där det krävs minst 50 procent för att väljas i första omgången. I andra omgången väljs den som får flest röster. Det gör att partierna i den andra valomgången bildar allianser, och vänstern eller högern brukar få en klar majoritet i antal mandat.

Ingen har velat gå ihop med Nationell fronten (NF) , som därför vunnit mycket få valkretsar. I det senaste valet fick NF 13,6 procent av rösterna och 2-3 av de 577 mandaten. Med ett ”svenskt valsystem hade det blivit 78 mandat!

I regionalvalen gäller listor och två omgångar. För alla som får mer än 5 procent i andra omgången fördelas de flesta mandaten proportionellt. Men också i detta system finns en strävan efter att ge en lista egen majoritet.

Listan med flest röster får därför 25 procent i bonusmandat. Det vill säga om det finns 100 mandat fördelas 75 till listorna efter röstandel, men sedan får listan med flest röster ytterligare 25 mandat. Så det räcker med drygt en tredjedel av rösterna för att få egen majoritet (26 mandat plus 25 i bonus)!

Det var tidigare ett effektivt att att hejda ytterkantspartier. Men nu har högerextrema NF i första omgången mer än 34 procent i flera regioner. Blir partiet störst i andra omgången kan det få egen majoritet i mandat utan att ha det i röster.

Därför krävs att de andra partierna går ihop eller drar tillbaka listor för att kunna bli största parti. Socialisterna vill centralt dra tillbaka listor där NF är störst och de ligger klart efter den borgerliga listan. Men lokalt knorrar medlemmar, då en tillbakadragen lista gör att partiet blir helt utan mandat i sex år.  En gemensam borgerlig/socialistisk valsedel kan också väcka anstöt hos en mer ideologiska väljare

Egentligen har regionerna ingen stor makt, men det vore ändå obehagligt om NF  får egen majoritet.

Valsystemet slår fel. Det hade varit mycket mer odramatiskt om det hade varit proportionella val. Strävan efter att ge någon majoritet blev en farlig återvändsgränd.

Förloraren avgör Venezuelas framtid

07-led-venezuela

Förlorade. Venezuelas president Maduro socialistparti förlorade stort i kongressvalen

Till slut gick socialismen i Venezuela in i väggen. Parlamentsvalen blev en stor seger för oppositionen. Segern var allt annat än oväntad. Venezuela har varubrist, hög inflation och omfattande brottslighet och korruption.

Detta trots stora oljeinkomster. Men i längden går det inte att strunta i marknadens lagar. Det leder till köer och prisstegringar

President Maduro försökte på olika sätt sätta käppar i hjulet på oppositionen, men säger nu att valutslaget ska respekteras. Det är en viktigt uttalande, och det gäller det också att verkligen blir så. För en fungerande demokrati kräver att de ledande politikerna inser att de inte är oövervinnliga. Förmågan att acceptera en valförlust är en god värdemätare på hur stark demokratin är.

Oppositionen har att ansvarsfullt hantera sin majoritet i kongressen, i Venezuela har presidenten makt även utan stöd i kongressen, men än mer avgörande är att Maduro måste inse att den hittillsvarande socialistiska politiken behöver läggas om radikalt. I synnerhet som vi för klimatets skull får hoppas att oljans tid är över.

En del i vänstern kan få svårt att hantera sin besvikelse, med tanke på allt tidigare beröm åt främst företrädaren Chavez. Här ett tidstypiskt inlägg från 2012.

Författning överskattad som skydd för demokratin

Turkiet och Armenien är två grannländer som sällan drar jämnt. Folkmordet av kristna, varav många armenier, under första världskriget kastar ännu sin skugga över förbindelserna.

Nu finns dock en likhet. I båda länderna är oppositionen kritisk till att ändra författningen, och menar att det bara skulle stärka en maktfullkomlig president. Armenien folkomröstar i dag .

Fast där slutar likheten. För det som är rätt i det ena landet är helt fel i det andra. I Armenien finns förslag om att gå från presidentstyre till parlamentarism, där premiärminister som regeringschef får den verkliga makten. Presidenten blir en mer maktlös symbol. Oppositionen menar att det bara är ett sätt att ge presidenten, som inte kan bli omvald, fortsatt makt som premiärminister.

Turkiet har däremot ett parlamentariskt system. Den tidigare premiärministern Erdogan är president. Han vill införa presidentstyre. Oppositionen säger nej och menar att det bara är ett sätt att säkra och stärka Erdogans makt.

I Polen får den nya högerregeringen kritik för att politisera domstolar och försöka styra medier. Det handlar om försök att tillsätta regeringsvänliga domare i författningsdomstolen. Tidigare har Ungern fått liknande kritik. Författningsdomstolar ses som ett sätt att se till att politikermajoriteten följer lagar och särskilt grundlagar. Å andra sidan blir de lätt politiserade. Polens exempel, där presidenten väntar ut valet för att utse mer regeringsvänliga domare är ett avskräckande exempel, men tillsättningen av HD-domare i USA är i praktiken en politisk process.

USA har en mäktig högsta domstol, som fungerar som en författningsdomstol. I Sverige har borgerliga partier velat ha en författningsdomstol, medan Socialdemokraterna har hållit emot. Storbritannien har en stark parlamentariskt tradition, där parlamentet så långt möjligt ska vara suveränt att ändra lagar.

Allt detta tyder på att författningens betydelse för att värna demokratin är överskattad. Det viktiga är att det finns en brett stöd för demokrati och mänskliga rättigheter, med politiker som accepterar valförluster. Saknas den grunden hjälper det föga med det ena eller andra författningsskyddet. Finns den grunden finns den går det rimligt bra oavsett om det är presidentstyre, parlamentarism eller finns författningsdomstol.

 

Danskt EU-nej skakar om

04-led-lökke

Vinnare och förlorare. Dansk folkepartis ledare Kristian Thulesen Dahl och Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen (Venstre). Lökke ville ha ett ja, men danskarna röstade nej.

Foto: TT

I går var det en bra natt för oss som gillar att följa val och folkomröstningar. Dansmark röstade om sina rättsförbehåll gentemot EU och i Storbritannien var det första fyllnadsvalet sedan partivänsterns favorit Jeremy Corbyn blev partiledare.

Labour vann valkretsen Oldham i Manchester överlägset. Partiet ökade sin redan höga röstandel.

Egentligen inte alls förvånande, Labour vann med bred marginal i parlamentsvalet i maj i våras. Men det hade spekulerats, särskilt i högerpressen, att högerpopulistiska Ukip skulle kunna hota och att många arbetarväljare misstrodde Corbyn. Även om det kan ha varit en del oklarheter med poströsterna, Ukip skulle överklaga, var det en klar seger. Nu var det lokala kandidaten mer mitteninriktad än Corbyn, men faktum kvarstår. Labour vann med Corbyn som partiledare.

Det är många åsikter jag inte delar med Jeremy Corbyn. Men tycker ändå att han i delar av brittiska pressen som Daily Telegraph har utsatts för en överdrivet negativ kampanj, på gränsen till mobbning. Därför var det ändå uppfriskande att Labour höll valkretsen, kanske kan det leda till en bättre politisk bevakning och få bort skrämselkampanjen mot Corbyn.

Så om fyllnadsvalet egentligen gick som väntat kan Nej-segern i Danmark få stora konsekvenser. Den visar på hur utbrett misstroendet mot EU verkar vara. För det var svårt att se hur slopandet av det allmänna förbehållet till förmån för en modell där Danmark anslöt sig på enskilda punkter skulle vara ett hot mot danskt självbestämmande. Däremot skulle det underlätta samarbetet när Europol vid årsskiftet blir överstatligt.

Det ser ut som en väljarmajoritet helt enkelt tar det säkra före det osäkra och röstar nej till allt som innebär större makt åt EU. Detta samtidigt som EU vill införa bindande regler i en gemensam flykting- och asylpolitik.

I Danmark innebär resultatet att Dansk folkeparti, som var det största nej-partiet, stärker sin ställning och kommer att nu också kunna sätta sin prägel på EU-politiken. De ”gamla danska partierna förespråkade alla ett ja, och framstår som förlorare. Särskilt statsminister Lats Lökke Rasmussen från högerliberala Venstre.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har också anledning att vara bekymrad. Han ska efter att ha förhandlat fram nya villkor ha utlysa en folkomröstning om Storbritannien ska vara kvar i EU. Det danska resultatet tyder på att det kan bli ett nej även om Cameron tycker sig ha nått ett bra avtal. Många väljare litar helt enkelt inte på EU.

Det kan vara kämpigt att regera

03-åsa-r-4

Kämpigt. Kärvt läge för Åsa Romson och MP.

Foto: TT

 

Regeringspartiet Miljöpartiet har det inte lätt. Interna slitningar om flyktingpolitiken och svaga opinionssiffror.

Utan några likheter i sakpolitiken kan det vara värt att notera Sannfinländarnas snabba fall efter regeringsinträdet i Finland. Enligt en ny mätning har partiet nere i 8,9 procent, nästan en halvering jämfört med valresultatet.

Det är första gången båda partierna är med i en regering, och ledningen ville gärna vara med och regera. Den grå verkligheten i regerandet kan vara särskilt besvärlig för partier utan tidigare regeringsansvar, och som representerar ett stort missnöje med samhällsutvecklingen. Vare sig det handlar om högerpopulistiskt missnöje över invandring och ”elitstyre” eller om oro för miljöförstöring, konsumtionssamhälle och stängda gränser.

MP kan i varje fall trösta sig med att det ser ut att vara värre för högerpopulister. Men det är en ringa tröst, det medges.

 

 

Partipiskan får vika i brittiska parlamentet

Följer den pågående debatten (länken är bra fram till beslutet) i brittiska underhuset om Storbritannien ska delta i flygkriget mot IS i Syrien. Det är brittiska parlamentet när det är som bäst. Ledamöter gör inlägg och har ett genuint meningsutbyte där de kommer med invändningar när en ledamot har ordet. Mycket bättre än allt tjo och tjim när premiärministern svarar på frågor.

Noterbart är också att nästan alla använder termen Daesh, som anses mer nedsättande, än IS om terroristorganisationen.

Socialdemokratiska Labour har haft problem med sammanhållningen. Den vänsterradikale partiledaren Jeremy Corbyn är emot bombningen, men uppemot 90 parlamentsledamöter kan enligt the Guardian  rösta med regeringen. Men också det konservativa regeringspartiet är delat, 10-30 ledamöter kommer att motsätta sig bombningar. De mindre partierna väntas däremot hålla ihop.

Det är en styrka, inte en svaghet, att de stora partierna är delade. I frågor om krig och fred följer parlamentsledamöter sin egen åsikt i stället för att följa partipiskan.

Tillägg efter omröstningen:

Det blev sju konservativa som röstade emot regeringen, men ytterligare några avstod. 66 Labourledamöter stödde regeringen, däribland den utrikespolitiske talespersonen Hilary Benn. Liberalerna var också delade. Av deras numera lilla grupp på 8 parlamentsledamöter röstade sex ja och två nej. Regeringen vann med 397-223.